Lite om fri vilja

Jag har funderat lite om fri vilja. Här är ett utkast. Jag VET att jag är jätteslarvig med begreppen och att jag behöver utreda flera saker, som orsak och verkan, händelser, determinism... Men kanske fångar nedanstående något av vad jag lurar på, och kanske ligger det något i det.

Determinism är en missvisande etikett: det viktiga är att OM handlingar är icke-deterministiska så kan ingen ”agent” tillskriva dem till sig själv. Fri vilja kan alltså inte existera vare sig i en deterministisk värld eller i en icke-deterministisk värld.

(Jag tror inte att det blir någon väsentlig skillnad mellan stokastiska processer, regelbundenheter, sannolikhetsfördelningar och ”äkta” slump; eller mellan en finit automat eller ett logiskt inferenssystem som inte ”haltar”.)

Jag tror att världen i praktiken är deterministisk - men här finns många detaljer och nyanser, och jag är inte säker på vare sig empirin eller på ev. framtida empiriska rön eller på hur de påverkar logiken. Vare sig världen är deterministisk eller inte, i praktiskt relevanta hänseenden, så tror jag att min version av ”kompatibilism” står sig. Jag tycker inte om denna etikett heller, eftersom den verkar lova för mycket.

De som argumenterar för fri vilja eller för kompatibilism vill ha två saker: a) en känsla av agens och b) ansvarsutkrävande. Det kan man få även i min ”kompatibilism” som jag hellre vill kalla ”kontingent, förutsägbart och påverkbart beteende” eller nåt...

Vi är inte agenter. Det är en folkpsykologisk nyttig (ofta) illusion. Vi är fokuspunkter i kausala (mer eller mindre) nätverk. När kompatibilister säger att vi ”kunde gjort annorlunda” så menar de inte det bokstavligt (åtminstone borde de inte det; det är också en missvisande fras). De - jag - menar i stället: Du hade kunnat programmeras att handla på ett annat sätt. D.v.s. det finns inga hinder för att påverka dig att handla annorlunda (på åtminstone något annat sätt) i en framtida situation som i allt väsentligt är identisk med den situation som du nu befann dig i.

Eller, i det negativa fallet, om vi tänker på ansvarsutkrävande och pålitlighet: Du är robust - eller rigid - i den meningen att du skulle handla likadant (eller på liknande sätt) i de flesta liknande situationer, oavsett påverkan.

Hur programmeras du? Av allt, hela tiden. Även av andra individer, som försöker påverka dig (vilket de felaktigt tror att de gör av fri vilja). Programmeringen utgörs av en omkonfiguration av dig som individ, vilket i sin tur leder till att de beslut du fattar i en viss framtida situation blir annorlunda än de skulle ha blivit utan denna omkonfiguration.

Libet-experiment gör vare sig till eller från.

Och när det gäller a) känslan av agens, som verkar så viktig för välbefinnande (meningsfullhet)? Hur kan en sådan bibehållas?

Jag tar min barnuppfostran som exempel. Jag påverkar ständigt mina barn att bete sig på vissa sätt; att internalisera vissa förhållningssätt. Jag programmerar dem för att de ska agera på specifika sätt i specifika situationer. Jag omkonfigurerar dem så att de utan fri vilja med större sannolikhet kommer att fatta vissa beslut i vissa framtida situationer än om jag inte bidragit till denna omkonfiguration. När de väl hamnar i någon av dessa situationer så kommer de troligen att handla (och kanske tro sig fritt välja att handla) på avsett vis.

Ok, så jag behandlar mina barn som pavlovska hundar. Illa? Och vad säger det om mig själv? Förutom att jag är cynisk så är jag uppenbarligen häpnadsväckande inkonsekvent om jag tror att den solipsistiska agenten JAG målmedvetet kan påverka andra robotar i min närhet, utan att samtidigt dra slutsatsen att även jag måste vara en robot.

Men jag ÄR en robot! Inga problem! Jag är programmerad att programmera mina barn på ett visst sätt. Jag har en viss förmåga att jämföra det troliga utfallet med andra alternativ på ett någorlunda objektivt (eller åtminstone systematiskt) sätt, och jag tycker mig se att min påverkan ger ett resultat som jag känner mig nöjd med. Har jag valt att göra eller känna som jag gör? Nej. Spelar det någon roll för min känsla av agentskap eller mening? Nej. Jag är en fokuspunkt i ett kausalt nätverk och jag dansar omkring som en kontingent, någorlunda förutsägbar och påverkbar enhet som i sin tur påverkar andra. Jag kan delvis överblicka och utvärdera dansen och min roll i den.

Om jag inte hade upplevt några qualia så skulle jag åtminstone kunna registrera ett positivt värde på målfunktionen ”sannolikheten för att mina barn agerar på ett visst sätt efter min påverkan - sannolikheten för att mina barn agerat på ett visst sätt före min påverkan”.

Nu tycker jag mig dessutom uppleva qualia av ett slag som gör min upplevelse mer positiv efter påverkan än innan. Vad mer kan jag kräva?


När det gäller brott och straff:

Om du begår brott och befinns felprogrammerad och opåverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull.

Om du begår brott och befinns felprogrammerad men påverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull och programmeras om (habiliteras).

Du kan straffas, andra till varnagel (programmering), i båda fallen.

Men i det första fallet hjälper det inte dig själv och bör inte behövas som signal (programmering) av andra.

I det andra fallet kan det även hjälpa (omprogrammera) dig själv (och därmed även andra).

Och i ingetdera fallet är straffet ”rättvist” eller ”förtjänat”.


Angående skam och skuld:

Vi tycker att det är viktigt att brottslingar känner ånger. Om de gör det, så kan vi ofta tänka oss att förlåta och att mildra eventuella straff.

Om brottslingar inte känner ånger, så blir vi ofta konfysa. Vi vill å ena sidan straffa dem hårdare; plåga fram ånger. Å andra sidan känns det inte lika meningsfullt eller tillfredsställande att straffa dem överhuvudtaget. Brottslingar utan ånger vill vi helst bli av med, och inte tänka på alls.

Behovet av att bevittna och framtvinga ånger är förstås en proximat mekanism, utvecklad för att pröva programmerbarheten hos andra agenter, och om möjligt öka densamma.