Academic Freedom Under Threat in Sweden (Quillette, 14/11 2017)
Ivar Arpis senaste artikelserie (åtminstone första delen) publiceras även i Quillette - vilket är intressant i sig.
Jag är inte helt igenom kritisk till texten, och jag tror att det är viktigt att vi försöker hålla diskussionens vågor så låga som möjligt, så att vi undviker en alltmer amerikaniserad och destruktiv debatt, där extremer legitimeras av varandra.
Men eftersom jag ligger längre till vänster än Arpi så tycker jag mig kunna identifiera en del tveksamheter i hans resonemang. I Kahnemans anda hoppas jag att vi kan hjälpas åt att hitta svagheter i varandras tänkande för att gemensamt närma oss kloka lösningar. (Om alla verkligen hjälper till; om inte så får vi nöja oss med dragkamp.)
Det börjar med en lite luddig, men hyfsat korrekt, berättelse från Statsvetenskapliga institutionen i Lund. En lärare håller en kurs om fascism. Universitetet kräver att litteraturlistan ska utgöras av minst 40 % kvinnliga författares verk. Läraren försöker tillmötesgå kravet, trots att lämplig litteratur är svår att finna. Eleverna är inte nöjda utan vill också läsa Judith Butler. Butlers verk passar inte in i kursen, men beslutet blir ändå att inkludera även detta. Under kursens gång använder läraren inte texten ifråga. (Läraren har sedermera valt att inte längre ge kursen.)
Om detta må man tycka flera saker. Utan att ha alla fakta, kan jag personligen acceptera lärarens argument, men inte det faktum att han frångår beslutad ämnesplan och litteraturlista (även om det är förståeligt). Institutionsstyrelsen har agerat klumpigt. Vad som nu borde hända är att ett nytt beslut tas, där antingen ny litteratur antas, vilken både lärare och ledning är överens om. Om kravet på 40 % kvinnlig representation inte kan tillmötesgås, med rimliga ansträngningar och kompromisser från båda sidor, ja - då bör ett undantag göras. (Det är inte så märkligt att kvinnor är underrepresenterade i äldre litteratur. Det är heller inte rimligt att mindre relevant litteratur prioriteras p.g.a. författarens kön.)
Sen blir det lite tendentiöst. Att institutionen har en jämställdhetsplan är inte dumt i sig. Inte heller att man regelbundet kontrollerar litteraturlistor och försöker eftersträva att olika kön och perspektiv representeras. Eller att man strävar efter jämlikhet bland studenter och personal. Men Arpi hävdar att det handlar om något mer, nämligen att inta rätt perspektiv, och att detta är ett postmodernistiskt sådant. Arpi talar också om att specifika teorier ska lyftas fram. Men här tror jag att han blandar äpplen och päron: Jämlikhet är ingen teori. (Judith Butler förfäktar kanske en sådan, men det är en annan sak.)
Lite längre fram hänvisar Arpi till regeringens skrivelse (från 2008) om jämlikhetsintegrering. Såvitt jag har kunnat utröna, säger denna inte så mycket mer än att svenska lärosäten ska föra statistik över könsfördelningen på sina studenter. Men för Arpi handlar den om "gender mainstreaming" - och här påbörjar han en gradvis sammanblandning av olika intressenter, organisationer och tolkningar för att så småningom komma fram till att jämlikhet inte handlar om just detta, utan om överdrivet positiv särbehandling av vissa högljudda grupper.
Om det Arpi egentligen vill säga är att det i dagens samhälle inte (längre) finns några strukturella fördelar (vare sig i förutsättningar eller i resultat) för vita, välbeställda män, så önskar jag att han faktiskt också skriver det. Men jag tror inte att han egentligen nekar till att så är fallet. Och om han gör det, så vågar han inte säga det.
Som högerman insisterar Arpi också på att endast tala om just förutsättningar och inte om faktiska resultat, eftersom detta skulle kunna leda till positiv särbehandling - vilket högermänniskor avskyr även om den på sikt kan leda till just mer likartade förutsättningar. Men han glömmer då att skillnader i resultat faktiskt också delvis förklaras av skillnader i förutsättningar, vilka i sin tur delvis förklaras av strukturella nackdelar.
Arpi kritiserar det nationella sekretariatet för genusforskning, och i synnerhet dess samordnare, Fredrik Bondestam. Om detta sekretariat vet jag inget - och det är fullt möjligt att jag inte skulle gilla allt de håller på med. Men Bondestams påstående, att en "privilegierad elit av svensktalande, vita protestanter är helt ointresserade av informera sig om sitt eget strukturella väl" klingar, om än melodramatiskt, inte helt falskt i mina öron. Det är ju just därför som statistik över könsfördelning m.m. blir motiverad. (Och det är ju inte så konstigt om människor ogärna konfronteras med, eller ogärna överger, sina fördelar gentemot andra - även om dessa inte alltid är befogade.)
Men, säger Arpi, sådant jämlikhetsivrande är minsann inte vad gemene man efterfrågar. Jaha... Argumentum ad populum, alltså. Om det nu stämmer, vilket Arpi inte belägger.
Här kommer ytterligare en glidning i resonemanget:
While it might sound like it, gender mainstreaming is not just about tackling discrimination. Whereas anti-discrimination efforts aim to creat equal opportunity for all, gender mainstreaming is about 'reorganizing existing activities' and 'changing the power structures that give discriminatory effects'Källan är här oklar. Men oavsett varifrån de citerade uttrycken kommer så undrar jag vad problemet egentligen är? Arpi verkar tycka att uttrycken implicerar radikala, men dolda, agendor som går långt utöver motverkande av diskriminering - ja, långt utöver jämställdhetssträvan över huvud taget. (Och här är han ju extra känslig, eftersom sådan inte får tangera positiv särbehandling av något slag enligt högern.)
Arpi söker sig nedåt i hierarkin. På universitetsnivå hittar han jämställdhetsplaner som karaktäriserar nuvarande tillstånd som misogynt, rasistiskt, heteronormativt, etc. Inga citat anges, men jag kan nog tänka mig att det på sina ställen går till (lokal) överdrift.
Som konkret exempel nämner Arpi Uppsala universitet, där man uttryckligen använder begreppet intersektionalitet. Jodå, det finns problem med bruket av denna term, det håller jag med om. Men jag tvivlar på att Arpis egen tolkning är den Uppsala universitet utgår från:
So what does intersectionality mean? Imagine a pyramid. At the top there are white, able-bodied, heterosexual men. They are considered to have the greatest power and are therefore considered the most privileged. From this position different power structures flow and intersect....Så långt, så väl. Onödigt tillspetsat (!), men låt gå för det.
... Men repress women, whites press non-whites, non-disabled repress disabled, and heterosexual press LGBTQ-people. It might not be a conscious oppression, but nevertheless the norms created around white, able-bodied, heterosexual men are oppressive. The oppression is exerted through diffuse power structures that permeate everything we do and think. That's the theory.Det är alltså teorin. Teorin? Är det nu vi blir kreationister? Eller klimatförnekare? Med lite god vilja är ovanstående inget annat än självklart. Ordet "oppression" används tyvärr i stora delar av den litteratur som Arpi kritiserar - trots att den i många fall endast syftar på omedvetna och till synes harmlösa handlingar och strukturer. Det är olyckligt. Det gör det lättare för Arpi att tolka in och förmedla något han anser vara uppenbart vinklat och radikalt. Men han gör ju faktiskt själv ett ganska bra jobb när han nyanserar detta förtryck. Förutom att han då också använder ordet "diffuse", vilket - återigen - förekommer i litteraturen, men här lyfts fram som att sätt att konspiratoriskt blottlägga en konspiration.
(På högerfronten används ofta ordet "våld" för att på motsvarande sätt misstänkliggöra samarbete och solidaritet. Fast då är det högern som är originalkonspiratörerna. Jag undrar vad Arpi tycker om skatter.)
Nåväl! En "teori" eller en ganska okontroversiell utgångspunkt - i vilket fall som helst så är den enkla lösningen lite statistik! Lite siffror. Och var det inte just det jämställdhetsskrivelsen efterfrågade?
Glidningen fortsätter. Nu lutar Arpi sig mot Haidt, som i ett samtal dem emellan lär ha sagt något i stil med (oklart om Arpi här citerar eller själv tolkar Haidt):
The first thing you do when you interact with people is that you find out which category they belong to. White? That's bad. Male? That's bad. Straight? It's bad. It is called intersectionality. You add privilege points based primarily on racial background, gender, and sexual orientation. Basically, it's a form of racism. It's a form of intellectual cancer because the whole idea of universities is that we're supposed to learn to judge each other by our ideas and words, and not by what categories we happen to belong to.Så detta är intersektionalitet? Jo, jag vet att det ovan beskrivna beteendet förekommer. Och jag håller med om att det är orimligt och skadligt. Men nu har vi kommit långt ifrån jämställdhet. Och det är här högern går för långt, och utnyttjar vänsterns excesser för att flytta fram sina egna positioner. Man nöjer sig inte med att kasta ut badvattnet, utan vill gärna få med barnet också: Genom att likställa alla jämlikhetssträvanden med andra intressenters egoism, dumhet och maktbegär vill man undvika att erkänna grundproblemet, nämligen förekomsten av strukturella fördelar över huvud taget.
Även de mest sofistikerade högerdebattörer vägrar att se sådana strukturer. De bedyrar sin neutralitet och säger att endast prestation ska belönas - oavsett personliga egenskaper eller härkomst. De säger, paradoxalt nog, att om bara jämlika förutsättningar ges så är det omoraliskt och kontraproduktivt att "kvotera" på annan basis än faktiska resultat. Men samtidigt vägrar de att se, eller bry sig om, just skillnader i förutsättningar. Och de kan inte ens föreställa sig att kvotering på sikt kan leda till utjämning av dessa.
Arpi kritiserar normkritik: Normer är, säger han, per definition maktstrukturer. Och det har han ju rätt i. (Men jag tror inte att han håller med.) De här maktstrukturerna förtrycker människor, säger han vidare. (Men jag tror inte att han håller med.) Tja, en del gör säkert det, och andra inte. Normen att inte röka inomhus "förtrycker" rökare - mer för 20 år sedan än nu. Återigen misstänker jag att det som låter ganska självklart och neutralt i mina öron låter subversivt och suspekt i Arpis dito.
I samma anda skriver Arpi att svenska universitet aktivt främjar arbetet med att förstå sådana maktstrukturer för skapa en mer jämlik värld. Ja, det låter väl ganska bra. Och ett studieområde så gott som ett annat, för att inte tala om lovvärt. Men Arpi påpekar närmast desperat att detta inte längre är ett "fringe phenomenon" och menar uppenbarligen att detta är ett problem. (Det är möjligt att han här helt enkelt begår ett oskyldigt syftningsfel...)
Arpi kontrasterar flera gånger sådana studier med slagordet "akademisk frihet". Det är ju något helt annat - och det vet han nog egentligen. Men detta har blivit något av en standarddevis för högern. Sällan ser jag någon nyansera diskussionen. Det vore ju t.ex. klädsamt om några av den akademiska frihetens förmenta förkämpar någon gång emellanåt gör ett medvetet försök att särskilja denna viktiga frihet från (priviligierade) akademikers godtycke. Och detta sagt av någon (mig) som ställer sig frågande till studenters inflytande över litteraturlistor! Men med frihet kommer ansvar.
Nu något jag håller med Arpi om - igen: Behovet av data. Enligt Arpi har de universitet som försökt kartlägga olika former av ojämlikhet blivit tillrättavisade av sekretariatet för genusstudier:
...'...it's not relevant to present already known structure injustices'...Och detta låter förvisso anmärkningsvärt. (Återigen, jag kan mycket väl tänka mig att detta sekretariat lider av mild sekterism). Men man kan också tänka sig att det här föreligger en viktig skillnad mellan förekomsten av (vissa) strukturer, å ena sidan, och det faktiska utfallet i termer av ansökningar, antagningar, examinationer, representation, etc. Att kartlägga det senare är ju vad regeringen själv anbefallt. Att kartlägga det förstnämnda är, om inte onödigt, så åtminstone problematiskt.
Ari gör sig lustig över att Karolinska sysslar inte bara med biologiska könsskillnader (vilket även han verkar rimligt) utan också med socialt kön. Tja, det är väl inte nödvändigtvis så konstigt. En holistisk människosyn (patientsyn) är förstås eftersträvansvärd. Och i en sådan ingår rimligtvis psykosociala faktorer. (Men visst, man kan föreställa sig att även avarter förekommer.)
I Malmö arbetar man för att utjämna skillnader inte bara i förutsättningar utan också i "konsekvenser", alltså i resultat - vilket naturligtvis är ett anatema för högermannen Arpi. Själv ser jag inget principiellt fel, eller nödvändigt ont, i detta (vilket jag motiverat ovan). Men visst kan det gå till överdrift och bli kontraproduktivt. Arpis beskrivning av vad som faktiskt sker ger mig emellertid ingen direkt anledning till oro.
När Arpi kommer till Stockholm så finner han att:
...KTH's plan, to a very small extent, is about gender equality, and to a very large extent it is about sanctioning a theory of power structures according to intersectionality and gender studies.Det där med teori igen. Exakt vilken, om någon, handlar det om?
Men följande citat ur KTH:s plan (för jämställdhet, antar jag), är inte helt lyckat:
...'visualizing the problems that arise from the fact that we divide humanity into two categories and ascribe one category more value than the other'.Det här är inte objektivt. Det är inte ens sant. Det är bara dumt. Kanske välment, men dumt.
Mot slutet av sin artikel återgår Arpi till sekretariatet för genusstudier. Han skriver att de inte är intresserade av att förbättra utbildning eller forskning; inte heller av jämlikhet; utan endast av att indoktrinera (mitt ord) universitetspersonal med "det rätta perspektivet". Jag orkar inte sätta mig in i sekretariatets förehavanden (https://www.genus.se) och det är möjligt att Arpi har delvis rätt - och det vore illa nog. Men av hans egen beskrivning kan jag inte komma till samma tvärsäkra och onyanserade slutsats - och jag ser heller inte hur Arpi själv kan göra det. Bara som ett exempel: Gynnas inte utbildningen av jämlikhet, eller av en ökad medvetenhet om olika (historiska) normer och strukturer? Jo, det kan den mycket väl göra, på många olika sätt.
Slutligen återgår Arpi till akademisk frihet och "integritet". Som sagt, litteraturlistor ska inte bestämmas av studenter. De skall först och främst bestämmas av experter på området, och endast i görligaste mån harmoniera med andra önskemål, om detta inte påverkar relevansen negativt.
Att söka sanningen och att sträva efter jämlikhet och diversitet behöver inte stå i ett motsatsförhållande. Frihet under ansvar. Ansvar att stå emot otillbörlig påverkan. Men också ansvar att utmana sig själv.
 |
| Sydsvenskan 18 november 2017 |
---
#askingforafriend
#tryingtowalkafineline
---
Så här kan debatten också se ut:
Genussekretariatet: Arpi blundar för ojämlikhet
Genusvetare: Jämställdhetsintegrering är snömos
Akademins överkyrkor
Prefekt: ”Vår institution har använts som slagträ”
Scholars say term ‘intersectionality’ misused, abused in higher ed today
Post-modern neo-Marxist cultural Marxists are coming to get you!
The Age of Outrage: What It's Doing to Our Universities, and Our Country
Nonsensforskning och kunskapssamhälle
Intersektionalitet och Poppers paradox
Frankfurtskolan och konstruktivism
Wellnessyndromet: Några reservationer
---
Saxat från sociala medier:
Kommentator
Vad säger du om det här "Enligt honom gör lärosätena ett strukturellt felslut där de till exempel ”går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck”. Ett strukturellt felslut vore snarare att utgå från en skenbar neutralitet i befintliga strukturer och organisationer och att eftersträva skapandet eller upprätthållandet av lika villkor eller likvärdighet, när all offentlig statistik som går att uppbringa pekar på motsatsen." Finns det inte en poäng med att inte använda utfall som bevis på mekanismen? Med det inte sagt att universiteten är "neutrala".
Jag
Jo... Just det här stycket reagerade jag också inför. Jag har läst det flera gånger; nu igen med din fråga i öronen; och tycker att det är svår att hålla balansen här. (Jag minns att jag hade förtvivlat svårt att förstå Murrays resonemang, på Sam Harris podd, om IQ och positiv särbehandling - och jag tror det är relaterat.)
Poängen är väl att äkta neutralitet måste (i teorin) innefatta acceptans av eventuella skillnader i utfall.
När det gäller just utbildning så är jag inte ensidigt för jämlikhet i termer av resultat - vilket jag däremot är när det gäller det mesta i övrigt. Högern, däremot, är ju av princip emot allform av utfallsjämlikhet.
Å andra sidan, vem f-n är helt neutral, och vad innebär det ens? Risken med att bortse från utfall är nästan alltid större: Det är ju knappast lättare att enas om vad "lika förutsättningar" innebär. Och hur annars påvisa eller argumentera för (orättvisa) mekanismer?
Kommentator
Ögnade igenom [Jeffner]. Verkar ha en del poänger. Jag tänker bara att det behövs bättre argumentation än vad som presteras ovan. Det är väldigt mycket diffusa begrepp som används och det brukar vara ett tecken på att ingen egentligen vet vad de pratat om. Arpi minst av alla iofs.
Jag
Jag tycker att Jeffners text var hyfsad. Hon gör några viktiga poänger, och ursäktar inga dumheter. Arpis referens är bestickande. Men kanske inte nödvändigtvis så illa: Det finns många saker, förutom biologi, som är intressant. Faktum är att biologi är "ointressant" i den mån den är självklar. Vitsen med genus är ju att komplettera begreppet kön även med andra aspekter. Biologi, psykologi, sociologi, m.fl. studeras ju redan, och sedan länge. Det bör alltså finnas ett naturligt och försvarbart selektionstryck på artiklar som inte "integrerar" biologi (vad det nu innebär, enligt sociologen ifråga).
Ja, jag vet att det finns andra förklaringar också, och en hel del överambitiösa, talanglösa, agenda-drivna och kontraproduktiva genusgökar där ute. Troligen t.o.m. en högre andel sådana än inom andra områden. (Kanske delvis som ett resultat av uppdämd frustration.) Men det motsägs ju inte av Jeffner. Om "19-av-20"-studien är det enda Arpi har att komma med, så räcker det inte så långt som han verkar mena.
Det är ju bara löjligt att tro, som han låtsas göra, att alla andra (genusteoretiker) förnekar eller ens förringar biologiska könsskillnader.
En annan kommentator
Vilken vetenskaplig metod baserar genusvetare sin forskning på?
Jag
Samhällsvetenskap och humaniora har flera väletablerade metoder, med kända för- och nackdelar jämfört med naturvetenskap. (Motsvarande gäller kvalitativ kontra kvantitativ forskning.) Jag vill inte, och behöver nog inte, övertyga dig om detta. Inte heller om att annan forskning och kunskap än den naturvetenskapliga och kvantitativa är oundgänglig för oss människor, även om den - liksom även naturvetenskap, matematik och logik - har sina begränsningar. Vilket för övrigt vi alla har: som människor, forskare och uttolkare.
Oavsett var vi drar gränsen för "tillräckligt" säker, otvetydig och odiskutabel kunskap så kan vi inte utesluta allt annat - då kommer vi ingenstans. Då skulle vi t.ex. inte kunna bedriva historia, sociologi, ekonomi eller politik över huvud taget. Inte ens statistik - om den ska vara det minsta intressant.
Det blir bara löjligt när bekväma viktigpettrar hånar allt som inte är matematik, eller logik, eller naturvetenskap, eller kontrollerade och randomiserade experiment (CRT). Visst! Det går ju an att peka ut (synbarligen) löjeväckande exempel, men om man inte har någon bättre motivering än att endast "exakt" vetenskap är värd något, ja då har man själv automatiskt diskvalificerat sig från en seriös och konstruktiv diskussion.
