Alla livsformers slutgiltiga mål är att kämpa mot en ständigt ökande entropi, genom att utnyttja energi och information för att bygga nischer av ordning. Eftersom sannolikheten för gynnsamma konfigurationer är så liten är det naivt att skylla mindre gynnsamma konfigurationer på otur, dumhet eller oskicklighet - eller att ens tro eller hoppas på möjligheten att uppnå eller bibehålla sådana konfigurationer. Men vi borde åtminstone försöka.Konservativt?
Civilisatoriska narrativ:
I. Kretslopp. Genom att inte rubba balansen i ett ekosystem kan det förbli en evighetsmaskin så länge som stjärnljus tillför ny energi utifrån. Naivt? Trädkramande ter sig kanske något mer realistiskt om man räknar alla livsformer som medskapare.
II. Slocknande stjärna. Vi lever i en ström av stjärnljus. Studsar som pingisbollar på en vattenstråle. Tunga skovelhjul driver vårt tivoli. Strömmen avtar sakta i styrka och tar slut en dag. Studsa så länge den varar!
III. Escape velocity. Oavsett hur mycket energi som tillförs utifrån fortsätter oordningen att öka i vår närhet. Vi bidrar både till att öka den och till att motverka den, men nettoeffekten förblir negativ. Kan vi skapa en så kraftig koncentration av ordning, innan möjlighetens fönster stängs, så att åtminstone några av oss kan migrera till ett nytt system? Kan vi trampa oss ur träsket?
IV. Kapplöpning. Vi kan inte enas om vilket civilisatoriskt narrativ som bäst beskriver vår existens. Även om vi vore överens skulle varje satsning innebära en chansning. Olika gruppers strävanden motverkar varandra. Kommer någon grupp i slutändan att rädda de andra? Om inte, beror det i så fall på bristande samordning eller på teoretiska eller empiriska gränser och tillfälligheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar