Att se allt sanningssägande som politiskt ställningstagande undergräver demokratin
Sharon Rider
Tidskriften Respons 6/2016
Elitism behöver inte innebära konflikter mellan samhällsklasser eller intressen. Man kan mycket väl ha ett öppet, välfungerande, frihetligt och i materiellt avseende relativt jämlikt samhälle som är meritokratiskt i sin styrning, i sitt utbildningssystem och i det offentliga samtalet.
Problemet med den elitistiska hållningen uppenbaras när det upplysta tänkandet kopplas till vissa ideologiska värderingar, såsom dessa kommer till uttryck i bland annat det som kallas ”politisk korrekthet”. En sådan koppling underminerar nämligen den politiska legitimiteten i idén om meritokrati vars grundpelare utgörs av en helt annan koppling, närmare bestämt kopplingen mellan expertis och opartiskhet. När man utser kommittéer och myndigheter för att kontrollera efterlevnaden av ideologiskt laddade idéer såsom ”normkritik”, ”mångfald”, ”internationalisering”, ”konkurrenskraft” med mera, har man per definition tagit parti för en viss uppsättning värderingar som anses oantastliga, samtidigt som man låter denna uppsättning värderingar utgöra kompetens- och behörighetskrav för olika former av professionell expertis. Den som ifrågasätter värdegrunden är därmed i behov av kunskap, upplysning och information, vilket tillhandahålls av ”experterna”.
---
”Massorna” för Ortega, är inte arbetarklassen, eller ”folk ute i stugorna”, utan människan när hon ”upprepar sig” som generisk typ, och som sådan är hon alltid motsatsen till minoriteter, som per definition inte tillhör detta genomsnitt. Den minoritet som Ortega är mest intresserad av är de individer som ”ställer höga krav på sig, samlar på sig svårigheter och förpliktelser”, till skillnad från den stora majoritet av människor som inte ”kräver något speciellt av sig själva, utan för vilka livet i varje ögonblick är att vara det som de redan är, utan att anstränga sig med att sträva mot fulländning”. Han säger explicit i början av essän att det inte finns någon enkel överlappning mellan sociala eller ekonomiska klasser, mellan ”högre” och ”lägre” klass i politisk eller sociologisk mening. Han tänker sig snarare att den moderna demokratin i sin begynnelse var stärkt av en passionerad respekt för lagen och dämpad av en stor dos liberalism, där en pluralitet valde att leva ihop trots stora svårigheter. Genom att knyta an till dessa principer av trohet mot lagen och kärlek till frihetlighet, utövade medborgaren en sträng självdisciplin i umgänget med andra medborgare: ”Under skyddet av liberala principer och rättsäkerhet kunde minoriteter leva och agera. Demokrati och lagen – ett gemensamt liv under lagen – var synonymer”.
---
Men, skulle man kunna invända, kan inte detta lösas genom massutbildning? Möjligen, men det har visat sig att det som massutbildningen har gjort på senare år är i stort sett att instruera massorna i det moderna livets tekniker; de har fått verktyg, men ingen förståelse för den tradition som möjliggjorde dessa fantastiska instrument och resultat, inklusive de demokratiska institutionerna själva. Betoningen på nytta och tillämpning i avsaknad av en grundläggande förståelse av de kulturella förutsättningarna för vetenskap, dess historia, dess teoretiska övervägningar och grundvalar, innebär att studenter strängt tagit inte förstår hur man går tillväga för att tänka eller tänka ut något nytt. De bara tar för givet att de idéer och tekniker de lär sig bara ”är så”. Utan insikt i deras möjlighetsbetingelser, blir hela vår livsform och den vetenskap och kultur den bygger på bara något ”givet”, något som bara finns där för att garantera våra rättigheter och tillfredsställa våra behov – utan att förpliktiga till ansträngning, självbesinning och eftertanke. Det innebär att varje individs instinkter, åsikter, lustar, preferenser och smak är i sin ordning precis som de är och de ska inte behöva möta något egentligt motstånd. Inget ska inhibera individens självbild och självuppskattning, hon har redan allting inom sig, då rättigheterna redan ligger framför henne som fallfrukt, utan att hon behöver åstadkomma något med egen tankeverksamhet. I sin utbildning blir individen intellektuellt passiviserad snarare än aktiverad
---
Ortega målar fram en bild av en människa som uppfattar livet som blott givet, utan inneboende begränsningar, vilket ger henne en känsla av segervisshet; hon anser att hon varken i intellektuellt eller moraliskt avseende är i behov av förbättring, nyansering eller komplettering. Hon är i allt väsentligt tillfreds med den person hon är, och ser ingen anledning att lyssna på andra, att ta in ”främmande element”, såsom argument från andra utgångspunkter, att låta andra bedöma sina åsikter, att över huvud taget ta i beaktande andra vilkas idéer, preferenser eller utgångspunkter inte passar in med sin egna. Dessa karaktärsdrag leder till en inställning att hon är i sin rätt att påtvinga andra sin vilja och sina ståndpunkter utan begränsning. Denna inställning, menar Ortega, är själva motsatsen till frihetlighet i alla dess former, vilken bottnar i en disciplinerad vilja att leva med andra och ta andra i beaktande. Så fort massans inställning blir styrande har demokratin degenererat till barbari.
---
Arendt ser denna tillbakagång bland annat som ett resultat av att man har blandat ihop två väsensskilda samhälleliga roller, den mellan styrning och undervisning. Om politik kräver att vi betraktar och behandlar varandra som likar i egenskap av myndiga, kräver själva idén om undervisning att eleven och läraren inte är lika med hänsyn till det som ska undervisas och läras. I det avseendet är bildning irrelevant för politik, om inte syftet är att råda bot på brister i tidigare skolning. Skälet till att elever, de som är i inlärningsstadiet, inte kan eller bör delta som likar i beslut rörande politiska ställningstaganden är att de ännu inte har kapaciteten för ett sådant deltagande, men de är i färd att tränas till det. Innehållet i utbildningen borde vara just en sådan förberedelse. Den auktoritet som krävs av lärare, föräldrar och förmyndare är alltså politiskt irrelevant, samtidigt som den är absolut nödvändig om den kommande generationen ska vara i stånd att bli politiska medborgare.
---
Humanisten ska enbart säga, ”så här ser världen ut”, oavsett vad du eller jag tycker om det. När den humanistiska läraren visar vad som är eller har varit fallet, oavsett om det faller i god jord eller inte, lär hon även ut sanningssägande som sedvana. Det är denna sedvana som ger omdömesförmågan tillfälle att uppövas och utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar