Delrapport efter första kapitlet: Wow! Det var längesedan jag läste något så auktoritativt och skarpt. Old school filosofisk/logisk stringens. CEP framstår som en självklar förfining av EP och CE.
(Samtidigt: företrädare för CE - jag kommer att tänka på Heinrich - beskylls för att sväva på målet när de ska förklara hur/varför genetiska mekanismer har utvecklats för att hantera kulturella processer; Heinrich är själv tydlig med att detta bootstrap-problem är höljt i dimma; men problemet undviks eller förklaras inte heller (hittills) uteslutande av den förfinade modellen i sig. Motfrågan blir ju, fortfarande: ”Om det enda som skiljer oss från chimpanser är det vi lär oss av andra, varför kan vi då inte lära chimpanser att läsa?” En mer sofistikerad motfråga är kanske: ”Vilka faktorer har så drastiskt skiljt människors och chimpansers utvecklingsväg? Handlar det endast om nischbyggande? En sällsynt slump? Eller kan det mycket väl vara så att chimpanser i en lätt kontrafaktisk framtid rimligen också kommer att läsa? Är det kanske nästan oundvikligt?”)
Jag kan inte riktigt ta in kritiken mot Tomasello, delvis för att jag inte läst (bara lyssnat till) honom, men delvis också för att jag inte vet vad Hayes avser när hon säger att hans teori är rotad i Vygotsky snarare än i kognitionsvetenskap. Är detta en artigt sätt att beskylla honom för flum, eller finns det någon relevant del av Vygotskys tänkande som jag har missat?
Jag tycker mig känna igen resonemang från Lindenfors nya bok, Det kulturella djuret. Exempelvis resonemanget om hur djurs komplexa beteenden och ”resonerande” utgörs (endast) av kombinationer av grundläggande associativt lärande.
---
Nu har jag läst 4 kapitel och är fortfarande mycket imponerad. Ett intryck jag har fått är detta: Jag har ofta försökt ge uttryck för min känsla att kulturell evolution inte kan diskuteras tillfredsställande utan att ta hänsyn till de underliggande mekanismerna och egenskaperna hos de agenter eller noder (substratet) i vilka kultur och normer lagras, sprids, förändras, förstärks, försvagas, bevaras och försvinner. En respons jag då ofta har fått har jag uppfattat så här: Sådana frågor hör till evolutionspsykologi och det är en förenklad, förfelad och misskrediterad disciplin; substratet är inte viktigt - det har vi lämnat bakom oss; vi är så sofistikerade, både som agenter och som forskare, att vi kan lämna sådant bakom oss och endast studera normspridning i det abstrakta; att fixera mänskliga (djuriska) ”instinkter” är lite som att hålla på med socialdarwinism; eller att tro att ”nature” är viktigare än ”nurture”. Frågor som ”hur har samarbete mellan främlingar evolverat och bestått” eller ”hur har grupper av ’duvor’ stått emot infiltration av ’hökar’” kan och bör inte besvaras med matematisk modellering etc.
Jag har hela tiden tyckt att det finns ett glapp mellan moderna meta-normer som påstås dominera över individuell psykologi, och klassisk evolutionsläxa. På något sätt känns det som om CE ofta kör lite tabula rasa. Eller åtminstone inte är intresserad av hur tavlorna ser ut. Eller förutsätter att hur de än ser ut så kan de skrivas över.
Nu upplever jag att Heyes ger mig rätt. Har f.ö. beställt både Sloan Wilsons och Gelfands nya böcker.
---
Jag tittade på filmen Memento igår. Inte för att jag påstår mig lida av anterograd amnesi, men jag upplever ofta att jag är extremt dålig på att komma ihåg och överblicka saker, i jämförelse med hur väl jag sätter mig in i dem, i detalj och som enskildheter.
Så nu, på samma sätt som huvudpersonen i filmen prime:ar sitt framtida jag, skriver jag en ”lapp” som mitt nuvarande jag vill att jag ska komma ihåg - och Klas, när han läser boken.
Heyes är mycket noggrann i sin argumentation, men på sidan 151 i Cognitive Gadgets skriver hon något som jag inte tycker verkar hålla riktigt.
”When more than a thousand pairs of five-year-old twins were given a comprehensive battery of mindreading tests, the correlation in performance withing pairs was the same, 0.53, for non-identical twins ... and for identical twins ... This indicates a ”substantial shared environmental influence but negligible genetic influence on individual differences in theory of mind” (Hughes et al., 2005). In other words, it conflicts with the cognitive instinct view and suggests that learning plays a critical role in the development of mindreading.”
Trots alla skarpa definitioner och distinktioner som har gjorts fram till detta stycke, och trots de kvalifikationer som följer, tycker jag att Heyes gör sig skyldig till ett felslut här. Dessutom är hon ovanligt vag i beskrivningen av studien som refereras: Vilken typ av uppgifter rörde det sig om? Vilka skillnader och likheter registrerades?
