You're totally overromanticizing dirt

He had come home with the idea in his head that he needed to get a little bit of native soil on himself before getting shot up to a place where he would be every bit as lost and alienated as Dorji and Jigme had been on aboard USS George H. W. Bush. Which seemed uncontroversial to him. But when he presented the plan to Tav over a cup of naval coffee in one of the aircraft carrier's eateries, Tav demurred. "You are totally overromanticizing dirt." 

Tav liked to play the devil's advocate. He and Doob had had many such conversations. Doob shrugged and said, "Let's say you're right. What's the worst that could happen if I get some dirt on me while I have access to dirt?" 

"Tetanus?" 

"Before they started sending me to places like this, they made sure I was up to date on my shots." 

"No, seriously, I just don't buy it, Doob." 

"Buy what? What is it you think I'm trying to sell you?" 

"You're trying to sell me the idea that there is such a thing as a state of nature that humans were designed to live in. It is the 'dirt is good' hypothesis." 

"But obviously we evolved in rustic outdoor settings. Those places are, in some sense, natural to us." 

"But we did evolve, Doob. We're not animals. We evolved into organisms that could make things like this." Tav waved his free hand around at the painted-steel environs of the aircraft carrier. "And this." He raised his cup of coffee and clinked it against Doob's. 

"Which is a good thing, you're saying." 

"Compared to being torn apart by hyenas? Yeah, obviously it's a good thing." 

"Well, I'm not going to get torn apart by hyenas. I'm just going to go camping." 

Tav smiled in a way that seemed a little forced. You don't get what I'm saying, do you? He said, "Look, you know my views on the Singularity. On uploading." 

"I did blurb your book on the topic." 

"Yes, thank you for that." Tav was referring to the idea that the human brain could, in principle, be digitized and uploaded into a computer. That this would one day happen on a large scale. That it might actually have happened already - that we might all, in fact, be living in some giant digital simulation. 

Something occurred to Doob. "Is that why you were grilling the king about his views on reincarnation?" 

"That's part of it," Tav admitted. "Look, all I'm saying is that if you've gone where I've already gone, in terms of thinking about that -" 

"If you've drunk the Singularity Kool-Aid, in other words?" Doob said. 

"Yeah, Doob, as you know I've already done, then you've already made a fundamental break with trying to be Nature Boy. I believe that the human mind is almost infinitely malleable and that people are going to adjust, within days or weeks, to life on the Cloud Ark. We will simply turn into a different civilization altogether from the one we grew up in. Our whole idea of nature will be forgotten. And a thousand years from now, people will go on 'camping trips' that will consist of sleeping in arklets, drinking Tang, and peeing into tubes just like their ancestors did." 

"To them," Doob said, "that will be a back-to-nature experience." 

"I think that is how we will see it, yes," Tav said. 

Doob considered uttering the punch line to the famous joke: Who's "we," white man? But he thought better of it.

Neal Stephenson (2015), Seveneves, p. 210-212

---

Update Jan 6, 2016

Space colonization is not a realistic alternative to taking care of the Earth.

T-types and Q-types

Radnitzky made a distinction between two types of philosophers, which he called T-types (technical and tool-making) and Q-types (question-raising), respectively. They constitute opposite ideals to which actual philosophers or schools may be compared. The T-type philosopher is a neutral (objective) observer who sharpens his tools and strives to be scientific, while the Q-type philosopher is deeply involved in current issues and strives to shape opinions. "T problematizes that which appears unclear, particularly within science and philosophy. Q wishes to problematize and criticize that which others take for granted, see as natural, obvious in social life, in science etc." Schools within the analytical tradition tend towards the T-type. Radnitzky suggested that "if all philosophical styles dominating a certain environment fall close to type T, then the humanities will be unavoidably paralyzed and incapable of critically examining their own ideological strains". As a consequence, "moral philosophers will be transformed into deontic logicians".

From: C-G Heidegren, De två filosofierna [The two philosophies], Filosofisk tidskrift vol. 36 (4), p. 13. My translation.

Drakar och reflektioner

Jullov. Olle Häggströms nya bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity har just lämnat tryckeriet. Jag ser verkligen fram emot att läsa den - igen. Ja, just det. För ungefär ett år sedan förhandsgranskade jag nämligen texten. Kanske för att Olle var nyfiken på hur en helt vanlig människa, utan specialkunskaper, skulle reagera på den. Och jag tyckte och tänkte en hel del om det jag fick läsa. Somligt hade jag svårt att förstå, och kanske har mina många frågor resulterat i att Olle i den färdiga versionen har tänkt lite extra på oss vanliga dödliga läsare. Som part i målet kan jag i alla fall inte låta bli att imponeras av Olles ambition att ta sig an den tredje uppgiften, och den (uppfordrande) självklarhet med vilken han vill inkludera allmänheten i även de mest avancerade diskussionerna om vår gemensamma framtid, oavsett om de handlar om matematik eller etik - eller båda.

Jag vet alltså inte hur mycket texten har förändrats sedan jag läste den; inte heller om några av mina kommentarer har lämnat några avtryck. Som en uppladdning inför läsningen - din första och min andra - återger jag här några av dessa kommentarer (lätt redigerade). Det är min förhoppning att de ska väcka din nyfikenhet. (Observera alltså att nedanstående är mina tankar och inte utdrag ur boken!)

~

Kortsiktiga vinster från långsiktigt katastrofal teknikanvändning är, och har alltid varit, ”what makes the world go ’round”… Och de flesta teknikoptimister (även de mest seriösa och minst cyniska) hävdar ofta att den enda vägen framåt är att uppfinna ständigt nya sätt att sopa igen spåren efter tidigare stadiers negativa effekter. Det går alltså inte att backa, eller idka försiktighet - utan man måste snarare accelerera sig ur faror…

(Vi är väl överens om att fossilförbränning är långsiktigt katastrofal, att de allra flesta för länge sedan har insett detta, men att det är och har varit ekonomiskt och moraliskt tabu att inskränka användningen, bl.a. med hänvisning till diskontering, och till argumentet att endast med hjälp av fossila bränslen har vi kunnat, och kan vi, skapa framtida miljövänligare alternativ?)

~

Jämlikhet eller rättvisa baserad på just likhet (närhet) är en vanlig - ofta oreflekterad - men farlig och egentligen ganska märklig reflex. (I kursen N+ provocerar vi våra elever att fundera över vad som skulle hända om det visar sig finnas stora genetiska skillnader mellan olika grupper. Hur bör man hantera detta?) För mig är det självklart att - som en försiktighetsåtgärd - proaktivt inskärpa och tydliggöra att just skillnader är helt irrelevanta för de rättigheter som man i olika sammanhang vill enas om och kodifiera. Varför skulle annars någon kodifiering behöva göras alls, om inte för att utjämna eller bortse från skillnader?

Detta är alltså något delvis annat än den expanderande cirkeln. För mig framstår denna ibland - inte minst i Pinkers version - som alltför beroende av eget välstånd, och verka tilltala ett slags självrättfärdig, borgerlig högfärdighet eller villkorad ”välgörenhetsmentalitet” (tänk TV4): ”Om och när vi kan kosta på oss att bry oss om även kvinnor, barn, homosexuella, fattiga, djur….” etc.

~

Haidt talar om moraliska reflexer och den "vishet" som de innefattar. Han och andra verkar bl.a. mena att äckel är en känsla som är vanligare bland konservativa. Men denna vishet kan mycket väl vara bedräglig: Ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv är äckel i många fall inte (längre) funktionellt.

~

Leibniz begår ju faktiskt inte misstaget att tillskriva någon enskild komponent medvetande. Han ger ju också (nästan) system-svaret - vilken hjälte! Men han litar inte på det och postulerar därför en särskild substans.

~

Kan vi verkligen konstatera att ordbehandlaren inte har orsakat en intelligensexplosion (om än inte en singularitet)? Tänk på utvecklingen av antalet publicerade forskningsartiklar!

Är den viktiga skillnaden koncentrationen av förmåga, snarare än den samlade förmågan, utspridd över världen? I den mån ordbehandlaren (m.m.) har revolutionerat världen så har den ju gjort det till stor del just via sin spridning. Vilket samtidigt är det som gör att den inte framstår som revolutionerande, eftersom effekten sprids jämnt.

~

Om man tolkar uttrycket ”objektivt moraliskt riktigt” som ”det som faktiskt optimerar en viss etik”, snarare än vad som metafysiskt motiverar densamma, så ställs saker i ett annat ljus. Vi får då en diskussion om hur en superintelligens mer konsekvent genomförda plan för att uppnå mål som vi förvisso håller med om ”på pappret” visar sig vara mer drastisk än vad vi hade räknat med.

Detta gäller även om vi på förhand ställer upp vad som är moraliskt riktigt (superintelligensen behöver alltså inte upptäcka hedonistiskt utilitarism; den ingår i ”kontraktet”.)

~

Apropos Kurzweil, kommer jag att tänka på grekernas akrasia… I ena stunden vill jag också vara med på tåget mot odödlighet, men sen återfaller jag till ett mer bekvämt, kortsiktigt leverne… Jag orkar inte göra allt det där som transhumanismen pekar ut - och dessutom mår jag ju hyfsat bra just nu (och det är nästan det enda som räknas). Jag tror att de flesta känner så - mer eller mindre.

Det är alltså inte så mycket fråga om huruvida folk är - eller skulle kunna räknas som - posthumanister, utan snarare hur många som orkar. Eller?

~

"We who live today in the rich part of the world have [...] maintained an innovation rate that has allowed the economy (including food production) to grow much faster than the population”

Exploatering och förtryck av en stor del av världen utanför, icke att förglömma!

~

Att uppnå en perfekt moral, och efterlevnad av densamma, verkar inte vara det viktigaste. Snarare: ”låt oss se till att få fortsätta att vara människor”. Det påminner om det jag skrev tidigare om posthumanism och livslängd: Är det verkligen vad vi vill ha? Vilka ”vi”? (Våra känslor eller våra intellekt, vid olika tillfällen i livet - på dagen...)

Hela idén om ett på förhand upprättat regelverk är en av de saker som ställer till problem här. Är det verkligen nödvändigt? (Kanske, och kanske har jag inte insett vidden av Omohundros resonemang.)

~

På tal om posthumanism: Det kan bli ett högt selektionstryck på strebrar, goal-getters, entreprenörer och liknande om och när biotekniken kommit lite längre... Den typ av personligheter som, likt Kurzweil (och vissa personer jag känner) uppvisar en närmast robotartad målmedvetenhet och plikttrogenhet…

~

Jag tycker inte att det är självklart att plötsligt diskutera AGW som (endast) ett moraliskt problem. Och det är inte heller självklart att det är särskilt svårt. Det finns många praktiska problem, det är sant, men det är en annan sak. En ”moralisk storm” verkar innebära svårigheter att agera moralisk riktigt, men jag ser inga större svårigheter att enas om vad som borde göras eller åsyftas, i ett personligt perspektiv. Allmänningens dilemma är, som jag ser det, inte ett etiskt problem, utan ett praktiskt. OK, diskontering, framtida generationer, osäkerheter m.m. kan kanske betraktas som etiska problem i den bemärkelsen att det inte är självklart hur man som samhälle ska kalkylera och vikta olika intressen och risker. Men ”moralisk kompetens” verkar snaras syfta på förmågan eller viljan att faktiskt agera på ett sätt som inte skulle strida mot någon rimlig kalkyl. Jag tror att det är mycket kontraproduktivt att inte göra tydlig åtskillnad på detta - det blir en ”moral hazard” som ger folk alibi att inte agera konstruktivt - och enligt det de egentligen vet är moraliskt riktigt.

~

Searles argument kan redan från början bemötas med att "goals, intentions, motivations, desires" o.s.v. inte behöver ha något med medvetande att göra, vilket ex. gem-monstret visar. Om inte annat så borde Omohundros lista övertyga de flesta om att ”medvetenhet”, ”ondska” eller för den delen programmerarens avsikter eller underlåtanden inte spelar någon roll.

~

Är självreplikerande nanobotar alltid också ”glupska”? Jag antar att målet är att skapa dem och begränsa deras tillväxt. Men hur? Genom att begränsa deras ”aptit” eller genom att begränsa deras tillgång till föda? Eller kanske genom att helt enkelt kunna stänga av dem, eller få dem att lyda?

När Sandberg säger att det är så svårt (så att det inte utgör någon större risk) att skapa dessa, menar han då självreplikerande bot:ar - punkt slut - eller menar han specifikt  ”glupska” självreplikerande bot:ar?

Om han menar det förra, skulle det innebära att det inte verkar finnas någon större framtid för nanobot:ar överhuvudtaget, i alla fall inte för uppgifter som kräver många. Eller?

Om självreplikerande bot:ar per definition också är (måste vara) ”glupska” (i någon mening) är problemet exakt detsamma som med en superintelligens: för att skörda fördelarna måste man också ta risker och utsätta sig för hotet att tekniken löper amok.

~

Ingen livsform på jorden verkar hittills ha löpt amok... Men stämmer det verkligen? Tänk på alla virus och bakterier och epidemier och massdödar (av människor). Är det inte en ganska klassisk ekologisk nisch, den att explodera exponentiellt och dominera på mikronivå?

Anledningen till att det fortfarande finns mer än en (mikroskopisk) livsform kvar på planeten är väl att även den elakaste parasiter ”inser” att de inte kan föröda sitt levebröd helt, utan måste utveckla en ”boskapsekonomi”?

Fast, det verkar ju ändå ganska troligt att det åtminstone någon gång under jordens historia skulle hunnit gå överstyr innan en sådan ”insikt” infann sig. Så då är vi tillbaka till argumentet att livet (som vi känner det) - av någon anledning - inte verkar utvecklas till ”superutrotare” särskilt ofta…

Det känns intuitivt konstigt, egentligen.

I vilket fall som helst, så skulle ett ”utbrott” av nano-parasiter troligen döda om inte alla så väldigt många innan de eventuellt ”besinnade” sig…

~

Som sagt, det finns ingen ”ren” observation, även om vi (teoretiskt) skulle kunna göra oss kvitt alla former av teorier, förförståelse etc…. Vi är ju fortfarande utlämnade åt vår perceptions- och kognitionsapparat och det finns ju ingen anledning att kalla den för ”neutral” (hårdkokad förförståelse; lite Kant, va?)


Det var länge sen jag pysslade med AI, men nog låter det som samma misstag som gjordes på 50-talet: Tron att man i förväg kan modellera ”allt”. Programmeraren som ett slags ”curling-förälder” med hybris

~

Jag funderar ibland på problemet med ”nyfödd AI”… Hur ska programmeraren - eller AI:n själv - veta att den faktiskt fungerar (är medveten), innan den har fått tillräckligt med tid att ”växa upp” och samla erfarenheter?

~

Perfekt (bayesiansk) rationalitet låter också otäckt likt en ”second coming” för den ”homo economicus” som vi ju nu äntligen nästan har blivit av med…

~

Det där med ”totalitarism”… Mänsklig kultur, moral, uppfattning är faktiskt väldigt formbar - mer så än vad vi oftast tänker oss: Relativt små ”hjälper” (som det heter inom hästdressyr) kan få stora konsekvenser på lite sikt - om de tillämpas med konsekvens. (Nudge, nudge...)

Jag har personligen svårt att acceptera att (upplevt eller ”objektivt”) förtryck är logiskt nödvändigt för att ”hantera” den mänskliga naturen.

Dessutom: Lite begränsningar får man banne med leva med! Och det gör folk överallt och hela tiden, utan problem! Det handlar bara om vad man är van vid.

Jämför barnuppfostran: Upplevda orättvisor uppstår alltid relativt det barnet uppfattar som ”normalt” genom att observera sin omedelbara omgivning. Som förälder måste man därför arrangera denna omgivning noggrant.

I bygemenskapen växer man upp med en självklar respekt gentemot byrådet. Det finns heller inget alternativ - utanför ligger skogen där man inte klarar sig själv.

Vårt problem är att folk inte har någon känsla för (den globala) byns gränser och sin plats i den.

Lägg härtill de vetenskapliga och teknologiska utvecklingar som skulle kunna användas i samhällets tjänst - inte minst olika sätt att direkt eller indirekt påverka människors moral.

~

Utgående från följande: ”q is the conditional probability that the civilisation, having come that far, goes on to develop into an intergalactic civilization”,  varför måste det vara så katastrofalt att q visar sig vara litet?

Det bygger dels på evolutionära argument som säger att givet p* så är q* näst intill oundvikligt. Det bygger också på att rymdkolonisering är möjlig och trolig.

Så om vi hittar bevis för liv på andra planeter så är det enda vi kan hoppas på att vi fortfarande har ett tag kvar innan de nödvändiga och oundvikliga teknologiska framstegen har gjorts. För när de väl har gjorts så kommer vi att börja kolonisera, och då - först då - kommer det att gå åt helvete på riktigt. För ingen civilisation har ju lyckats tidigare - då hade vi sett dem.

Hmm… Om jag hade gjort en seriestrip (á la xkcd) om det här, så skulle den ha visat två nattfjärilar som bakom ett myggnät på någon meters avstånd åser horder av andra nattfjärilar flyga rakt mot och in i ett stearinljus för att genast brinna upp och dö. Den ene till den andre, med förväntan i rösten: ”Vänta bara tills vi har fått bort nätet!”

Alltså, vad hela den här diskussionen egentligen mynnar ut i är: Alla civilisationer är livsfarliga för sig själva. Så fort de kan, begår de självmord.

~

Det faktum att Dyson-sfärer nämns endast i samband med rymdkolonisering är provocerande, med tanke på det skriande behov vi har av i praktiken obegränsad energi för att över huvud taget klara och förbättra vår nuvarande situation här på jorden, med någon slags värdighet.

~

Jag funderar på skiljelinjen mellan p och q… Är tidpunkten för när frågan om p resp q ställs viktig?

Något får mig att undra om inte de senaste 100 (1000?, 10000? 100000?) åren har spelat en avgörande roll för vår önskan och vårt behov att ge oss ut i rymden.

Ett exempel: Låt oss säga att vi nu har kommit till en punkt där det är betydligt rimligare att satsa på rymdkolonisering än på långsiktigt hållbar fortsatt existens (endast) på Jorden; detta som ett resultat av överbefolkning, miljöförstöring, resursbrist. Från vår nuvarande situation är q viktigare än p. Men gå tillbaka X år i tiden: Då förändras inte bara värdena på sannolikheterna för p* och q* - utan också deras innebörd… Kanske har detta också med definitionen av ”liv” och ”intelligens”, eller ”civilisation”, att göra…

Jag är kluven mellan att acceptera någon form av kosmisk socialdarwinism med ett oundvikligt expansions-primat; och att tänka att om intelligens och civilisation ska betyda något vettigt alls, så borde det vara just förmågan att kontrollera sådana drifter.

~

Det börjar alltså med att en (1) sond skickas till Merkurius. Jag utgår från att planeten grävs ut helt och förintas. Fler sonder skickas vidare ut i rymden. Till vilka och till hur många planeter? En per stjärna? Alla runt en stjärna? Runt varje stjärna?

Vilka planeter ska vi bo på, om det inte finns några kvar? (Eller om deras stjärnor täcks av Dyson-sfärer.) Ska vi bo (som immateriella medvetanden) på kringdrivande skepp i rymden?

Är vi då inte universella kackerlackor som föröder allt i vår väg, tills inget finns kvar? Är detta vår - varje - civilisations enda möjliga öde?

(Det var faktisk min son, Hannes, då 11 år, som ställde denna fråga efter att jag hade läst för honom om Sandbergs vision.)

~

Angående objektiv moral kontra utilitarism kontra evolutionspsykologi…

Jag vet inte vilka argument Nagel och Partit anför för en objektiv moral, men när jag läser om ”symmetriska” utilitarister så tänker jag att ett sätt att komma längre än ett ”Moron!” är att sakta bränna meningsmotståndaren på bål (råbarkat var det, ja) tillse denne erkänner (inser) att ett maximerande av lidande inte är någon bra idé…

Jag vacklar själv i denna fråga och tänker ibland: Vad skulle kunna utgöra ”objektiva” skäl för (en viss) moral - om inte psykologiska och fysiologiska sådana? (Och nu låter jag väl som Sam Harris, va?)

”Tis not contrary to reason to prefer the scratching of my finger to the destruction of the world”, sa han också, Hume. Som ”vän av ordning” kan jag hålla med. Men om moral och etik ska betyda något i verkligheten så måste (borde…) vi väl utgå från mänskligt välmående?

Kanske är det termerna i sig, och deras tillämpningsområden, som behöver ses över? På samma sätt som ett ”är” inte medför ett ”bör” så är det kanske också så att en ”möjlig” moral inte medför en ”rimlig” moral?

~

När det gäller fri vilja kan jag rekommendera boken Frihet, skuld och ansvar av Pauen & Roth (Daidalos, 2010). ’Nuf said!

Också jag tycker att Dennett börjar bli lite väl apologetisk på gamla dar. ”Fri vilja” är ett juridiskt begrepp. Punkt.

~

”But what if I can get the exact same experience from some advanced virtual reality simulation?”

Exakt samma? Inkluderar detta de ”lögner” (stimulantia) som krävs för att inducera de känslor och tankar som har specifikt att göra med upplevelsen (vetskapen) av att vara ett fysiskt ting som interagerar med ett annat fysiskt (”storslaget”) ting; två ”skepp” som s.a.s. råkar mötas i den kosmiska natten, som två fria, stolta entiteter - och inte som marionetter?

Ofta är det jag som brukar reducera upplevelser till hedonistiska integraler. (Minns Nozicks upplevelsemaskin.) Kanske just därför ringer min varningsklocka här...

När saker kan simuleras (lätt) tenderar de att tappa värde…

~

”Comparing a future where humans prosper to one in which we are replaced by robots that prosper similarly...”

Här verkar det inte orimligt att idka lite ”rasism” till fördel för oss nutida människor. I ett större perspektiv: Även om ”rena”, teoretiska resonemang kan leda åt vissa håll, så är det själva tillämpningen av dessa resonemang som måste diskuteras. Även om det i någon mening är (minst) lika bra att världen går under efter att Hume har fått klia sig, så verkar det lite väl storsint att ens överväga dylika alternativ?

~

Hannes, 11 år, hängde med bra vid (simultanöversatt) högläsning. Vi pratade bl.a. om en kille i framtiden, på en annan planet eller en rymdstation, som läser i sin historiebok om den gamla planeten Jorden som nu är förstörd men vars förödelse gjorde det möjligt att skicka iväg de kolonisatörer vars ättelägg han nu tillhör: Kommer han att känna någon nostalgi?

~

”Weitzman’s = 2% amounts to a half-life of 35 years, and the unreasonableness of valuing the lifetime amount of well-being of someone born in 1970 twice as high as that of someone born in 2005.”

Den här meningen krånglar också till det för mig. Skulle den gå att uttrycka så här i stället: "2% innebär att man värderar en persons (mänsklighetens) välmående i dag dubbelt så högt som välmåendet hos en person (de människor) som föds om 35 år” (Jag börjar tänka i termer av ackumulerat välmående…)

Den här invändningen kan väl användas om många val av delta (eller r; det verkar ganska godtyckligt vilken term eller faktor som bidrar mest, eller hur de väljs; sannolikt räknar ekonomer baklänges, från vad de uppfattar eller önskar vara ett ”lagom” värde på r…)

Med r = 1,4% får man en ”halveringstid” på 50 år. Även om detta inte uttryckligen kommunicerar en nedvärdering av liv två generationer bort (i form av delta), så blir ju konsekvensen densamma. (Om man inte kalkylerar med en naturlagsmässig ökning av GDP, vilket många ekonomer iofs gör… Den här ekvationen verkar mest vara ett sätt att försöka dölja eller frisera en desperat förhoppning, alternativt en dystopisk framtidsvision.)

~

”Bostrom argues that the prevention of an existential catastrophe is even more important than we typically spontaneously think, and deserves to be elevated to the top of the international agendas of scientific efforts and public discourse”

Det slår mig att detta kunde vara en god idé även om det inte är (eller går att visa att det är) så att (vissa) existentiella risker bör prioriteras mycket högt, utifrån en traditionell riskanalys. Tänk t.ex. på kampanjen ”Håll Sverige rent!” som en gång i tiden samlade människor, skapade och befäste gemensamma ideal som gick långt utanför sitt huvudsakliga fokus; och som hade gynnsamma effekter som gick långt utanför den faktiska mängd skräp som samlades ihop.

~

Två ytterligare argument i linje med Tomasiks (och som jag tycker verkar rimligare) är 1) att ett ökning av mänskligt liv också troligen medför en ökning av mänskligt lidande; och 2) att vi vid vidare expansion ut i rymden kommer att utsätta det redan existerande vilda livet (landskapet) där ute för samma lidande och utsugning som vi idag (endast) utsätter Jordens biosfär för.

(I förlängningen skulle man kunna argumentera för att även om universum är tomt på liv förutom oss så skulle en mänsklig expansion på sikt kunna leda till att vi föröder kosmos på samma sätt som planeten Jorden, och att värdet av detta kosmos, när vi så småningom är borta, minskats på ett ”astronomiskt” sätt som får summan av mänskligt lidande - enligt någon kalkyl - att framstå som obetydlig i jämförelse. Men då har vi helt lämnat ett - kanske rimligt - antropocentriskt perspektiv.)

~

”Treating all “(mere) possibilities” as equally unlikely is a coarse-grained way of thinking that will lead to nothing but confusion”

Men detta är väl inte riktigt huvudargumentet - snarare, bl.a. (1) att man alltid har ett i princip oändligt antal risker att hantera, och (2) att man måste balansera resurser som spenderas på att förhindra risker mot resurser som spenderas på ”ordinarie” verksamhet, inklusive sådan som förändrar risklandskapet. Detta leder till det (rent teoretiska men korrekta) argumentet att en pliktskyldig riskanalys av oändligt många potentiella risker leder till handlingsförlamning eller otillräckliga insatser mot alla risker.

~

”...a potential future technology involving no obvious great downside dilemma is space colonization.”

Det ligger, som jag uppfattar det, ett stort risktagande åtminstone i inledningsfasen av ett sådant projekt. Det innebär ju att satsa en extremt stor andel av våra tillgängliga resurser för att på sikt - och om allt lyckas - förhoppningsvis kunna skörda mångfaldiga vinster. Men vad händer om vi förbrukar våra resurser utan att nå hela vägen fram? Och även om vi lyckas till slut så innebär ju omfördelningen av resurser till ett sådant projekt mindre resurser till många av dem om lever på jorden i dag. Detta är väl ett ”downside dilemma” så gott som något?

Nyliberalism: Så blev krisen ditt ansvar

Nedanstående text av frilansjournalisten Jonas Elvander är saxad rakt av ur tidskriften Arena #6/2015, s. 30. Den 15 januari publicerades artikeln digitalt.


NÄR MARGRETH THATCHER skulle beskriva målet med sitt politiska projekt sade hon att det inte i första hand var att förändra ekonomin utan att förändra "the heart and soul of the nation". De orden har kommit att besannas i en utsträckning hon förmodligen inte kunde föreställa sig. Ordet nyliberalism betyder för många avreglerade marknader, privatiseringar och inkomstklyftor. Det är inte fel. Men det synsättet missar begreppets omfång och djupet i de förändringar i samhällsstrukturen som det innebär.

I sin nya bok Undoing the Demos: Neoliberalism's Stealth Revolution kartlägger den amerikanska statsvetarprofessorn Wendy Brown dessa processer. Hennes tes är att nyliberalismen inte utgör en naturlig fortsättning på den ekonomiska liberalismen som föregick den, utan att den är en radikalt annorlunda styrelseform som omformar både samhället och människan i grunden. Liberalismen såg ekonomin som en farlig sfär som måste balanseras och begränsas av politiken. I dag genomsyrar ekonomin i stället alla skikt av det mänskliga livet.

Argumentationen bygger till stor del på Michel Foucaults föreläsningar i ämnet som han höll vid Collège de France 1978-79. Utgångspunkten är Foucaults distinktion mellan subjektet i den klassiska ekonomiska liberalismen och det som produceras av nyliberalismen. I den ekonomiska liberalismen definierades människan som en handelspartner som kom till marknaden för att byta varor för att fylla behov. Den nyliberala människan är sin egen vara, sitt eget kapital. Byteshandel har ersatts av konkurrens och handelspartnern av en varelse helt och hållet bestående av "humankapital" (bekant för  alla av oss som någon gång skrivit ett cv). Den här ekonomiseringen av det mänskliga livet spårar Brown genom flera olika samhällsdomäner.

Nyliberalismens hemliga revolution består i att den etablerar ett nytt språk och indirekt får människor att bete sig på ett visst sätt (governance). När staten tar över den moderna företagsvokabulären med ord som benchmarking, best practice, consensus building och policymaking, när ord som stakeholders, guidelines, facilitation och codes of conduct ersätter intressegrupper, lagar, reglering och övervakning, då avpolitiseras inte bara statsapparaten utan också vår förståelse av den politiska världen. Den mjuka och konsensusdrivna diskursen slätar över intresseklyftor och framställer politiska konflikter som tekniska problem. Frågor om rättigheter och rättvisa formuleras som frågor om effektivitet. Nyliberalismen är därför "antipolitik".

Men det är inte bara marknadens språk som utsträcks till politiken och juridiken. En motsatt process äger också rum. När USA:s högsta domstol 2010 gjorde obegränsade politiska kampanjbidrag, så kallade "Super PACs", lagliga skedde det genom en förbluffande diskursiv manöver. Domstolen valde att tolka ordet "speech" (yttrande som i yttrandefrihet) som ett slags kapital. Yttranden cirkulerar på den "politiska marknaden" likt pengar och staten bör lägga sig i så litet som möjligt i hur detta sker. Vidare resonerade man att om människor är kapital kan företag också ses som människor. Enligt detta synsätt har företag i USA historiskt varit diskriminerade från den politiska sfären. Med ett språk lånat från medborgarrättsrörelsen presenterade man det som ett emancipatoriskt drag att ge företag obegränsat inflytande över den politiska processen.

Ansvarsgörandet av individen är centralt för nyliberalismens senaste uttryck. I tider av åtstramning är det viktigt att det finns ett språk genom vilket det framstår som logiskt att enskilda individer avskedas, får sina pensioner nedskurna, får begränsad tillgång till sjukvård eller blir vräkta för statens eller bankens skull, med ökat självmordsantal och spädbarnsdödlighet som följd, trots att det är de senare som är ansvariga för krisen. Brown avslutar sin bok med en betraktelse över vad hon kallar åtstramningspolitikens idé om delade bördor. Till skillnad från tidigare versioner av nyliberalismen som utlovade att med ekonomins hjälp skydda befolkningen från livsfara och genom "nedsippringseffekter" få den att frodas, så ger politiker och vd:ar i dag inga löften. Tvärtom förväntas individen inse sitt eget ansvar i varje kris och vara beredd att offra sig. Brown hävdar att det nyliberala offret kan förstås som både sekulärt och religiöst. Vi offrar oss för en balanserad budget men vi offrar också till marknaden och kreditvärderingsinstitut i hopp om återhämtning. I åtstramningsvärlden är befolkningen inte längre en konstant utan en variabel som går att laborera med som vilken som helst. Drar man ner lite på den här går budgeten plus här.

Browns slutsats är att risken med att bara förstå nyliberalismen som inkomstklyftor enligt mallen De 99 procenten, är att man missar hur den omformar tillvaron i grunden och inverkar på vår föreställningsförmåga. När högskolan görs om till en anställningsbarhetsfabrik innebär det att samhället slutar utbilda medborgare som är kapabla att ansvarsfullt delta i den demokratiska processen. När det offentliga omstöps i "public-private partnerships" enligt new public management-princip och staten talar om kunder och intressenter blir det allt svårare att ens tänka i termer av gemensamhet och offentlighet. Och när människor alltmer tänker om sig själva i termer av investeringar och outcomes, när homo oeconomicus helt har ersatt homo politicus, är risken att det inte längre går att föreställa sig ett samhälle där demokratin inte är underordnad ekonomin.



---

"Sääälj" Sälj dig sjääälv!" sjunger arbetsförmedlaren i föreställningen "Svårigheten att förhandla med en blåval" av teatergruppen Sweet Dreams, som just nu turnerar i landet i samarbete med Naturskyddsföreningen.

Som om den klassiska liberalismens idé om Homo Economicus inte vore illa nog... (Och det är sannerligen inte dess enda dåliga idé.)

"Newspeak", indeed.

Grundkurs i social epistemologi

Citat ur:

Freedom of Expression, Diversity, and Truth

Klemens Kappel, Bjørn Hallsson and Emil F L Møller, Section of Philosophy, University of Copenhagen, August 2015.

Forthcoming in Blackwell Companion to Applied Philosophy, Eds. Kasper Lippert-Rasmussen, David Coady and Kimberley Brownlee

Generally, a legal system permitting a wide array of speech behavior does not by itself have determinate socio-epistemic effects, as these are determined by the details of how agents interact under that system, and the legal setting does not determine these. Obviously, speech behavior is subject to non-legal incentives. Views may be threathened into silence, or there may be insufficient incentive to voice them. Agents may have incentive to assert what they know to be false or unjustified. As concerns the socio-epistemic outcome of speech behaviour, the nature and distribution of non-legal incentives are at least as important as the legal limits of free speech. (s. 2-3)

Epistemic diversity may also improve the outcome of critical debate. Critical debate may take various forms, but for present purposes we will assume a modified version of Alvin Goldman's account of defeater argumentation: 

A proponent Pro asserts a particular view C, on the basis of evidential premises R1-Rn.
A challenger Con then introduces a defeater D, where a defeater is a proposition that removes Pro's reasons to hold that C is true. A defeater may, for example, be direct evidence that C is false, an indication that one or more of R1-Rn is false or evidence that R1-Rn do not support C after all. 

In response to this, Pro might then point to defeaters to the defeater adduced by Con, or may reassert C on the basis of new reasons, or Pro might concede that the case for her view C has weakened or been eliminated. 

If Pro and Con are sufficiently competent in adducing true propositions in defense of their views, and in detecting and evaluating proposed defeaters and changing their views accordingly, defeater argumentation will often have a valuable epistemic outcome. Through a process of critical debate Pro and Con will come to base their views on true premises (or will a least get rid of some false premises), and they will eventually know how to respond to all proposed defeaters. As a result, Pro and Con will often know the truth of the propositions they endorse, and they will possess extensive discursive justification for these propositions. (s. 5)

Psychological research shows that we are not very apt at finding defeaters against our own arguments, or arguments whose conclusions we already take to be true (Kunda, 1990; Mercier & Sperber, 2011; Nickerson, 1998; Taber & Lodge, 2006). We tend to look selectively for confirmation of our views, and to ignore reasoning-errors behind conclusions that we concur with. By contrast, we are more inclined to search for and detect errors in a pattern of reasoning when we disagree with the conclusion to begin with. For these reasons, critical debate is often held to be improved by diversity of opinion. (s. 6)

Critical debate may even be harmful in the absence of diversity. Homogenous groups may fail to search for defeaters against their shared beliefs, and members instead provide each other with additional evidence supporting those beliefs. This is an important mechanism underlying the phenomenon of group polarization: that members of homogeneous deliberating groups end up with more extreme beliefs than they had prior to deliberation. (s. 6)

The outcome of critical debate is conditioned on a willingness to conform to what we might call the norms of deliberation. [...] In their exchange of arguments, Pro and Con should assert only premises and defeaters that they sincerely believe to be true, or likely true, and they should limit themselves to what they consider evidentially relevant for the topic under discussion. Pro and Con should be willing to revise their views in response to arguments and defeaters brought forward. (s. 7)

Mill held the epistemic benefits of diversity to be crucial for the justification of freedom of expression. We have suggested that freedom of expression basically is a legal environment in which very different forms of discursive interactions may thrive, including those that swamp or undermine division of cognitive labour and critical debate. So, we should be skeptical about there being any simple connection between legal frameworks of freedom of expression and any particular epistemic ends. (s. 15)

The pool of public knowledge is a public good in the economic sense: no one can be excluded from utilizing the pool of knowledge, whether they contribute or not. As is true with other public goods, public knowledge is in danger of being insufficiently produced. In this special case the pool is also in danger of being contaminated by ideas that haven't been sufficiently critically discussed. Assume that the public pool of knowledge is generated in large part by deliberation. So, public knowedge is created when enough individuals share knowledge and cognitive efforts and engage in critical debate. Participating in this endeavour, however, might be costly for the individual. So, while we each benefit from the existence of the pool of knowledge, we might individually be better off by not contributing to its production. (s. 17)

For similar reasons, the existence of a sound deliberative environment is a public good. By a sound deliberative environment we mean one in which a wide variety of sincerely held views are asserted and defended without fear of retribution, in which most agents consider the views proposed with an open mind, and in which no one succeeds in distorting the deliberation, say by pushing misleading information into the process or by pressing irrelevant agendas. We all benefit from the existence of a sound deliberative environment because it enhances the quality and relevance of the views that become dispersed. But we benefit whether we contribute to its existence or not, and may individually benefit from deceiving, or from silencing views that run counter to our interests. So, the existence of a sound deliberative environment is also at risk of being insuffiently sustained. (s. 17)

In an essay on free speech the social control of speech behaviour might sound oxymoronic. However, it might relieve some concern once we compare the idea with the norms governing science and academia. Science is regulated by an elaborate system of norms that govern how assertions should be based on evidence, how evidence should be collected and assessed, and how one should be willing to respond to criticism or revise one's views. These norms become second nature for many scientists and academics when they become internalised as result of their training and socialization. In addition, the scientific community generates strong social incentives to comply with norms. Anyone who is perceived to not play by the rules is at risk of damaging his or her reputation. The harm this can do to non-compliers is quite significant; what is at stake is one's membership of the scientific community. The scientific community imposes considerable costs on certain forms of speech behaviour, and rewards others. (s. 18-19)

Note, however, that science generally regulates the epistemic processes behind what is asserted, not the content. There is no view that cannot be asserted, rejected, or criticised, provided that what one says meets standards of evidence, relevance, critical discussion with peers, etc. The norms governing speech behaviour in science operate on the epistemic processes behind what is said, not on content. The norms are quite restrictive as regards the former, but place no restrictions on the latter. 

Compare this to well-known sinister forms of censorship. Traditional censoring institutions enforced by states and churches have targeted certain types of content, no matter how well justified the content expressed was. Something similiar is true of intellectual environments dominated by political correctness that work by imposing social costs on those who express certain views. Again, this form of political correctness is a system of social control that operates on content, not on the cognitive process that preceedes the assertion of content. (s. 19)

Freedom of speech is a legal environment that may enable us to harvest the epistemic benefits of diversity. One should, however, recognize both the complexities and the limitations of this idea. There are several forms of diversity contributing to the promotion of epistemic ends in different ways. The most important mechanisms are those of division of cognitive labour and critical discussion. Other mechanisms often praised are less important. Biases often do not cancel out, the marketplace of ideas is not governed by a truth-loving invisible hand, and while information markets can be remarkably effective, they are of limited feasibility. Both division of cognitive labour and deliberation presuppose the existence of sophisticated social practices, including adherence to norms of deliberation. In many settings we do not have incentive to observe these norms, which may generate a collective action problem. This in turn raises questions of how to create incentives necessary for solving this collective action problem. We suggest that this problem partly averted by an unselfish moral disposition to comply with the norms of deliberation. Another part of the answer is that we all should do our share to reinforce social incentives to comply with norms of deliberation by rewarding compliers and punishing non-compliers. This is not unlike the moral social control we try to exert over one another in other domains, and it is similar to the sort of social control which is vital to science. (s. 19-20)

---

Hela kursen Naturvetenskap+ * i en artikel (nästan). Tack, Klemens Kappel!

Naturvetenskap+ finns också på Facebook.

Civilization V och penningens magiska utbytbarhet

Reviderad 20/12

Har länge misstänkt att det glastak i vilket jag för länge sedan slagit huvudet är av ideologisk karaktär. Och mycket riktigt visar det sig handla om pengar; närmare bestämt penningens obegränsade utbytbarhet. En magisk ingrediens som förstås fungerar bättre i en datorsimulerad modell än i verkligheten.

Efter att ha sett den här drygt fem timmar långa filmen, där en kille * visar hur han överlistar den högsta svårighetsnivån i spelet Civilization V (inklusive tilläggen "Brave New World" och "Gods and Kings") har jag ägnat de senaste dygnen åt att tillägna mig hans strategier - med närmast skrämmande framgång.

Jag vann lätt - LÄTT! - på den näst-näst högsta svårighetsnivån (6, Emperor); något jag tidigare klarat endast en gång tidigare **, och då med stora besvär. Det är en förenkling, men med min mentors egna ord handlar det om att: "Be as greedy as you can without dying". I spelmekaniska - eller ekonomistiska - termer innebär detta, grov översatt, följande:

Genom att kontinuerligt likvidera dina världsliga tillgångar

uppnår du största flexibilitet att nyttomaximera. ***

Nu är ju inte ekonomiska mitt modersmål (för att uttrycka det blygsamt) så det är möjligt att ovanstående inte är begripligt, ens för en ekonom. Om du råkar vara en sådan - hör gärna av dig!

Konstig nog - eller kanske inte - har jag faktiskt ingen större lust att upprepa bedriften på näst högsta (Immortal) eller t.o.m. högsta nivån (Deity - "only the best players in the world"). Det handlar väl om bruksvärde, tänker jag...

---

(*) Den uppmärksamme läsaren (och Civ-spelaren) noterar kanske att killen har photoshop:at in sitt eget ansikte på Nebukadnessars kropp i skärmbilden ovan!

(**) Och då har jag ändå spelat Civilization, i olika versioner, i ett tjugotal år nu - och därmed i ett oräkneligt, och även det skrämmande, antal timmar.

(***) En något mer detaljerad version lyder så här: Genom att kontinuerligt likvidera så gott som samtliga dina världsliga tillgångar uppnår du största flexibilitet att i varje ögonblick nyttomaximera, såväl lokalt som globalt.