Äntligen läst Christian Munthes "Black Hole Challenge". Hur mycket resurser ska vi lägga på att utreda och åtgärda hot, eller på att lösa problem?
Om vi kan ordna varje tänkbar strategi, för varje enskild fråga, i stigande ordning, där varje successivt dyrare lösning ger bättre hopp om bättre resultat, så kan vi välja den billigaste lösningen som ger ett tillräckligt bra resultat.
Oklart vad som är tillräckligt bra.
Svårt att ordna strategierna.
Vilka problem? Konflikter mellan problem?
Även om vi kan svara på ovanstående frågor så leder hot med extremt allvarliga konsekvenser till att gränsen för vad som är tillräckligt bra förskjuts: Den enda rimliga strategin verkar vara att ägna alla tillgängliga resurser åt varje sådant hot, oavsett hur låg eller osäker sannolikheten är för dess realisering.
En lösning är att införa absoluta gränser för vad som anses vara rimliga strategier och tillräckligt bra resultat.
Detta förutsätter ett svar på den tidigare frågan om vad som är bra nog.
Oklart om ett sådant svar är giltigt i fallet med extremt allvaliga hot.
En annan lösning är att ge upp tanken på en teoretiskt perfekt hantering av hot och risker, och i stället utgå från mänskliga egenskaper: Vi drar oss för att hantera problem som verkar oklara eller omöjliga att helt lösa. Vi dröjer kvar vid problem som vi påbörjat att lösa även då andra problem verkar vara viktigare.
Därför bör varje extremt allvarligt problem identifieras och brytas ned i hanterliga delar, så att människor faktiskt börjar arbeta med dem, trots stora osäkerheter. Samtidigt bör varje delproblem redan på förhand ges tydliga och uppnåeliga kriterier för vad som anses vara en tillräckligt bra lösning, så att människor ges flexibilitet att göra nya prioriteringar efter varje avslutat delproblem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar