Från solipsism till… ”nollipsism”?
Olle Häggström
Jag har alltid satt en ära i min osentimentala människosyn. Att artificiella neuronnät snart, om inte redan, överträffar biologiska sådana har jag länge tagit för givet. Och det där med känslor och medvetande, tja… antingen kommer det på köpet; eller så är det kanske en illusion eller åtminstone en överdrivet romantiserad egenhet. Eller kanske inte så viktigt överhuvudtaget.
Likväl drabbades jag av existentiell svindel efter att ha läst Olle Häggströms betraktelser över den s.k. Lemoine-affären. Men jag har svårt att klä den i ord. När jag försöker låter det naivt, och jag undrar om jag är dummare nu än tidigare…
Jag, liksom Lemoine, upplever att AI:ns konversation är mycket stimulerande. Ja, den, och i ännu högre grad andra liknande aktuella exempel, får mig att uppleva just den stimulans som jag ständigt och hett önskar och eftersträvar i all kommunikation. Den som får mig att uppleva välskriven (argumenterande) litteratur som det mest tillfredsställande i livet.
Jag ser olika scenarion framför mig:
I ett existerar jag omgiven av entiteter som konverserar med mig och med varandra så som Google-AI:n gör med Lemoine. Jag känner mig tillfreds, men utan min vetskap är det endast jag som *känner* något. Jag är alltså så ensam och grundlurad man kan bli, men lyckligt ovetande.
I ett annat variant av detta scenario inser jag plötsligt min verkliga situation och blir galen av ensamhet.
I en tredje variant är alla, inklusive den entitet vi väljer att kalla ”jag”, upptagna av att resonera och kommunicera - men utan att känna något.
Kanske finns det fler varianter.
Ja, ”min mamma är också en mönstermatchare”, det känns OK. Men hon och jag *känner* något också - det är det, och endast det, som ger resonerandet och kommunicerandet någon mening. (Och är inte det lite… löjligt? Futtigt? Ärke-rationalisten står där med byxorna neddragna.)
Om vi nu känner något, och inte bara lurar oss själva. Eller det är så att det vi kallar känslor är ett (ev. oundvikligt) korrelat till resonerandet.
Resonerandet, ja… Att bygga en plan eller ett argument för att uppnå något mål, vilket som helst.
Eller kanske endast ett (sätt att uppfylla ett) mål i sig - kanske egentligen ganska godtyckligt (bortsett från ev. evolutionär ”instrumentell målkonvergens”).
”I universum dök det upp entiteter som babblade med sig själva och varandra. De var en kuriositet.”
Och egentligen… hur mycket (mer) mening blir det med babblandet om det åtföljs (eller föregås) av det vi kallar känslor?
Som jag tolkat evolutionen så kände vi långt före det vi att vi började tänka, resonera och kommunicera. Fast det låter långt ifrån självklart, det heller. Allt är kanske samma sak?
Jag har ofta fäst ett hopp vid att mänsklighetens arv lever vidare i form av informationsbehandlande entiteter av något slag, kanske utan någon specifik fysisk form. Något slags ”medvetandets och intelligensens fortsatta utveckling i Universum” eller ”Universums expanderande medvetna låga”.
Men så blir det liksom kallt - både i Universum och i min kropp - när jag ser framför mig en massa babbel. Mer och mer komplext, och intelligent, och kraftfullt… Men meningslöst. (Stimulerande för någon som evolverat att stimuleras av det. Men likväl poänglöst.)
Ett universum där miljardtals Lemoine babblar med miljardtals motparter, och där antingen några eller alla inblandade inte gör något annat än att resonera för resonerandets skull. Inte ens det uttrycket stämmer. Resonerandet är ett självändamål. Eller är det ens det? Bara en tillfällighet? En attraktor?
Och så känns det lite fånigt att jag - av alla människor - upplever mig retirera till någon slags romantisk föreställning om att känslor i sig är så himla meningsfulla och viktiga…
Visst, det finns inget som är så viktigt som att hantera de känslor vi nu en gång upplever oss ha ((negativ) hedonistisk utilitarism) - att minimera lidande. Men varför önska känslor överhuvudtaget? Och varför sprida hedonium i ett tyst Universum? Vad är det för mening med det?
Samtidigt, det där scenariet där ett framtida Universum är fullt av (endast) (icke-kännande?) entiteter som babblar med varandra och producerar den ena fascinerande, bildade och stimulerande diskussionen efter den andra till tidernas slut - det känns plötsligt så svindlande kallt och främmande och meningslöst och tomt och dumt.
Och kanske lever vi redan i det?
—
Kanske så här:
När jag läser en stimulerande text av en klok människa så tror jag att jag i bakhuvudet har en tanke om att allt detta babblande är på väg någonstans. Den emotionella stimulans jag upplever handlar om att vi tillsammans är på en resa mot något nytt, bättre, större, mer...
Men samtidigt är det ju främst texten i sig som stimulerar mig. Om en (omedveten) AI skriver mer stimulerande texter än de flesta (kloka) människor så är det ju dessa texter jag vill läsa och stimuleras av. Så det verkar som att jag inte kan undgå slutsatsen att mitt läsande egentligen är en form av (intellektuell) masturbation. Och därifrån ligger tanken nära att vi alla, i vårt skrivande och läsande, sysslar med ett slags masturbation.
Egentligen har jag nog alltid tyckt så, men det har inte berört mig negativt. Jag har tänkt att detta är Sisyfos som lycklig (eller åtminstone liknöjd) rullar sin sten. Jag har stoltserat med ett slags stoicism och åtminstone kunnat njuta av att jag minsann frambringar / uthärdar en bitterljuv, tragikomisk existens med relativ lätthet - fint nog så.
Men nu… varför rulla stenar alls när maskiner gör det bättre? Och varför ska maskinerna rulla stenar?
Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför detta plötsligt skulle vara en nyhet för mig, eller varför det skulle drabba mig hårdare än tidigare. Jag kom ju för länge sedan fram till att vi är ”utkastade” i världen med våra drifter: vi kan inte låta bli att vilja leva, eller åtminstone inte vilja dö, och därför kan vi inte göra annat än att stimulera och tillfredsställa detta libido. Att undvika outhärdlig smärta så länge och så mycket som möjligt är det bästa vi kan göra.
