Den offentliga lögnen om superläraren

SvD 21 mars 2015:

Få läxor, korta dagar – och ändå i världstopp

Är det något som karaktäriserar de senaste årens skoldebatt så är det alla - precis ALLA - vägar verkar bära till den enskilde Läraren och vad denne förväntas åstadkomma under Lektionen. Även inlägg som huvudsakligen beskriver ANDRA faktorer - både på och mellan raderna - lyckas på något sätt få med denna obligatoriska slutkläm.

Ju mer man lyckas distansera sig från den här diskursen (det är inte lätt), desto mer inser man hur desperat den är. Jag förutsätter naturligtvis (kanske inte helt självklart) dugliga lärare. Det krävs sannerligen inga magiska trollspön för att få fram sådana. Det som däremot krävs för att höja skolans resultat med "helt vanliga" lärare är en mängd andra saker, varav många dessutom ligger utanför skolans direkta kontroll.

Jag sa "desperat"... Som läsare av den här bloggen vet vid det här laget, så delar jag in världen i tre kategorier: de som är dumma; de som är cyniska; och de som inte är det. Det är uppenbart att debatten nu styrs fullständigt av människor i de två förstnämnda kategorierna. Efter flera års indoktrinering verkar även många annars vettiga personer, utan direkt inblick i skolans värld, acceptera de felaktiga premisser som hela debatten vilar på.

Så länge den offentliga lögnen om superläraren vidmakthålls kommer inga hållbara resultatförbättringar att ske.

Musikalisk hedonism

Jag har lyssnat en del till Schumanns pianokonsert i a-moll de senaste veckorna. Verket tar en dryg halvtimme att spela, och under större delen av denna tid ser jag fram emot den näst sista minuten. Det är då den sista satsen når sitt klimax och den vackraste av harmonier får blomma ut. Men bara en kort stund. Tio sekunder. Jag ryser och känner mig tillfredsställd. Jag känner att hela stycket är riktigt bra och jag vill strax spela det igen. Men ska jag verkligen ta det från början? Jag kan ju nöja mig med enbart den sista satsen. Kanske spola fram en bit i den. Kanske hela vägen fram till det "gôttaste".

Klassisk musik (i ordets rätta bemärkelse), och den s.k. sonatformen i synnerhet, renodlar denna musikaliska Kama Sutra. Exposition, utveckling, rekapitulation. Paradexemplet är Mozarts 41:a symfoni som i den fjärde och sista satsen når allt högre, rent extatiska, höjder. Mot slutet av satsen når verket sitt klimax, och nackhåren reser sig programenligt.

Malcolm Arnolds 5:e symfoni är ett (modernare) exempel på hur även det lilla scherzot (ofta placerat precis före den sista satsen) kan innehålla russinet i kakan. I centrum av dessa fem minuter växer en oemotståndlig, ironisk vals fram och lyssnaren kan omöjligt hålla smilbanden i schack. Särskilt som det till synes glättiga också levererar "just a little more bite", som det heter i reklamen. (Ungefär som Last Week Tonight.)

Jag har också lyssnat till Peteris Vasks samtida och ganska "taggiga" stråkkvartetter. De behåller mitt intresse hela tiden, utan att innehålla några utpräglade passager av örongodis. Däremot lockar mig Jacques Duphlys stycken för cembalo, från 1700-talet, just med sådana passager - och de upprepas dessutom flitigt. Ett typiskt exempel är La Vanlos stigande melodi mot pedaltoner.

Jag jämför med modern populärmusik, men också med äldre tiders folkmusik. Kan man se någon historisk trend; någon fundamental förändring i relationen mellan skapare och brukare?

Min spontana slutsats är att den omedelbara och den uppskjutna behovstillfredsställelsen nog har samexisterat under lång tid, åtminstone det vi kallar historisk tid. Att gå pang på rödbetan är inget nytt. Inte heller att dra ut på njutningen, dels som ett sätt att förhöja den; dels som ett sätt att signalera och erfara sofistikation - vilket i sig är en njutningsform.

Jag jämför också med klassisk komedi och tragedi, moderna sitcoms och tv-serier, filmer. Litteratur, från både kiosk och antikvariat. Berättelsebågar: Början, mitt och slut. Här, till skillnad från i musikens värld, tycks njutningen kräva åtminstone en viss väntan. Man kan inte ens berätta en Bellman-historia utan att först ge en viss bakgrund; bygga upp en viss förväntan. Det närmaste vägen till förlösning är ordvitsen, som förvisso kan vara kort, men vars katharsis likväl beror av det delvis omedvetna - och lyckosamma - detektivarbete som den genererar hos lyssnaren.

Förr eller senare är det är kolan man vill åt. Plocka russinen ur kakan. Men vad, om något, går förlorat vid omedelbar behovstillfredsställelse?

Jag tror att en ko(n)st som utgörs endast av sötsaker, utan några fibrer eller beska, förminskar varje upplevelse och leder till olyckligt tröstätande utan egentlig tillfredsställelse. Kanske också utan insikt om eller ens avsaknad av verklig tillfredställelse. Detta är den hedonistiska spiralen. Detta är Schlaraffenland.

Jag tror att de flesta upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara, utan något element av förväntan, eget arbete och upplösning.

Jag tror att många upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara om inte också vägen är en del av målet - ibland kanske hela målet.

Modern inspelnings- och förmedlingsteknik accelererar en "snuttifering" som tillåter brukaren att "kortsluta" verk. Detta påverkar inte bara den enskilda brukaren utan tvingar också fram ett allt "sötare" utbud. Relationen mellan skapare och brukare förändras, och skaparen förlorar makt. Men precis som i relationen mellan herre och dräng så drabbas också brukaren.

---

Tredje satsen av Schumanns pianokonsert i a-moll på Spotify  (9.40-9.50 händer det!)

Fjärde satsen av Mozarts 41:a symfoni

Scherzot i Malcolm Arnolds 5:e symfoni

Peteris Vasks 3:e stråkkvartett

La Vanlo av Duphly (första gången runt 0.40)

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

Pacific Standard:

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

That’s the conclusion of a growing number of researchers who argue that 30 years of test scores have not measured a decline in public schools, but are rather a metric of the country’s child poverty and the broadening divide of income inequality.

BILL RADEN MAR 18, 2015

Gruppen och individerna

Det finns många olika skäl att vara skeptisk till aktuella strömningar som upphöjer den enskilda lektionen och dess metodik till ett universallösning. Ett sådant skäl är motsättningen mellan några av alla de saker som en lärare förväntas åstadkomma under varje lektion, oavsett elevgrupp och övriga omständigheter.

Skolan bör arbeta på gruppnivå för att stärka allas grundförutsättningar. Samtidigt tvingas lärare åt andra hållet: mot ett ökat individfokus. Inte minst gäller detta inklusion av, arbete med och administration kring enskilda elever med sämst förutsättningar.

Vi tappar bort helheten. Både på kort och på lång sikt. Genom att lärarens kraft går åt till att kompensera för allt mer heterogena grupper med allt sämre förutsättningar så blir de långsiktiga resultaten kontinuerligt sämre för det stora flertalet som inte har några "akuta" problem.

Vi ser att läsförståelse, allmän begreppsförmåga och logiskt tänkande minskar för varje årskull. Detta är något som bör åtgärdas i tidig ålder, och sannerligen inte bara i skolan, men vi måste också göra vad vi kan i alla delar av utbildningssystemet, bl.a. genom att planera och sätta in förebyggande åtgärder på gruppnivå. Detta kräver tid och kraft som för närvarande ofta kanaliseras till enstaka och okoordinerade punktinsatser.

En viktig uppgift för skolledningen är att ge lärarna möjlighet att fokusera på undervisningens innehåll. Detta är något som bör prioriteras betydligt högre än många andra populära projekt, med mål att på kort sikt "effektivisera" verksamheten.

Hur viktig bör en lektion vara?

Jag har åtskilliga gånger argumenterat mot ett alltför stort fokus på individuella lärare och effekten av deras praktik på elevernas (uppmätta) resultat.

Här kommer ytterligare ett skäl för min skepsis mot en alltför stor tonvikt på själva klassrummet och lektionen (t.ex. uttryckt som en rekommendation att filma och reflektera över vad som händer där och då). Det är också en förklaring till hur jag som person kan hävda att jag är en reflekterande och engagerad lärare, samtidigt som jag inte prioriterar sådana aktiviteter.

Jag är övertygad om att de flesta av mina kollegor håller med.

Mitt, och dessa kollegors, fokus ligger på varje enskild elevs faktiska och långsiktiga utveckling och kunskaper, snarare än på ett förfinande av vår egen lärarpraktik, mätt i enskilda lektionsaktiviteter.

Detta yttrar sig bl.a. så att vi arbetar för att göra lektionen så oviktig (!) som möjligt, i åtminstone några avseenden. Eller snarare: Vi arbetar långsiktigt för att elevernas arbete ska vara så okänsligt för de specifika omständigheterna - vare sig deras arbete sker under lektionstid eller inte. Ja, faktiskt är det också så att vi vill förmedla budskapet till eleverna att det är deras individuella arbete och kunskapsbyggande som är det viktiga - inte lektionen i sig.

När jag hävdar att "allt rullar på" menar jag inte i första hand att jag som lärare gör som jag alltid har gjort (utan att reflektera över hur detta påverkar eleverna, eller hur min praktik kan optimeras). Nej, jag menar att jag upplever att mina elever har nått insikt om hur de själva bäst arbetar för att så effektivt som möjligt tillägna sig kunskaper, utveckla sitt eget tänkande, och dra mesta möjliga nytta av de resurser - inklusive mig som lärare - som skolan har att erbjuda dem.

Detta är en insikt som jag på olika sätt förmedlar, med olika mer eller mindre subtila och individanpassade signaler, utdelade under en längre tid (så länge som krävs), tills dess att eleven är oberoende (!) av mig som lärare.

Att vara oberoende i den här bemärkelsen betyder inte att man inte behöver hjälp. Tvärtom: Det innebär att man vet exakt när, hur, var, med vad och varför man vill ha hjälp! Av läraren eller från något annat håll.

Att vara oberoende innebär också att man "vet vad som gäller", d.v.s. man har förstått innehåll, mål och bedömningskriterier, samt inom vilka ramar dessa ska uppnås.

Säger jag nu allt detta för att jag önskar en så bekväm tillvaro som möjligt som lärare? Nej, knappast! Jag är precis på väg till en timmes extralektion med en (1) elev. Detta gör jag gärna, och förväntar mig ingen extra ersättning eller tacksamhet.

Det är eleven själv som har efterfrågat denna extralektion. Detta är oberoende! Eleven har också förberett ett antal konkreta frågor inför lektionen. Detta är oberoende!

Exakt hur denna lektion utspelar sig (om den hade filmats)? Tja, det spelar liksom ingen större roll.

Återigen, jag är övertygad om att mina kollegor tänker, och gärna gör, likadant.

Fascism är en symtomdiagnos

Fascism är en symtomdiagnos.

Om tillräckligt många av ett antal karaktäristiska egenskaper uppvisas av en rörelse så berättigar detta stämplandet av densamma som fascistisk.

I den senaste tidens diskussion om huruvida SD bör betraktas som ett fascistiskt parti, hävdar en del att partiet (hittills) inte uppvisar vissa typiska - eller nödvändiga - drag.

Jag menar att detta är oväsentligt, emedan partiets tongivande tendenser - och de som lockar partiets väljare - förekommer just i fascistiska partier, och endast där.

Dagens ord: Talang

1. talang

   talang´ subst. ~en ~er 
   ORDLED: tal-ang-en
   1 medfödd lätthet att tillägna sig viss färdighet särsk. på det konstnärliga el. det idrottsliga området; ibl. med antydan om blott ytlig begåvning {→begåvning 1, fallenhet}: talanglös; berättartalang; skådespelartalang; hon har ~ för pianospel; en lat spelare som lever endast på sin ~
   BET.NYANS: om person med denna egenskap {→begåvning 2}: pojken var en stor ~
   KONSTR.: ~ (för ngt)
   HIST.: sedan ca 1700; av fra. talent med samma bet.; av lat. talentum, grek. talanton 'vikt; penningsumma'; jfr talent

   
   

   2 ogripbar och godtyckligt distribuerad egenskap vilken personer som inte arbetar uppger sig sakna för att förklara varför de inte presterar lika väl som de personer vilka de tillskriver densamma
   HIST.: mytologisk; sedan förhistorisk tid 

---

(1) är hämtad från NE:s ordbok, 1/3 -15

Alla handlingar är ideologiska

Alla handlingar är ideologiska.

Detta gäller oavsett om den som utför eller förordar handlingen är medveten om det eller inte.

Utförandet av en handling innebär också att andra handlingar väljs bort.

Förordandet av en handling innebär också att andra handlingar underkänns.

Det är alltså inte orimligt att på ideologisk grund ifrågasätta även till synes obetydliga och enstaka handlingar.

Om en handling inte tillmäts någon vikt så finns det inga skäl att förorda den.

Att påstå något annat är att bagatellisera handlandet.

Konturer

Det intellektuella människor gör är inte i första hand att söka efter det sanna eller det rätta; inte heller att söka överenskommelser; eller ens att nå ömsesidig förståelse. Nej, det är att blottlägga gränsen mellan förnuft och känsla. Konturerna är lösa, även för en enskild individ, och än mer för allt större grupper. Arbetet blir aldrig färdigt och resultatet är svårt att kommunicera. Likväl är det viktigt, och löper som en budkavle genom generationerna. Det är ett kall och en kulturgärning.

---

Uppdatering 9/3: The Cognitive Science of Kirk and Spock

Bidrar religion till ett bättre samhälle?

Bo Rothstein på DN Debatt (1/3 -15): ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”


Argumentationen är inte vattentät. Uttalandena:

(1) "Från detta kan vi alltså slå fast att de ovan nämnda världsreligionerna inte förmått leverera vad de utlovar – samhället får inte en högre etik eller bättre moral ju mer befolkningen utövar religion. Likadan är bilden om vi tittar på mera objektiva mått på mänsklig välfärd såsom spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd. Ju mer religion som utövas desto sämre är som regel värdena på dessa och andra standardmått på mänsklig välfärd."

och

(2) "Således, även i ett ekonomiskt synnerligen rikt land som USA ser vi denna icke-effekt av religion på etiskt handlande och moral."

...följer inte med nödvändighet från de fakta som presenteras. Åtminstone inte om de tolkas som orsakssamband (vilket inte är orimligt att tro).

Jag tycker att en bättre angreppsvinkel är att helt enkelt räkna det totala antalet länder i världen som uppvisar höga resp. låga värden på olika mått av tillit, och att sedan inom respektive grupp räkna antalet länder som uppvisar höga resp. låga värden på olika mått av religiositet. Och stanna därvid.

På så sätt undviker man helt debatten om illusoriska orsakssamband och tendentiösa tolkningar, och levererar samtidigt ett mer relevant resultat: Om, av totalt 100 länder i världen, 45 av de 50 mest tillitsfulla länderna i världen är sekulära och 45 av de 50 minst tillitsfulla länderna är religiösa så kan man konstatera att det inte finns något motiv att propagera för (ökad) religiositet som ett (viktigt) sätt att höja tilliten i ett land. Det spelar ingen roll om det finns några orsakssamband, och inte ens åt vilket håll dessa i så fall går.

Sedan kan man ju fundera på sammanblandningen av begrepp som tillit och korruption, å ena sidan, och moral och etik å den andra. Rothstein kan säkert argumentera för att epitetet "moraliskt högstående" (alltid) är lämpligt just för samhällen som uppvisar hög tillit och låg korruption (och inga andra). Men det skulle kunna bli en ganska lång och komplicerad diskussion, och alla skulle definitivt inte hålla med om allt.

Enklare då att undvika värdeladdade och mångtydiga begrepp, och i stället lyfta fram (mer eller mindre) kvantitativa mått vars egna värden är odiskutabelt positiva.

Slutligen: Oavsett om man vill blanda kvantitativa mått med värdeomdömen eller inte, så måste man ju också fundera på vilka andra mått än just tillit och korruption som kan vara relevanta vid en jämförelse av olika länder. Oavsett vad resultaten från den undersökning som refereras visar, så skulle en snabb genomgång av samtliga dessa styrka trovärdigheten.


---


Uppdatering 7/3:

Efter ett antal repliker svarar Rothstein i DN 5/3: "Fakta tycks inte bekräfta vad tron säger". Patrik Lindenfors karaktäriserar hela debatten som en av Rothstein gillrad retorisk fälla.

I sin avslutande artikel skriver Rothstein bl.a.:

(3) "Men om det inte finns något positivt samband kan det inte heller finnas en positiv effekt."

Detta är inte nödvändigtvis sant. Det är inte heller detsamma som det Rothstein hävdar tidigare i samma artikel:

(4) "Vad jag visar är att något sådant samband inte går att finna i det mest omfattande datamaterial som i dag står forskningens till buds."

Det senare är jag med på, och det är gott så. Utifrån de svar Rothstein har fått av religiösa debattörer kan jag också hålla med Lindenfors om att de har gått i en retorisk fälla.

Men vi kan inte heller utesluta följande möjlighet: Religion har en positiv effekt på tillit och korruption. Det finns emellertid en eller flera andra, eventuellt bakomliggande, faktorer som förklarar de lägre nivåerna av dessa storheter i mer religiösa länder.

Jag påpekar inte detta för att ge religionsförespråkare någon ammunition, utan precis tvärtom. Varför ens bjuda in till missförstånd? Personligen anser jag det så självklart att religion bör avlägsnas från samhället att det det känns onödigt att ens påtala det. Jag tiger helst ihjäl religionen, och jag önskar att den strategin vore nog. Men jag kan knappast klandra dem som inte tiger, ty det är ju uppenbart att många inte är redo att släppa taget om religionen ännu.

Missförstånd, förresten... Låt säga att det faktiskt vore så att religion har en positiv effekt på exempelvis tillit. Ja, låt oss konstatera att religion har, eller åtminstone upplevs ha, någon positiv effekt. Åtminstone för några. (Detta kan vi nog vara överens om, utan att gå in på detaljer, då det annars skulle vara svårt* att förklara dess dragningskraft.)

Skulle sådana positiva effekter kunna motivera religionens roll i ett modernt samhälle? Absolut inte! Att argumentera så är ungefär som att rekommendera någon att kissa ner sig för att hålla värmen.

---

(*) Men inte omöjligt.