900 sidor på fyra dagar. Rekord? Å ena sidan: tveksamt om det var värt tiden. Å andra sidan: perfekt tidsfördriv vid irriterande sjukdom.
Skum, svårrecenserad och lätt ångestframkallande bok. Jag har ingen aning om huruvida jag bör rekommendera den. Innehåller förvisso en hel del intressanta grejor, men känns onödigt lång. Fast kanske måste den vara det för att förmedla sitt budskap? Eller?
Jag kan instämma i recensionerna i NYT och WIRED, men det säger egentligen inte så mycket.
Framförallt andra halvan är som en feberdröm. Känns som något man själv skulle kunna skriva ner efter ett dilerium men aldrig skulle komma på tanken att faktiskt göra... Man vill helst bara glömma. Samtidigt... Idéerna runtomkring är ju bra... nästan självklara på något vis...
I efterordet namedroppas David Deutch (vilken jag själv kom att tänka på), Jaron Lanier och George Dyson. Jag har bara så jävla svårt att förstå vad den absurda detaljrikedomen tillför. Känner mig lurad, utnyttjad, att engagera mig i helt godtyckliga utsvävningar. Barnsligt på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar