...somligt här i livet, till exempel musik, låter sig helt enkelt inte effektiviseras. Våra kaffebryggare kan vi tillverka allt snabbare och billigare, men kyparen kan vi på sin höjd få att springa lite snabbare.
Därför är det fullt logiskt att vi i kapplöpningen mot maskinen fortsätter att investera allt mindre i produkter som enkelt låter sig effektiviseras och i stället lägger mer pengar på arbetsintensiva tjänster och bekvämligheter som konst, sjukvård, utbildning och säkerhet. Det är ingen tillfällighet att länder i toppen på välfärdsrankingen - som Danmark, Sverige och Finland - har en omfattande offentlig sektor. Här ger man stöd till områden där produktiviteten svårligen kan öka. Historieundervisning och läkarbesök låter sig inte lika enkelt ’effektiviseras’ som framställningen av kylskåp eller bilar.
Den naturliga konsekvensen blir då att den offentliga sektorn slukar en allt större del av kakan.
Fenomenet uppmärksammades på 1960-talet av den amerikanske nationalekonomen Wiliam Baumol, därav beteckningen ’Baumols sjukdom’, och det beskriver ett läge när priserna inom arbetsintensiva sektorer som sjukvård och undervisning stiger snabbare än inom sektorer där allt fler av arbetsuppgifterna kan utföras maskinellt.
Men stopp ett tag...
Borde vi inte hellre kalla det för en gåva än en sjukdom? Faktum är ju att ju snabbare och effektivare våra fabriker och datorer blir, desto mindre behöver vi bry oss om effektivitetsaspekten inom vård och undervisning. Det vill säga: ägna mer tid och uppmärksamhet åt våra sjuka och gamla och införa mindre skolklasser. Det vore väl fantastiskt? Enligt Baumol är det främsta hindret för att vi ska kunna omfördela våra resurser till så nobla syften ’illusionen att samhället inte har råd’.
Det är en styvnackad illusion. Om man är besatt av effektivitet och produktivitet är det svårt att inse det sanna värdet av vård och undervisning. Det är skälet till att åtskilliga, såväl politiker som skattebetalare, enbart ser till kostnader. De inser inte att ett rikt land tvärtom borde investera mer i lärare och läkare. I deras ögon är kostnadsökningarna inte en gåva, utan en sjukdom.
I kapplöpningen mot maskinen måste vi hur som helst, om vi nu inte föredrar att driva våra skolor och sjukhus som fabriker, utgå ifrån att kostnaderna för vård och utbildning bara fortsätter stiga. Produkter som kylskåp och bilar har däremot blivit *för billiga*. De som enbart ser till en varas pris blundar för en lång rad andra kostnader. En brittisk tankesmedja har räknat ut att en reklamman för varje införtjänat pund i själva verket förbrukar ett värde av sju pund i form av stress, överkonsumtion, miljöförstöring och skulder. För samma inkomst skapar däremot en sophämtare ett mervärde på tolv pund i form av folkhälsa och hållbarhet.
Den offentliga sektorn utför många tjänster med en uppsjö av dolda intäkter, medan den privata sektorn i stället är genomsyrad av dolda kostnader. ’Vi har råd att betala mer för de tjänster som vi behöver - i första hand vård och undervisning’, skriver Baumol. ’Vad vi däremot kanske inte har råd att betala är följderna av de sjunkande kostnaderna’.
Det här är lätt att avfärda med argument som att den sortens ’externa effekter’ inte kan beräknas eftersom de bygger på alltför många subjektiva antaganden. Visst, men däri ligger själva poängen. Varken ’värde’ eller ’produktivitet’ går att uttrycka i objektiva siffertal, hur mycket vi än låtsas. ’Många avlägger examen, alltså håller vi hög klass på undervisningen’ - ’Våra läkare är fokuserade och effektiva, alltså erbjuder vi god vård’ - ’Vi publicerar oss flitigt, alltså är vi ett utomordentligt universitet’ - ’Vi har höga tittarsiffror, alltså producerar vi fantastiska TV-program’ - ’Tillväxten ökar, alltså går det bra för landet’ ...
I vårt prestationssamhälle är själva målen lika absurda som i de forna sovjetiska femårsplanerna. Att basera det politiska systemet på produktionssiffror är att jämställa välmående med ett kalkylprogram. ’Produktivitet kan robotar ägna sig åt’, skriver författaren Kevin Kelly. ’Människan är bättre på att fördriva tid, experimentera, leka, skapa och upptäcka’. Att styra utifrån siffror är det enda som återstår för ett land som inte längre vet vartåt det vill, ett land som saknar en utopi.
s. 117-119
Den i särklass bästa platsen att börja lägga grunden för en bättre värld är klassrummet.
Förbättrad skolundervisning må ha bäddat för meningslösa sysselsättningar, bullshit jobs, men har å andra sidan också möjliggjort en ny och påtaglig tillväxt på andra områden. På en tänkbar lista över yrken som fått störst inflytande över andra skulle lärare säkert hamna på en av topplatserna. Inte för att lärare kan räkna med vare sig pengar, makt eller status, utan för att undervisning har en inverkan på något avsevärt större - mänsklighetens framtida vägval.
Det kanske låter dramatiskt, men ta första bästa grundskolelärare. Fyrtio år i ett klassrum med tjugofem elever innebär att man får ett livsavgörande inflytande på tusen barn. Dessutom influerar läraren eleverna i den ålder då de är som allra mest formbara. De är trots allt fortfarande barn. Fröken eller magistern rustar dem inte bara inför framtiden, läraren har på samma gång en avgörande inverkan på hur nämnda framtid ska gestalta sig.
Med andra ord är klassrummet den i särklass bästa platsen för oss att göra framtidsinvesteringar som på sikt är lönsamma för samhället som helhet.
Men att så också sker hör till sällsyntheten. Alla stora skoldebatter handlar om kvantitet. Om avkastning. Om didaktik. Skolundervisning framställs alltid i termer av anpassning - som ett slags glidmedel för att ta oss så smidigt som möjligt genom livet. I utbildningskonferensvärlden lämnas fältet fritt för marknadsanalytiker som skådar in i framtiden och slår fast vilka färdigheter som kommer att väga tyngst under tjugohundratalet. Nyckelorden är ”kreativ”, ”anpassningsbar” och ”flexibel”.
Man riktar undantagslöst fokus på kompetens i stället för på värde och mening. På didaktik i stället för ideal. På ”problemlösningsförmåga” i stället för på vilka problemen är. Utan undantag kretsar man kring en och samma fråga: vilka kunskaper och färdigheter kommer dagens elever att behöva på framtidens arbetsmarknad - marknaden år 2030?
Vilket i själva verket är helt fel frågeställning.
År 2030 kommer det sannolikt att råda stor efterfrågan på listiga revisorer med rymligt samvete. Förutsatt att de aktuella trenderna håller i sig kommer länder som Luxemburg, Nederländerna och Schweiz att bli ännu mer lukrativa och effektiva skatteparadis för multinationella aktörer och lämna utvecklingsländerna ännu längre bakom sig. Om syftet med utbildning är att surfa på dylika trender snarare än att bryta dem, kommer egoism att vara det här seklets viktigaste färdighet. Inte för att lagen eller marknaden eller teknologin kräver det, utan kort och gott för att det uppenbarligen är det mest populära sättet att tjäna vårt levebröd.
I stället borde vi ställa oss en helt annan fråga: Vilka kunskaper och färdigheter vill vi att våra barn ska ha år 2030? I så fall skulle vi lägga tyngdpunkten på att styra och skapa, inte på att förutse och anpassa. I stället för att fundera på vad vi behöver lära oss inför en eller annan meningslös sysselsättning kan vi överväga vad vi verkligen vill syssla med. Det är en fråga som inga marknadsanalytiker har svaret på. Hur skulle de kunna ha det? De ägnar sig enbart åt att tolka trenderna, inte skapa dem. Det är vår egen uppgift.
För att kunna ge ett svar på frågan måste vi först rannsaka oss själva och våra ideal. Vad önskar vi oss? Mer tid över för vänner och familj? För frivilligarbete? Konstnärlig verksamhet? Sport? Framtidens undervisning skulle syfta till att förbereda oss inte enbart för arbetsmarknaden utan även för något mer grundläggande: livet. Vill vi tygla finansmarknaden? I så fall kanske vi borde ge våra spirande ekonomer några lektioner i filosofi och moral. Söker vi större solidaritet mellan raser, kön och klasser? Vig i så fall fler skoltimmar åt samhällskunskap.
Om vi låter undervisningen präglas av våra nya ideal så hänger arbetsmarknaden med av bara farten. Om läroplanen lägger större vikt vid konst, historia och filosofi kommer snart konstnärer, historiker och filosofer att bli mer eftertraktade. Det påminner om vad John Maynard Keynes drömde om när han 1930 kastade en blick hundra år in i framtiden. Tack vare ökat välstånd - och ökad automatisering av arbetet - skulle vi slutligen vara i stånd att ”skatta målen högre än medlen och låta det goda gå före nyttan”. Syftet med en kortare arbetsvecka är inte att vi alla ska kunna kunna sitta och rulla tummarna, utan att vi ska kunna ägna mer tid åt saker som vi verkligen värdesätter.
Till syvende och sist är det varken marknaden eller teknologin som avgör vad som är värdefullt, utan samhället. Om vi vill göra tjugohundratalet till ett sekel då alla blir rikare måste vi först av allt ta farväl av dogmen att allt arbete är meningsfullt. Och när vi ändå slaktar gamla heliga kor kan vi lika gärna överge den gamla vanföreställningen att hög lön automatiskt står i relation till hög samhällsnytta.
Då kanske vi också kan komma fram till insikten att det helt enkelt inte lönar sig att vara bankman om man vill skapa något av verkligt värde.
s. 163-166
Ur: Bregman, R. (2018; orig. 2016), ”Utopia för realister”, Natur & Kultur. Översättning Per Holmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar