Den senaste tiden har jag läst Henrichs "The Weirdest People in the World", Kimmo Erikssons och Pontus Strimlings m.fl. "Perceptions of the appropriate response to norm violation" och Scott Alexanders "The Consequences of Radical Reform" samt sett Adam Curtis filmserie "Can't Get You Out of My Head" och upplevt en drastisk förändring i mitt sätt att se på evolution av normer och på kampen mellan upplysning och motupplysning.
Hur tillämpbar är egentligen evolutionär spelteori (duvor och hökar, tit-for-tat, o.s.v. )? Om alla människor historiskt har levt i små klansamhällen - hur och när har i så fall de UPPREPADE interaktionerna med OLIKA, OKÄNDA och EXTERNA potentiella samarbetspartners uppstått och på sikt gett upphov till ett selektionstryck för ökad tillit och samarbete?
Är det kanske som Kimmo och Pontus har sagt till mig hela tiden, att det är en återvändsgränd att försöka visa hur utökat samarbete kan motiveras matematiskt?
Henrich verkar säga att endast med mycket osannolika, starka och långvariga sociala normstrukturer kan vi psykologiskt förmås att (relativt kortsiktigt) anta en samarbetsvillig inställning - snarare än tvärtom. Den enda gång som detta har inträffat var när den katolska kyrkan och karolingerna slog sina påsar ihop för att tvinga sönder släktskapsbaserade lojaliteter i Centraleuropa under medeltiden - och detta endast för att de råkade gynna deras egna syften, och för att det gav upphov till en självförstärkande cirkel av ökad (centraliserad) makt och ökade möjligheter till fortsatt (egennyttigt) normgenomdrivande.
Oavsett hur ekonomiskt rationellt ökat samarbete ter sig - även på relativt kort sikt - så verkar ”naturliga” klanbaserade normer vara mycket starkare och därför förhindra att utökat samarbete kan utvecklas.
När jag tänker lite mer på det där med normutveckling så slår det mig att den progressiva sidan här har ett mycket starkt och avgörande argument i den eviga diskussionen om konservatism kontra progressivism.
Konservatismen har, å ena sidan, den kulturella evolutionen i allmänhet på sin sida - motupplysningens starkaste argument är att vi inte ska peta i organiska förlopp för att vi inte vet vad vi gör och därför riskerar att göra allting värre.
Dessutom försvagas de progressiva argumenten för att vi åtminstone delvis är (potentiellt) altruistiska och egalitära ”i grunden”.
Å andra sidan visar Henrich att önskvärda tillstånd inte uppnås utan särdeles kraftiga och långvariga interventioner - oavsett om de är medvetet designade för ett visst syfte eller inte. Utan sådana är den kulturella evolutionen starkt begränsad och avsnörd från gynnsamma utvecklingsvägar av historiska omständigheter och krafter.
För att få önskad utveckling till stånd krävs kraftfulla interventioner.
Detta innebär inte att frågan är avgjord. Problemet med att komma överens om, överblicka och kontrollera social ingenjörskonst återstår. Det gör också frågan om huruvida det överhuvudtaget finns några (bättre, bästa) lösningar eller om det bara finns kompromisser och ett fåtal balanspunkter (så att det perfekta blir det godas fiende).
Däremot verkar frågan om huruvida människan är ond eller god försvinna ur kalkylen, liksom konservatismens outtalade förhoppning om att vi genom passivitet obönhörligt rör oss mot den bästa av alla praktiskt möjliga världar.
