Loss aversion

Vi människor skyr förluster i högre grad än vad vi uppskattar motsvarande vinster. Vi upplever ett större missnöje när något tas ifrån oss än det nöje vi upplever när vi får (har) det. Ett närbesläktat fenomen är den s.k. endowment effect.

I National Geographics serie "Brain Games" illustrerades detta nyligen av följande experiment.

Försöksledaren bjöd in försökspersoner att delta i ett spel. I en version fick deltagarna först $20 var och blev därefter tillsagda att spelet därmed var slut: De hade alla vunnit $20 och kunde nu avsluta spelet och gå hem. Men om de ville så kunde de också försöka dubbla sin vinst genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). De flesta deltagare avböjde. De ville inte riskera att förlora de pengar de just fått.

I en annan version av experimentet fick deltagarna först $50. Därefter tog försöksledaren genast tillbaka $30. Deltagarna blev sedan informerade om att de antingen kunde ta de återstående $20 och avsluta spelet, eller försöka dubbla pengarna genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). Denna gång valde de flesta att satsa sina pengar. De ville kompensera sin förlust.


I senaste numret av tidskriften Arena diskuteras två förhållningssätt till miljö- och klimathoten. I det ena lägret finns dem som förespråkar nolltillväxt eller s.k. nerväxt, alltså minskad produktion och konsumtion. I det andra lägret finns dem som sätter sitt hopp till att fortsatt teknikutveckling ska ge möjlighet till fortsatt tillväxt med minskad eller ingen miljö- och klimatpåverkan.

Som du vet tillhör jag det första lägret. Jag är van att höra invändningar av typen: "Det är inte realistiskt att människor ska acceptera försämringar i livskvalitet. Du kan inte förvänta dig att folk ska försaka saker som de redan har vant sig vid." Det finns flera svar på sådana invändningar. (Och många nya invändningar till de svaren.) Här tänkte jag bara nämna ett. Men först måste jag erkänna att jag förstås inte skulle vilja vara utan min mobiltelefon och internet.

När jag gick på gymnasiet, på 80-talet, fanns inga mobiltelefoner och inget internet. Det var inte saker som jag eller någon annan saknade. På ett sätt kan man alltså säga att jag och alla andra mådde precis lika bra utan dessa saker. Fast nu när de finns vill vi ju, som sagt, inte gärna vara utan dem igen.

Många andra saker fanns inte heller på 70- och 80-talen när jag växte upp. Andra saker fanns redan, men var inte lika vanliga som idag. Många av dem skulle jag faktiskt klara mig bra utan även idag.

Sedan åtminstone 50-talet har vi i västvärlden konsumerat allt mer för varje år som går. Ofta sägs det att vi har fått det bättre och bättre. Det är sant. Men samtidigt har vi vant oss vid en alltmer slösaktig livsstil. Vilka saker har verkligen förbättrat våra liv och vilka saker har bara gjort oss mer bortskämda? Alla ger naturligtvis inte samma svar på den frågan, men vi skulle kanske kunna enas om en relativ gradering av sakers nytta och nödvändighet?

Sociologen Roland Paulsen * säger: "Produktionen gör oss inte lyckligare längre... Snarare kan man ana motsatsen." Detta har bl.a. Daniel Kahneman undersökt. Paulsen fortsätter: "När produktiviteten ökar hela tiden och arbetstiden är konstant, så måste vi hela tiden hitta på nya saker att producera... Ofta saker som det inte finns något behov av, utan som man måste skapa behov för genom t.ex. reklam."

Vi måste också fråga oss vilka faktiska förbättringar vi egentligen kan unna oss – om vi tar hänsyn till jorden och till andra människor, även i framtiden (och alltså inte diskonterar den för kraftigt).

Och sen är det ju det där med loss aversion. Vi saknar alltså en del saker endast för att vi har haft tillgång till dem, och trots att de inte ger oss någon egentlig nytta eller nöje. Gör ett tanke-experiment: Vilka saker som inte finns idag kommer du att ha svårt att klara dig utan om 30 år?




---

(*) I filmen Kan vi göra det själva?

Samma födelsedag

Sannolikheten att två personer i klassen fyller år på samma datum är........ Ja, vad tror du?

Inte så stor, va? Eller?

Tänk så här:

Ta först ut en person ur klassrummet. Ta sedan ut ytterligare en person. Sannolikheten att den andra personen INTE har samma födelsedag som den första personen är 364/365.

Ta nu ut en tredje person ur klassrummet. Sannolikheten att denna person inte har samma födelsedag som NÅGON av de båda första personerna är 363/365. (Nu är ju två olika dagar upptagna.)

Sannolikheten att VARKEN de första två personerna ELLER den tredje personen har samma födelsedag är: (364/365) * (363/365).

Så, sannolikheten att någon av de tre personerna faktiskt HAR samma födelsedag är:

1 - (364/365) * (363/365).

Det är mindre än 1 %.

Men nu var det ju hela klassen vi var intresserade av. I stället för att avbryta efter tre personer fortsätter vi alltså att plocka ut personer ur klassrummet, en efter en, tills det är tomt, och resonerar på samma sätt:

Sannolikheten att en fjärde person inte har samma födelsedag som de tre första är: 362/365.

Sannolikheten att VARKEN de första tre personerna ELLER den fjärde personen har samma födelsedag är: (364/365) * (363/365) * (362/265).

Så sannolikheten att någon av de fyra personerna HAR samma födelsedag är:

1 - (364/365) * (363/365) * (362/265).

Vi ser ett mönster!

Om vi fortsätter att plocka ut en person i taget så kommer vi till slut att få följande uttryck (ni är ju 31 elever):

1 - (364/365) * (363/365) * (362/265) * .................................. * (336/365) * (335/365).

Det är 73 % !

Sjuttiotre procents chans att åtminstone två personer i klassen har samma födelsedag, alltså. Det är kanske mer än du trodde?

I verkligheten är det ingen i klassen som har samma födelsedag som någon annan. Hur konstigt är det? Inte särskilt.

Vi kan tolka värdet 73 % så här: Om det fanns 100 klasser på skolan, som var och en innehöll 31 elever, så skulle ungefär 73 av dessa ha elever med samma födelsedag. (Och ungefär 27 klasser skulle inte ha det.)

---

Här är ett kalkylblad som visar hur sannolikheten förändras med antalet personer i klassen:

Där ser man t.ex. att om klassen innehåller 60 personer så är chansen drygt 99 % att minst två personer har samma födelsedag.

Man ser också att redan vid en klasstorlek på 23 personer är chansen större än 50 % att minst två personer har samma födelsedag.

Historieskrivning

För tre år sedan skrev jag

SVT sänder just nu två olika BBC-serier om världshistorien.

I den ena får man veta att när kineserna vägrade att handla med te-sugna britter, smugglade de senare in opium i massor för att göra kineserna beroende, och upprättade sedan en svart marknad. När kejsaren satte stopp för verksamheten, svarade britterna med att skicka sina nya flotta för att bomba de kinesiska kuststäderna sönder och samman. För att avsluta offensiven krävde de ett ofantligt "skadestånd" och tvingade bl.a. till sig Hongkong som bas för frihandel.

I den andra serien sägs det att Kina redan var ett stagnerande land, befolkat av opiumrökande oduglingar, när britterna kom och i all välmening försökte intressera dem för tekniska framsteg - utan framgång. Som av en händelse förstörde en övernitisk kinesisk tjänsteman en last av brittiskt opium, för vilken britterna krävde ersättning.

För den som är intresserad av historieskrivning i dessa globaliserade tidevarv är det fascinerande och att följa de båda serierna och häpna över de tvärsäkra svaren och förklaringarna, och av filmskaparnas oblyga torgförande av sina agendor.

"Världens historia" i SVT1 är en europeisk samproduktion som främst verkar syfta till att visa att världen alltid har varit platt. "Är västvärldens storhetstid förbi?" i Kunskapskanalen verkar, namnet till trots, än så länge vara ett apologetisk självbedrägeri.

En kommentator svarade:

The victor dictates history. Perception is everything!

Och jag skrev tillbaka:

Yeah, but these are the new stories of former victors; one desperately clinging to old truths, the other shamelessly amending them in an effort to appease the new kids on the block.

Råd och regler för mina pojkar

Att tänka på

Låt inte ny teknik göra dig dummare! Använd den för att bli smartare!

Gå in för det du gör! Hoppa inte från tuva till tuva! Engagera dig! Slutför alltid det du påbörjar!

Ge inte upp! Be om hjälp! Fråga, fråga, fråga!

Använd ditt minne för att planera framtiden, inte bara för att minnas gårdagen!

Reflektera över hur du fungerar! Utveckla och använd strategier för att få ut det mesta och det bästa hos dig själv!

Ha alltid klocka på dig!

Ha alltid en laddad mobiltelefon med dig!

För dagbok över hur du använder din tid!

Fundera över hur stor del av din fritid som du använder till förströelse i stället för nyttigheter (Det är mer än du tror. När ska du få tid att göra det du verkligen vill?)

Sätt upp mål och fullfölj dem!

Använd tid till förströelse endast om du inte orkar göra något nyttigt (eller som belöning för att du redan har utnyttjat dagens fritid till nyttigheter).

För att bli bra på något så måste du göra det mycket, ofta, regelbundet och under lång tid.

Följ inte minsta motståndets lag! Om något är värt att göra så är det svårt (i början). Undvik inte saker för att de känns jobbiga – tvärtom!

Ju bättre du blir på något, desto roligare blir det.

Regler

Du får spela datorspel, eller på annat sätt använda IT som förströelse, högst två timmar varje fredag och lördag.

Du ska läsa din e-post minst två gånger i veckan: Det gäller både din privata mejl och din skol-mejl.

Du ska kunna alla dina användarnamn och lösenord. Du ska dokumentera dem på ett systematiskt sätt och alltid kunna hitta dem direkt när du behöver dem. (Gäller t.ex. alla tjänster nedan.)

Du ska städa ditt rum varje vecka (plocka undan, dammtorka, dammsuga, vattna växter).

Du ska, på eget initiativ, även städa någon annan del av hemmet varje vecka.

Du ska regelbundet sortera dina saker: det du inte längre använder ska antingen sopsorteras och slängas, bytas, säljas eller skänkas bort. (Gäller även källaren.)

Förslag på nyttiga sätt att använda IT och sin fritid

LEGO

NE (utforska och använda, inklusive filmer, kartor, jämförelser, appar, översättningsverktyg, läxhjälp, tidslinjer m.m.)

TED talks

Blogga (inklusive filmredigering, podradio etc.)

Skriva berättelser

Läsa böcker (skönlitteratur på gränsen till det du klarar, och faktaböcker)

Kunskapskanalen

SVT Play

UR Play

Kodboken.se och Scratch

Matteboken.se

CodeHS och Code.org

Orbehandling (Word, Pages m.fl.)

Kalkylprogram (Excel, Numbers m.fl.)

Wikipedia (skriv egna artiklar!)

SR och SR Play (många bra programserier i P1)

Schack

Rollspel

Planera och laga smart mat

BBC, Discovery m.fl. om rymden, historia, vetenskap, natur m.m.

Spela saxofon, gitarr, trummor, piano m.m.

A conflict of visions

An analysis of the implications and dynamics of visions can clarify issues without reducing dedication to one's own vision, even when it is understood to be a vision, rather than an incontrovertible fact, an iron law, or an opaque moral imperative. Dedication to a cause may legitimately entail sacrifices of personal interests but not sacrifices of mind or conscience. 

(s. 263)

Så avslutas en av de mest minnesvärda böcker jag har läst de senaste åren. Boken har fyrtio år på nacken och författaren är en kontroversiell figur vars åsikter inte kunnat ligga längre ifrån mina egna. Speciella omständigheter gjorde att jag ändå började läsa. Först lätt skeptisk. Sedan - efter lite efterforskningar - mycket skeptisk. Men efter hand allt mer imponerad. Och omskakad.

Missförstå mig rätt: Jag har inte gått över till den mörka sidan. Jag har inte mjuknat - snarare tvärtom. Men jag har insett två saker: (1) Att jag efter många år av egna funderingar inte hade en riktigt så fullständig bild av det ideologiska landskapet som jag trodde. Och (2) att jag måste revidera min devis "dum eller cynisk" med ytterligare ett, eller kanske två, alternativ; i undantagsfall kan en högermänniska vara något annat. (En intellektuell kuriositet; mycket märklig men i slutändan utan praktisk betydelse.)


Efter de inledande två kapitlen antecknade jag följande:

Mycket tänkvärd och givande hittills. Jag känner igen många av mina egna tankar. Och jag känner igen mig själv.

Men jag tycker att uppdelningen i begränsad - obegränsad - fixerad respektive formbar - människosyn i sig är alltför begränsad. (Sowell skriver själv att fler dimensioner är möjliga, och att hybrider existerar.) Jag saknar särskilt dimensionen ond - god (misantrop - filantrop), men också t.ex. dimensionen gruppvarelse - solitär.

För Sowell innebär en begränsad vision att man ser människan som både ond och fixerad, medan en obegränsad vision innebär att man ser människan som både god och formbar. Mitt eget tänkande ser mer ut som en fyrfäktare: Många konflikter verkar snarare stå mellan visionen fixerad/ond och fixerad/god.

Det återstår att se hur Sowell får in andra aspekter, som t.ex. fundamentala skillnader i definitionen av rättvisa.


Efter kapitel 3 skrev jag:

Mycket terapeutiskt. Jag förstår mig själv bättre, och jag förstår "de andra" bättre. Kanske blir det lättare att hitta gemensam mark, och kanske även kompromisser, framöver. Samtidigt bekräftas den bild jag skisserade för flera år sedan, där en representant för den begränsade visionen anklagar en ikonoklast:

Oh, you intolerable upstart. This is exactly why we, the keepers of the arcane, can never entrust its secrets to you and your like. There are forces at work here that you will never fathom. Secrets revealed and manifested through generations, ingrained and fortified in the walls of our burgs and castles, and in our palaces. 

I will grant you a boon, satiate your desire. I will do the unthinkable and tell you why what is hidden must remain hidden. Why it cannot and must not be revealed. I will let you glean the double-edged sword of true power. I will do that which no other will, and so further enhance your conviction and destructive potential. 

In the end it will avail you naught. 

You challenge the keepers to tell you what it is they know that you do not, and they tell you that your insistence is pointless. You suspect that their reluctance springs from ignorance and indifference rather than strength of character and a sense of a higher purpose. From the fear of narrow minds rather than noble ones. 

And in this you are right! So there you have it - the one edge of the sword you so desperately seek to wield. 

But even the most narrow-minded of keepers intuitively know and accept that the knowledge and power needed to wield the sword can never be articulated fully, nor mastered by any one man. And they know that failure to accept this is the most dangerous hubris of all. They also know that the pinnacle of self-control is to keep the sword sheathed, lest the temptation of using but the one edge, ever so sharp and alluring, ultimately brings destruction to all. 

This knowledge is bound to the very walls of our castles and palaces. And we, as their guardians, are part of it. 

You and your like will never see beyond the obvious. Not before every wall has crumbled and you are left with nothing but chaos and when in the ruins of an old world, the best you can hope for is to build a new world in its image. We will not allow your naïveté to set us all back.

Fortsätter det så här, så köper jag de andra två delarna i trilogin också, där Sowell lovar att vara mer personlig.

Min bäste vän och jag brukar bråka om vem av oss som egentligen är mest optimistisk (och pessimistisk). Boken erbjuder oss båda nya infallsvinklar.


Efter ytterligare några kapitel skrev jag:

Kompletterar (ersätter, överträffar) Haidts modell. Exempelvis när det gäller att förklara prioritering av lojalitet som en konsekvens av föreställningar om individuella begränsningar, evolutionära tidsförlopp och höga "processkostnader":

The intertemporal commitment of loyalty, seen as an abandonment of impartiality in future behavior by those with the unconstrained vision, was viewed very differently by those with the constrained vision. If one's view of human nature is very constrained, then the alternative to loyalty is not impartiality but pure selfishness. The kinds of emotional attachments which lead to loyalty are thus seen as beneficial social ties, essential to the functioning of the whole society.

(s. 88-89)

Det är verkligen imponerande att Sowell - uppenbarligen ärkekonservativ och kvasi-libertarian - lyckas beskriva båda sidor så neutralt.

Sowell verkar vara en sån där figur som minsann har lyckats mot alla odds och som nu inte har något tålamod med kamraterna från sin uppväxt; tvärtom en vilja att distansera sig från dem, och att pumpa upp sitt eget ego genom att intala sig att de alla borde ha kunnat följa hans exempel - om de inte vore latare eller dummare.

Det finns ju, och har funnits, en del sådana typer även i Sverige. Ingen nämnd, ingen glömd.

Vid det här laget råkade jag av en slump ramla över den här artikeln, där den konservativa tidskriften New Republic anklagar den ultra-konservativa tidskriften National Review för att inte tillräckligt tydligt ta avstånd från Donald Trump. Bevis nr. 1: Glenn Beck. Bevis nr. 2: Thomas Sowell.

The symposium gets off to a rocky start by beginning, admittedly for alphabetical reasons, with a contribution from Glenn Beck. With his long history of racism and conspiracy-mongering, Beck has all the flaws of Trump many times over. To get Glenn Beck to denounce Donald Trump as an unsound thinker makes about as much sense as hiring Larry Flynt to write about how Hugh Hefner demeans women. Nor is Beck the only extremist in the symposium, which also includes contributions from Erick Erickson (known for his boorish sexism) and Thomas Sowell, who in 2007 wrote in National Review: “When I see the worsening degeneracy in our politicians, our media, our educators, and our intelligentsia, I can’t help wondering if the day may yet come when the only thing that can save this country is a military coup. 

In the “Against Trump” symposium, Sowell makes this outlandish comparison: “The actual track record of crowd pleasers, whether Juan Perón in Argentina, Obama in America, or Hitler in Germany, is very sobering, if not painfully depressing.” Is there any rhetorical overkill Trump has been guilty of that is worse than this?

Jag läste vidare i boken, trots detta, och kunde till slut på något sätt förstå hur (den nu 85-årige) Sowell resonerar. Just den sammanblandning av fixerad och ond respektive formbar och god som jag reagerade över inledningsvis medför att Sowell i stället laborerar med olika grader av tilltro till en vision. De två klustren skiljer sig också åt när det gäller förmåga till (artikulerad) rationalitet och huruvida denna uppvisas av individer eller system. Sålunda är det snarast Lenins relativa brist på tålamod som skiljer honom från en typisk socialdemokrat. Och Obama är en välmenande men samhällsomstörtande populist som lurar folk att tro att de kan tänka och bestämma själva, vilket får till följd att de förr eller senare utnyttjas av fascister.

För en anhängare av den obegränsade visionen finns emellertid hopp om varje individs inneboende godhet och förnuft, och om aggregatets harmoni.

There are, there have been, many human beings, in whom the motives of patriotism or of benevolence have been permanent steady principles of action, superior to any ordinary, and not in a few instances, to any possible temptations of personal interest. There are, and have been, multitudes, in whom the motive of conscience or moral obligation has been paramount. There is nothing in the constitution of human nature to forbid its being so in all mankind.

J. S. Mill

Bara några kapitel kvar. Jag skriver på Facebook:

Ta mig f-n, en av de bästa böcker jag läst. Extra kul eftersom gubben är helt galen. Läs den, du också, och låt fjällen falla från dina ögon!

Är du intresserad av Jonathan Haidts arbete så kommer du att älska den här boken. Sowell, en samhällsvetare, sopar banan med psykologen Haidt. Sowells fåtöljresonemang, som dessutom har fyrtio år på nacken, innefattar och överträffar Haidts och många andra aktuella och mer eller mindre naturvetenskapliga försök att förstå människan. Haidt erbjuder en skakig proximat förklaring till varför ideologiska skillnader existerar, som i bästa fall endast flyttar problemet ett steg. Sowell, å andra sidan, ger en närmast definitiv och knivskarp beskrivning av hur dessa skillnader ser ut.

Ytterligare en originell ansats i Sowells bok är utgångspunkten att de båda visionerna egentligen har samma (positiva) mål för samhället. På så sätt undviks värdekonflikter, och motsättningarna kommer att handla enbart om effektivitet.

Ovanstående skulle kunna innebära att min devis, "dum eller cynisk" eventuellt kan utökas med ett tredje alternativ. Men jag är inte säker på att det behövs. Framför allt är jag mycket tveksam till att den breda väljarbasen förkroppsligar några positiva samhällssträvanden. Även om det, mot förmodan, skulle vara så att en del högerintellektuella (Rand undantagen) faktiskt vill allas bästa i slutändan, så är jag säker på att de flesta högerväljare endast röstar med sina egna plånböcker, och om de tänker längre än så, så nöjer de sig med att rättfärdiga sin egen position genom att hänvisa till någon nominell (men inte realistisk) möjlighet för (alla?) andra att också lyckas.

Vad skulle då ett tredje alternativ vara? Två kandidater är "uppgiven" (och då menar jag efter moget övervägande - inga genvägar!) och  "lat" (och då oftast också i förnekelse av detta faktum). Men ingen av dessa fångar helt den (sällsynta) intellektuella högermänniskan; en sådan som Sowell. Den är ett enigma; en märklig blandning av pessimism och optimism, cynism och goda intentioner. I botten handlar det, säger Sowell, om hur man ser på orsak och verkan.

In the unconstrained vision, in which man can master social complexities sufficiently to apply directly the logic and morality of the common good, the presence of highly educated and intelligent people diametrically opposed to policies aimed at that common good is either an intellectual puzzle or a moral outrage, or both.

(s. 257)

Jag har läst ut boken och köpt fortsättningen. Till en engelsktalande vän skriver jag: 

Also check out Vision of the Anointed and Quest for Cosmic Justice, which both complement this one. I have already ordered them. In them, Sowell promises to get personal, as opposed to this one where he is impressively, almost incredibly, neutral. I'm looking forward to that! For example, the subtitle of Vision of the Anointed - which deals with us lefties - is: Self-congratulation as a basis for social policy.

You gotta give it to the man. He has perfected a sublime form of passive-aggressiveness!

---

Några frågor:

1. Varför ger långsam evolution det enda svaret på vissa frågor, men absolut inte på andra?

2. Hur kan en stat dra upp gränser för medborgares handlingsutrymme, när den inte får reglera vad medborgarna gör?

3. Under vilka förhållanden skulle det någonsin vara befogat att ändra konstitutionen? (Vi är ju inga fanatiker, eller hur?)

4. Var konstitutionens upphovsmän övermänskligt rationella? En himla tur, i så fall!

5. Hur kan (den ekonomiska) individen frånkännas kapacitet att förstå något mer än sina egna lustar, men samtidigt avkrävas perfekt information och beslutsfattande?

6. Hur kan rätten till underordnas rätten från utan logiska motsägelser, gynnande av specifika grupper och socialdarwinism?

7. Även givet antagandet att människors kapacitet är begränsad, kan det verkligen finnas ett egenvärde i att inte ifrågasätta; att inte utbilda sig; att inte försöka förbättra världen?

8. Finns det ett lyckligt slut? Hur ser det i så fall ut?

An interview with Richard Nisbett

There are so many more ways of getting people to do what’s in their own interests and society’s interests. Absolutely the most powerful way that we have is to create social influence situations where you see what it is that other people are doing and that’s what you do.

Correlation and causation; confounding variables and self-selection; the importance and limitations of controlled experiments; the problem (or not!) with replication; some really important and pervasive biases and heuristics; confabulation; the biggest lessons from modern social psychology. And more, including some of the stuff in his latest book, Mindware. This will be mandatory viewing in my course, Science+, from now on.

Listen to Nisbett (30 min. video), or read the transcription.

Jacobin: Four Futures

One thing we can be certain of is that capitalism will end.

Purpose

"What's the Purpose? People keep mentioning it."

"I wish I knew." [...] "No one has ever told me. I have to make guesses, based on what I see from people who act like they know what it is." [...]

"And what is your guess?" [...]

"Ty shrugged. "Humans have always -"

He was about to say deluded themselves bit didn't want to make a poor impression [...]

"- preferred to believe that there was a purpose to the universe. Until the moon blew up, they had theories. After Zero, the theories all seemed kind of stupid. Fairy tales for coddled children. No one thought about the big picture for a few thousand years. We were all scrambling to survive. Like ants when their nest has been destroyed. On those rare occasions when we thought about the big picture, it wasn't really that big - Red versus Blue or what have you. There was surprisingly little thinking about the Agent. Where it came from. Whether it was natural or artificial, or even divine." [...]

"Some people - some Red, some Blue, and some ambiguous folks [...] seem to think they know something."

"Do they?" [...]

"I have no idea," said Ty. "But from what I've seen, they're not stupid. Even if they are -"

He paused, groping for words. [...]

"It's a way - the Purpose is a way - of saying there's something bigger than this crap we've spent the last week of our lives dealing with."

"Red versus Blue crap?"

"Yes. And even though no one is sharing anything with me - yet - I like the feeling of that. People who claim they are motivated by the Purpose end up behaving differently - and generally better - than people who serve other masters."

"So it is like believing in God."

"Maybe yes. But without the theology, the scripture, the pig-headed certainty."

[The others] nodded and looked thoughtful. But also, or so it seemed to Ty, a little let down.

"Sorry I didn't have an answer to your question," Ty said.

Neal Stephenson (2015), Seveneves, p. 859-860

Vegorätt blev vegofel

Redan när jag såg trailern för några veckor sedan började jag ana oråd. Jag skrev en kort kommentar på SVT:s Facebook-sida om att det luktade onödigt mycket "hippie" och "hipster". Och fick en del medhåll av andra tittare. Men jag tänkte att det var bäst att vänta med kritiken tills första avsnittet hade sänts i sin helhet. Min oro till trots kunde jag inte föreställa mig hur illa det faktiskt skulle bli.

Direkt efter sändning kastade jag mig över tangentbordet. På SVT:s Facebook-sida inledde jag med den återhållsamma kommentaren:

Det nya programmet Vegorätt motverkar sitt syfte * genom att fokusera mer på livsstil, stämningar och scenografi än på fakta och konkretion.

Den följdes snart av många fler, betydligt utförligare, kommentarer av andra upprörda tittare. (Och har hittills fått 25 gilla-markeringar.)

Efter sändning öppnade SVT också en timmes chatt med programledarna. Jag insåg snart att den var starkt censurerad modererad eftersom inga kritiska kommentarer eller frågor släpptes igenom.

Sedan dess har jag följt diskussionen av programmet. Det har varit terapeutiskt att ta del av den stora mängd av delvis välriktad kritik som i stora drag har artikulerat mina egna åsikter, utan att jag själv har behövt anstränga mig för att sublimera min frustration till text. Samtidigt har jag förvånats över luckorna i både positiva och negativa kommentarer.

Mina kollegor har försökt att provocera mig, men jag har hittills lyckats hålla mig ganska lugn.

Så idag läser jag på bloggen Edit, "SVTs mötesplats för dig som gillar populärkultur", en artikel av Tara Moshizi med rubriken "Efter kritiken mot Vegorätt: Vi applåderar utsvävande manliga kockar, men går i taket när kvinnor gör samma sak". Artikeln avslutas så här:

Kritiken mot ”Vegorätt” är inte ett dåligt betyg till SVT. Det är ett stort, fett underkänt till oss i tv-publiken som applåderar åt alla utsvävande manliga kockar, men som går i taket när kvinnor får lov att göra samma sak.

Nu har jag fått mitt lystmäte av ovidkommande utspel och reaktioner. Och så har jag lite tid över, så här en lördagskväll. En annan läsare, Andreas, har redan reagerat:

Jag håller verkligen inte med dig Tara. Mycket av kritiken mot programmet har varit saklig och riktat sig mot innehållet, och inte haft något med det faktum att det är två kvinnor i rutan.

Tack för det, Andreas! Jag fyller själv på med följande:

Jag vet i alla fall att om första avsnittet av Vegorätt hade sett exakt likadant ut; om programledarna hade uppfört sig på exakt samma sätt och sagt och gjort exakt samma saker, med den enda skillnaden att de hade varit män - ja, då hade jag fortfarande tyckt exakt lika illa om programmet som jag gör nu - och av exakt samma skäl. 

Nu har fördämningarna brustit och jag tar bladet från munnen. Här kommer det som hittills har saknats. Och som inte har något att göra med programledarnas kön.

Man kan vara intresserad av vegetarisk kost av tre skäl: 1) djurrätt; 2) personlig hälsa; och 3) miljöhänsyn. Men oavsett vilket av dessa skäl som ligger närmast just dig, som enskild individ, så bör vi alla i dag vara överens om att miljö- och klimathänsyn är mer än tillräckliga skäl för att gå över till en mer vegetarisk kost. Vegetarisk kosthållning är bara en av många åtgärder som vi som individer och samhälle bör - måste - sträva efter för att långsiktigt bevara såväl våra gemensamma livsbetingelser som vår hälsa. 

Programmet Vegorätt har fått mycket kritik, men väldigt lite av den kritiken har uttryckligen tagit upp det faktum att ett SVT-program om vegetarisk mat bör utgå just från miljöperspektivet - det vi alla delar. Bakom ord som "trend", "trams" och "hipster" döljer sig en besvikelse över att programmet i stället upphöjer en egocentrisk livsstil där världsfrånvända människor strävar efter att skapa sig unika identiteter utan koppling till livets realiteter. 

Viktigare än att äta vegetariskt är att äta miljö- och klimatsmart. Att äta miljösmart utan att äta (helt) vegetariskt är betydligt rimligare än motsatsen: Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är fåfängt och inskränkt. Men det är just vad programmet uppmuntrar till - eller åtminstone inte avråder ifrån. Problemet med "exotiska ingredienser" och råvaror som inte är "i säsong" är inte i första hand att de är "svåra att få tag på" eller att de inte "passar in i vardagen". Nej, det stora problemet är att de ofta har genomgått led efter led av förädling, och att de har transporterats långväga. Ofta har de också besprutats och hållits nedkylda under långa tidsperioder. Dessutom kommer de ofta i miljöbelastande förpackningar.

Programseriens producent bemöter kritiken genom att hävda att Vegorätt är ett livsstilsprogram snarare än ett vegetariskt matlagningsprogram. Och möjligen är det så han och programledarna har uppfattat sitt uppdrag. I så fall måste kritiken i första hand riktas direkt mot uppdragsgivaren, SVT. Oavsett om uppdraget faktiskt sett ut så, eller om SVT av olika skäl har valt att fullfölja produktionen och sända programmet trots att det inte motsvarar det ursprungliga uppdraget, så är det likväl mycket olämpligt och mycket provocerande att sända programmet Vegorätt i stället för ett matprogram som sätter miljöfrågorna i första rummet, och som tar dem på allvar.

---

* Vilket syfte beställare och programmakare har haft kan diskuteras. Men om programmet ska vara relevant för en stor del av SVT:s tittare, och därmed Sveriges befolkning - vilket det ska - så måste syftet vara något mer än att låta någon "göra sin grej". Programmet tar plats i tablån - plats som behövs för ett program som ger maximal miljöeffekt.


Se också: Vegorätt är bara början

---


Uppdatering 24/1:

En vän reagerade så här:

Största felet i din text är väl att du (fortfarande) tror att SVT skulle ta sitt folkbildande public service-uppdrag på allvar.

Och han har säkert rätt, som vanligt. Men jag tänker så här - och det är ett genomgående tema här på bloggen:

Mänskligheten må vara dömd på förhand. Men om ingen tror på mänskligheten (SVT i det här fallet) så är den definitivt dömd.

---


Ny uppdatering 24/1:

Diskussionen på Helen Alfvegrens blogg fortsätter:


Helen Alfvegren

Om din kommentar är längre än själva inlägget är det inte längre en kommentar utan ett eget inlägg. Du bemöter inte det jag har skrivit om du copy pastar samma inlägg över hela www utan syftet blir enbart att förklara för mig, samt andra här och i andra kommentarsfält, hur det egentligen är. Det finns ord för det.

Mitt inlägg handlar om att Karoline och Eleonore är sig själva till 100% vilket är självklart för de som följer dem i sociala medier. http://sverigesradio.se/sida/a...

I ditt inlägg nämner du "en egocentrisk livsstil där världsfrånvända människor strävar efter att skapa sig unika identiteter utan koppling till livets realiteter" vilket bara visar att du inte har den minsta förståelse för andra människors olikheter och inte drar dig för att, copy paste, trycka ner de som har det. På köpet tar du inte hänsyn till det jag skriver ovan om att programmet utgår från dem och inga andra.

"Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är fåfängt och inskränkt." Nä, inte det minsta. Att slentrianmässigt äta djur, blunda för fakta om djurindustrin och fnysa åt alternativ är det däremot.

Fokus och syfte med Vegorätt har aldrig varit miljöfrågan. Miljö får man på köpet som vegetarian. Fundera lite över varför inte du, eller någon annan för den delen, lagt det ansvaret på ett enda matprogram som lagar kött.


bjorn_a_bengtsson

Ditt svar förstärker mina argument.


Helen Alfvegren

What?


bjorn_a_bengtsson

Vi verkar prata förbi varandra. Din främsta poäng verkar vara: "Klaga inte på tjejerna", vilket jag till stor del (men inte helt) kan hålla med om. Min främsta poäng är: "Det är verkligen på tiden att SVT sänder ett matlagningsprogram med miljöfokus". Jag tror att du kan hålla med om det också.

Du skriver: "Fundera lite över varför inte du, eller någon annan för den delen, lagt det ansvaret på ett enda matprogram som lagar kött." Det är en mycket bra poäng, tycker jag. Jag håller också med dig och andra (t.ex. Tara Moshizi på SVT:s sajt Edit) om att en stor del av den kritik som riktas mot Vegorätt lika gärna kan och bör riktas mot många andra matlagningsprogram (ofta med manliga programledare). Personligen har jag (mest i tysthet) reagerat mot dessa program, på ungefär samma sätt som jag nu reagerar på Vegorätt.

Du skriver också: "Att slentrianmässigt äta djur, blunda för fakta om djurindustrin och fnysa åt alternativ är [inskränkt]". Ja, det håller jag verkligen med dig om. (Men just *därför* är det ju så viktigt att nu sända "rätt" matprogram, med "rätt" alternativ.)

Det är förståeligt och beklagligt att min och andras relativa tystnad inför andra, tidigare matprogram får den aktuella kritiken att framstå som om den vore riktad mot just dessa programledare; mot just deras livsstil, o.s.v.. Men det är inte vad (det mesta av) kritiken egentligen handlar om.

Så långt hoppas jag att vi kan vara överens. Om några andra saker är vi nog inte överens (jag tar dem sist).

