Torbjörn Tännsjö: Klimatfrågan pekar mot en kontroversiell slutsats (DN 2019-04-22)
Jag har alltid funnit den motbjudande slutsatsen just motbjudande. Om jag försöker artikulera och motivera min känsla så blir det något sådant här:
Lycka och välmående uppstår och mäts i en individ, ett subjekt. Individuella lyckotillstånd kan inte aggregeras eller adderas utanför subjekten på ett meningsfullt sätt.
Vi måste först bestämma huruvida en enskild existens ger ett positivt överskott av lycka, i medeltal, och också säkerställa att den inte innehåller några momentana eller utdragna negativa tillstånd under något oacceptabelt tröskelvärde.
Sedan bör vi tillse att alla existerande individer når upp till en tillräckligt hög och stabil nivå.
Om och när alla gör det, är det sedan (för mig) en öppen fråga om vi ska satsa på att a) höja denna individuella nivå ytterligare (till en viss gräns, där utilitetsmonstret visar sig); eller b) skapa (hållbart underlag för) fler lika välmående individer.
Ett moraliskt imperativ kan vara att sträva mot att skapa hållbart underlag för så många välmående individer som möjligt, givet en nedre gräns. Det skulle innebära att man som välmående individ är moraliskt förpliktigad att lägga sin energi på detta, snarare än på att öka sitt eget välmående, så länge man själv ligger över gränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar