Lyssnar till Bildningspodden om Frankfurtskolan och känner som vanligt ett starkt släktskap, inte minst med Adorno.Men jag hör också frön till det som senare urartade till postmodernism i andras händer. Och jag återvänder till en tanke jag närt sedan jag tvangs genomgå en behörighetsgivande lärarpåbyggnadsutbildning:
En stor del av problemen i dagens skola och samhälle kan nog föras tillbaka på ett enda monumentalt kollektiv missgrepp inom den akademisk-pedagogiska världen; ständigt begånget under de senaste femtio åren; nämligen undlåtenheten och oförmågan att hålla isär och hantera två helt olika betydelser av ordet konstruktivism.
Den ena betydelsen är att all kunskap och förståelse skapas av och i den enskilde genom att med medveten ansträngning och (aktivt sökande av) återkoppling lägga till och förbinda olika intryck till allt större, vittomfattande och effektiva semantiska nätverk. Detta är den kognitionpsykologiska mekanism som är och måste vara självklart sann - men samtidigt den som så ofta undgåtts eller undvikits.
Den andra betydelsen är den perspektivistiska och, i förekommande fall, maktkritiska betydelsen: socialkonstruktivismen. I sin renaste form är även den självklart sann: Det finns ingen view-from-nowhere; alla intryck måste kategoriseras och filtreras, både medvetet och omedvetet. Vissa kategoriseringar är mer tvingande än andra. Vissa har, eller bör ges, företräde. Viss är godtyckliga, tillfälliga eller subjektivt motiverade.
Men den nidbild som växt fram - först som tragedi, sedan som fars - är en av lärande som fri, obunden och kravlös lek. Och när motreaktionen kommer, sent omsider - alltför sent - så verkar inte heller den hitta tillbaka till konstruktivism, i dess olika och verkligt konstruktiva bemärkelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar