Fri vilja. Igen.

Sitter och tänker på fri vilja, determinism, kompatibilism, moraliskt klander och juridiskt ansvar. (Både Dennett och Sapolsky har ju argumenterat för olika perspektiv den senaste tiden.)

Normalt är jag icke-kompatibilist. Jag gillar det argument jag hittade i en bok av två tyska filosofer för flera år sedan:

”Antingen är världen deterministisk och då finns ingen fri vilja, eftersom allt du gör avgörs av bakomliggande faktorer bortom din kontroll. Eller så är världen icke-deterministisk och då har du ingen ”fri” vilja eftersom de handlingar du gör är *oberoende* av bakomliggande faktorer - vilket innebär att de är slumpmässiga och att du inte kan ta åt dig äran av processen som ledde fram till dem.”

Välvilligt kan man säga att Sapolskys bok resonerar i linje med detta.

Och Dennetts kompatibilism uppfattar jag normalt som lite ad hoc, motivated reasoning. Typiskt de där försökspersonerna som får mer pengar i Monopol och efteråt säger sig vara värda segern på grund av egna insatser.

För mig är det viktigt att ta avstånd från retributiv rättvisa och från vulgära varianter av meritokrati. Som en anständig vänster.

Därför har jag länge även av ideologiska skäl varit allergisk mot resonemang av typen ”bara ta dig i kragen”, ”grit” m.fl.

Och det är uppenbart för mig att människor är produkter av konstitutiv, miljömässig och situationell ”tur” och därför inte kan eller bör vara föremål för moraliskt klander.

Jag är förstås plågsamt medveten om att det svårligen går att leva upp till dessa satser - vare sig psykologiskt eller sociologiskt.

Nåväl, jag tror att jag drabbades av ett litet genombrott nyss. Jag läser Sapolsky och känner att hans encyklopediska redogörelse för alla omedvetna influenser som genererar våra beteenden räcker långt som ammunition för en uppgörelse med många förlegade synsätt och samhällsinstitutioner - men inte riktigt hela vägen för att överbrygga klyftan mellan empiri och filosofi…

Dennett sa en sak i Michael Schermers podd nyligen som fastnade och som jag minns ungefär så här:

Människor har olika grader av fri vilja, i olika situationer och vid olika tidpunkter. Om man har *tur* (är ”frisk”, ”vid sunda vätskor”, etc.) så är man i stånd att (i en viss situation) överblicka och utvärdera olika handlingsalternativ och välja ett lämpligt sådant (som inte bryter mot lagar, normer och överenskommelser; som minimerar negativa konsekvenser). Framförallt är man i stånd att *välja bort* alternativ som gynnar en själv men som av olika anledningar har negativa konsekvenser för andra (samhället, sig själv).

Denna förmåga är vad jag tidigare kallat för ”programmerbarhet”. Det är mitt sätt att balansera mellan förlamande, relativistisk determinism och flummig kompatibilism. Om du har förmågan att lära dig vad som gäller och om du visar att ditt beteende kan påverkas av piskor och morötter - ja, då kan du ”programmeras” att bete dig gynnsamt och förutsägbart och är därmed att lita på.

När Dennett sa ”tur” (om han nu gjorde det) så öppnade han vägen för en syntes. Ja, vi kan uppvisa förmågan till ”programmerbarhet” (vissa, ibland). Nej, vi kan inte berömmas för den tur som (tillfälligt) försätter oss i detta tillstånd.

Hur blir det då med juridiskt ansvar? Det är här jag tyckte att det ”klickade till” lite i skallen…

Rättssystemet försöker faktiskt operera enligt ovan: Filtrera ut dem som faktiskt är (var) programmerbara (men handlade lagvidrigt i eget intresse,  trots att de kunde gjort annorlunda, insåg konsekvenserna, och tog en chans) och straffa dem. Brottslingar som inte betraktas som helt ansvariga får mildare domar (brottsrubriceringar) och straff.

Varför ska de tursamma straffas? Inte för att lida retributiv skada, utan för att signalera till andra med turen att vara ”programmerbara” att de löper en stor risk att straffas själva om de begår brott och hävdar att de inte kunde gjort annat.

(Och eventuellt också för att skydda andra. Men det blir ju lite paradoxalt. Det är ju just de med tur - de som *kan* hållas ansvariga, de ”programmerbara” - som samhället *inte* behöver skyddas mot. Nej, straffet kan endast tjäna som ”omprogrammering”. Omvänt, bland dem som släpps fria p.g.a. förmildrande omständigheter finns de som samhället bör skydda sig från. Återigen utan klander.)

Det är ju det som är problemet, vilket blev tydligt när Schermer intervjuade Sapolsky:

”En professor åker på konferens. Han uppfyller Dennetts kriterier för moraliskt och juridiskt ansvar, är ”vid sunda vätskor”. Under tjugo års äktenskap har han aldrig varit otrogen, men denna kväll - under speciella omständigheter utanför hans kontroll - är han det. Han åker hem och berättar för sin fru, och tillägger  genast att det som skedde var determinerat, förutbestämt av faktorer bortom hans kontroll [och här följer ett utdrag ur en av Sam Harris böcker som poetiskt redogör för omöjligheten att ta ansvar för något]”

Schermer frågar ironiskt hur Sapolsky tror (tycker) att frun reagerar. För Schermer (och Dennett) är det uppenbart att hon kommer (och bör, ska) ge professorn en fet örfil. Men Sapolsky säger: ”Hon måste ta honom på orden.” Och that’s it!

Medan Schermer och Sapolsky pratar vidare är jag mest förvånad över att Schermer *inte* genast kontrar med: ”Jaha, men i så fall, vad hindrar mig - som mycket väl *är* i stånd att motstå frestelsen att bedra min fru (i ”samma”, motsvarande situation; även om det är aldrig så lockande) - från att både äta kakan och ha den kvar: Att vara otrogen och sedan hävda att jag inte kunde låta bli?

Det är för att förhindra människor med självkontroll att agera som om de bar Gyges ring som vi straffar människor som har, eller snarare *skulle kunna ha* självkontroll.

För om man nu *hade kunnat* hållas ansvarig - om man *kunde* gjort annorlunda, överblickade konsekvenserna, kände till regler, lagar och normer, kunde välja bort egenintresset, etc.… - varför *gjorde* man inte det då?

Det var inte av ”fri vilja”. Det determinerades av faktorer bortom ens kontroll. Ja, även uppkomsten av tanken ”Jag måste inte göra detta. Jag vet att det är fel. Jag skadar andra och jag kan låta bli. Men jag gör det ändå och låtsas sedan att jag inte kunde låta bli.” ligger ju utanför ens kontroll!

Alltså kan man *inte* hållas ansvarig.

Men kanske: Man bedöms vara i stånd att (om-)programmeras för att (åter) *uppnå* ett tillstånd av pålitlighet och förutsägbarhet.

Och sen har vi meta-nivån: Att yrka på ansvarshållande (och straff) - även om det sker på skakiga grunder och kanske framförallt om det sker i termer av moraliskt klander och klentroget avståndstagande - är i sig ett sätt att (omedvetet) signalera sin pålitlighet som allierad (inte nödvändigtvis som kontrollerad regelföljare, men som någon som åtminstone inte är otrogen mot *dig*).