En annan kommentator
Visst kan vi nog hitta löjeväckande exempel i alla fält, även de hårda vetenskaperna. Men a) ribban verkar ofantligt låg runt genusforskning för det är otroligt lätt att hitta löjliga exempel; b) i identitetspolitik har de byggt in en mekanism via åsiktsrankning baserad på kön och minoritet så att t.ex. jag kan inte ens kan kritisera, för min åsikt värderas inte objektivt, utan subjektivt beroende på vem jag är eller inte är; och c) de har inte ens en egen diskussion (vad jag vet) om hur löjliga de är.
Jeffner pratar om snömos, men var är hennes artiklar om det, inom sitt eget fält? Hon borde ju kunna uttrycka det utan att bli pressad av Arpi! (Jag kollade inte, så kanske hon har skrivit nåt, men jag är skeptisk.)
Jag
Jag håller med om allt du skriver. Möjligen kan man hävda att identitespolitik (som jag inte gillar) i princip är neutral, vilket innebär att du som vit man mycket väl kan använda den för att jämföra din situation med andras oavsett om jämförelsen faller ut till din nackdel eller till din fördel. (Och här hittar vi bl.a. Trumpanhängare och rasister, men också de västerlänningar som befinner i en annan kultursfär.) Så det ”inbyggda” kan, eller skulle kunna vara, ett kontingent resultat av en förhållandevis neutral analys: vita män är (omotiverat) priviligierade och bör därför ge mer än de tar i debatten. Men även i ett sådant idealfall är det inte OK att döma eller bedöma en individ enbart utifrån grupptillhörighet.
En annan kommentator
IMO så är ett stort problem med t.ex. identitetspolitik att de förblandar ras och kultur, men de pratar alltid om ras (folk av färg, mm.), aldrig om kultur. Men det är ju galet. Antag en adopterad svensk person, av asiatiskt ursprung. Vi är ofantligt lika kulturellt. Om något är den andre mer svensk än vad jag är. Men han är en annan ras, på ytan. Identitetspolitik håller inte koll på att vi är samma kulturellt fastän vi ser olika ut. Så hela idén är ju galen till att börja med. Samma om jag helt plötsligt skulle bli smurfblå. Är jag en minoritet nu, den minsta av alla, eftersom jag är den enda som är blå? Så nu rankar jag högst i rangordningen?
Rapportering från unghögern, visar att det finns vissa vettiga inom genusvetenskapen.
Jag
Trevlig artikel! Jag hade önskat att den gick ett steg längre och förde fram en konstruktiv definition av begreppet intersektionalitet.
---
En tredje kommentator kritiserade mig för att jag blandar samman begreppen jämlikhet och jämställdhet, och uppmanade mig att slå upp definitionerna i på ex. Wikipedia. Kommentatorn menade att jämställdhet handlar om kön, medan jämlikhet handlar om klass, etnicitet o.s.v.
Jag gjorde medvetet ingen skillnad mellan begreppen, eftersom jag - mellan raderna - utgår från och driver tesen att detta är, och bör vara, samma sak.
I NE står att läsa följande:
jämlikhet, alla individers lika värde.
I politiska sammanhang avser termen ibland även individernas lika inflytande och lika sociala förhållanden. Jämlikhet kan motiveras från olika utgångspunkter: religion, naturrättsliga föreställningar om samhällsfördrag mellan jämlika människor, liberalism, socialism och demokrati. Den franska revolutionens slagord 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, fick stark opinionseffekt. Jämlikheten är svår att omsätta i praktiken och har därför i växlande grad förverkligats i olika religiösa, juridiska och politiska system. I liberalismens jämlikhet ingår individens rätt till egen och fri utveckling, i socialismens allas lika möjligheter och rätt till del av materiella och kulturella värden. Politiskt är jämlikhetens viktigaste manifestation den allmänna och lika rösträtten.
jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).
Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet, lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt slutligen frihet från könsrelaterat våld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar