Vi människor skyr förluster i högre grad än vad vi uppskattar motsvarande vinster. Vi upplever ett större missnöje när något tas ifrån oss än det nöje vi upplever när vi får (har) det. Ett närbesläktat fenomen är den s.k. endowment effect.
I National Geographics serie "Brain Games" illustrerades detta nyligen av följande experiment.
Försöksledaren bjöd in försökspersoner att delta i ett spel. I en version fick deltagarna först $20 var och blev därefter tillsagda att spelet därmed var slut: De hade alla vunnit $20 och kunde nu avsluta spelet och gå hem. Men om de ville så kunde de också försöka dubbla sin vinst genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). De flesta deltagare avböjde. De ville inte riskera att förlora de pengar de just fått.
I en annan version av experimentet fick deltagarna först $50. Därefter tog försöksledaren genast tillbaka $30. Deltagarna blev sedan informerade om att de antingen kunde ta de återstående $20 och avsluta spelet, eller försöka dubbla pengarna genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). Denna gång valde de flesta att satsa sina pengar. De ville kompensera sin förlust.
I senaste numret av tidskriften Arena diskuteras två förhållningssätt till miljö- och klimathoten. I det ena lägret finns dem som förespråkar nolltillväxt eller s.k. nerväxt, alltså minskad produktion och konsumtion. I det andra lägret finns dem som sätter sitt hopp till att fortsatt teknikutveckling ska ge möjlighet till fortsatt tillväxt med minskad eller ingen miljö- och klimatpåverkan.
Som du vet tillhör jag det första lägret. Jag är van att höra invändningar av typen: "Det är inte realistiskt att människor ska acceptera försämringar i livskvalitet. Du kan inte förvänta dig att folk ska försaka saker som de redan har vant sig vid." Det finns flera svar på sådana invändningar. (Och många nya invändningar till de svaren.) Här tänkte jag bara nämna ett. Men först måste jag erkänna att jag förstås inte skulle vilja vara utan min mobiltelefon och internet.
När jag gick på gymnasiet, på 80-talet, fanns inga mobiltelefoner och inget internet. Det var inte saker som jag eller någon annan saknade. På ett sätt kan man alltså säga att jag och alla andra mådde precis lika bra utan dessa saker. Fast nu när de finns vill vi ju, som sagt, inte gärna vara utan dem igen.
Många andra saker fanns inte heller på 70- och 80-talen när jag växte upp. Andra saker fanns redan, men var inte lika vanliga som idag. Många av dem skulle jag faktiskt klara mig bra utan även idag.
Sedan åtminstone 50-talet har vi i västvärlden konsumerat allt mer för varje år som går. Ofta sägs det att vi har fått det bättre och bättre. Det är sant. Men samtidigt har vi vant oss vid en alltmer slösaktig livsstil. Vilka saker har verkligen förbättrat våra liv och vilka saker har bara gjort oss mer bortskämda? Alla ger naturligtvis inte samma svar på den frågan, men vi skulle kanske kunna enas om en relativ gradering av sakers nytta och nödvändighet?
Sociologen Roland Paulsen * säger: "Produktionen gör oss inte lyckligare längre... Snarare kan man ana motsatsen." Detta har bl.a. Daniel Kahneman undersökt. Paulsen fortsätter: "När produktiviteten ökar hela tiden och arbetstiden är konstant, så måste vi hela tiden hitta på nya saker att producera... Ofta saker som det inte finns något behov av, utan som man måste skapa behov för genom t.ex. reklam."
Vi måste också fråga oss vilka faktiska förbättringar vi egentligen kan unna oss – om vi tar hänsyn till jorden och till andra människor, även i framtiden (och alltså inte diskonterar den för kraftigt).
Och sen är det ju det där med loss aversion. Vi saknar alltså en del saker endast för att vi har haft tillgång till dem, och trots att de inte ger oss någon egentlig nytta eller nöje. Gör ett tanke-experiment: Vilka saker som inte finns idag kommer du att ha svårt att klara dig utan om 30 år?
---
(*) I filmen Kan vi göra det själva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar