Att misslyckas i skolan är katastrof

Specialläraren: ”Att misslyckas i skolan är katastrof” (Skolvärlden 8/11 -17)

Dåliga skolresultat är en jätteriskfaktor för allt, inte bara för psykisk ohälsa, utan även för exempelvis kriminalitet och drogmissbruk. Att misslyckas i skolan är katastrof, säger Birgitta Kimber.

Och DÄR gick vi från korrelation till (riktad) kausalitet. Så går det pedagoger bearbetar epidemiologisk data.

Lägg därtill det underförstådda budskapet att det bästa sättet att visa medmänsklighet, och att producera samhällsnytta, är att sätta högre betyg.

Och så den vanliga visan om att skolan ska göra allt för alla. Och att detta i sin tur innebär att ämneslärare ska göra allt.

---

Det finns många fler nyanser här, men som extremt luttrad lärare må jag vara förlåten om jag gör några grova förenklingar och antaganden.

Jag kanske är ”trigger happy” men när pedagogen Kimber övertar ordet riskfaktor från den sakligt korrekta originalkällan så misstänker jag att hon omedvetet (eller i värsta fall medvetet, men den risken bedömer jag som liten) misstolkar den.

(Över huvud taget är jag kluven till detta språkbruk även inom akademin eftersom det erbjuder en lättvindig utväg för att undvika anklagelser om att felaktigt läsa in orsaksamband, samtidigt som det bibehåller lockelsen att likväl agera som om de funnes. Framför allt är det direkt oansvarigt att (låtsas) tro att allmänheten i sin tur kan hantera det.)

Och när samma pedagog sedan säger ”Att misslyckas i skolan är katastrof” så är risken stor att hon tror - eller vill få andra att tro - att det är just skolmisslyckandet som orsakar allt det andra.

---

Jag behöver väl inte tillägga att det självklart kan innebära en katastrof för enskilda individer att (uppleva att de) misslyckas i skolan (vad nu det innebär).

Eller att det å andra sidan inte bör, eller måste, vara så. Eller att det inte alltid är så.

Vad detta innebär, eller bör innebära, för skolan (i någon mening) - ja, det är en annan sak.