När jag ser demonstrationerna mot vaccinpass tänker jag: Hur kan de här människorna med att öppet visa att de inte är fungerande samhällsmedlemmar; att de skiter fullständigt i andra och alltid fuskar när allmänna nyttigheter ska fördelas; att de är stolta över detta, och dumma nog att tro att deras argument om frihet har någon relevans överhuvudtaget; att de till yttermera visso ser sig som hjältar och oss som inte demonstrerar som får?
Och hur kan vi acceptera att detta får fortgå, och att medier behandlar det med en neutralitet som åtminstone för mig gränsar till både flathet och ett tvehågset gillande; där många troligen myser lite till mans, både över den ”kreativa konflikten” och åt det faktum att det här verkar visa att yttrandefriheten ändå mår ganska väl?
Som jag ser det är demonstranterna ett gäng illdådare som vädrat morgonluft och insett att de genom skamlös offensiv kan framställa sina uppenbart antisociala tendenser som dygder. Och på sidlinjen står nynazisterna och gnuggar händerna och slänger bränsle på lågorna genom hårresande analogier till judestjärnor. Men går det så går det. Och det gör det ju!
Hur hade reaktionen sett ut om demonstranterna istället utgjordes av oblyga skattefuskare? Eller en förening för folk som vägrar använda säkerhetsbälte eller följa hastighetsbegränsningar - och som ger sig ut på vägarna utan körkort - och som tidigare hållit detta för sig själva men som nu kommer ut med stolthet?
Så går det när ordet frihet har blivit så infekterat att vanligt hederligt folk inte vågar ifrågasätta dess användning av rädsla för att bli ifrågasatta. Detta är en fortsättning på postmodernismen och woke-kulturen, och om vi inte vågar säga ifrån snart så fungerar ingenting längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar