Frihet och ansvar

Medan moderniteten berusades av löftet om total frigörelse inser vi nu att den avgörande frågan var vad vi skulle gör med vår frihet. Friheten är inte det viktigaste: hur vi bestämmer oss för att använda vår frihet är det viktigaste. Ur de politiska och ekonomiska förändringar som gav människor tillräckligt mycket makt och handlingsfrihet för att omvandla jorden uppstod alltså valet. De krafter som påverkade valet, mellan ansvar och försummelse, var konkreta historiska krafter. Som jag har nämnt har ansvarssidan mobiliserat vetenskapens insikter om jordens fysiska begränsningar, bevisen för de negativa effekterna av konkreta ekologiska rubbningar, det långsiktiga egenintressets logik, den politiska kraften i miljöfrågan, det känslomässiga engagemanget för naturens skönhet och integritet, och en känsla inom vissa kulturer och religioner att vi har en plikt att skydda skapelsen. Mot denna armé har försummelsesidan mobiliserat den inneboende girigheten i en ekonomisk struktur med vinstsyftet som främsta drivkraft, det enorma politiska inflytandet för näringslivsintressen, den till synes omättliga efterfrågan på materiellt välstånd, och mänskliga svagheter som selektiv blindhet, apati, undanflykter och förnekelse.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, s. 218-219

Den trotsiga jorden

Det ursprungliga felet med det tillväxtdrivna teknikindustriella systemet är inte antropocentrismen som sådan utan den monstruösa antropocentrismen. Problemet är inte att människor är antropocentriska utan vi inte är tillräckligt antropocentriska ... vi vägrar att ta konsekvenserna av människans djupa ontologiska, och nu även praktiska, betydelse för jorden och dess framtid. I stället för att acceptera ansvaret för den makt vi har, fortsätter vi att utöva den besinningslöst, som om ingenting annat spelade någon roll. Denna förhärdade form av antropocentrism är självklart en sorts förnekelse, ett frosseri i ett antropos utan högre innebörd, utan ansvar och utan ontologiska särprägel, ett omoget vältrande i begären utan den vuxnes medvetenhet om ansvaret som följer med makten att tillfredsställa dem. 

Felet med den monstruösa antropocentrismen är inte att den betraktar människan som en undantagsvarelse - eftersom detta nu är ett obestridligt faktum - utan att den upphöjer människan till en ställning av ansvarsbefriad makt, och förnekar eller blundar för den verkliga börda som människan har att bära, en börda som med antropocens ankomst har blivit övermäktig. 

Varje försvar för antropocentrismen väcker en naturlig oro. Måste inte upphöjandet av människan till en ställning som undantagsvarelse ofrånkomligen leda till hybris? Med andra ord skulle en acceptans för antropocentrism undantagslöst utmynna i maktfullkomlig "antroposuprematism". I själva verket har vi inget annat val än att insistera på en distinktion mellan arrogant antropocentrism och ödmjuk antropocentrism. Ödmjukheten kräver inte att vi förnekar vår betydelse; faktum är att de med störst inflytande också har tillgång till den största ödmjukheten. ... För mänskligheten i stort var det enkelt att vara ödmjuk inför naturen innan vi hade uppfunnit ångmaskinen ... Men oavsett vad vi tycker om saken kan vi inte förneka att den teknikindustriella tillväxten har satt människan i en maktposition. Några vägrar att medge att vi har intagit denna position; frågan är dock inte längre huruvida vi accepterar rollen, utan vad vi gör med den.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, Daidalos 2018, sid. 81-83, översättning Joel Nordqvist

Tännsjö om klimathotet och den motbjudande slutsatsen

Torbjörn Tännsjö: Klimatfrågan pekar mot en kontroversiell slutsats (DN 2019-04-22)


Jag har alltid funnit den motbjudande slutsatsen just motbjudande. Om jag försöker artikulera och motivera min känsla så blir det något sådant här:

Lycka och välmående uppstår och mäts i en individ, ett subjekt. Individuella lyckotillstånd kan inte aggregeras eller adderas utanför subjekten på ett meningsfullt sätt.

Vi måste först bestämma huruvida en enskild existens ger ett positivt överskott av lycka, i medeltal, och också säkerställa att den inte innehåller några momentana eller utdragna negativa tillstånd under något oacceptabelt tröskelvärde.

Sedan bör vi tillse att alla existerande individer når upp till en tillräckligt hög och stabil nivå.

Om och när alla gör det, är det sedan (för mig) en öppen fråga om vi ska satsa på att a) höja denna individuella nivå ytterligare (till en viss gräns, där utilitetsmonstret visar sig); eller b) skapa (hållbart underlag för) fler lika välmående individer.

Ett moraliskt imperativ kan vara att sträva mot att skapa hållbart underlag för så många välmående individer som möjligt, givet en nedre gräns. Det skulle innebära att man som välmående individ är moraliskt förpliktigad att lägga sin energi på detta, snarare än på att öka sitt eget välmående, så länge man själv ligger över gränsen.

Lite om fri vilja

Jag har funderat lite om fri vilja. Här är ett utkast. Jag VET att jag är jätteslarvig med begreppen och att jag behöver utreda flera saker, som orsak och verkan, händelser, determinism... Men kanske fångar nedanstående något av vad jag lurar på, och kanske ligger det något i det.

Determinism är en missvisande etikett: det viktiga är att OM handlingar är icke-deterministiska så kan ingen ”agent” tillskriva dem till sig själv. Fri vilja kan alltså inte existera vare sig i en deterministisk värld eller i en icke-deterministisk värld.

(Jag tror inte att det blir någon väsentlig skillnad mellan stokastiska processer, regelbundenheter, sannolikhetsfördelningar och ”äkta” slump; eller mellan en finit automat eller ett logiskt inferenssystem som inte ”haltar”.)

Jag tror att världen i praktiken är deterministisk - men här finns många detaljer och nyanser, och jag är inte säker på vare sig empirin eller på ev. framtida empiriska rön eller på hur de påverkar logiken. Vare sig världen är deterministisk eller inte, i praktiskt relevanta hänseenden, så tror jag att min version av ”kompatibilism” står sig. Jag tycker inte om denna etikett heller, eftersom den verkar lova för mycket.

De som argumenterar för fri vilja eller för kompatibilism vill ha två saker: a) en känsla av agens och b) ansvarsutkrävande. Det kan man få även i min ”kompatibilism” som jag hellre vill kalla ”kontingent, förutsägbart och påverkbart beteende” eller nåt...

Vi är inte agenter. Det är en folkpsykologisk nyttig (ofta) illusion. Vi är fokuspunkter i kausala (mer eller mindre) nätverk. När kompatibilister säger att vi ”kunde gjort annorlunda” så menar de inte det bokstavligt (åtminstone borde de inte det; det är också en missvisande fras). De - jag - menar i stället: Du hade kunnat programmeras att handla på ett annat sätt. D.v.s. det finns inga hinder för att påverka dig att handla annorlunda (på åtminstone något annat sätt) i en framtida situation som i allt väsentligt är identisk med den situation som du nu befann dig i.

Eller, i det negativa fallet, om vi tänker på ansvarsutkrävande och pålitlighet: Du är robust - eller rigid - i den meningen att du skulle handla likadant (eller på liknande sätt) i de flesta liknande situationer, oavsett påverkan.

Hur programmeras du? Av allt, hela tiden. Även av andra individer, som försöker påverka dig (vilket de felaktigt tror att de gör av fri vilja). Programmeringen utgörs av en omkonfiguration av dig som individ, vilket i sin tur leder till att de beslut du fattar i en viss framtida situation blir annorlunda än de skulle ha blivit utan denna omkonfiguration.

Libet-experiment gör vare sig till eller från.

Och när det gäller a) känslan av agens, som verkar så viktig för välbefinnande (meningsfullhet)? Hur kan en sådan bibehållas?

Jag tar min barnuppfostran som exempel. Jag påverkar ständigt mina barn att bete sig på vissa sätt; att internalisera vissa förhållningssätt. Jag programmerar dem för att de ska agera på specifika sätt i specifika situationer. Jag omkonfigurerar dem så att de utan fri vilja med större sannolikhet kommer att fatta vissa beslut i vissa framtida situationer än om jag inte bidragit till denna omkonfiguration. När de väl hamnar i någon av dessa situationer så kommer de troligen att handla (och kanske tro sig fritt välja att handla) på avsett vis.

Ok, så jag behandlar mina barn som pavlovska hundar. Illa? Och vad säger det om mig själv? Förutom att jag är cynisk så är jag uppenbarligen häpnadsväckande inkonsekvent om jag tror att den solipsistiska agenten JAG målmedvetet kan påverka andra robotar i min närhet, utan att samtidigt dra slutsatsen att även jag måste vara en robot.

Men jag ÄR en robot! Inga problem! Jag är programmerad att programmera mina barn på ett visst sätt. Jag har en viss förmåga att jämföra det troliga utfallet med andra alternativ på ett någorlunda objektivt (eller åtminstone systematiskt) sätt, och jag tycker mig se att min påverkan ger ett resultat som jag känner mig nöjd med. Har jag valt att göra eller känna som jag gör? Nej. Spelar det någon roll för min känsla av agentskap eller mening? Nej. Jag är en fokuspunkt i ett kausalt nätverk och jag dansar omkring som en kontingent, någorlunda förutsägbar och påverkbar enhet som i sin tur påverkar andra. Jag kan delvis överblicka och utvärdera dansen och min roll i den.

Om jag inte hade upplevt några qualia så skulle jag åtminstone kunna registrera ett positivt värde på målfunktionen ”sannolikheten för att mina barn agerar på ett visst sätt efter min påverkan - sannolikheten för att mina barn agerat på ett visst sätt före min påverkan”.

Nu tycker jag mig dessutom uppleva qualia av ett slag som gör min upplevelse mer positiv efter påverkan än innan. Vad mer kan jag kräva?


När det gäller brott och straff:

Om du begår brott och befinns felprogrammerad och opåverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull.

Om du begår brott och befinns felprogrammerad men påverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull och programmeras om (habiliteras).

Du kan straffas, andra till varnagel (programmering), i båda fallen.

Men i det första fallet hjälper det inte dig själv och bör inte behövas som signal (programmering) av andra.

I det andra fallet kan det även hjälpa (omprogrammera) dig själv (och därmed även andra).

Och i ingetdera fallet är straffet ”rättvist” eller ”förtjänat”.


Angående skam och skuld:

Vi tycker att det är viktigt att brottslingar känner ånger. Om de gör det, så kan vi ofta tänka oss att förlåta och att mildra eventuella straff.

Om brottslingar inte känner ånger, så blir vi ofta konfysa. Vi vill å ena sidan straffa dem hårdare; plåga fram ånger. Å andra sidan känns det inte lika meningsfullt eller tillfredsställande att straffa dem överhuvudtaget. Brottslingar utan ånger vill vi helst bli av med, och inte tänka på alls.

Behovet av att bevittna och framtvinga ånger är förstås en proximat mekanism, utvecklad för att pröva programmerbarheten hos andra agenter, och om möjligt öka densamma.

Cognitive Gadgets

Delrapport efter första kapitlet: Wow! Det var längesedan jag läste något så auktoritativt och skarpt. Old school filosofisk/logisk stringens. CEP framstår som en självklar förfining av EP och CE.

(Samtidigt: företrädare för CE - jag kommer att tänka på Heinrich - beskylls för att sväva på målet när de ska förklara hur/varför genetiska mekanismer har utvecklats för att hantera kulturella processer; Heinrich är själv tydlig med att detta bootstrap-problem är höljt i dimma; men problemet undviks eller förklaras inte heller (hittills) uteslutande av den förfinade modellen i sig. Motfrågan blir ju, fortfarande: ”Om det enda som skiljer oss från chimpanser är det vi lär oss av andra, varför kan vi då inte lära chimpanser att läsa?” En mer sofistikerad motfråga är kanske: ”Vilka faktorer har så drastiskt skiljt människors och chimpansers utvecklingsväg? Handlar det endast om nischbyggande? En sällsynt slump? Eller kan det mycket väl vara så att chimpanser i en lätt kontrafaktisk framtid rimligen också kommer att läsa? Är det kanske nästan oundvikligt?”)

