Skit in, skit ut

Fortsatt diskussion med kommentatorn Börje.

Jag är uppriktigt tacksam för din korrespondens. Den lär mig mer om hur du, och säkert många andra, resonerar. Den tvingar mig också att tydligt artikulera och reflektera över min ståndpunkt. Däremot upplever jag inte att de fakta och resonemang som du hittills har presenterat har något egenvärde.

Jag noterar att din senaste kommentar inte motsäger något av det jag har framfört. Jag tolkar detta så att du inte har några övertygande argument som motsäger vetenskaplig konsensus, och att du därmed medger - även inför dig själv - att i) temperaturhöjningen är ett faktum, och ii) denna höjning innebär ett mycket allvarligt problem.

Istället fokuserar du nu på a) svårigheterna att exakt förutse omfattningen av detta problem, och b) de drastiska åtgärder som krävs för att hantera problemet.

Din kommentar, läst i sin helhet, tycks vila på följande resonemang: Problemet är så stort att det är ohanterligt. De åtgärder som krävs om man trots detta skulle försöka att hantera problemet har så negativa konsekvenser att de inte är godtagbara. Därför kan problemet inte vara verkligt. Det får helt enkelt inte vara verkligt.

Jag funderar också på vilken vetenskapsteoretisk syn du har. Du verkar utgå från att modern naturvetenskap producerar (eller bör producera) bevis. Det är precis tvärtom: Vetenskapen uppställer hypoteser och ägnar all sin kraft åt att försöka motbevisa dem. Motståndskraftiga hypoteser utgör tillsammans ständigt reviderade och vidareutvecklade teorier.

James Hansens uttalande om havets invasion av New York inom 10 år finns på YouTube.

Jag vet inte varför du påpekar detta. Jag tvivlar inte på att uttalandet har gjorts. Men vad visar det?

Vi tappar inte förtroendet för Riksbanken för att den faktiska reporäntan inte alltid överensstämmer med prognoserna (däremot kan vi tappa förtroendet av andra skäl). Vi inser att SMHI ibland har fel, men använder deras prognoser som den pålitligaste informationskällan om framtida väder.

För att kunna förutsäga något om det framtida klimatet via diverse ekvationer så måste indata vara exakt enligt devisen skit in - skit ut.

Om du med "diverse ekvationer" avser (fysikalisk) modellering så finns det visst fog för denna devis. Men det betyder inte att allt annat än perfekta indata (vad det nu kan innebära) genererar värdelös information. Och bedömningen av utdatans informationsvärde bör lämnas åt vetenskapskollektivet.

Som all annan vetenskap (såväl som stora delar av övrig mänsklig verksamhet) handlar modellering om att, steg för steg, förfina både indata och modeller. Att ta fram (alltmer) pålitliga modeller innebär, per definition, en cykel av konstruktion, utvärdering och korrigering. Det är djupt missvisande att karakterisera detta arbete som en serie av "misstag" eller "misslyckanden".

Det finns, som sagt, också andra metoder för att förstå och förutspå klimatförändringar.

För de som hävdar att klimatförändringar är normalt och att tidigare värmeperioder liksom den vi just upplevt inte beror på ökad koldioxidhalt.

Jag förstår inte vad du menar med detta.

Klimatförändringar är "normala" i det avseendet att (mer eller mindre periodiska) svängningar i klimatet förekommer (har förekommit, kommer att förekomma), och att dessa sker även utan mänsklig påverkan. Vi talar då återigen om långa tidsintervaller.

Sådana temperaturförändringar orsakas till stor del av variationer i inkommande solstrålning, vilka i sin tur beror på periodiska förändringar i jordens rörelse runt solen. Klimatförändringar kan alltså ha andra orsaker än (av mänsklig aktivitet) ökad koldioxidhalt. Detta motsäger inte på något vis att klimatförändringar också orsakas av ökad koldioxidhalt.

Koldioxidhalt och temperatur påverkar varandra. En ökad temperatur leder till uppvärmning av haven. Uppvärmningen minskar havens förmåga att binda koldioxid, vilket i sin tur leder till en ökning av atmosfärens koldioxidinnehåll. Periodiska variationer i infallande solstrålning styr seriereaktioner, där förändringar av koldioxidhalt och temperatur förstärker varandra.

För min del är saken fullkomligt klar; FN:s och inblandade länders engagemang i klimatfrågan är till 100% politiskt. IPCC:s uppdrag är att bevisa människans påverkan på klimatet och att föreslå (dyra) åtgärder.

Nej. Vetenskapskollektivet försöker istället med all kraft vederlägga hypoteser om människans påverkan på klimatet. De har hittills inte lyckats. Som ett resultat av detta arbete byggs en alltmer motståndskraftig - och skrämmande - teori om mänsklig påverkan av klimatet upp.

En självklar konsekvens av detta är att åtgärder föreslås och vidtas för att minimera mänsklig påverkan och för att aktivt motverka dess negativa konsekvenser. Såtillvida är engagemanget naturligtvis politiskt.

Jag antar emellertid att du med beteckningen "politiskt" insinuerar en ideologiskt styrd påverkan av forskningen - och därmed av samhällsutvecklingen - i syfte att främja ett enskilt gruppintresse.

Du är naturligtvis fri att tro vad du vill, men a) om någon samhällsinstans kan göra anspråk på att vara (eller sträva efter att vara) opolitisk så är det vetenskapssamfundet. Detta ligger i definitionen av begreppet vetenskap. Därmed inte sagt att enskilda vetenskapsmän är opolitiska varelser. Och b) om vi inte ska lita på vetenskapssamfundet i denna fråga, vilka ska vi då lita på?

De åtgärder som hittills tagits är befängda: Vi ska tanka transportmedlen med mat, vi ska dra in kvicksilverlampor i våra hem (lagbrott i Sverige), och odlandet av sk "energigrödor" förstör åkermark, Vindmöllorna ger högst 20% av installerad effekt, vindstilla kalla dagar ger de 0%.

Kvicksilverlampor är problematiska. Det håller jag med om. I övrigt förstår jag inte hur du resonerar. Vad, exakt, är det som är "befängt" i de åtgärder du nämner? En modern förbränningsmotor har en verkningsgrad på strax över 35 % (och i väglösa områden ger den ett landgående motorfordon en effektiv verkningsgrad på 0 %). Anser du att biltrafik är befängd?

Den mest sympatiska tolkning jag kan ge dina invändningar är att de uttrycker en oro för vår (och kommande generationers) gemensamma välfärd och fortlevnad. Den oron delar jag. Men om vi måste välja mellan att tanka bilen och att äta oss mätta så är väl valet ganska lätt? Problem försvinner ju inte bara för att lösningarna är ansträngande.

Du är självklart välkommen att föreslå andra åtgärder. Jag brukar själv försöka undvika att kritisera konstruktiva förslag om jag inte har något bättre förslag att komma med istället.

Framtida satsningar som föreslagits (på fullt allvar) är ännu tokigare: Avskilja CO2 minskar effekten av bränslet med 20-30%, speglar i startosfären ska reflektera bort solljuset, spridande av svavelpartiklar i atmosfären och järnsalter i haven…vanvett!

Drastic times call for drastic measures, heter det. Jag kan inte låta bli att misstänka att bakom dina exklamationer ligger en rädsla för vad sådana drastiska åtgärder faktiskt säger om den tid vi lever i. Och en förståelig ovilja att se den troliga utvecklingen i vitögat. Det är dock en ovilja som vi inte kan tillåta oss att ge efter för.

Kurvan med den uppmätta/uppskattade världstemperaturen under sedan 1900 finns publicerade så att man jämföra kurvan för CO2-ökningen finns på Ole Humlums hemsida. Kurvorna följs åt 25 år under slutet på förra seklet. Övriga år är korrelationen usel. Och om nu 25 år är så, som du säger insignifikant, why all
this fuss about it?

De mätningar Humlum presenterar motsäger inte på något sätt koldioxidhaltens inverkan på temperaturen. Och 100 år är, i sammanhanget, obetydligt mycket mer än 25 år.

Observationens teoriberoende

Ett svar till Börje, som kommenterade mitt förra inlägg om klimatdebatten.

Som lekman utgår jag från följande:

i) seriösa klimatforskare hävdar - så gott som undantagslöst - att dagens koldioxidutsläpp orsakar skadlig uppvärmning;

ii) i avsaknad av egen expertkunskap bör jag lyssna noga till dessa forskare - och inga andra - när det gäller denna livsavgörande fråga;

iii) vid blotta misstanken om att någon mänsklig aktivitet underminerar våra långsiktiga livsbetingelser är den enda rationella responsen att (försöka) avhålla sig från denna aktivitet.

Från dessa utgångspunkter ter sig "klimatdebatten" mycket märklig, inte bara till sitt innehåll utan till sin blotta existens.

Du skriver:

Koldioxid är en s k växthusgas. Atmosfären halt därav är 0,0387%. Vid en halt på sisådär 0,0020% har koldioxiden gjort av med det mesta av sin värmeupptagande effekt. Vid så låg halt är liv, så som vi känner det, inte möjligt. Värmeabsorptionen sjunker logaritmiskt och vid dagens halt är den försumbar.

Du beskriver här en logaritmisk funktion, med karakteristiskt avtagande tillväxt. Men avtagande tillväxt innebär inte obetydlig tillväxt. Och definitivt inte "försumbar".

(Källa: Uppsalainitiativet)

Du fortsätter:

Hypotesen är att trots att koldioxidens effekt är så liten så kommer ändå den lilla uppvärmning den är mäktig att resultera i ökad avdunstning från haven.

Nej. Koldioxidens effekt är inte liten, och detta är ett faktum - inte en hypotes. En fördubbling av nuvarande koldioxidhalt ger - i sig själv - i en temperaturhöjning på 1° C. (a)
Nej. En temperaturhöjning kommer att resultera i ökad avdunstning. Även detta är ett faktum. (b)

Eftersom vattenånga är den "starkaste" "växthusgasen" så kommer ökningen av vattenånga i luften att generera ytterligare uppvärmning, vilket gör att än mer vattenånga kommer att öka temperaturen vilket kommer att öka avdunstningen ytterligare osv.

Detta är en logiskt slutsats (c), givet (a) och (b).
"Hypotesen" i sammanhanget handlar om vad som sker utöver dessa, primära, effekter - alltså det som kallas positiva och negativa återkopplingar. (Dessa återkopplingar motsvarar ytterligare premisser i det logiska systemet och skulle, i teorin, kunna leda till att (c) inte längre är en oifrånkomlig slutsats.)

Av vattenånga blir det så småningom moln.

"Så småningom"?
Vattenånga är en primär effekt. Moln är en sekundär effekt (av flera) som kan ge upphov till både positiva och negativa återkopplingar.
Moln är inte vattenånga, och vattenånga är inte moln.

Moln kan endera reflektera solljus eller reflektera uppåtgående värmestrålning från jordytan, beroende på vilken höjd de bildas. Eftersom molnbildningen är kaotisk kan den inte förutses. Alla så kallade scenarier (tidigare kallade prognoser) är därför utan värde. Hittills har mycket riktigt samtliga av IPCC konsulterade datormodeller över klimatet visat på alldeles för höga temperaturer.

Att processen är kaotisk betyder att den inte kan förutses i detalj. Däremot kan den modelleras ungefärligt, och långsiktiga trender kan urskiljas.
Utöver fysikaliska modeller kan man också använda t.ex. klimathistoriska data - och då talar vi om långa tidsperioder - för att förutse framtida trender.
(SMHI kan inte förutse om det kommer att regna på midsommarafton, men de kan uppskatta årsnederbörden.)

Även andra uttalande från de som larmar om accelererande temperaturer och höjda havsnivåer haft fel. Så meddelade James Hansen, från NASA 1990 att New Yorks gator skulle dränkas av havet redan om 10 år, alltså kring år 2000.

Jag ser inte relevansen av detta anekdotiska argument.

Koldioxidens kapacitet att absorbera värme är inte omdiskuterad. Det är hypotesen med följdeffekterna som inte tycks stämma, dvs OM nu atmosfärens halt av vattenånga stigit (satellitmätningar tyder på att så inte är fallet) så behöver det inte nödvändigtvis leda till höjda världstemperaturer.

