Jag har generellt sett mycket svårt att begripa storheten i många av de filmer (och andra former av konstyttringar) som tenderar att perkolera till toppen av professionella tyckares topplistor, och jag funderar ofta på om det är dem eller mig det är fel på.
Jag skulle kunna skriva en uppsats om allt som retar mig med den här filmen. (En annan uppsats, alltså.)
Jag stör mig också ofta på VBWs frekventa diskussioner om olika konstyttringar och mediala fenomen, och även här funderar jag ständigt på om de bara poserar, eller om de på allvar tycker att det är rimligt att tillmäta så stort allvar till fenomen som jag i de flesta fall finner (i bästa fall) ointressanta.
Jag stör mig också (i förväg) på flertalet - mestadels förutsägbara - argument för dessa fenomens föregivna storhet. I mina öron låter de ofta tillkämpade, ytliga och falska.
När det gäller just depression, ångest etc. och klarsyn, så är det lite av min ”specialitet”. För mig är det ganska uppenbart att dessa korrelerar och har ett närmast definitionsmässigt släktskap. Kalla mig Schopenhauer.
Kanske kan Melancholia sägas delvis handla om detta, eller åtminstone om depression som sådan. Men inte på ett sätt som tillför något (för mig), snarare tvärtom.
Jag skriver det här samtidigt som jag tittar på filmen, som ett sätt att stå ut. Inte för att jag blir berörd på ett positivt sätt utan för att jag blir oerhört frustrerad och tycker filmen är pinsam. (Enbart det faktum att Tristan och Isolde mjölkas besinningslöst diskvalificerar hela projektet i mina öron. Så himla banalt.)
Jag har en ganska omfattande teori om varför den här filmen och många andra ser ut som de gör, och mottas som de gör. Levereras vid ev. förfrågan.
Jag misstänker starkt att VBW kommer att räkna upp det ena skälet efter det andra till varför filmen är bra, och varför jag borde tycka det; och jag misstänker att jag kommer att underkänna de allra flesta, och att mina negativa åsikter om VBW kommer att förstärkas, i enlighet med delar av min teori. (Jag tycker fortfarande att VBW är jättebra på många sätt, men det finns några saker jag retar mig på.)
Som du förstår har jag inte riktat 100 % uppmärksamhet på filmen (jag har ju skrivit) och kanske har jag missat något väsentligt. Men de första 45 minuterna borde ju rimligtvis ha motiverat mig att fokusera. (Det var efter dem jag började skriva.). Kanske var det meningen att inledningen skulle gallra bort oss mindre förfinade själar, så att den sanna kultureliten kan stoltsera med att det krävs disciplin och känsla för att ”tränga in” i konstverket?
Efter att nu åter ha tittat koncentrerat på den sista halvtimmen så tänker jag:
Kanske kan man se filmen som en generaliserad ”Don’t Look Up”. Kanske kan man djupt erfara att filmen speglar ens egna känslor av vanmakt, sorg och frustration (tragiskt uppblandade med hopp, empati och välvilja). Kanske ger filmen utlopp för ett tyst vrål.
Kanske är du Claire, och jag Justine (fast inte alls lika tuff).
Det kan jag känna sympati med. Och mina lätt autistiska och asociala utgjutelser om hantverkets pretentioner och klumpighet väger då ganska lätt.
Tjolöholm är lite kul. De miljöerna känner man väl.
Nu har jag läst lite på nätet, och sett ungefär det jag förväntade mig. Förutsägbart nog säger Trier själv att det grandiosa är ”medvetet vulgärt”. Självklart! Men även han själv verkar i efterhand ha tyckt att det blev lite väl mycket kitsch. Och varför kitsch över huvud taget? Ett väldigt märkligt ”konstnärliga” beslut.
Och självklart är filmen, tillsammans med två andra, en konstnärs sätt att bearbeta sin egen (temporära) depression. För en rutinerad och luttrad typ som jag, framstår det bara som egocentriskt.
Och så en massa mer eller mindre obskyra symboler, referenser och metaforer som inte tillför någonting utan endast tjänar som ett slags fernissa eller billig patinering. Ironiskt nog är den ”balanserande” dogma-realismen bara ytterligare ett irritationsmoment.
Det här är inte bara estetiska invändningar: Om man verkligen vill uppmärksamma depression (eller livets eventuella hopplöshet, eller konkreta hot) så är det rent ut sagt oförskämt att låta det bli konst(igt) för konst(ighet)ens skull, eller för att plocka enkla poäng (av folk som investerat pengar och prestige i att vidmakthålla illusionen av viktighet) i Cannes.
Och självklart är karln kontroversiell både i och utanför sina verk - det gynnar varumärket, vare sig det är spelat eller inte.
För att inte tala om alla proffsrecensenters citerade plattityder. Suck.
Faktum är - och här avslöjar jag väl min bristande sofistikation - att även de obligatoriska hyllningarna av skådespelarprestationerna klingar falskt i mina öron.
Uppdatering 14 februari
Jag hatar VBWs samtal om Melancholia. Det kommer att bli svårt för mig att ta dem på lika stort allvar i framtiden.
De utgår från att varje scen, replik, skådespelarinsats, regibeslut, kameravinkel etc. är ett resultat av väl övervägda och goda konstnärliga beslut. För mig är det uppenbart att de flesta inte är det. Tvärtom.
De resonerar baklänges: Eftersom det här är en film av en känd regissör, med kända skådespelare m.m. så måste den vara bra. Alltså är uppgiften att förstå och förklara varför den är bra. Men den är inte bra. Den är riktigt dålig, även rent hantverksmässigt.
Varje scen, karaktär och replik ger (för mig) upphov till en mängd frågor och invändningar. Varför gör eller säger karaktären så här? Vilka gissningar förväntas jag göra och vilka slutsatser förväntas jag dra om vad som hänt tidigare och hur det eventuellt har lett fram till den aktuella situationen. Jag kan inte hitta tillfredsställande svar på dem, och ingen röd tråd.
Karaktärerna är obegripliga och orealistiska och inga försök ges att motivera dem. En mängd till synes irrelevanta detaljer och trådar kastas ut till synes slumpmässigt.
Men för någon som har bestämt sig för att bakom en så här omtalad film måste det finnas goda skäl till varför den är exakt som den är, så finns det naturligtvis oändliga möjligheter att konfabulera.
För mig är skådespelarinsatserna dåliga, troligen delvis för att skådespelarna kämpar med ett obegripligt manus och dålig regi. Karaktärerna är platta karikatyrer som gör och säger helt orimliga saker och de har ingen tydlig roll i händelseutvecklingen. Hur har de överhuvud taget hamnat där de är, tillsammans, och hur ser deras historier ut?
De viktigaste frågorna, som varför Justine är deprimerad, och hur hon känner och tänker, och om detta skulle förändras av olika faktorer, lämnas obesvarade.
Är planetkollisionen en metafor? För vad? För vem? (Här finns gott om utrymme för tvärsäkra förstigsigpåare, men faktum kvarstår: det finns ingen tydlighet eller konsekvens i detta.)
Är Justine klarsynt eller är hon bara deprimerad? Är de andra, och därmed vi tittare, förnekare och förträngare?
O.s.v.
Och återigen: Kirsten Dunst är varken snygg (vilket VBW verkar tro ingår som en del i castingen och i hur vi förväntas tolka hennes och andras beteenden) eller en bra skådis. De andra skådisarna, möjligtvis med undantag för Keifer Sutherland, sysslar mest med påtvingad slapstick.
Här är VBW som mest pretentiösa, spelat sensibla och okritiska. Tänk om de hade haft samma ingång till det här spektaklet (och hela filmindustrin, och konst i allmänhet) som de har till hjärnavbildningsstudier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar