Walden 3

Äntligen klar med Zuboffs "Surveillance Capitalism". En tung bok, på flera sätt, men mycket läsvärd. Ett extremt ambitiöst projekt: teoribygge; sociologisk betraktelse; litteratur; massiv fältstudie; personlig kamp. Jag är mycket imponerad, men också provocerad. Det är framförallt tre saker som skaver - i en mycket innehållsrik och givande bok, som jag sympatiserar med till 95 %.

* "Will to will"

* "Behavioral economic's view of human frailty"

* "Mystery equals freedom"

Zuboff är en liberal marxist, vad det verkar. Lite för liberal för min smak. Tror jag... Hon insisterar på en version av fri vilja som jag inte riktigt kan köpa. Jag kan förstå att hon gör det, och jag kan också förstå varför. Men jag tror att hon har fel. Och jag tror också att hon gör fel i att tro att hon behöver denna fria vilja, vare sig i sin analys eller för sina varningar.

Zuboff är en mycket imponerande person. Bokens tillblivelse motsvarar ett herkuliskt arbete. Zuboff tillskriver detta sin "vilja att vilja" kämpa sig upp varje morgon - i med- och avsevärd motgång; en vilja som hon befarar blir alltmer sällsynt i takt med att övervakningskapitalismen dränerar oss på både identitet, kreativitet och handlingskraft. Men i denna "vilja" gömmer sig en romantisk tanke om den orörde röraren; den liberala samhällsdrömmens autonoma subjekt. Zuboff vill till varje pris värna detta subjekt, och jag håller med. Men för det krävs inget magiskt tänkande, utan endast insikten om vikten av att ge varje individ goda förutsättningar att kultivera sin identitet.

I sin kritik av övervakningskapitalismen är Zuboff skoningslös, men hon är relativt överseende med den nyliberala världsordning som föregått den. Att ekonomisk beteendevetenskap stör henne verkar framför allt bero på att den hotar hennes bild av sig själv och andra som rationella varelser. Här är hon mer emotionell än intellektuell.

Skinners analys - att frihet (i denna magiska bemärkelse) kräver ett mysterium; att upplösningen av mysteriet omintetgör friheten; och att mysteriet kan och bör upplösas - är korrekt. Zuboff kämpar emot denna analys med näbbar och klor, men utan att övertyga mig. Däremot håller jag med henne om faran av att låta mysteriets lösning ägas av en stat eller ett företag. Det måste naturligtvis vara allmängods. Och Skinners vision om hur samhället ska (eller måste) organiseras när vi väl känner till lösningen på mysteriet - ja, den kan ifrågasättas.

För Zuboff är känslan av frihet så viktig att den inte får vara obefogad. Det är förstås ett felslut. Men jag tror att vi kan rädda frihetskänslan - om än inte den magiska friheten. Skinner verkar tro att Nozicks upplevelsemaskin är den enda logiska slutpunkten. Men i den mån handlingsutrymme ingår i hedonium (och det gör det nog) så måste det förstås värnas.

Zuboff är inte bara orolig för mysteriets upplösande, utan också för att lösningen ger makt att förutsäga och att manipulera. Det har hon förstås rätt i, och 95 % av boken ägnas åt att dokumentera hur detta redan sker och hur det kommer att fortskrida om vi inte vaknar och gör motstånd. Men vi måste hålla isär existens, analys, prediktion och modifikation. De förra är nödvändiga men inte tillräckliga villkor för de senare. Dessutom är prediktion och modifikation inte dåliga i sig, snarare tvärtom. Det viktiga är att vi tillsammans bestämmer vad, hur och varför.

Dagens liberaler beter sig som en karikatyr av Odysseus: De binder sig inte vid masten utan intalar sig själva att de kan motstå sirenernas sång med ren viljestyrka. Då spelar det ingen roll hur mycket vi vet om sirenernas sång; vår egen hybris kommer att fälla oss.

Kanske Zuboff vill hävda att hon snarare förespråkar att vi sätter munkavle på sirenerna innan vi seglar vidare. Men vad händer då nästa gång? Vi kan knappast upptäcka eller utrota alla sirener. Vi måste istället ta fram effektiva hörselskydd för oss själva. Inte sådana som stänger ute alla misshagliga ljud och därför långsiktigt försvagar vår förmåga att skilja ljud från oljud - det skulle innebära en omyndigförklaring, vilket en acceptans av vår bristfälliga hörsel inte är - utan brusreducerande hörlurar, för vars design och funktion vi själva tar ansvar.

Projekt för en ny upplysning:

- Effektiv Altruism
- Fortsätta upplösningen av mysteriet
- Hitta nya sätt att kombinera frihet med icke-mysterium
- Politisk och social administration av olika personligheter/intressen
- Valets och frihetens ontologi och etik
- Balansera individuella val och kollektiv välfärd
- Maximera välstånd, jämlikhet och hållbarhet

---

Recension av Merciers nya bok i SvD häromdan. Ojojoj... Om jag retar mig på marxisten Zuboff, hur mycket kommer jag inte då att störa mig på Mercier?! (Och på det faktum att SvD förstås uppskattar hans budskap att människor visst är rationella och förnuftiga.) Jag spänner fast säkerhetsbältet och gasar på...

21 tankar inför det 21:a århundradet - och ett moment 22

Jag avslutar just läsningen av Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 Lessons for the 21st Century”. Jag har inte läst de två föregående, ty jag har varit skeptisk till fenoment Harari just för att han snabbt blivit så populär.

Jag blev positivt överraskad. Boken innehåller massor av godis, och ganska lite annat. Harari har rätt i det mesta och tillför en hel del eget, inte minst i syntes och klarhet.

Jag har under läsning - och glada utrop - stött på en del kritiska kommentarer som gått ut på att boken är betydligt sämre än sina föregångare och att den helt enkelt är dålig. Det förstnämnda kan jag inte uttala mig om, förutom att det delvis skulle kunna förklara det sistnämnda - genom kontrastverkan. Men i den mån andra förklaringar tarvas, känner jag mig faktiskt villrådig.

Jag har ju läst en hel del. När jag nu läser en bok som jag finner ovanligt bra, och samtidigt upptäcker att den av andra tvärtom uppfattas som dålig, så blir jag både orolig, fundersam och nyfiken.

Den kritik jag har sett har jag inte kunnat ta till mig. Den förefaller substanslös, irrelevant. Jag förstår den inte. Men nu slår det mig: Kan det vara så att klagomålen egentligen inte handlar om de till synes triviala faktorer som faktiskt tas upp, utan om ideologiska skavsår?

Det kanske inte är enstaka faktafel, översättningsmissar (?), urval, etc. som ger uppgov till kritik, utan just det innehåll som kritikerna inte kunnat behäfta med någon konkret brist? Trots att kritiken innehåller ord som ”slarvigt” och ”tunt”, så är det kanske det innehåll som faktisk föreligger - i tillräcklig omfattning - som är problemet?

Och jag, som sväljer detta innehåll med hull och hår, är förstås blind för de svårsmälta ingredienserna.

Med den idén som motivation upprättar jag en lista över några av de saker som Harari ifrågasätter - ofta i drastiska ordalag. Det kan ju hända att den innehåller en eller flera av kritikernas älsklingar och att detta faktum i sig, snarare än någon objektiv brist hos boken, förklarar de negativa reaktionerna.

Ja, kanske är det just det faktum att Hararis ifrågasättande är så svårundkomligt som resulterar i det annars svårförklarliga fenomenet att vissa recensioner samtidigt är både vaga och emfatiska. Just för att boken är så bra uppfattas den alltså som så dålig. Ja, jag tror faktiskt att det till viss del är så.


Listan? Här:

- liberalism
- individualism
- rationalitet
- fri vilja
- dualism
- kapitalism
- fria marknader
- imperialism
- nationalism
- religion
- fri företagsamhet
- opinionsbildning
- teknikoptimism

m.fl. Med ett antal underrubriker för var och en.


Jag säger som jag sa om SAS-filmen: Har du problem med innehållet (substansen) i boken, så är du en del av problemet.

Jag blir beklämd när jag funderar över hur många som inte är medvetna om de saker och problem som Harari tar upp. Men jag blir än mer orolig över dem som faktisk läser och inte håller med (eller som inte hade hållit med om de hade läst). Hur många är det?

Harari målar upp en hotfull bild av vår nära förestående framtid. De flesta av de problem han tar upp skulle vara nästan oöverstigliga även om vi alla vore överens om att de faktiskt föreligger. Om inte ens vi som faktisk läser boken kan komma såpass långt, ja, då kan Harari lägga till ett tjugoandra kapitel - ett Moment 22:

Det säkraste sättet att inte lösa problem är att inte erkänna dem.