In sensitive social contexts, we do not want to draw possibly erroneous conclusions about the individual from the statistics of the group. We consider it morally desirable for base rates to be treated as statistical facts about the group rather than as presumptive facts about individuals. In other words, we reject causal base rates.
The social norm against stereotyping, including the opposition to profiling, has been highly beneficial in creating a more civilized and more equal society. It is useful to remember, however, that neglecting valid stereotypes inevitably results in sub-optimal judgments. Resistance to stereotyping is a laudable moral position, but the simplistic idea that the resistance is cost-less is wrong. The costs are worth paying to achieve a better society, but denying that the costs exist, while satisfying to the soul and politically correct, is not scientifically defensible. Reliance on the affect heuristic is common in politically charged arguments. The positions we favor have no cost and those we oppose have no benefits. We should be able to do better.
Daniel Kahneman (2011), Thinking: Fast and Slow, s. 169.
Jag borde förstås beskriva det sammanhang i vilket Kahneman skriver ovanstående, och förklara termer som statistical base rate och causal base rate. Men det tänker jag inte göra. I stället uppmanar jag dig att köpa boken!
När du har gjort det - och läst den - kan du fundera på om jag i det nedanstående har tolkat honom rätt, och om du håller med om min diskussion.
Ett konkret och drastiskt, om än inte helt analogt, exempel på (vissa aspekter av) det Kahneman diskuterar ovan är, menar jag, den juridiska principen att hellre fria eller fälla:
För att minimera risken att döma en oskyldig människa har vi som samhälle institutionaliserat principen att betrakta misstänkta som oskyldiga tills motsatsen bevisats bortom allt rimligt tvivel. Vad detta innebär i praktiken är att vi hellre ser 3 av 10 skyldiga frias än 1 av 10 oskyldiga straffas. Jag betraktar personligen detta som ett ovanligt stabilt och lättsmält moraliskt ställningstagande, och utgår ifrån att de flesta håller med.
Vi inser att majoriteten av de på sannolika skäl misstänkta faktiskt är skyldiga. Men vi väljer att fria alla utom de med till visshet gränsande sannolikhet misstänkta. Om vi i stället hade fällt alla starkt misstänkta skulle en mindre andel av dessa utgöras av oskyldiga - men rättsväsendets precision hade ökat, mätt som andelen korrekt dömda och friade.
Polisen kan naturligtvis inte arbeta efter den här principen. Tvärtom: Alla som är rimligen misstänkta måste betraktas som skyldiga tills rättsväsendet tar över. Vi råkar inte heller i några moraliska bryderier över privata övertygelser om att en friad misstänkt faktiskt är skyldig, trots att samhället nu anbefaller oss att behandla denne som oskyldig. Vi förväntar oss t.o.m. att brottsoffer som vet att den friade förövaren egentligen är skyldig ska acceptera rättens beslut och den finna tröst i den milda juridiska principens långsiktiga fördelar.
Vi har alltså inga problem med att konstatera att 90 % av alla (starkt) misstänkta är skyldiga. Vi förvägrar oss däremot möjligheten att fälla en enskild misstänkt med hänvisning till att denne med 90 % sannolikhet är skyldig - även om detta är (logiskt) helt korrekt.
Sociala stereotyper bygger på det faktum att vi människor hanterar kategorier eller grupper genom att mentalt ersätta dem med en typisk representant. Det vi betraktar som typiskt är en (inte helt realistisk men användbar) sammanvägning av de egenskaper som vi (av olika skäl) betraktar som vanliga eller sannolika bland alla de medlemmar i kategorin som vi anser oss ha någon kunskap om. Stereotyper kan förstås vara (grovt) felaktiga, men behöver inte vara det. Användandet av stereotyper är automatiskt och oundvikligt i mänskligt tänkande - om än inte i handling. Det är en av många strategier som utvecklats för att skänka ett sammanhang till det vi ser omkring oss, och att göra det praktiskt möjligt för oss att navigera (effektivt) i vår omvärld.
Stereotyper har kommit att betraktas som tabu. Troligen har detta bl.a. att göra med att vi - felaktigt - har kommit att likställa institutionaliserade (generella) moraliska principer med rimliga och användbara (individuella) tankemönster.
Betrakta nu följande exempel:
Ägaren till en mindre enskild firma på en liten ort vill anställa en ny medarbetare. Till tjänsten finns tre sökande: A, B och C. Ägaren har inte möjlighet att utsätta fler än två av de sökande för omfattande lämplighetstest - en måste väljas bort, baserat på ett begränsat beslutsunderlag. Ägaren har ingen direkt kunskap om de sökande, men han vet (och för diskussionens skull antar vi att allt ägaren tror sig veta faktiskt är sant) att var och en av de sökande har två äldre bröder. Han vet också att A:s bröder är XXX; att B:s bröder är YYY; och att C:s bröder är ZZZ.
Ägaren söker en målinriktad, disciplinerad och strukturerad person. Han vet att dessa egenskaper är positivt korrelerade med XXX och YYY; och att de är negativt korrelerade med ZZZ. Dessutom vet han att sannolikheten för att bröder uppvisar likartade egenskaper är större än sannolikheten att de inte gör det.
Vem bör ägaren välja bort? Sökande C. Kan det visa sig att vare sig A eller B uppvisar de egenskaper som ägaren efterfrågar? Javisst! Kan det vara så att C skulle ha visat sig vara en utmärkt kandidat? Javisst! Har ägaren agerat rationellt utifrån sina förutsättningar? Ja. Har han agerat moraliskt försvarbart? Mitt svar är att den ende som kan och bör svara på det är han själv. Utifrån finns det inget klart skäl att klandra honom. Men man kan inte heller ifrågasätta hans eventuella samvetskval.
Låt säga att ägaren inte upplever några samvetskval utan är tillfreds med sitt agerande. Skulle det vara motsägelsefullt om han samtidigt röstade för en kommunal förordning som påbjuder (även) privata företag att endast beakta anonymiserade ansökningshandlingar? Nej.
Verkligheten är stökigare än så här. Det går ofta att hitta felaktigheter i den (statistiska) information som ligger till grund för en stereotyp. Men upprörda diskussioner om olika former av "fördomar" verkar felaktigt utgå ifrån att om all information vore tillgänglig och korrekt så skulle grunden för stereotyper försvinna. Det är fel. Faktum kvarstår: Givet (hyfsat) korrekt bakgrundsinformation finns det inget principiellt (logiskt) fel i att använda stereotyper i sina privata bedömningar.
Jag är av uppfattningen att varje individ är berättigad en viss moralisk frihet att använda sig av stereotyper för privat bruk utan dåligt samvete eller klander. Utövandet av en sådan frihet kolliderar inte med en samtidig önskan att "förblinda" institutionella beslut.
Jag använder ordet "fördom" i bemärkelsen "stereotyp med bristande underlag". I vardaglig användning har ordet fördom minst tre konnotationer: (1) att ett utalande är faktiskt felaktigt; och (2) att det är moraliskt felaktigt; men också (3) att en av dessa felaktigheter med nödvändighet också ger den andra. När ordet fördom används för att beskriva en stereotyp baserad på ett korrekt underlag är två av dessa konnotationer (1 och 3) inkorrekta - endast en (2) kan vara korrekt, men är det inte alltid.
Å andra sidan: Det är svårt att vara säker på att en stereotyp vilar på korrekt och tillräcklig information. Och även om den gör det kan man ha moraliska invändningar mot dess användande. Stereotypen kan bidra till självupfyllande profetior: Underlaget är korrekt för närvarande men skulle kunna minska eller försvinna helt om man konsekvent agerade utan hänsyn till stereotypen.
Det kan också vara moraliskt (m.m.) önskvärt att agera utan hänsyn till stereotypen även då underlaget är korrekt och stabilt. Men i det senare fallet måste man vara tydlig: Det kommer alltid att finnas konflikter mellan intressen och det är viktigt att diskussionen förs utan skygglappar. Man måste kunna argumentera för ett (institutionaliserat) påbud att bortse från en viss stereotyp utan att motivera detta (enbart) med att man på så sätt minskar eller eliminerar faktiska felaktigheter.
---
Uppdatering 6/1 2016:
Lyssna också till den utmärkta serien "Vi och dem" från Vetandets Värld i P1
---
Uppdatering 19/2 2017:
Läs Torbjörn Tännsjös text "Identitet, nation och klass" i samband med avsnitt 6 av programmet "Idévärlden" i SVT 19/2 2017.