Jag kan inte riktigt ta in kritiken mot Tomasello, delvis för att jag inte läst (bara lyssnat till) honom, men delvis också för att jag inte vet vad Hayes avser när hon säger att hans teori är rotad i Vygotsky snarare än i kognitionsvetenskap. Är detta en artigt sätt att beskylla honom för flum, eller finns det någon relevant del av Vygotskys tänkande som jag har missat?

Jag tycker mig känna igen resonemang från Lindenfors nya bok, Det kulturella djuret. Exempelvis resonemanget om hur djurs komplexa beteenden och ”resonerande” utgörs (endast) av kombinationer av grundläggande associativt lärande.

---

Nu har jag läst 4 kapitel och är fortfarande mycket imponerad. Ett intryck jag har fått är detta: Jag har ofta försökt ge uttryck för min känsla att kulturell evolution inte kan diskuteras tillfredsställande utan att ta hänsyn till de underliggande mekanismerna och egenskaperna hos de agenter eller noder (substratet) i vilka kultur och normer lagras, sprids, förändras, förstärks, försvagas, bevaras och försvinner. En respons jag då ofta har fått har jag uppfattat så här: Sådana frågor hör till evolutionspsykologi och det är en förenklad, förfelad och misskrediterad disciplin; substratet är inte viktigt - det har vi lämnat bakom oss; vi är så sofistikerade, både som agenter och som forskare, att vi kan lämna sådant bakom oss och endast studera normspridning i det abstrakta; att fixera mänskliga (djuriska) ”instinkter” är lite som att hålla på med socialdarwinism; eller att tro att ”nature” är viktigare än ”nurture”. Frågor som ”hur har samarbete mellan främlingar evolverat och bestått” eller ”hur har grupper av ’duvor’ stått emot infiltration av ’hökar’” kan och bör inte besvaras med matematisk modellering etc.

Jag har hela tiden tyckt att det finns ett glapp mellan moderna meta-normer som påstås dominera över individuell psykologi, och klassisk evolutionsläxa. På något sätt känns det som om CE ofta kör lite tabula rasa. Eller åtminstone inte är intresserad av hur tavlorna ser ut. Eller förutsätter att hur de än ser ut så kan de skrivas över.

Nu upplever jag att Heyes ger mig rätt. Har f.ö. beställt både Sloan Wilsons och Gelfands nya böcker.

---

Jag tittade på filmen Memento igår. Inte för att jag påstår mig lida av anterograd amnesi, men jag upplever ofta att jag är extremt dålig på att komma ihåg och överblicka saker, i jämförelse med hur väl jag sätter mig in i dem, i detalj och som enskildheter.

Så nu, på samma sätt som huvudpersonen i filmen prime:ar sitt framtida jag, skriver jag en ”lapp” som mitt nuvarande jag vill att jag ska komma ihåg - och Klas, när han läser boken.

Heyes är mycket noggrann i sin argumentation, men på sidan 151 i Cognitive Gadgets skriver hon något som jag inte tycker verkar hålla riktigt.

”When more than a thousand pairs of five-year-old twins were given a comprehensive battery of mindreading tests, the correlation in performance withing pairs was the same, 0.53, for non-identical twins ... and for identical twins ... This indicates a ”substantial shared environmental influence but negligible genetic influence on individual differences in theory of mind” (Hughes et al., 2005). In other words, it conflicts with the cognitive instinct view and suggests that learning plays a critical role in the development of mindreading.”

Trots alla skarpa definitioner och distinktioner som har gjorts fram till detta stycke, och trots de kvalifikationer som följer, tycker jag att Heyes gör sig skyldig till ett felslut här. Dessutom är hon ovanligt vag i beskrivningen av studien som refereras: Vilken typ av uppgifter rörde det sig om? Vilka skillnader och likheter registrerades?

Själva felslutet, om jag har förstått allt rätt, ligger i påståendet att en låg heritabilitet står i konflikt med instinkts-paradigmet, såsom Heyes har beskrivit detta tidigare och kontrasterat det mot bl.a. sitt eget gadget-paradigm.

Även om heritabiliteten (i vad det nu är som testas, exakt - Heyes är ju annars mycket noga att skilja på process, innehåll och resultat) är låg så kan ju den genetiska komponenten vara stor. Men oavsett hur stor den är så ligger ju skillnaden mellan de olika paradigmen inte där, utan i ”vad” det är som ärvs. Och oavsett om det är ”small general” mekanismer eller ”Big Special” mekanismer som ärvs så motsäger inte studiens resultat (så som den redovisas här) någotdera alternativet.

Eller?

Minst lika intressant som att r=0,5 i båda fallen, är väl att den är just (bara) 0,5 och inte mer.

---

Har nu läst 8 av 9 kapitel och har bara den avslutande sammanfattningen kvar. Kap. 1-6 kapitulerar jag fullständig inför.

Kap. 7, om tankeläsning, övertygade till 80 %. Förutom ovan angivna tveksamhet, tyckte jag personligen att beskrivningen av och argumentationen kring några experiment var svår att följa.

I kap. 8, om språk, tyckte jag mig finna 3 ställen där logiken var tveksam. Eventuellt ett tanke/tryckfel, där ”mindre” blev ”mer”. En omvänd implikation. Ett lättvindigt konstaterande att det inte skulle vara adaptivt att få svårare att lära sig språk som vuxen, men att det är adaptivt (eller åtminstone ett faktum och ev. en bieffekt) att inte kunna lära sig att skilja på nya språkljud som vuxen.

Och även om slutsatsen - att det mesta pekar mot en funktionell/kulturell förklaring av mänskligt språk - verkar rimlig, så undrar jag lite var gränsen egentligen går mellan en ”speciell gen / mutation / förmåga” å ena sidan, och ett knippe gen-kultur-samevolverade kvantitativa utökningar av generella (redan förekommande) förmågor å den andra.

Även enligt gadget-paradigmet bygger ju kulturellt överförda färdigheter, som i sin tur resulterar i neural ombyggnad, på redan genetiskt förstärkta generella mekanismer. Om detta i sin tur leder till en mer eller mindre universell grammatik eller optimal ombyggnad eller språkstruktur så tycker jag att Chomskys tanke i någon mening fortfarande håller.

Och bootstrap-problemet finns fortfarande kvar: hur kan ett evolutionärt tryck skapas som tvingar fram ökad kapacitet att behandla kommunikation om inte sådan kommunikation redan försiggår? Och hur kan denna i så fall förekomma innan kapaciteten har utvecklats? Alternativt: om omvärlden kan manipuleras effektivare med en mer detaljerad informationsbehandling; om det är adaptivt att utöka (generella) förmågor att göra detta, varför har då inte något motsvarande mänsklig informationsbehandling utvecklats hos chimpanser?

Heinrich har en del förslag på svar (t.ex gruppstorlek), och Heyes ”starter kit” med ökad tolerans, uppmärksamhet (på ögon mm) och minneskapacitet kan tjäna som ett mellanled, men i princip borde väl dessa steg ligga nära till hands även för andra primater?

Min inledande fråga om huruvida chimpanser (på sikt) kan lära sig läsa tankar eller böcker är fortfarande obesvarad. Vilken gnista har hittills saknats? Eller: vilket hinder föreligger? Eller: vilken alternativ strategi är en starkare evolutionär attraktor? Eller: är det en tillfällighet som gjort att just vi, och endast vi, slagit in på denna väg? I så fall ligger det väl nära till hands att likna totaliteten vid en Chomskysk mutation...

---

OK, färdig! Sista kapitlet har jag nästan inga invändningar emot, snarare tvärtom.

Två saker på minuskontot:

1) jag hade önskat att Heyes gått lite djupare in på begreppet ”fitness”. Hon strukturerar diskussionen väl, men jag tycker att hon är lite för snabb med att sätta ett (underförstått) likhetstecken mellan ”fit” och ”bra”.

2) Hon tar upp tvillingstudier som ett sätt att skilja ”instinkter” från ”gadgets” men det har jag fortfarande svårt att köpa. Inte heller förslaget att använda ”onaturliga” miljöer för detta ändamål tycker jag är övertygande.

Men, på pluskontot finns i stort sett allt annat. Och jag fick faktiskt en smärre uppenbarelse! Om jag grovt skulle sammanfatta kapitlet i en mening så skulle det bli ungefär: ”System 1 formar och begränsar inte system 2 så mycket som jag tidigare utgått ifrån”. En kvalifikation: System 1 - tillsammans med omgivande kultur i vid mening - styr förvisso system 2:s utveckling åt vissa håll, men de kulturella styrmedlen kan vara minst lika starka. Om system 1 står för huvuddelen av styrningen så leder till ett defaultläge, både direkt och indirekt genom att även kulturen formas av detta och i sin tur återverkar på individen. Vi moderna människor är mindre rationella än vad vi skulle önska, som ett resultat av att vårt system 2 formas både direkt och indirekt av system 1 på detta sätt. MEN: system 2 kan ta ledningen och styra åt ett annat håll: genom att frikoppla sig från system 1; genom att skapa och använda strategier som inte ingår i defaultutvecklingen; och genom att på sikt designa den omgivande kulturen så att den går från hämmande till främjande för fortsatt utveckling och användning av sådana strategier.

Klas brukar nämna en bok som heter The Philosophy Gym”. Den titeln antar för mig nu en ny innebörd. System 2 kan tränas, som vilken muskel som helst. Otränad blir den slapp och fet, men med målmedveten och idog träning kan den hoppa 6 meter i stav.

Jag har tidigare influerats mycket av resonemang av typen: ”Nej, det är omöjligt att flyga; att lyfta sig själv i håret - system 2 kan inte frigöra sig från system 1; även när vi verkligen vill och i teorin vet hur vi ska tänka rationellt, logiskt, statistiskt etc. så faller vi offer för bias:es; precis som vi inte kan undgå optiska illusioner även när vi vet att vi lurar oss själva...” Inte minst Kahneman predikar ju detta.

På andra sidan står en sån som Gigerenzer: ”Bah, bias - det är bara ett alibi för slappt tänkande. Skärp dig bara, så funkar det utmärkt att resonera och agera rationellt”. Jag har tidigare förknippat den hållningen med en snäv form av ekonomisk rationalism och ett önsketänkande om att rational-choicemodeller är både preskriptiva, normativa och deskriptiva. Vilket i sin tur blir ett alibi för teknokrati och laissez-faire.

Men nu kan jag plötsligt tänka mig att närma mig en mer optimistisk syn.

Förvisso har Klas ofta påstått att jag redan är optimistisk, i något avseende, då jag har velat tro att vi TROTS våra brister skulle kunna inrätta ett samhälle där vi kan undgå att ramla i fällor och istället, med olika former av tvångströjor, ”lura” oss själva att göra rätt. Denna sorts optimism har jag på senare tid fått allt svårare att upprätthålla, både med tanke på Trump, klimatet, den allmänna debatten m.m. och skolans utveckling m.fl.

Men nu kan jag inta ett annat slags optimism. Visserligen går allt åt helvete, men vi människor KAN utvecklas - under vår personliga livstid och under loppet av ett fåtal generationer - till att styra mer och mer med system 2, och att successivt träna system 2 att utföra alltfler, alltmermer sofistikerade och allt bättre ”övningar”. Vi KAN lära oss att flyga.

Heyes tar upp (episodiskt) minne, kausalititet, moraliskt tänkande, (logiska) resonemang som uppenbara kandidater för ”gymnastik” med drastiska och bestående effekter. Jag kan se framför mig hur ungdomar successivt kan ta jättekliv i förmågor som ofta resignerat tillskrivs medfödd talang eller som förväntas ligga inom historiskt uppmätta gränser. Jag kan lätt se hur elever skulle kunna bli ”övermänskligt” bra på att minnas, resonera, hantera statistik och sannolikhet m.m.

Jag blir mer och mer övertygad om att (svensk) skola borde vändas 180 grader och i stora stycken bli mer ”old school” än den någonsin har varit. Vi skulle kunna designa undervisning som steg för steg byggde upp både implicita och explicita förmågor och strategier på ett mycket strukturerat och målmedvetet sätt. För att den ska kunna få effekt så kräver den också disciplin och tragglande - utan ifrågasättande. På samma sätt som en idrottare inte ifrågasätter sin tränare. ”Bara gör det! Om och om igen. Du behöver inte förstå hur det fungerar eller varför. Bara lita på mig om du vill kunna hoppa 10 meter i längdhopp”.

---

Ett exempel till: Jag kan lätt se hur skolungdomar som idag står handfallna inför klimatkrisen, skulle kunna förvandlas till ”Gretor” och sedermera till välutbildade och konstruktiva miljöhjältar. Om vi bara gick in för det... FICK gå in för det...

P.S. I sin historik undviker Heyes att svara på min fråga om varför chimpanser inte kan läsa. En möjligt tolkning av det hon skriver är att människan (hominiderna) hann först och därför omöjliggjorde för andra primater m.fl. att slå in på samma bana.

---

Kulturell gruppselektion. Så här långt är det okontroversiellt. Hur är det då med genetisk gruppselektion? Senare i boken diskuterar Heyes genetisk assimilering av kulturellt överförda mekanismer och säger att den är osannolik bl.a. eftersom dessa förändras för fort. Samtidigt bygger ju dessa mekanismer på ett ”starter kit” med ”souped up” generella (genetiskt kontrollerade) förmågor. Hur har dessa assimilerats? Och var går gränsen?

Svart humor

Great, as always!

During your talk, I felt there was something missing or something that didn’t quite fit. You did approach it at the very end, and I agree with everything you said, but I still want to try and elaborate it: When you say that Carlin, Gervais et al. don’t really deliver good comedy, this seems to mean ”for the audience they’re targetting”. But if that audience actually does share a certain worldview, however misguided or unsophisticated, the real comedy is there, in the sense that the ”edginess” of ”exposing” a politically correct and imposed ”euphemism” or ”white lie” is cathartic - and that catharsis is certainly a vital ingredient of good comedy. When you then contrast this with a ”genuinely good joke” about e.g. transsexuals or any kind of minority or disadvantaged group etc., you are actually describing a good fit between artist and audience: they not only share the same worldview, but it is also an objectively more accurate and detailed worldview (of some particular and possibly narrow domain). Any serious comedian will face an impossible dilemma in trying to be both accurate and fair, and at the same time not seem ”snowflaky” to at least some of his or her audience - at least if the artist wishes to avoid screening that audience beforehand or limit themselves to very select audiences. It is partly out of the artist’s control. Especially if the artist genuinely wants to broaden his or her subject matter beyond the least common denominator, or merely in order to get enough of a crowd to pay the bills.

The paradox is that precisely those comedians who wish to walk the line and deliver genuinely funny and educational jokes must first educate the audience. And out goes the edginess. So, the cririque, or analysis, of what it takes to produce good comedy must take into account not only the joke, the comedian and the delivery, but also the audience and the reception.

I do of course agree that comedy should not inteoduce or reinforce faulty stereotypes, incorrect or unsophisticated characterizations of subjects or people. (Though market and psychological forces tend to push comedy, as well as any kind of entertainment etc., in that direction.) But it is ineffective to blame individual comedians for being part of that evolutionary spiral. Especially since many of them may sincerely be trying to meet your balance criteria, and/or my enlightenment criteria - and believing that they are succeeding.

Maybe a more succinct way of putting it: If good (cathartic) comedy demands that comedian and audience share the same (kind of) darkness, then good comedy can only be produced in groups and contexts where this criterion is met. That may well be true, but ther is no way to limit attempts at comedy (of any kind or quality) to such contexts. What goes on outside such contexts may be more or less humourous or malignant. It is always a good thing to expose incorrect stereotypes, murky thinking and malicious agitation, whether it occurs on a comedy stage or not. But isn’t it better to just call it what it is, rather than calling it ”bad comedy”?

Samhället - skolan - eleven

Samhället har blivit så komplext de senaste 100 åren att den 1800-talsskola vi fortfarande har, där nu 9 (+3) år vikts åt vad som tidigare räknades som grundläggande läsning, räkning, samhälls- och naturorientering, för länge sedan packats alldeles för full.

Utöver dessa grundläggande kunskaper ska skolan nuförtiden även ge alla elever avancerade kunskaper i dessa ämnen och många fler. Det går inte.

Resultatet har blivit att skolan börjar från början, men slutar från slutet. Alltså att man på gymnasiet har mycket krävande och fullmatade ämnesplaner och -mål.

Detta innebär i sin tur att de flesta eleverna får en mycket grund förståelse - även av de relativt grundläggande basämnena.

Detta, i sin tur, innebär att även de som läser vidare efter gymnasiet inte som förr kan fördjupa och bredda sig utifrån en solid grund utan istället får en allt "porösare" kunskapsprofil.

Kort sagt: Det är inte konstigt att eleverna verkar kunna mindre och mindre - alltfler tvingas (försöka) lära sig alltmer på allt kortare tid.

Utdrag ur "Utopia för realister"

...somligt här i livet, till exempel musik, låter sig helt enkelt inte effektiviseras. Våra kaffebryggare kan vi tillverka allt snabbare och billigare, men kyparen kan vi på sin höjd få att springa lite snabbare.

Därför är det fullt logiskt att vi i kapplöpningen mot maskinen fortsätter att investera allt mindre i produkter som enkelt låter sig effektiviseras och i stället lägger mer pengar på arbetsintensiva tjänster och bekvämligheter som konst, sjukvård, utbildning och säkerhet. Det är ingen tillfällighet att länder i toppen på välfärdsrankingen - som Danmark, Sverige och Finland - har en omfattande offentlig sektor. Här ger man stöd till områden där produktiviteten svårligen kan öka. Historieundervisning och läkarbesök låter sig inte lika enkelt ’effektiviseras’ som framställningen av kylskåp eller bilar.
Den naturliga konsekvensen blir då att den offentliga sektorn slukar en allt större del av kakan.

Fenomenet uppmärksammades på 1960-talet av den amerikanske nationalekonomen Wiliam Baumol, därav beteckningen ’Baumols sjukdom’, och det beskriver ett läge när priserna inom arbetsintensiva sektorer som sjukvård och undervisning stiger snabbare än inom sektorer där allt fler av arbetsuppgifterna kan utföras maskinellt.

Men stopp ett tag...

Borde vi inte hellre kalla det för en gåva än en sjukdom? Faktum är ju att ju snabbare och effektivare våra fabriker och datorer blir, desto mindre behöver vi bry oss om effektivitetsaspekten inom vård och undervisning. Det vill säga: ägna mer tid och uppmärksamhet åt våra sjuka och gamla och införa mindre skolklasser. Det vore väl fantastiskt? Enligt Baumol är det främsta hindret för att vi ska kunna omfördela våra resurser till så nobla syften ’illusionen att samhället inte har råd’.

Det är en styvnackad illusion. Om man är besatt av effektivitet och produktivitet är det svårt att inse det sanna värdet av vård och undervisning. Det är skälet till att åtskilliga, såväl politiker som skattebetalare, enbart ser till kostnader. De inser inte att ett rikt land tvärtom borde investera mer i lärare och läkare. I deras ögon är kostnadsökningarna inte en gåva, utan en sjukdom.

I kapplöpningen mot maskinen måste vi hur som helst, om vi nu inte föredrar att driva våra skolor och sjukhus som fabriker, utgå ifrån att kostnaderna för vård och utbildning bara fortsätter stiga. Produkter som kylskåp och bilar har däremot blivit *för billiga*. De som enbart ser till en varas pris blundar för en lång rad andra kostnader. En brittisk tankesmedja har räknat ut att en reklamman för varje införtjänat pund i själva verket förbrukar ett värde av sju pund i form av stress, överkonsumtion, miljöförstöring och skulder. För samma inkomst skapar däremot en sophämtare ett mervärde på tolv pund i form av folkhälsa och hållbarhet.

Den offentliga sektorn utför många tjänster med en uppsjö av dolda intäkter, medan den privata sektorn i stället är genomsyrad av dolda kostnader. ’Vi har råd att betala mer för de tjänster som vi behöver - i första hand vård och undervisning’, skriver Baumol. ’Vad vi däremot kanske inte har råd att betala är följderna av de sjunkande kostnaderna’.

Det här är lätt att avfärda med argument som att den sortens ’externa effekter’ inte kan beräknas eftersom de bygger på alltför många subjektiva antaganden. Visst, men däri ligger själva poängen. Varken ’värde’ eller ’produktivitet’ går att uttrycka i objektiva siffertal, hur mycket vi än låtsas. ’Många avlägger examen, alltså håller vi hög klass på undervisningen’ - ’Våra läkare är fokuserade och effektiva, alltså erbjuder vi god vård’ - ’Vi publicerar oss flitigt, alltså är vi ett utomordentligt universitet’ - ’Vi har höga tittarsiffror, alltså producerar vi fantastiska TV-program’ - ’Tillväxten ökar, alltså går det bra för landet’ ...

I vårt prestationssamhälle är själva målen lika absurda som i de forna sovjetiska femårsplanerna. Att basera det politiska systemet på produktionssiffror är att jämställa välmående med ett kalkylprogram. ’Produktivitet kan robotar ägna sig åt’, skriver författaren Kevin Kelly. ’Människan är bättre på att fördriva tid, experimentera, leka, skapa och upptäcka’. Att styra utifrån siffror är det enda som återstår för ett land som inte längre vet vartåt det vill, ett land som saknar en utopi.

s. 117-119

Den i särklass bästa platsen att börja lägga grunden för en bättre värld är klassrummet.

Förbättrad skolundervisning må ha bäddat för meningslösa sysselsättningar, bullshit jobs, men har å andra sidan också möjliggjort en ny och påtaglig tillväxt på andra områden. På en tänkbar lista över yrken som fått störst inflytande över andra skulle lärare säkert hamna på en av topplatserna. Inte för att lärare kan räkna med vare sig pengar, makt eller status, utan för att undervisning har en inverkan på något avsevärt större - mänsklighetens framtida vägval.

Det kanske låter dramatiskt, men ta första bästa grundskolelärare. Fyrtio år i ett klassrum med tjugofem elever innebär att man får ett livsavgörande inflytande på tusen barn. Dessutom influerar läraren eleverna i den ålder då de är som allra mest formbara. De är trots allt fortfarande barn. Fröken eller magistern rustar dem inte bara inför framtiden, läraren har på samma gång en avgörande inverkan på hur nämnda framtid ska gestalta sig.

Med andra ord är klassrummet den i särklass bästa platsen för oss att göra framtidsinvesteringar som på sikt är lönsamma för samhället som helhet.

Men att så också sker hör till sällsyntheten. Alla stora skoldebatter handlar om kvantitet. Om avkastning. Om didaktik. Skolundervisning framställs alltid i termer av anpassning - som ett slags glidmedel för att ta oss så smidigt som möjligt genom livet. I utbildningskonferensvärlden lämnas fältet fritt för marknadsanalytiker som skådar in i framtiden och slår fast vilka färdigheter som kommer att väga tyngst under tjugohundratalet. Nyckelorden är ”kreativ”, ”anpassningsbar” och ”flexibel”.

Man riktar undantagslöst fokus på kompetens i stället för på värde och mening. På didaktik i stället för ideal. På ”problemlösningsförmåga” i stället för på vilka problemen är. Utan undantag kretsar man kring en och samma fråga: vilka kunskaper och färdigheter kommer dagens elever att behöva på framtidens arbetsmarknad - marknaden år 2030?

Vilket i själva verket är helt fel frågeställning.

År 2030 kommer det sannolikt att råda stor efterfrågan på listiga revisorer med rymligt samvete. Förutsatt att de aktuella trenderna håller i sig kommer länder som Luxemburg, Nederländerna och Schweiz att bli ännu mer lukrativa och effektiva skatteparadis för multinationella aktörer och lämna utvecklingsländerna ännu längre bakom sig. Om syftet med utbildning är att surfa på dylika trender snarare än att bryta dem, kommer egoism att vara det här seklets viktigaste färdighet. Inte för att lagen eller marknaden eller teknologin kräver det, utan kort och gott för att det uppenbarligen är det mest populära sättet att tjäna vårt levebröd.

I stället borde vi ställa oss en helt annan fråga: Vilka kunskaper och färdigheter vill vi att våra barn ska ha år 2030? I så fall skulle vi lägga tyngdpunkten på att styra och skapa, inte på att förutse och anpassa. I stället för att fundera på vad vi behöver lära oss inför en eller annan meningslös sysselsättning kan vi överväga vad vi verkligen vill syssla med. Det är en fråga som inga marknadsanalytiker har svaret på. Hur skulle de kunna ha det? De ägnar sig enbart åt att tolka trenderna, inte skapa dem. Det är vår egen uppgift.

För att kunna ge ett svar på frågan måste vi först rannsaka oss själva och våra ideal. Vad önskar vi oss? Mer tid över för vänner och familj? För frivilligarbete? Konstnärlig verksamhet? Sport? Framtidens undervisning skulle syfta till att förbereda oss inte enbart för arbetsmarknaden utan även för något mer grundläggande: livet. Vill vi tygla finansmarknaden? I så fall kanske vi borde ge våra spirande ekonomer några lektioner i filosofi och moral. Söker vi större solidaritet mellan raser, kön och klasser? Vig i så fall fler skoltimmar åt samhällskunskap.

Om vi låter undervisningen präglas av våra nya ideal så hänger arbetsmarknaden med av bara farten. Om läroplanen lägger större vikt vid konst, historia och filosofi kommer snart konstnärer, historiker och filosofer att bli mer eftertraktade. Det påminner om vad John Maynard Keynes drömde om när han 1930 kastade en blick hundra år in i framtiden. Tack vare ökat välstånd - och ökad automatisering av arbetet - skulle vi slutligen vara i stånd att ”skatta målen högre än medlen och låta det goda gå före nyttan”. Syftet med en kortare arbetsvecka är inte att vi alla ska kunna kunna sitta och rulla tummarna, utan att vi ska kunna ägna mer tid åt saker som vi verkligen värdesätter.

Till syvende och sist är det varken marknaden eller teknologin som avgör vad som är värdefullt, utan samhället. Om vi vill göra tjugohundratalet till ett sekel då alla blir rikare måste vi först av allt ta farväl av dogmen att allt arbete är meningsfullt. Och när vi ändå slaktar gamla heliga kor kan vi lika gärna överge den gamla vanföreställningen att hög lön automatiskt står i relation till hög samhällsnytta.

Då kanske vi också kan komma fram till insikten att det helt enkelt inte lönar sig att vara bankman om man vill skapa något av verkligt värde.

s. 163-166

Ur: Bregman, R. (2018; orig. 2016), ”Utopia för realister”, Natur & Kultur. Översättning Per Holmer.

Vegonorm - javisst!

Greenpeace uppmanade mig att skicka ett öppet brev till partiernas gruppledare, vilket jag gjorde. Det ledde till följande replikväxling.


Vegonorm?

Javisst!

Att politiker bestämmer vad jag äter är obekvämt nära att de bestämmer vad jag tänker. Hur tänker du nu?

Du är känslig för sånt. Jag ser normdesign som grundläggande. Tänk på rökning, bilbälten, hbtq... Inte konstigare att gå vidare och utmana.

Det är ju så här: Vi utgår från att det som gäller just nu är normalt och rätt. Samtidigt är vi väldigt flexibla. Det viktigaste för oss är att göra som andra och bli accepterade. Och att följa minsta motståndets lag så länge vi inte drabbas av sociala sanktioner. Vår uppfattning av rätt och fel böjs av i detta kraftfält.

För mig är det uppenbart att kött leder till negativ klimatpåverkan, skada, död och lidande. Jag vet samtidigt att vi alla är dåliga på att konfrontera detta och bry oss - om det inte påverkar vår omedelbara sociala situation. Normativt är det en no-brainer att minska sitt klimatavtryck.

Om hundra år kommer vårt köttätande nu att betraktas som vansinnigt och man kommer att fråga sig: varför gjorde de så, när de egentligen visste att det var fel? Detta är ett mönster vi ser igen och igen i historien, i stort och smått.

Jag vill inte skämmas mer än nödvändigt över mitt legat. Det kräver att jag inte bara äter mindre kött själv, utan att jag också axlar det sociala obehaget att flytta denna och andra normer.

Du är ju inte dum, så trots dina libertarianska reflexer så vet du att dina tankar inte är dina egna, och aldrig kan vara det. Det delar du med min ”vänster”. Men du invänder att ingen ska bestämma över dig, eller åtminstone att det finns ett klassiskt problem som gäller vem om ska bestämma vem som ska bestämma... Godtycklighet och auktoritärt styre väntar.

Till detta säger jag två saker: I det här fallet vill jag att någon annan ska bestämma över mig och andra. Jag bestämmer inget själv men använder min demokratiska rätt att agitera och rösta på den om bestämmer just detta åt mig. Du kan rösta på någon annan. Och så länge demokratin inte hotas - vilket den inte görs av en normdesignande vänster - så har du möjlighet att ändra beslutet längre fram.

Men det kommer du inte att vilja. Tvärtom, du kommer att tycka det är självklart när du vant dig.

Man kan vänja sig vid nästan vad som helst - skit också. Så det enda viktiga är: ÄR det bra att äta mindre kött?

En sak till: Hot mot ens egen bekvämlighet eller preferenser är inte ”tyranni”. Motsatsen gäller också: Ett bekvämt liv kan innefatta tyranni (ex. majoritetens tyranni under apartheid).

Normer styr även under status quo, och oavsett om de ligger i linje med just dina temporära uppfattningar om vad som är normalt eller inte. Att undertrycka en vegonorm är lika auktoritärt - eller inte - som att propagera för den.

Att INTE undertrycka eller propagera för en norm är ett aktivt val - en normdesign - på samma sätt sätt som motsatsen.

Maestro Bernardo

Maestro Bernardo har verkligen förvånat mig. Han har förvånat mig så att jag legat och tänkt över det nästan hela natten.

De satt och talade som vanligt igår kväll och om sina vanliga högtidliga samtalsämnen. Men han var tung till sinnes, kunde man märka. Han satt med handen om det stora skägget, grubblande och tyngd av tankar som inte måtte ha skänkt honom någon glädje. Men han var full av glöd, riktigt lidelsefull när han talte, fast det var inte en glöd som syntes utan som verkade övertäckt med aska. Han var inte sig lik, man skulle ha kunnat tro att det var en annan som man lyssnade till.

Människotanken, sade han, mäktar till sist så oändligt litet. Dess vingar är starka, men ödet som gav oss dem är starkare än vi. Det låter oss inte undslippa, inte nå längre än det vill. Vår färd är bestämd, efter ett litet kretslopp som fyller oss med förväntan och glädje hämtas vi tillbaka som falken av snöret i falktämjarens hand. När ska vi nå frihet? När ska snöret skäras av och falken höja sig mot den öppna rymden?

När? Kommer det någonsin att ske? Är det inte i stället just vårt väsens hemlighet att vi är bundna vid falkenerarens hand och alltid kommer att förbli det. Om någon förändring skulle ske i detta så skulle vi inte längre vara människor och vårt öde inte längre människoöde.

Och ändå är vi skapade till att alltid lockas av rymden och tro oss tillhöra den. Och ändå finns den ständigt över oss, öppnar sig för oss som något fullkomligt verkligt. Den är verklighet likaväl som vår fångenskap.

Varför finns detta oändliga rum som vi likväl aldrig kan nå? frågade han sig. Vad är det för mening med denna gränslösa storhet omkring oss, omkring livet, när vi ändå är lika hjälplöst fängslade, och när livet förblir likadant för det, lika instängt i sig själv? Vad tjänar de stora måtten då egentligen till? Varför ska vårt lilla öde, vår trånga dal, ha sådana mäktiga omgivningar? Blir vi lyckligare för det? Det ser inte så ut. Det ser ut som om vi bara blev ändå olyckligare, sade han.

Jag iakttog honom noga, hans dystra ansiktsuttryck och den gamla blickens underliga trötthet. 

Blir vi lyckligare av att söka efter sanningen? fortsatte han. Jag vet det inte. Jag bara söker den. Hela mitt liv har varit ett enda långt rastlöst sökande efter den, och jag har trott mig ana den någon gång, tyckt mig skymta något av dess rena himmel - men aldrig har himlen verkligen öppnat sig för mig, mina ögon insupit dess oändliga rymd, utan vilken ingenting här verkligen kan förstås. Det är inte tillåtet för oss. Därför har också all min strävan i själva verket varit förgäves. Därför har allt vad jag rört vid bara blivit halvsant och ofullgånget. Med smärta tänker jag på mina verk och med smärta och vemod måste alla betrakta dem - som en torso. Ofullgånget, ofullbordat är allt vad jag skapat. Allt lämnar jag ofullbordat efter mig.

Men är det underligt?

Det är ju människoödet. All mänsklig strävans, allt mänskligt verks oundvikliga öde. Är det någonsin mer än en ansats, en ansats till något som aldrig kan nås, som inte är avsett att kunna nås av oss. Hela den mänskliga kulturen är i själva verket blott en ansats till någonting ouppnåeligt, något som långt överstiger vår förmåga att förverkliga. Den står där stympad, tragisk som en torso. Är inte människoanden själv en torso?

Vad tjänar vingar till, när de ändå aldrig verkligen får lyftas. De blir till en börda i stället för befrielse. Vi tyngs av dem. Vi släpar på dem. Till sist blir de oss förhatliga.

Och vi känner det som en lättnad när falkeneraren drar ner huvan över huvudet på oss efter att ha tröttnat på sin grymma lek, så att vi slipper att alls se någonting.

Han satt där nedtyngd och mörk, med ett drag av bitterhet kring munnen, och ögonen glödde i honom med en farlig glöd. Jag var sannerligen högst förvånad. Var det samme man som för inte länge sen hänförts av människans gränslösa storhet, som förkunnat hennes allmakt, hur hon ska härska som en allsvåldig konung i sitt mäktiga rike. Som framställt henne som en gudars like.

Jag förstår mig inte på honom. Jag begriper ingenting.

Och fursten han satt där och hörde på, mycket fängslad av sin store mästares ord, fastän de var så olika allt vad han förut förnummit ur hans mun. Han tyckte alldeles som han. Han är verkligen läraktig, måste man säga.

Hur hänger det ena ihop med det andra? Hur förenar de sådana motsatser inom sig och kan sitta och tala om allt med samma djupa övertygelse? För mig som alltid är likadan, som är alldeles oföränderlig, är det obegripligt.

Jag har legat vaken och försökt bli klok på dem, men det lyckas mig inte. Jag kan inte komma underfund med det här.

Än är det ett enda jubel över det stora, härliga i att vara människa. Än är det bara hopplöshet, fullkomlig meningslöshet, förtvivlan. 

Hur är det då?

Han har slutat upp med att arbeta på furstinnans porträtt. Han säger att han inte kan fullborda det, att det är något hos henne han inte kan tränga in i, inte förklara för sig. Det blir ofullbordat det också. Som nattvarden, som allt han tar sig för.

Jag har råkat få se det engäng inne i furstens rum och jag förstår inte vad det är för fel på det. Jag tycker det är utmärkt. Han har målat henne alldeles som hon är, som en halvgammal sköka. Det är verkligen likt, rent djävulskt likt. Det liderliga ansiktet med de tunga ögonlocken och det lastbara, halvt frånvarande leendet, allting är likt. Och hela hennes själ har han fått in i bilden, det är rent kusligt avslöjande.

Han är nog iallafall en stor människokännare.

Vad som saknas? Han tycker ju att det är någonting som saknas. Vad då? Något som gör att det ändå inte är hon, något väsentligt? Vad skulle det vara? Det förstår jag inte alls.

Men när han säger att det är ofullbordat så är det väl det. Allt lämnar han ju ofullbordat efter sig, har han ju sagt. Allt är bara en ansats till något som aldrig kan förverkligas. Hela den mänskliga kulturen är bara en ansats - någonting alldeles ogenomförbart. Och därför är det hela egentligen fullkomligt meningslöst.

Ja, naturligtvis är det det. Hur skulle livet se ut om det inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det.

Det där vet jag av mig själv. Det är mitt väsen att veta.  

Ur Per Lagerkvist (1944/2014), Dvärgen. Brombergs. s. 54-59.