"Nödvändigtvis"?
Med detta uttalande begår du två misstag, som jag ser det.
För det första ifrågasätter du en samstämmig vetenskaplig expertis. På vilka grunder gör du det?
För det andra verkar du resonera att om rökning inte nödvändigtvis orsakar cancer så finns det ingen anledning att sluta röka. Resonerar du verkligen så?

Varför blev det då varmare under en 25 årsperiod under slutet på förra seklet? Tja säg det. 25 år tidigare sjönk temperaturerna.

Så korta tidsrymder är statistiskt insignifikanta i sammanhanget. Det vet du säkert.

Vid ett tillfälle på 70-talet berättade jag om oron för den kommande istiden, som grasserade då, för en släkting som levde på fiske och som pratat väder med sin far, också fiskare, vareviga dag sen barndomen. Jaha ska det nu bli kallt igen. Före kriget, skulle det bli så varmt, så varmt, sade sonen. Och när jag var ung skulle det bli kallt utav helvete, sade fadern.Vänta du bara några år så ska du se att dom börjar snacka om hur djädrans varmt det kommer att bli igen!

Återigen en anekdot utan relevans.

"Klimatdebatten": För dig som inte har tid att läsa bloggar själv

En liten introduktion till "klimatdebatten", sedd ur mitt perspektiv.

Ja, debatt, förresten... Jag sätter ordet inom citationstecken för att poängtera att jag - om inte naivt så kanske i alla fall idealistiskt - vill reservera användningen av ordet till att beteckna sansade och prestigelösa meningsutbyten, baserade på en gemensam bas av fakta, med en ömsesidig målsättning att nå en samsyn och en konstruktiv och framåtsyftande (upp)lösning av konflikter och problem.

Med detta sagt tillstår jag med en uppgiven suck att vi har fått vänja oss vid att begreppet ges en betydligt generösare tolkning (redan de gamla grekerna...), och att det av medierna förstås som synonymt med (underhållande) konflikt.

Denna vidare tolkning av begreppet är tätt förbunden med idén om ett öppet och demokratiskt samhälle, och på något sätt måste vi hantera det ofrånkomliga "skval" som genereras som en biprodukt av ett maskineri vars verkningsgrad aldrig kan förväntas närma sig 100 %.

Men någon jävla ordning får det vara. När det offentliga samtalet alltmer liknar Pentagons satiriska debatt om Selma Lagerlöf är det lätt att sätta skrattet i vrångstrupen.

Om du inte orkar läsa längre, jämför satiren ovan med det högst verkliga (och nyliga) seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna".

(Jag ser just nu på SVT hur en panel av "experter" betygsätter bidragen till årets melodifestival. Deras uttalanden handlar sällan om musiken; istället är det scenografi, artisternas utseende och kläder, bildproduktion o.s.v. som avhandlas. Inget att förvåna sig över, och kanske heller inte helt irrelevant, med tanke på att det är ett skådespel - en show - som tävlar.

Men precis som i "debatten" om Selma Lagerlöf framförs (eller utbyts) inga argument, inga motiv. Istället är det "åsikter" i bemärkelsen känslomässiga responser, som ventileras: "Den där killen har verkligen 'det'. Han är så snygg, och jag gillar de tunga trummorna. Jag ger bidraget en femma", säger någon. "Nej, nej, så är det inte alls", replikerar nästa panelist. "Artisten är ju bara äcklig och insmickrande. Bara gamla damer kan gå på något sånt. Och synth-blåset låter ju sååå 80-tal! En klar etta". Varpå programledaren salomoniskt konstaterar att expertjuryns betyg blir en trea. Och så vidare.

Men riktigt bisarrt blir det när experterna ger upp alla pretentioner på att ha någon egen åsikt över huvud taget, och istället börjar uttala sig om vad alla andra kommer att tycka. "Ja, vi har ju hört det förut", säger någon med ett menande minspel som antyder att vi här i panelen (och du framför TV:n) naturligtvis inte åter oss luras, "men den kommer att gå hem i stugorna". Och just därför får den en femma!

Dessa förutsägelser påminner inte så lite om marknadens hasardspel på intentioner av n:te graden, där att ha "rätt" innebär att pålitligt förutspå vad andra kommer att tro att andra kommer att tro att andra kommer att tro...)

Som lärare kan man reta sig vansinnig på att denna typ av "kunskapsbildning" har kommit att prägla såväl klassrum som pedagogiskt ledarskap och forskning. Men än värre blir det när inte bara politiken utan också vetenskapsjournalistiken urartar bortom varje tillstymmelse till heder och koherens.

Det är illa nog att världen härbärgerar ett icke ringa antal figurer som Lord Monckton. Mer beklämmande är att så många lyssnar på honom. Och rent fasaväckande är det att betänka att karln kan titulera sig forskningsrådgivare åt premiärminister Thatcher.

I bloggosfären tar sig förstås dessa fenomen ännu mer drastiska uttryck.

På Uppsalainitiativets blogg gör bl.a. Olle Häggström sitt bästa för att som vetenskapsman agera motvikt mot de "klimatskeptiker" som av olika skäl utnyttjar varje tjuvknep för att föra fram sina egna agendor.

Många (kanske de flesta) akademiker och vetenskapsmän väljer dock med viss ambivalens att undvika den förnedring och frustration som en på förhand utsiktslös konfrontation med dessa djupt ohederliga "skeptiker" ofelbart resulterar i. (Det är inte så lite gäng- och gangstermentalitet som råder där ute: Om polarna skrockar stödjande åt dina one-liners och blänger utmanande på din kontrahent, då har du också (den starkes) rätt att göra anspråk på seger.)

Jag är djupt imponerad av Häggströms civilkurage, tålamod och förmåga att hantera de sociala och psykologiska krav som ställs i varje konfrontation av detta slag. Jag undrar om han, med facit i hand, hade valt att delta i seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna"...

Häggström backas upp av Erik Svensson. Den senare arbetar lika oförtrutet (bl.a. på sin blogg) med att ge röst åt förnuftet, men fäktas ogärna med väderkvarnar.

Ett "troll" är, enligt gängse Internet-terminologi, någon som avsiktligt försöker så split och sprida desinformation. Ibland är det bara på ren jävelskap, men självklart bedrivs "trolling" i organiserad form som ett slags kontraspionage på uppdrag av olika, mindre nogräknade, intressenter. Ett typiskt troll, med särskilt fokus på miljö och klimat, är Maggie Thauersköld Crusell, med sin blogg The Climate Scam.

Thauersköld tillhör dessutom underarten "tontroll". Detta är ett troll som har specialiserat sig på en (något mer) raffinerad form av passiv obstruktion, nämligen att hävda en neutral och konstruktiv hållning och att vädja om en angenämare "ton" i debatten. Detta är i själva verket en effektiv strategi för att 1) hålla kvar samtalet på Selma Lagerlöf-nivå, och samtidigt 2) förleda troskyldiga åhörare att tro att man faktiskt har ett ärligt och konstruktivt uppsåt.

Det är bl.a. denna typ av "debattörer" som Olle Häggström har valt att konfrontera med personangrepp, enligt devisen att en lögnare måste få kallas vid dess rätta namn. Och självklart använder tontrollet sådana framprovocerade uttalanden som ammunition...

Jaha, så kan man ju också se på Körslaget...

Thomas Gür skriver på SvD:s ledarsida (30/4 2010) om TV4:s program Körslaget.

Kommentarer överflödiga (hoppas jag).

Gott & blandat

Slavoj Žižek: What does it mean to be a revolutionary today?

David Harvey: The crisis today

Adam Curtis: The Trap - What Happened to Our Dream of Freedom?

Jorden tål inte vår konsumism

Vilken vision ersätter konsumtionshetsen?

Rosenhans experiment

Roddtävling

Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Ur Corinne Maier (2006), Hej lättja, Stockholm: Månpocket/Svenska Förlaget (orig: Bonjour Paresse, 2004, Édition Michalon). Översättning av Agneta Sellin.

Turingmaskiner och neuronnät

Anhängare av stark AI, såväl som många skeptiker, vill undvika transcendenta förklaringar av intelligens, och – om möjligt – överbrygga ”kvalitativa språng”. *

Den springande punkten är möjligheten att specificera mänsklig intelligens (a) i princip) och (b) i praktiken.

Och även här är man ofta delvis överens: Ja, i princip går det (a). Detta ställningstagande är en konsekvens av en gemensam utgångspunkt: evolutionär, materialistisk och icke-transcendent.

Vad som ofta skiljer olika debattörer åt är graden av tilltro till möjligheten att i praktiken analysera och återskapa mänsklig intelligens (b).

En del verkar resonera att av (a) följer också (b).

Jag menar att (b) inte följer av (a), men jag vill ändå tro också på (b).

Vissa verkar mena att (b) är en så komplex uppgift att det inte är realistiskt att tro att vi skulle kunna lösa den.

Turingmaskinen är definitivt ingen lyckad modell för evolutionärt utvecklade kognitiva processer. Den är, däremot, en demonstration av att en s.k. von Neumann-arkitektur i princip är förmögen att lösa en ofantligt stor – men begränsad – mängd problem (utifrån en mycket begränsad repertoar av grundläggande operationer).

Huruvida denna mängd problem är stor nog att i princip rymma mänsklig intelligens är en öppen fråga.

Att likställa en dator med en Turing-maskin är missvisande, av två skäl. För det första (i) utvecklas datorer som inte bygger på von Neumann-arkitekturen. För det andra (ii) används datorer (av von Neumann-typ) för att simulera andra ”maskiner”, vilka i sin tur används för att ”simulera” intelligent beteende.

Huruvida (ii) innebär att de med Turingmaskiner implementerade ”maskinerna” med nödvändighet är begränsade till samma mängd problem som en Turing-maskin är en öppen fråga. (En maskin implementerad på en Turingmaskin är med nödvändighet logiskt reducerbar till en Turingmaskin, men beskrivningen av den maskin som implementeras kan eventuellt möjliggöra kraftfullare beskrivningar av de uppgifter som den sätts att lösa.)

En mer realistisk modell av den arkitektur som (troligen) ligger till grund för mänsklig intelligens är (artificiella) neuronnät, ANN. Påstående (a) ovan inrymmer delvis tron att sådana modeller kan utvecklas så att de fångar allt som är relevant för beskrivningen av den maskin som möjliggör mänsklig intelligens. (Men det kan förstås vara så att någon ”detalj” undgår upptäckt, som en konsekvens av observationens teoriberoende, eller av begränsningar i de instrument och sinnen som används för inspektionen av den mänskliga förlagan.)

Huruvida ANN i princip är förmögna att lösa en större mängd problem än en Turingmaskin är en öppen fråga. Jag är övertygad om att så är fallet.

Huruvida ANN som implementeras med hjälp av många sammankopplade von Neumann-datorer kan reduceras till en Turingmaskin är en öppen fråga (tror jag).

Som vanligt finns djävulen i detaljerna. De svårfångade fenomen i mänsklig kognition (för att inte tala om andra mentala processer) som vi finner så svåra att definiera kan mycket väl vara utslag av kvantitativa skillnader mellan de ANN som hittills skapats och den mänskliga hjärnan (antalet noder och kopplingar, t.ex.). Det kan också tänkas uppkomma som ett resultat av kvalitativa skillnader (avsaknad av någon, förbisedd, komponent).

Men mest troligt är att skillnaderna inte ligger i arkitektureras kapacitet, utan i hur de är ”inställda”. Även om ANN kan tävla med den mänskliga hjärnan med avseende på antalet noder, antalet kopplingar, signalhastighet o.s.v.; och även om ANN är en i allt väsentligt fullständig beskrivning av hjärnans arkitektur; återstår frågan om vilka kopplingar som görs; vilka signaler som skickas, och när. En icke obetydlig komplikation är att ett (mänskligt) neuronnät är extremt dynamiskt och självjusterande – både på kort sikt (inlärning m.m.) och lång (evolution). Att modellera detta (på ett adekvat sätt) är en central del av forskningen inom AI.

Det är alltså här problemen ligger: i ”monteringen” och i ”handhavandet”.

Den första förbränningsmotorn krävde säkerligen en hel del justeringar innan den äntligen fungerade. Innan en mängd inställningar hade gjorts fungerade den troligen inte alls, trots att konstruktionen i princip var ”korrekt”. Och även efter det att motorn för första gången faktiskt hade hostat igång, krävdes ett grannlaga arbete för att finna de optimala inställningarna. Kanske har våra artificiella intelligenser redan hostat?

För att motorn ska åstadkomma något som en utomstående betraktare skulle uppfatta som meningsfullt krävs också att den integreras i ett större system – ett fordon – och att detta system i sin tur integreras i ett ännu större system – framförandet av fordonet i från punkt A till punkt B i trafik. Kanske står vi framför en bil, men vet ännu inte hur man kör den?

---

* "Kvalitativa språng" är besläktade med emergenta beteenden och icke-reducerbara egenskaper (paradexemplen är myrsamhällen och vatten). De kräver inte med nödvändighet transcendenta förklaringsmodeller, men de kan defintivt försvåra (och eventuellt omöjliggöra) den "reverse engineering" av mänsklig intelligens som forskning inom AI utgör.

Hur var det nu med stark AI?

Thomas Svensson skriver, i en kommentar till Dennett:

Spinozas värld 3 [...] kan man förstås tänka sig som möjlig att behärska av en artificiell intelligens. Men [...] den objektiva värld 3 [är] död utan ett tolkande och handlande subjekt. På samma sätt är det därmed med AI, den kan användas som hjälpmedel att organisera och utveckla objekt i värld tre, men står sig slätt i förhållandet till den fysiska världen utan hjälp av mentala processer, utan värld två.

Jag kan inte låta bli att vifta lite med flaggan för Dennett och för AI.

Datorer lämpar sig förvisso för att sortera och söka i system av kodifierad kunskap.

Skeptiker använder ofta begrepp som ”tolkande och handlande subjekt” och ”mentala processer” i sin kritik mot idén om (”genuin”) artificiell intelligens. Man brukar också ofta framhålla vikten av integration med värld ett, alltså med den fysiska världen.

Frågan är emellertid var gränsen går – om det finns någon tydlig gräns – mellan det datorer bevisligen kan göra (bra) och det som vi kallar ”tolkning”, ”handlande” och ”mentala processer”. Om det inte finns någon sådan gräns, blir även ordet ”subjekt” problematiskt.

Jag tror personligen att s.k. stark AI i princip är möjlig. Att den hittills har framstått som praktiskt ouppnåelig beror vare sig på fysiska eller metafysiska begränsningar utan på svårigheterna att specificera exakt (eller kanske inte fullt så exakt) hur en intelligent människa fungerar.

Kanske är det så att dessa svårigheter är oöverkomliga för oss: kanske övergår det varje möjligt medvetandes kapacitet att analysera sig själv. Det vore i så fall en ganska elegant filosofisk ironi. Men om det är så, kommer vi aldrig att kunna veta det – en variant av halt-problemet. Och isåfall kan vi heller aldrig utesluta (den principiella) möjligheten till stark AI.

Notera att detta inte innebär ett hemfallande till transcendenta förklaringar av intelligens. Att något är praktiskt ouppnåeligt innebär inte att det är teoretiskt omöjligt.

(Det var länge sedan jag pysslade med dylika spörsmål, och jag behöver troligen läsa in mig. Men jag skulle tro att Dennett m.fl. anför liknande resonemang.)

Mat, klimat, vetenskapsjournalistik och propaganda‏

För några dagar sedan rapporterade Svenska Dagbladet och Sydsvenskan (båda liberala) om en nyligen publicerad finsk studie av matens klimatpåverkan: Kött ingen stor klimatbov respektive Veganer inte mycket klimatsmartare. (TV4 och Aftonbladet satte liknande rubriker.)

Jag följde några av länkarna till läsarnas egna bloggar, och hittade bl.a. detta exempel på hur informationen landade: Ekologiskt snömos av Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Adam Cwejman.

Det var ett lågmält inlägg på Naturskyddsföreningens blogg, Fel återgett om matens klimatpåverkan, som uppmärksammade mig på studiens reception. Därifrån klickade jag mig bl.a. fram till ett inlägg av Harald Cederlund, forskare på SLU:s Biocentrum: Kött är en lika stor klimatbov som tidigare.

Vetenskapsjournalistik förvandlas alltsom oftast till en viskningslek, där det ursprungliga fenomenet på sin väg mot allmänheten förvrängs till oigenkännlighet. Bearbetningen börjar redan hos forskarna - observationens teoriberoende kan vi inte komma ifrån. Inte heller att samhällsdebattörer från olika ringhörnor gör ett snävt urval av information för att underbygga sina åsikter. Men tanken med det öppna samhället är ju att detta i möjligaste mån ska ske för öppen ridå: Valmanskåren åser hur de politiska kombattanterna väljer vapen ur samma, gemensamma och öppna förråd; hur de vässar sina värjor och duellerar; och väljer utifrån detta sin vinnare.

De bländande retoriska sticken i en sådan kamp må vara ojusta, och vi har lärt oss acceptera att folkets favorit inte sällan blir den som bär färggrannast dräkt, snarare än den som fäktar renast. Men i kapprustningens yra verkar de blanka (eller inte fullt så blanka) eggarna ha förbytts mot massförstörelsevapen: I sin iver att detronisera motståndaren offrar man gärna sin egen balans för att istället demolera hela arenan och därmed omintetgöra åskådarnas möjligheter att forma välinformerade omdömen.

Och medierna - supporterklubbarna - agerar villigt samvetslösa vapenhandlare.

Intuition och politisk korrekthet

Thomas Svensson skriver i ett inlägg om Spinozas kunskapssyn:

Vissa uppfattningar i samhället om t.ex. invandrare, kvinnor och homosexuella kan vi förnuftsmässigt utifrån våra adekvata idéer vara överens om. Men idéerna är historiskt ganska nya och många har ännu inte omfattat dem, vi tvingas lita till politisk korrekthet för att inte göra bort oss inför andra. Så småningom, efter ett par generationer, kanske, har de adekvata idéerna blivit till intuitiv insikt hos de flesta, den högsta av kunskapsslag och pressen att vara politisk korrekt blir överflödig.

Ibland blir jag förvånad över hur människor i min närhet verkar motsäga sig själva.

Jag - som snusare - brukar hävda att tobaksförbud på allmänna platser är ett bra exempel på hur ett ”lätt tvång” kan användas för att generera långsiktiga fördelar för alla – både de som (för närvarande) brukar tobak och de som inte gör det.

Även brukare, som jag själv, borde kunna se detta förbud som positivt, inte bara för icke-brukare. Det är sant att förbudet innebär ett omak för dem som för närvarande brukar tobak. Och kanske är det naivt att tro att fler än ett fåtal av dessa avslutar sitt bruk som ett direkt resultat av förbudet. Men icke desto mindre är förbudet tänkt inte bara som ett skydd för icke-brukare utan också som ett incitament för att hjälpa nuvarande brukare att sluta och – framförallt – för att minska rekryteringen av nya brukare.

Likväl – och här kommer den förvånansvärda motsägelsen – uppfattar många människor, även icke-brukare, förbudet som en förödmjukande och snudd på författningsvidrig inskränkning av medborgerliga rättigheter. Brukare kan möjligen förlåtas för att de låter sitt eget omak skymma de övervägande positiva effekterna på lång sikt och för andra människor. Icke-brukares invändningar kan möjligen delvis förklaras av identifikation med brukarna (”rätt vad det är förbjuder de något som drabbar mig”).

Ett uttalande som ”Jag vill ha rätten att röka ihjäl mig” kan tyckas konsekvent och principfast, särskilt som följandet av principen ifråga får negativa konsekvenser för en själv. Men detta är en illusion! Givet att man accepterar riktigheten i påståendet att rökning är skadligt för både brukare och icke-brukare (och det gör de allra flesta) är det i själva verket inkonsekvent att vifta med liberala principer för att försvara negativa beteenden, när man samtidigt är noga med att vara politiskt korrekt i andra avseenden: t.ex. genom att acceptera könskvotering.

Vad som är förvånande är den historielöshet som den här typen av motsägelser demonstrerar. En mängd relativt nya fenomen i dagens samhälle är resultat av ”tvång”, och motarbetades vid införandet. Men efter en påfallande kort tid har de accepterats som självklara.

En rökare som protesterar kraftfullt mot rökförbud, och samtidigt lika kraftfullt hävdar att det är självklart med nolltolerans mot alkohol i trafiken är en hycklare.