Rationalitet och motivation

Det anmärkningsvärda är att endast rationella processer inte omedelbart kan förorsaka handlande. Detta faktum gör det möjligt för oss människor att smida planer "rent tankemässigt" och att fullkomligt känsloneutralt ställa olika alternativ mot varandra utan att vara tvungna att direkt tänka på deras realisering.... Det är också grunden för människans förmåga att t.ex. resonera om vad som borde göras mot allt elände i världen utan att man själv måste engagera sig. Förstånds- och intelligensnivån kan alltså fullständigt lösgöra sig från de övriga tre nivåerna [av beslutsprocesser], med (den ofta avsedda) effekten att aktiviteter på dessa nivåer saknar verkan, antingen direkt eller på längre sikt. [...]

Det här betyder emellertid inte att rationella beslutsprocesser inte faktiskt kan förorsaka handlande. Vore det inte så skulle det inte vara möjligt att förklara den evolutionära fördel som utbildningen av högre kognitiva funktioner har haft under utvecklingshistorien. För att kognitiva-rationella processer skall kunna förorsaka handlande krävs dock att de är hopkopplade med de limbiska nivåerna.... Det innebär att förnuftsargument i regel förorsakar handlande endast i den mån som det från individuell-emotionell eller social-emotionell synpunkt får önskvärda konsekvenser eller motverkar negativa konsekvenser om man rättar sig efter dem. Någon kan försöka övertyga oss med hur klara logiska rationella argument som helst - om det inte väcks föreställningar som berör oss på ett emotionellt plan och därigenom motiverar oss kommer vi inte att följa dem i vårt beteende (Roth 2007). Den aktuella debatten om de globala klimatförändringarna är ett utmärkt exempel på detta. I allmänhet accepterar man de vetenskapliga beläggen för att dessa förändringar är reella, men ändå visar det sig vara ytterst svårt att omsätta detta i konkret handlande. [...]

I vårt vardagsliv tar vi i stor utsträckning hänsyn till de förhållanden som beskrivits ovan, men i våra teoretiska föreställningar om oss själva bortser vi i hög grad från emotioners och omedvetna handlingsmotivs stora betydelse. Här härskar alltjämt åsikten att våra handlingar primärt styrs rationellt och kognitivt. Den är emellertid lika felaktig som vårt antagande att vi spontant kan ingripa i våra handlings-dispositioner och därvid utföra eller underlåta godtyckliga aktiviteter under vilka som helst omständigheter. En sådan förmåga till fritt val har vi egentligen inte. [...]

Ur: Pauen, M. & Roth, G. (2010/2008), Frihet, skuld, ansvar: Grunddrag i en naturalistisk teori om viljefrihet [orig: Freiheit, Schuld und Verantwortung. Grundzüge einer naturalistischen Theorie der Willensfreiheit], Göteborg: Daidalos, sid. 83-84.

Det yttersta upphovsmannaskapet

Det yttersta upphovsmannaskapet är alltså knutet till existensen av ett absolut fritt beslut. Problemet med denna föreställning är att den innehåller två oförenliga antaganden: Å ena sidan har man tagit för givet att beslutet kan tillskrivas sin upphovsman. Men då måste det hos denne finnas önskningar och uppfattningar som beslutet kan föras tillbaka på, för bara då kan det vara tal om upphovsmannaskap och bara då går det att tillskriva beslutet till sin upphovsman. Å andra sidan antas det att beslutet är förutsättningslöst, för i annat fall skulle man inte kunna tala om ett yttersta upphovsmannaskap respektive ett om ett förutsättningslöst fritt beslut. På grund av denna motsägelse är alltså det yttersta upphovsmannaskapet inte alls en starkare variant av det allmänna villkoret om upphovsmannaskap. I stället försvagar det detta villkor genom att upphäva en oundgänglig förutsättning för upphovsmannaskapet, nämligen handlingens beroende av den handlande. Samtidigt invecklar det sig i en immanent motsägelse som gör att kriteriet måste avvisas.

Som redan nämnts kan detta problem elimineras genom en enkel modifikation av villkoret utan att den fundamentala intuitionen behöver överges. Enligt denna intuition går det att tala om frihet endast om upphovsmannen har kontroll både över själva beslutet och de preferenser som ligger till grund för det. Då måste emellertid det ursprungliga villkoret bortfalla, enligt vilket handlingarna liksom preferenserna som ligger till grund för dem rent faktiskt följer av ett av ett fritt beslut från den handlandes sida. Det måste ersättas av det redan motiverade postulatet enligt vilket handlingar och preferenser skall kunna göras till föremål för verksamma beslut från den handlandes sida. Denna förändring är avgörande eftersom det visserligen, på grund av de redan nämnda skälen, är principiellt uteslutet att alla handlingar och preferenser är möjliga föremål för verksamma beslut. Därmed krävs nämligen inte att de preferenser som ligger till grund för ett beslut också skall vara produkter av beslut, utan bara att personen vid behov skulle kunna besluta sig för att avvisa dessa preferenser, och det är utan tvekan möjligt. På så sätt kan man inte bara undgå den ovanstående motsägelsen utan också försäkra sig om att det är möjligt att en persons övertygelser, önskningar och erfarenheter kan ingå i hennes fria beslut. Men på samma gång utesluter man då att fria beslut fattas på grundval av preferenser som ligger bortom den handlandes kontroll, vilket är fallet t.ex. vid ett beroende eller inre tvång.

Ur: Pauen, M. & Roth, G. (2010/2008), Frihet, skuld, ansvar: Grunddrag i en naturalistisk teori om viljefrihet [orig: Freiheit, Schuld und Verantwortung. Grundzüge einer naturalistischen Theorie der Willensfreiheit], Göteborg: Daidalos, sid. 42-43.

Översättning av Fredrik Linde.

Vintersymfoni

Jag hade en underbar upplevelse i eftermiddags: Långpromenad längs stranden med CD-revyn i lurarna.

För en stund var jag så gott som ensam med ett gott stycke av den halländska kusten. Och för ovanlighetens skull var den snövit. Jag fann mig längst ut på bryggan, viktlös, omgiven av himmel och hav.

Den isande brisen vyssjade dyningarna till ro. Och i strandkanten klirrade bränningarnas slag som glas krossat i en silkesduk.

En intensivt pockande vintersol hängde trotsigt över horisonten, majestätisk, utan konkurrens på himlavalvet. Likt ett lod lockade den mig ut över västerhavet.

Sibelius andra symfoni växte fram ur klippor och skär, ur vibrerande djupblå himmel. Själva jorden klingade, i en båge från söder till norr. (*)

Som i trance hörde jag en inre vägvisare beskriva tablån som "Kalevala-romantik" innan jag svävade ut över vågorna.

‎(*) Det finns ingen bättre ljudupplevelse än direktsänd radio. Vilka grejor de har! Och vilken levande, vibrerande egenskap ljudet får när det färdas i etern. Trots att de flesta steg i kedjan från uppkomst till destination är digitaliserade skänker vågrörelsen en analog själ till musiken. Och med perfekt mottagning - där ute på bryggan - fick den en oöverträffad dynamik. De öppna lurarna och min plats på den lilla "ön" mitt ute i vattnet bidrog också till den makalösa panoreringen. Som att stå framför en väldig orkester som bredde ut sig så lång ögat kunde se.

Att förstå

Kort utsnitt ur en intressant artikel:

Indelningen i rationella och empiriska formella system som gjorts här skiljer sig ifrån den liknande indelningen i "analytiska" och "syntetiska" system som gjorts av vissa filosofer. Kant ansåg exempelvis att logiken är analytisk (den utsäger inget om verkligheten) medan matematiken är syntetisk (berättar om verkligheten). Tanken är att skilja mellan formella system där vi faktiskt har ett visst utrymme att godtyckligt välja passande axiom (logiken, matematiken osv.) och formella system där axiomen inte kan väljas utan istället ges av vår omvärld (exempelvis inom naturvetenskapen). Vi skall nu se att just detta faktum att naturlagarna har formen av axiom som inte kan påverkas av oss också innebär att de inte heller kan förstås av oss, även om vi kan nå hög kunskap om dem.

(s. 11)

Jan Scheffel, Att förstå - betraktelser utifrån en ny teori, Filosofisk tidskrift 31(4), November 2010, s. 3-15.

På tal om Framtidsdagen

How, then, are we to interpret the current mess? Does this crisis signal, for example, the end of free market neoliberalism as a dominant economic model of capitalist development? The answer depends on what is meant by that word neoliberalism. My view is that it refers to a class project that coalesced in the crisis of the 1970s. Masked by a lot of rhetoric about individual freedom, liberty, personal responsibility and the virtues of privatisation, the free market and free trade, it legitimised draconian policies designed to restore and consolidate capitalist class power. This project has been successful, judging by the incredible centralisation of wealth and power observable in all those countries that took the neoliberal road. And there is no evidence that it is dead.

David Harvey, The Enigma of Capital, London: Profile Books, s. 10.

Texten upplagd med författarens och förlagets tillåtelse.

Återpolitisera demokratin!

Mer ur Motdemokratin:

Det opolitiska är motdemokratins skuggsida. Detta är skälet till att framväxten av ett mer aktivt och bättre informerat civilsamhälle paradoxalt nog har fört med sig en känsla av att demokratin är i kris. Hur ska man lösa detta? Till "att börja med gäller det att återupprätta visionen om en gemensam värld och tron på möjligheten av att motverka tendenserna till söndring och fragmentering. Maktlöshetskänslan och upplevelsen av en pågående kris förstärker varandra. Dagens problem handlar snarare om bristen på mening än om avsaknaden av vilja. Det finns naturligtvis ingen magisk lösning på denna situation, vare sig genom en enkel reform eller i form av en förlösande institution. Vad som behövs är snarare ett reflexivt projekt, ett arbete som samhället har att utföra med sig självt. Demokratin definieras här genom sina arbeten och inte bara genom sina strukturer. Demokratins kärna ligger i summan av alla de konflikter, förhandlingar och tolkningar som rör utarbetandet av reglerna för den kollektiva tillvaron; demokratin involverar också produktionen av ett språk som på ett adekvat sätt kan beskriva och styra den kollektiva erfarenheten. Dessa "demokratins arbeten", som definierar demokratins sätt att instifta det sociala, kan indelas i tre kategorier: produktionen av en begriplig värld; symboliseringen av den kollektiva makten; och prövningen av sociala skillnader.

Den första dimensionen ligger i hjärtat av själva definitionen av politiskt handlande och stakar ut demarkationslinjen mellan en ren förvaltningsteknik och en regeringskonst. Att regera handlar inte bara om att lösa organisatoriska problem, allokera resurser på ett rationellt sätt och verkställa en förutbestämd handlingsplan. Att regera innebär först och främst att göra världen begriplig, att erbjuda analys- och tolkningsverktyg som tillåter medborgarna att finna sig till rätta och agera på ett effektivt sätt. Med andra ord har det politiska en grundläggande kognitiv dimension som inte ska underskattas: det är fråga om att producera den politiska sammanslutningen genom att hjälpa den att representera sig själv, att oupphörligen tvinga samhället att bära sitt ansvar och konfrontera de problem som måste lösas. I kontrast till den passiva visionen om en makt som antas vara idealiskt härledd från samhället och utgör dess trogna spegelbild, är uppgiften snarare att avslöja samhället inför samhället självt, att ge mening och form åt en värld i vilken individerna finner det allt svårare att orientera sig. Samhällsvetenskapen och det politiska handlandet har därför överlappande målsättningar och tankeprocesser. Båda söker de hantera det faktum att individerna inte längre tycks förmögna att förstå sig själva som medlemmar av ett kollektiv, eftersom det inte framgår på vilket sätt de själva ingår i en begriplig och synlig helhet. På denna punkt sammanfaller objektiveringen av världen med det projekt som syftar till att få individer att upptäcka sig själva som politiska subjekt. John Dewey illustrerade på ett exemplariskt sätt denna gemensamma strävan genom att nagelfara den vanliga distinktionen mellan expert och medborgare. Klarsynthet och frihet, en medvetenhet om begränsningar och en beslutsamhet att agera kan fogas samman på ett positivt sätt och därmed upphäva den förödande pendelrörelsen mellan ett mod närt av illusioner och ett cyniskt kalkylerande. Här möjliggörs ett alternativt sätt att förstå frågan om viljan i politiken. Viljan består inte i första hand av subjektets strävan att projicera sig själv på omvärlden; viljan är snarare ett aktivt självmedvetande. "På handlandets domäner", skriver Cornelius Castoriadis i en upplysande kommentar, "agerar jag eftersom detta (sic!) innebörden av att vilja: att agera som aktiverande aktivitet, att reflexivt betrakta sig själv som aktivitet, att vilja sig själv eller vilja något i medvetenhet om vad man vill." "Ju mera vilja, desto mera jag", påpekade redan Kierkegaard. Därmed närmar vi oss en rent filosofisk definition av medborgaren som ett politiskt djur: medborgaren utmärker sig genom att vara aktör och betraktare i förhållande till det politiska, både subjekt och objekt. Målet med demokratin är följaktligen att möjliggöra skapandet aven gemensam historia och forma en meningshorisont: dess uppgift är att komma till rätta med människors blindhet och maktlöshet. Suveräniteten består inte bara i maktutövning; den handlar också om att styra sig själv och förstå världen.

I en av sina mest berömda och flitigast citerade texter gör Benjamin Constant en åtskillnad mellan den antika och den moderna synen på frihet: å ena sidan den antika föreställningen om medborgarens direkta deltagande baserat på känslan av att tillhöra en gemenskap; å andra sidan den moderna iden om en autonom individ som huvudsakligen ägnar sig åt sina personliga angelägenheter. Enligt Constant kunde denna distinktion emellertid inte på något enkelt sätt återföras på gränsen mellan privat och offentligt eller mellan det individuella och det kollektiva. Skillnaden mellan det antika och det moderna frihetsbegreppet var också en fråga om olika uppfattningar om det politiska handlandets effektivitet. Under antiken, noterar han, "var principen om var och ens delaktighet i den nationella suveräniteten inte ett abstrakt antagande, som det är idag. Var och ens vilja hade ett verkligt inflytande: utövandet av denna vilja var ett livligt och regelbundet nöje." I den moderna världen hade dock denna "kompensation" gått om intet: "Förlorad i den stora massan upplever individen i stort sett aldrig det inflytande som han utövar. Hans vilja sätter aldrig avtryck på helheten; han får aldrig skåda resultaten av sitt samarbete med egna ögon." "Vad vi har vunnit i kunskap har vi förlorat i fantasi", sammanfattar Constant. Häri ligger hela problemet med den demokratiska politiken: den kan inte ta gestalt annat än med hjälp av ett arbete som syftar till att synliggöra de mekanismer som organiserar det sociala livet. Denna synlighet är inte längre självklar i vare sig sociologisk eller symbolisk mening. Ett samhälle bestående av individer måste konstruera sin sociologiska självrepresentation med hjälp av både en politisk vision och en intellektuell struktur. Varken folket eller nationen har idag någon meningsfull substans. I symboliska termer tycks den· demokratiska makten dra sig tillbaka genom att gömma sig bakom ett anspråk på blygsamhet. De gamla monarkierna var uppbyggda kring stater som ofta var svaga, ellersom åtminstone var oändligt mycket mindre utvecklade än de är idag (Michel Montaigne skrev att en man av börd kom i kontakt med staten som mest två eller tre gånger under sin livstid). Emellertid visste den offentliga makten hur den skulle visa sin styrka, och den vinnlade sig noga om hur den framträdde. För att hävda sig och göra avtryck använde sig makten av spektakulära men sporadiska styrkemanifestationer, samtidigt som den bibehöll en permanent kapacitet att representera sin auktoritet. Därmed kombinerade den"nödvändighetens band" med "fantasins band", för att använda den distinktion som Blaise Pascal formulerade i sina Tankar.

Hur ska man återfinna en motsvarighet till denna nästan teatrala dimension hos det politiska i dagens samhälle? Faktum är att vi ännu inte har lyckats övervinna effekterna av de omstörtade relationerna mellan det synliga och det osynliga som den demokratiska ordningen förde med sig. Som botemedel mot detta har somliga rekommenderat ett mer aktivt hyllande av historiska minnen och en större omsorg om nationella berättelser, vilket skulle göra ett påstått ärorikt förflutet till en mental stöttepelare för samtiden. Förutom dessa försök att på artificiell väg återupprätta en svunnen storhet finns det också en repetitiv upptagenhet vid nya faror som tycks försöka dölja vardagslivets tomhet bakom dunkla hot och förkastelsedomar. Decisionistiska teorier har att ett anmärkningsvärt uppsving i denna kontext. De hänger samman med en nostalgi över en suverän och handgriplig vilja, liksom med en vurm för exceptionella ögonblick som förenklar omständigheterna kring handlandet. Från hyllandet av den franska gaullismen till det nyvaknade intresset för Carl Schmitts skrifter är det längs samma tillbakablickande och perversa stigar som man söker svar på problemen rörande det politiskas framträdelseformer. Hur ska man på nytt kunna återge det politiska dess symboliska dimension utan att tillgripa denna tvivelaktiga medicin? Hur ska man göra suveräniteten synlig och begriplig utan att återigen idealisera den genom att koppla den till en viljans metafysik? Hur ska den kollektiva makten kunna återta en viss teatralitet utan att behövas klä sig i en gammal och sliten skrud? Inget av detta låter sig göras på annat sätt än genom att arbeta för en exalterad omdaning av verkligheten. Att synliggöra det politiska måste främst av allt innebära att ständigt påminna om vad som är själva uppgiften i allt detta, nämligen att konstituera ett frånvarande folk [un peuple introuvable] till en levande politisk gemenskap. Att symbolisera det politiska är ett kollektivt reflekterande kopplat till beslutet att skriva en gemensam historia; det är ett finkänsligt och allvarsamt återberättande av de misslyckanden och förhoppningar som denna historia är sammanvävd av; det är den historia och det minne som hör samman med mäns och kvinnors kamp för att, trots alla svårigheter och hinder, inrätta ett samhälle av jämlikar.

Projektet att på nytt symbolisera det politiska ingår således i ett permanent ifrågasättande av rådande sociala skillnader: det handlar om att ge form åt en kollektivitet som bygger på regler om fördelningsmässig rättvisa, principer om utvidgade möjligheter och öppet diskuterade normer för förhållandet mellan individ och kollektiv. Konflikter är ofrånkomliga i detta sammanhang, eftersom en öppen debatt kastar ljus över transfereringar mellan individer, mellan grupper och mellan geografiska områden, samtidigt som den röjer nedärvda privilegier och implicita kontrollformer. En sådan debatt har ingenting att göra med den fredliga och nästan tekniska form av diskussion som förespråkas av den deliberativa demokratins teoretiker. Det är ett sammanhang av denna typ, med alla dess oundvikliga svårigheter, som kan erbjuda en spelplan för allmänviljans praktiska erfarenheter. Denna "allmänvilja", i singularis, kan inte längre bestå i en idealiserad lögn eller en from deklaration; snarare måste den utgöras aven mängd förlikningar och kompromisser eller, tvärtom, av distinkta val som berör själva konstitutionen av den sociala sammanhållningen: det vill säga frågor om pensioner och bandet mellan generationer, om olika former av social och yrkesmässig trygghet, om fördelningen av skattebördan, om olika sätt att hantera och kompensera för arbetslöshet, om mer långsiktiga frågor, etc. Dessa praktiker måste alltid anpassas till den typ av regim som de själva sammantaget bidrar till att definiera. Det handlar om att vinna erkännande för en sann bild av hur män och kvinnor lever för att möjliggöra förändringar. Att återge det politiska dess innebörd och form innebär inte att hylla ett förlösande kollektiv, oavsett om det skulle handla om ett folk, en klass eller en multitud. Snarare är syftet att förtydliga det system av faktiska interaktioner som skapar skillnaderna och uppdelningarna i samhället; det handlar om att på ett förnuftigt sätt pröva de hinder som står i vägen för konstituerandet av en politisk sammanslutning som bygger på ömsesidiga åtaganden.

(sid. 248-252, noter ej medtagna)

Texten upplagd med förlagets tillstånd.

Framtidsdagen

Har skrivit en (lång) text om Framtidsdagen, men vågar inte lägga upp den...

Marknad och forum

Ur Motdemokratin:

...En likhet mellan konsumenter och väljare som ofta påpekas är att de förra "väljer" varor på samma sätt som väljarna väljer representanter. [...] Jämförelsen mellan dessa två olika former för att uttrycka preferenser och fatta beslut har resulterat i flera viktiga studier som kretsat kring distinktionen mellan begreppen marknad och forum. [...] Emellertid har marknaderna ett viktigt kännetecken som inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning, nämligen det faktum att de i första hand struktureras av negativa interventioner. Finansmarknaderna ger ett tydligt exempel på detta. Man skulle kunna analysera dess funktionssätt utifrån Albert Hirschmans åtskillnad mellan sorti (exit) och protest (voice). Inom den politiska ordningen samexisterar dessa två interventionsmetoder. Faktum är att själva det politiska röstandet kombinerar de två elementen genom att förmedla såväl förhoppningar som uttryck för vägran och därmed knyta samman en positiv och en negativ suveränitet. Situationen är helt annorlunda på marknaderna, där sortin är klart mer förekommande än protesten. På marknaderna pågår ständiga slitningar mellan förtroende och misstro, i vilka misstron har en prioriterad ställning. Där osäkerhet råder får misstron alltid överhanden. Denna asymmetri innebär att det negativa omdömet är den drivande kraften bakom de beslut som fattas på marknaden: till syvende och sist är det beslutet att sälja säkerheter som har den strukturerande funktionen.

Om marknaden är det fulländade uttrycket för en negativ suveränitet, beror detta också på att denna typ av suveränitet manifesterar sig på ett utspritt och decentraliserat sätt, utan att a priori behöva stödja sig på någon formalisering eller aggregering. Marknaden förkroppsligar ett slags opinionens styre, som även innefattar de mest negativa aspekterna av detta fenomen (såsom rykten). Marknaden utgör ett universum där den organiserade representationens princip inte har någon som helst plats, och det är i denna bemärkelse som den marknadsmässiga samordningsmodellen kan liknas vid en "osynlig hand". Marknaden styrs i dubbelt avseende av indirekta regleringsmetoder. När vi inser detta upptäcker vi också det problematiska i en stor del av den kritik som riktas mot marknaden. Förstådd i de termer som vi har presenterat här är marknaden föga mer än ett (förvisso emblematiskt) uttryck för ett decentraliserat beslutsfattande. Den besatthet över "nyliberalismens fasor" som idag råder på många håll tjänar bara till att maskera omfattningen av och djupet i de problem som det opolitiska för ger upphov till. En sådan kritik reducerar hela frågeställningen till en förmodat uppenbar och stabil motsättning mellan politisk vilja och laissez-faire-ekonomi, mellan allmänintresse och särintresse, trots att vad som egentligen står på spel är själva idén om det politiska och dess förhållande till demokratin. Marknaden uppdagar snarare än orsakar den nuvarande tendensen mot det opolitiska. Snarare än att vara en dold makt som svävar över samhället och tvingar igenom sin "vilja", är marknaden en mekanisk bärare av en anonym och absolut negativ kraft som ingen kan lägga beslag på men som påverkar alla. Marknaden är, om man så vill, ett förstärkt uttryck för den negativa delaktigheten, en absolut figur för den "civila" demokratin, och därmed den tydligaste illustrationen av åtskillnaden mellan det demokratiska och det politiska. Den "kris för generaliteten" som präglar våra samhällen idag är i första hand av politisk natur.

Pierre Rosanvallon (2010/2006), Motdemokratin: Politiken i misstrons tid [orig: La contre-démocratie: La politique à l'âge de la defiance], Tankekraft Förlag. Sidorna 230-231.

Översättning av Oskar Söderlind

Texten upplagd med förlagets tillstånd.

The Ethics of Wikileaking

Eftersom jag har varit ganska aktiv i en tråd på forumet "Talking Philosophy" länkar jag dit:

The Ethics of Wikileaking