”Olika slags ’tystnadskulturer’ har blivit vanligare i svensk förvaltning på ett sätt som hindrar tjänstemän och andra offentliganställda att genomföra sina uppdrag … Dynamiken känns igen. Först etableras ett antal normer i värdegrundsdokument, white papers, och styrdokument som motiveras av lovvärda motiv - såsom att öka integration, minska diskriminering och utanförskap. Därefter upprättas strukturer som ska utvärdera och följa upp efterlevnaden av de nya normstyrningsmålen som kan gå mycket långt vad gäller detaljstyrningen. Och i den processen, när HR-avdelningar, likavillkorsspecialister och olika slags normstyrningskontrollanter får omfattande makt och befogenheter så tycks det ge upphov till samma effekt. Det uppstår en rädsla för att göra fel, att kalla saker vid fel namn, att bryta mot uppställda normer så att tjänstemännen själva blir just den del av problemet som de så ofta slentrianmässigt antas vara. De som ska kontrollera efterlevnaden av nya principer och normer måste dessutom kunna visa varför de ska få behålla sina jobb. Sammantaget leder det till att viktiga incitamentsstrukturer förvrids och stoppar den som vill handla i enlighet med verksamheters egentliga huvudsyften. Och det blir inte bättre av att mycket hård normstyrning motiveras av antaganden om att ett diskriminerande tankesätt genomsyrar hela verksamheter. … Den som pekar ut ett problem riskerar själv att betraktas som en del av det. Då är det säkrast att vara tyst.”
— Widmalm & Persson (red.), Skör demokrati, s. 34-35
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar