Earth Hour

Diet Qualia

Medvetandet: Addendum

Ett försök till svar på två kommentarer.


Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?

Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.

Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?

Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.


Neocortex-myten är populär.

Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.

Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?

Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".

Medvetandet förklarat

En vän bad mig förklara medvetandet. Inga problem.

Jo, så här är det:

Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.

Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).

Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.

Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.

Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...

Mera ljus

Om man är en okunnig drömmare av förut omtalat slag, som, uppfylld av längtan efter något okänt, dväljes i en omgivning, vilken icke förstår en, men som nöjer sig med trånga vardagsförhållanden, på vilka en annan för länge sedan blivit uppledsen; - om man är en sådan person, och en vacker dag, sedan man börjat läsa, finner sig vara en själsfrände till sådana män som en Goethe, en Schiller, en Geijer eller en Tegnér - visserligen en mycket, mycket obetydlig frände, men likväl i besittning av någon gnista från den ande, vilken besjälat mänsklighetens ljusa förtrupper - så finns det säkert ingen himmel skönare än den, i vilken man då känner sig vara. Det är en upphöjelse, vilken ingen mäktar fatta, som icke erfarit den. Den kan icke beskrivas, men man får kanske en aning om den, ifall man besinnar, att den oftast skygge drömmaren lidit mycket av sin olikhet med alla andra, och att han känt en ensamhet, som berövat honom tron på sig själv.

Karl Johan Gabrielsson (1887), Mera Ljus. Några ord till arbetareklassen om självundervisning. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Om det akademiska studium

En student, som icke känt behovet av övertygelse och icke strävat att vinna densamma, han har aldrig studerat, han vet då icke, vad akademiskt studium är, och har även såsom student blott varit en skolpojke. Omständigheterna kunna väl, efter det han lämnat universitetet, driva honom till allvarligare studier, men detta inträffar sällan, och vad som förlorat är kan dessutom icke återvinnas. Mången har till sin skada erfarit detta, och man träffar, ehuru sällsynt, dessa män, vilkas strävanden man icke kan neka sin aktning, men vilka genom en bristande bildning vid universitetet i sina studier kastas hit och dit, och som, emedan en upphöjdare självkänsla inger dem avsmak för den blott tanklösa slentrianen, icke heller duga för det verksamma livet i samhället.

Johan Vilhelm Snellman (1840), Om det akademiska studium. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Wright vs. Dennett

Dennett för fram några av mina egna förbehåll mot "The Evolution of God" (som, trots allt, är en intressant och i många avseenden vettig bok); sammanfattar kompatibilismen i "Frihet, skuld, ansvar" och - får man anta - hans egen bok "Freedom Evolves". Och sedan börjar herrarna bli ordentligt oense när samtalet kommer in på medvetandet.

The Evolution of God: preliminära tankar (halvvägs)

Under min läsning av Robert Wrights "The Evolution of God" har jag kommit att bli alltmer frustrerad. Jag försöker klarlägga skälen till detta. Anteckningar (i affekt) följer:

Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.

Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).

Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.

Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)

Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...

Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.

Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!

Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)

Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:

Critique of Crisis Theory

...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.

Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.

Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.

Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.

(!)

...och sedan blir han Buddhist.

Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!

Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...

Stammens religion

Åttio sidor in i Robert Wrights The Evolution of God dämpas min entusiasm något: jag saknar - ännu - en förklaringsmodell.

Wright delar in antropologer som studerar religion i "marxister" (d.v.s. cyniker) och funktionalister. De förra talar om prästerskap och ledare som egoistiska demagoger, medan de senare talar om smarta (eller genom kulturell evolution överlevande) strateger i konkurrens med både interna rivaler och fientliga stammar.

Jag hade velat se ytterligare en ansats, längre bort från cynismen, som vi kan kalla kodad visdom.

Denna ansats räknar med "funktionella" men också med "altruistiska" eller "ekologiska" bevekelsegrunder för religiöst färgade samhällsnormer och incitament för deras efterlevnad; tillsammans med både långsiktiga och pragmatiska insikter i socialpsykologi.

De "onödiga" polynesiska ritualerna vid kanotbygge skulle t.ex. kunna innesluta både kunskap och handling inriktad på ett långsiktigt hållbart fiske. Olika former av tabu skulle på samma sätt kunna stävja långsiktigt destruktiv egoism och maktkamper.

Ur detta perspektiv medför religiösa företeelser auktoritet att ingjuta självbehärskning för kollektivets bästa, och att inskärpa långsiktigt gynnsamma beteenden som annars ej nöjaktigt låter sig motiveras för samtliga enskilda individer. Ackumulerad livsvisdom - med nödvändig uppbackning.

Ett sådant synsätt medför också att Wrights diskussion om (själv-)bedrägeri måste kompletteras: Antingen är shamanen en beräknande charlatan eller gör hans falska övertygelse honom till en godtrogen kugge i det sociala maskineriet - eller är han en självuppoffrande "skådespelare" som förvaltar och förmedlar kulturens framgångsrecept.

Vägen mot framtiden

Den övergripande intentionen med både avglobaliserings- och livsmedelssuveränitetsparadigmet är att tänka bortom den snävt effektivitetsorienterade ekonomin, vars huvudkriterium består av att till varje pris minska styckkostnaden, utan hänsyn till de negativa sociala och ekologiska konsekvenser som dessa processer medför. En verkligt effektiv ekonomisk förvaltning skulle snarare stärka solidariteten i samhället genom att göra marknadsmekanismerna underordnade värderingar som rättvisa, jämlikhet och gemenskap och genom att utvidga sfären för det demokratiska beslutsfattandet. Med Karl Polanyis ord handlar livsmedelssuveränitet och avglobalisering i grund och botten om att "återinbädda" [reembed] ekonomin i samhället, istället för att godta ett samhälle som dikteras av ekonomin.

Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 168-169.