Ytterligare några saker verkar ligga i ett gränsland: En del av den kritik som jag vill rikta mot samhällsfenomen uppfattar du i stället som kritik mot programledarna eller mot dig personligen. Jag tror att tyvärr att det är oundvikligt. I detta gränsland ligger t.ex. din uppfattning att jag "inte har den minsta förståelse för andra människors olikheter".

Jag misstänker att du och jag har väldigt olika världs- och människobilder. I min värld är ansvar viktigare än frihet. För mig finns inget egenvärde i att människor får "göra sin egen grej" om den grejen påverkar andra negativt.

Så, ja, i den mån programledarna utövar eller uppmuntrar till en livsstil där miljöhänsyn får stå tillbaka för personlig tillfredsställelse, så bör de kritiseras. Inte främst som individer, utan som (kanske ovetande) representanter för det budskap som SVT (kanske obetänksamt) så kraftfullt för ut i och med att just detta program sänds just nu.

Slutligen några saker där jag tycker att du har fel. Och där dina svar "förstärker mina argument".

1) "Fokus och syfte med Vegorätt har aldrig varit miljöfrågan."

Det är möjligt. Men det *borde* ha varit så. Detta lastar jag inte programledarna för, utan SVT.

2) "Miljö får man på köpet som vegetarian."

Nej, det får man sannerligen inte. Detta är en av huvudpoängerna med min kritik.

3) "Att äta vegetariskt utan att också äta miljösmart är [inte] inskränkt."

Jo, det är det. Man kan, som jag skriver ovan, ha olika ingångar och prioriteringar som grund för sin vegetarianism. Men att inte *också* anlägga ett miljöperspektiv är just inskränkt.


Helen Alfvengren

Mina främsta poänger är:

1. När SVT annonserade ett vegetariskt matlagningsprogram väcktes många tanker, hopp och idéer, särskilt bland vegetarianer och veganer. Som vegan var min främsta förhoppning om att programmet skulle vara veganskt och inte vegetariskt då mjölkindustrin går hand i hand med köttindustrin osv. Mina tankar delade jag med SVT i mars, summerade och bloggade om här: http://www.helalf.se/2015/03/13/svt-vego/

När detaljerna kring programmet avslöjades i september visade det sig att ogräsmarmelad och annat stod på schemat vilket fick mig att sänka förväntningarna och godta att just det här programmet kommer skilja sig från det jag hade tänkt mig. Bloggade om det här: http://www.helalf.se/2015/09/0...

Sen dess har jag inte förväntat mig att Vegorätt skulle vara annat än 100% Karoline och Eleonore. Med andra ord, mina förväntningarna är på en helt annan nivå i januari än de var i mars. Mångas förväntningar är fortfarande kvar på mars-nivån.

2. Varför är vi så snabba med att döma ut ett program efter ett avsnitt? Ge dem programserien ut. Vem vet vilka ämnen och samtal som kommer dyka upp?

3. SVT är modiga som ger två okända kvinnor chansen att göra programmet till sitt. Jag ser inte att de ansvarar för hela vegosverige bara för att de är först ut. Vegorätt är bara början.

Det är mina poänger.

Du skriver: "Det är förståeligt och beklagligt att min och andras relativa tystnad inför andra, tidigare matprogram får den aktuella kritiken att framstå som om den vore riktad mot just dessa programledare; mot just deras livsstil, o.s.v.. Men det är inte vad (det mesta av) kritiken handlar om." Jo, det är ju exakt det den gör. Två privatpersoner dessutom.

Jag tycker inte att de eller SVT ensamt har ansvar för att föra ut ett vegobudskap på ett visst sätt. Jag tycker att all media har det. Nu råker de bara vara först. Eller näst först om Mat i munnen räknas. https://vimeo.com/matimunnen

A difference of degree

Here again, it is necessary to note that none of the great historic visions has been either 100 percent unconstrained or 100 percent constrained. Difference of degree among unconstrained visions are often crucial as regards the significance of truth - and of force. In a very pure unconstrained vision, such as that of Godwin, reason is so powerful - "omnipotent" was his characterization - that neither deception nor force was justified in pursuing the public good. Thus, even though the wisest and most beneficent might be on a far higher plane than most people as of a given time, their ultimate ability to gain public assent was virtually inevitable. But where the unconstrained vision of human potential postulates more resistant frictions en route to realizing the goal, falsehood and force become not merely rights but duties, for the enormous benefits of an irreversible breakthrough go on for centuries, over which time the initial costs are to be amortized. 

If one believes, like Lenin, that a level of popular consciousness spontaneously achievable is inherently insufficient to the task, the more far-seeing elites have an enormous historic role to play and must employ whatever means are necessary. Although both Godwin and Lenin rejected the naturally evolved systemic processes which are central to the constrained vision, the differences in degree in their assumptions about human knowledge and reason produce profound differences in kind as to the role of truth and force. Relations between believers in Lenin's version of Marxism and believers in democratic socialism have historically been very bitter. A small shift of assumptions can have profound effects on the vision - and on the action that follows from it.

Thomas Sowell (2007), A conflict of visions, revised edition, p. 62-63