Själva felslutet, om jag har förstått allt rätt, ligger i påståendet att en låg heritabilitet står i konflikt med instinkts-paradigmet, såsom Heyes har beskrivit detta tidigare och kontrasterat det mot bl.a. sitt eget gadget-paradigm.
Även om heritabiliteten (i vad det nu är som testas, exakt - Heyes är ju annars mycket noga att skilja på process, innehåll och resultat) är låg så kan ju den genetiska komponenten vara stor. Men oavsett hur stor den är så ligger ju skillnaden mellan de olika paradigmen inte där, utan i ”vad” det är som ärvs. Och oavsett om det är ”small general” mekanismer eller ”Big Special” mekanismer som ärvs så motsäger inte studiens resultat (så som den redovisas här) någotdera alternativet.
Eller?
Minst lika intressant som att r=0,5 i båda fallen, är väl att den är just (bara) 0,5 och inte mer.
---
Har nu läst 8 av 9 kapitel och har bara den avslutande sammanfattningen kvar. Kap. 1-6 kapitulerar jag fullständig inför.
Kap. 7, om tankeläsning, övertygade till 80 %. Förutom ovan angivna tveksamhet, tyckte jag personligen att beskrivningen av och argumentationen kring några experiment var svår att följa.
I kap. 8, om språk, tyckte jag mig finna 3 ställen där logiken var tveksam. Eventuellt ett tanke/tryckfel, där ”mindre” blev ”mer”. En omvänd implikation. Ett lättvindigt konstaterande att det inte skulle vara adaptivt att få svårare att lära sig språk som vuxen, men att det är adaptivt (eller åtminstone ett faktum och ev. en bieffekt) att inte kunna lära sig att skilja på nya språkljud som vuxen.
Och även om slutsatsen - att det mesta pekar mot en funktionell/kulturell förklaring av mänskligt språk - verkar rimlig, så undrar jag lite var gränsen egentligen går mellan en ”speciell gen / mutation / förmåga” å ena sidan, och ett knippe gen-kultur-samevolverade kvantitativa utökningar av generella (redan förekommande) förmågor å den andra.
Även enligt gadget-paradigmet bygger ju kulturellt överförda färdigheter, som i sin tur resulterar i neural ombyggnad, på redan genetiskt förstärkta generella mekanismer. Om detta i sin tur leder till en mer eller mindre universell grammatik eller optimal ombyggnad eller språkstruktur så tycker jag att Chomskys tanke i någon mening fortfarande håller.
Och bootstrap-problemet finns fortfarande kvar: hur kan ett evolutionärt tryck skapas som tvingar fram ökad kapacitet att behandla kommunikation om inte sådan kommunikation redan försiggår? Och hur kan denna i så fall förekomma innan kapaciteten har utvecklats? Alternativt: om omvärlden kan manipuleras effektivare med en mer detaljerad informationsbehandling; om det är adaptivt att utöka (generella) förmågor att göra detta, varför har då inte något motsvarande mänsklig informationsbehandling utvecklats hos chimpanser?
Heinrich har en del förslag på svar (t.ex gruppstorlek), och Heyes ”starter kit” med ökad tolerans, uppmärksamhet (på ögon mm) och minneskapacitet kan tjäna som ett mellanled, men i princip borde väl dessa steg ligga nära till hands även för andra primater?
Min inledande fråga om huruvida chimpanser (på sikt) kan lära sig läsa tankar eller böcker är fortfarande obesvarad. Vilken gnista har hittills saknats? Eller: vilket hinder föreligger? Eller: vilken alternativ strategi är en starkare evolutionär attraktor? Eller: är det en tillfällighet som gjort att just vi, och endast vi, slagit in på denna väg? I så fall ligger det väl nära till hands att likna totaliteten vid en Chomskysk mutation...
---
OK, färdig! Sista kapitlet har jag nästan inga invändningar emot, snarare tvärtom.
Två saker på minuskontot:
1) jag hade önskat att Heyes gått lite djupare in på begreppet ”fitness”. Hon strukturerar diskussionen väl, men jag tycker att hon är lite för snabb med att sätta ett (underförstått) likhetstecken mellan ”fit” och ”bra”.
2) Hon tar upp tvillingstudier som ett sätt att skilja ”instinkter” från ”gadgets” men det har jag fortfarande svårt att köpa. Inte heller förslaget att använda ”onaturliga” miljöer för detta ändamål tycker jag är övertygande.
Men, på pluskontot finns i stort sett allt annat. Och jag fick faktiskt en smärre uppenbarelse! Om jag grovt skulle sammanfatta kapitlet i en mening så skulle det bli ungefär: ”System 1 formar och begränsar inte system 2 så mycket som jag tidigare utgått ifrån”. En kvalifikation: System 1 - tillsammans med omgivande kultur i vid mening - styr förvisso system 2:s utveckling åt vissa håll, men de kulturella styrmedlen kan vara minst lika starka. Om system 1 står för huvuddelen av styrningen så leder till ett defaultläge, både direkt och indirekt genom att även kulturen formas av detta och i sin tur återverkar på individen. Vi moderna människor är mindre rationella än vad vi skulle önska, som ett resultat av att vårt system 2 formas både direkt och indirekt av system 1 på detta sätt. MEN: system 2 kan ta ledningen och styra åt ett annat håll: genom att frikoppla sig från system 1; genom att skapa och använda strategier som inte ingår i defaultutvecklingen; och genom att på sikt designa den omgivande kulturen så att den går från hämmande till främjande för fortsatt utveckling och användning av sådana strategier.
Klas brukar nämna en bok som heter The Philosophy Gym”. Den titeln antar för mig nu en ny innebörd. System 2 kan tränas, som vilken muskel som helst. Otränad blir den slapp och fet, men med målmedveten och idog träning kan den hoppa 6 meter i stav.
Jag har tidigare influerats mycket av resonemang av typen: ”Nej, det är omöjligt att flyga; att lyfta sig själv i håret - system 2 kan inte frigöra sig från system 1; även när vi verkligen vill och i teorin vet hur vi ska tänka rationellt, logiskt, statistiskt etc. så faller vi offer för bias:es; precis som vi inte kan undgå optiska illusioner även när vi vet att vi lurar oss själva...” Inte minst Kahneman predikar ju detta.
På andra sidan står en sån som Gigerenzer: ”Bah, bias - det är bara ett alibi för slappt tänkande. Skärp dig bara, så funkar det utmärkt att resonera och agera rationellt”. Jag har tidigare förknippat den hållningen med en snäv form av ekonomisk rationalism och ett önsketänkande om att rational-choicemodeller är både preskriptiva, normativa och deskriptiva. Vilket i sin tur blir ett alibi för teknokrati och laissez-faire.
Men nu kan jag plötsligt tänka mig att närma mig en mer optimistisk syn.
Förvisso har Klas ofta påstått att jag redan är optimistisk, i något avseende, då jag har velat tro att vi TROTS våra brister skulle kunna inrätta ett samhälle där vi kan undgå att ramla i fällor och istället, med olika former av tvångströjor, ”lura” oss själva att göra rätt. Denna sorts optimism har jag på senare tid fått allt svårare att upprätthålla, både med tanke på Trump, klimatet, den allmänna debatten m.m. och skolans utveckling m.fl.
Men nu kan jag inta ett annat slags optimism. Visserligen går allt åt helvete, men vi människor KAN utvecklas - under vår personliga livstid och under loppet av ett fåtal generationer - till att styra mer och mer med system 2, och att successivt träna system 2 att utföra alltfler, alltmermer sofistikerade och allt bättre ”övningar”. Vi KAN lära oss att flyga.
Heyes tar upp (episodiskt) minne, kausalititet, moraliskt tänkande, (logiska) resonemang som uppenbara kandidater för ”gymnastik” med drastiska och bestående effekter. Jag kan se framför mig hur ungdomar successivt kan ta jättekliv i förmågor som ofta resignerat tillskrivs medfödd talang eller som förväntas ligga inom historiskt uppmätta gränser. Jag kan lätt se hur elever skulle kunna bli ”övermänskligt” bra på att minnas, resonera, hantera statistik och sannolikhet m.m.
Jag blir mer och mer övertygad om att (svensk) skola borde vändas 180 grader och i stora stycken bli mer ”old school” än den någonsin har varit. Vi skulle kunna designa undervisning som steg för steg byggde upp både implicita och explicita förmågor och strategier på ett mycket strukturerat och målmedvetet sätt. För att den ska kunna få effekt så kräver den också disciplin och tragglande - utan ifrågasättande. På samma sätt som en idrottare inte ifrågasätter sin tränare. ”Bara gör det! Om och om igen. Du behöver inte förstå hur det fungerar eller varför. Bara lita på mig om du vill kunna hoppa 10 meter i längdhopp”.
---
Ett exempel till: Jag kan lätt se hur skolungdomar som idag står handfallna inför klimatkrisen, skulle kunna förvandlas till ”Gretor” och sedermera till välutbildade och konstruktiva miljöhjältar. Om vi bara gick in för det... FICK gå in för det...
P.S. I sin historik undviker Heyes att svara på min fråga om varför chimpanser inte kan läsa. En möjligt tolkning av det hon skriver är att människan (hominiderna) hann först och därför omöjliggjorde för andra primater m.fl. att slå in på samma bana.
---
---
Kulturell gruppselektion. Så här långt är det okontroversiellt. Hur är det då med genetisk gruppselektion? Senare i boken diskuterar Heyes genetisk assimilering av kulturellt överförda mekanismer och säger att den är osannolik bl.a. eftersom dessa förändras för fort. Samtidigt bygger ju dessa mekanismer på ett ”starter kit” med ”souped up” generella (genetiskt kontrollerade) förmågor. Hur har dessa assimilerats? Och var går gränsen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar