Snabbt nedklottrade tankar under och efter läsning av Mercier & Sperbers "Förnuft & fördom" ("The Enigma of Reason").
Efter de första sidorna:
Redan innan läsning är jag på min vakt. Inledningen får mig att stegra. Författarna verkar vilja lösa ett problem som inte finns. ”Varför skulle evolutionen gynna utvecklingen av ett defekt system?”
(Ur Wikforss förord.) Det är en dum fråga. Men det finns flera bra svar på den. Och de är inte dem som författarna utvecklar.
(Inte helt korrekt antagande från min sida, men fortsatt läsning ger mig ändå delvis rätt.)
Men det finns mycket intressant och tankeväckande här. Att flytta fokus åt det kulturella hållet är nog inte fel.
Jag tänker att författarna är konservativa hegelianer som jobbar baklänges från den hållningen. Samtidigt inkonsekventa: En långsam, organisk, oscillatorisk utveckling kan ju lika gärna tillämpas på evolution av vilken egenskap som helst, på vilken nivå som helst.
Men i hegelianismen ingår också en transcendent teleologi, och det är nog den som snärjer författarna - det är åtminstone den jag stegrar mig mot. De verkar anta att det finns ett visst mål, eller åtminstone en viss riktning, och att det är en metafysisk nödvändighet att vi dras mot det, oavsett hur stora omvägarna blir.
(Men sakta i backarna, och ingen toppstyrning! Vi känner igen det från ex. Jordan Peterson.)
”En biologisk mekanism som beskrivs som en dåligt anpassad adaption är förmodligen en felaktigt beskriven mekanism.”
(Ur inledningen.) — Fel, fel, fel! Varför skulle en anpassning vara ”färdig” eller optimal? Det är ju inte ens amatörmässigt evolutionärt resonemang.
(OK, nu i efterhand förstår jag vad författarna menar. De har - delvis - redovisat och tagit hänsyn till andra alternativ: bieffekter, kompromisser etc.)
Och det handlar ju inte om huruvida vi har ”missförstått” vad förnuftet ska användas till. Det handlar om vad vi vill kalla ”förnuft”! Ett kategorimisstag.
(Vilket delvis korrigeras efter hand, men min invändning kvarstår till stor del.)
En vän kommenterar och jag svarar:
Jag undrar hur det ser ut med det ideologiska användandet av ordet "förnuft". Har det blivit en konservativ darling?
Spontant tänker jag att "the rationality wars" har pågått i minst 30 år. Eller 300. Eller 2300. Jämför också "sunt förnuft".
(Och efter avslutad läsning tänker jag att det knappt går att hålla isär alla olika användningar av orden "förnuft", "logiskt tänkande", "rationalitet" m.fl. i den här boken. De känns knappast konsekventa. Trots att just dessa författare borde vara extra noga med just det, och med att inte luddifiera ordet "förnuft" eller, ännu värre, "sunt förnuft".)
Efter två kapitel:
Jag har läst de första kapitlen nu. De är mycket bra och intressanta.
(Tydligt om logik, ekonomisk beteendevetenskap.)
Efter halva boken:
Nu har jag läst halva boken, 8 kapitel. Det mesta är bra. En del är mycket bra. Jag håller med om det mesta, men tycker fortfarande att författarna överdriver det unika i sin tes, och strawmannar mycket annat.
Vem har påstått att system 1 tänker logiskt, eller system 2, för den delen? Inte jag iallafall.
Bayesianska neurala nätverk verkar vara en rimlig implementation av deras moduler, men de dissar dem i inledningen.
Jag gillar inte hur de hanterar begreppet ”implicita motiv”: Vem har påstått att orsaker måste representeras eller genomgå (medveten, symbolisk) manipulation?
Sedan är det det där med förnuft och rationalitet... Enligt författarna handlar det om ”effektiv kognition” som har varit evolutionärt framgångsrik och därför gör starkast anspråk på epitet som ”korrekt”, ”sann, ”objektiv”, ” med Verkligheten överensstämmande”...
Jag håller med, men inte helt. Å ena sidan: finns det någon skillnad mellan våra intuitioner och den rationella statusen för induktivt tänkande, och d:o för deduktivt sådant? Kanske inte, och isåfall är modus ponens inte en ”logisk nödvändighet” så mycket som en mycket pålitlig regelbundenhet (som därför känns intuitivt ofrånkomlig).
Å andra sidan: Klassisk logik är preskriptiv/normativ. Inte deskriptiv. Författarna gör stor affär av att beslå alla andra tänkare på området - även i modern tid - med en naiv bild av mental logik. Det är ju bara nys.
Slutligen: Den inledande berättelsen om Unabombaren m.m. säger inget om logikens status, utan inskärper endast Humes observation om ”skit in-skit ut”. Det är löjligt att blanda ihop kvaliten på premisserna med kvaliten på slutledningsproceduren. Författarna uppvisar stort skarpsinne på andra håll, så jag förmodar att detta är en retorisk figur som de tyvärr inte kunnat avstå, men som är under deras och läsarens värdighet.
Men annars: Det mesta är mycket insiktsfullt; dock inte lika unikt som författarna hävdar. Berättelsen kompletterar, snarare än ersätter eller motsäger, tvåprocessmodellen, så som jag tolkar den.
Inför andra halvan är jag på vakt mot den krypande relativism som hotar att komma fram när den normativa logiken nedgraderas till fördel för evolutionära processer, inklusive framtida samhällsliv och -debatt.
Efter avslutad läsning:
De har helt fel om Kahneman! För det första har han ägnat ett halvt århundrade åt att visa just att vi *inte* är logiska/rationella. För det andra, när han 2011 sammanfattar allt detta sägs det (än idag, t.ex. i
Filosofiska rummet nyligen) att han "ställer allt vi trodde oss veta på huvudet", vilket inte stämmer eftersom vi för länge sedan övergav homo economicus etc., och som *om* det hade stämt hade gjort det ännu tydligare att han *inte* är en "intellektualist". För det tredje, och viktigast, han säger mycket tydligt i inledningen till "Tänka snabbt..." att system 1 och 2 är grova förenklingar som han - mot bättre vetande! - valt för att tydliggöra och förenkla framställningen. Han varnar läsaren för att ta dem bokstavligt! Är det ingen som faktiskt har läst boken!?
Halmgubbar om Johnson, Lakoff, m.fl. Scripts scheman, modeller, mekanismer för att förklara hur människor emulerar - eller inte! - logiskt/symboliskt tänkande etc... De är kognitionsvetenskapliga *modeller* - Herrejisses! Kognitionsvetenskapens viktigaste arbetsredskap är ju olika förklaringsnivåer och hanterandet av sådana. Ingen skulle komma på att skälla på Bohr för hans atommodell.
Trubbig kritik av biases och fallacies - men delvis förståelig. Det är knappast revolutionerande att fallacies oftast handlar om (ibland vinklade) listor av "misstag" som är kontextberoende. För många fallacies finns en diametral motsats - som också är en fallacy. Och för många andra handlar det - igen - om "skit in - skit ut". När är en kompromiss möjlig resp. omöjlig? Vilka auktoriteter är lämpliga att luta sig mot o.s.v.
Bäst i boken är idén om en metarepresenterande modul, som ev. föregår språk o tanke; en rimlig tillämpning av "intuitionsspåret".
Människor har en reptilhjärna. Ovanpå den en däggdjurshjärna. Ovanpå den en primathjärna. Och ovanpå den en neocortex som utvecklats för maximal flexibilitet, efter att först ha utvecklats för upprätt gång, löpning, verktygshantering, eld, kommunikation, socialt lärande.... Och det yttersta lagret, inbäddat i allt detta, består av kulturella moduler som byggs upp under individens levnad.
Kritiken mot Heyes är felaktig, hon förespråkar visst modularitet, och nyare moduler byggs under organismens livstid via social kulturell instruktion. Kritiken är märklig - hon, om någon, pratar om moduler - i samband med kulturell evolution. Moduler som vidmakthålls medelst kulturell överföring och som byggs med genetiskt betingade "starter kits" och assimilerade benägenheter.
Författarna missar helt genuin, snabb kulturell evolution och gen/kulturutveckling av sådana benägenheter att forma "moduler" (Heyes "mills" eller mekanismer) under levnad. Sapolsky m.fl. betonar evolution av evolverbarhet - den mesta utvecklingen på senare tid (10000-100000 år) handlar om att ge maximal flexibilitet - inte rigida enheter. M&S framstår som konservativa evolutionspsykologer: "det går inte att önsketänka fram rationalitet ur naturgivna och oföränderliga egenskaper".
Den metarepresenterande modulen är en rimlig idé.
Toby & Cosmides ignorerar också kulturell evolution. (Många gamla referenser, för övrigt.)
Lite motsägelsefullt om Grice och kapprustning. Är vi godtrogna eller inte, och är det effektivt? Och varför inte mer om Grices maximer? (De motsäger ju till stor del författarnas kontradiktoriska scenario.)
Varför är den metakognition som modulerar vår tillit till egna övertygelser inte bättre? Och om den nu inte är pålitlig, varför skulle vi då inte vara mer epistemiskt vaksamma mot oss själva? (s. 239)
Inte övertygande om att självkritik vare sig förekommer eller skulle vara fördelaktigt. (s. 240)
Jag håller med om resonemanget om havssköldpaddorna, funktioner och sidoeffekter, s. 248-249. Det är precis så jag ser på Förnuftet.
Första citatet i min inledande drapa är Wikforss. Det kan vi bortse ifrån. Det andra är Sperber. Om man tolkar det som på s. 248-249 så OK. Men det är missvisande. Kanske översättning?
Konflikt mellan överraskning och backfire effect... OK att vi inte aktivt letar efter falsifiering, samtidigt som vi tillmäter sensationer stor vikt (”man bet hund”). Så confirmation bias är en slags lathet, brist på fantasi, evolutionärt rimlig. Men borde inte tydlig påtalad invändning fungera som överraskning? Varför motarbetas den också? Backfire effect undviks som pesten i hela boken.
Författarna glömmer konsekvent mismatch-diskussionen. (Tas upp kort i slutet av kap. 13.) Och det handlar inte om ”hundratals miljoner år” om vi faktiskt pratar om människor och språklig kommunikation.
Bekräftelsebias är ingen evolutionär gåta om vi ser den som relevansheuristik i reptilhjärnan. Men om nu djur inte har en sådan bias så är det endast de senaste 100000 åren som förklarar. Här har miljön ändrats snabbt, så den evolutionära logiken är mindre säker.
Nej, Förnuftet har inte utvecklats för ensam intellektuell, men idén om Förnuftet är en kulturell bieffekt.
Problemet är inte att psykologer m.fl. tror att det sitter en logikmodul i skallen som bara vill komma ut - utan att människor i allmänhet tror att de resonerar ”logiskt” när de egentligen är partiska, blinda och ologiska. Det är kognitiv ödmjukhet jag är ute efter. Och ännu större vaksamhet mot retorik och propaganda. Ofta är folk inte part i målet utan endast offer för övertalning och påverkan.
Tveksamt: att interaktionsmodellen förutsäger att vi är dåliga på att generera argument om vi inte får mothugg. Varför skulle vi vara bättre på att respondera på ”nej, så här är det” istället för ”nej, det köper jag inte”? Om vi vill övertyga andra så borde vi väl vara minst lika bra på att övertyga dem som *inte* är de mest svårövertalade?
Dialog är nog knappast den mest fruktsamma miljön för utvecklandet av starka argument, med tanke på psykosociala skäl, Interpersonal Deception Theory (Burgoon), stress, rädsla, oro, prestige, tidsbrist, fysiologiska responser, ångest, hot etc. Introverta göre sig icke besvär. Dessutom publik...
Ironiskt nog menar Sperber att vi är *mer* logiska när det passar oss än vad biases och fallacies antyder... ”Vi måste vara beredda att ändra uppfattning när vi konfronteras med tillräckligt starka skäl...” Men det gör vi ju inte - det är det som är problemet. Förnekelse, pseudovetenskap, konspiration, debunking, backfire......
Paul och Linda... lätt att acceptera rätt svar i efterhand. Men inte lika lätt i Wasons kortspel (egen erfarenhet från klassrummet) och ännu svårare i kombinatorik (lätt att övertyga om flera olika lösningar och svar) eller Gintis Tre damer.
Framhärdande av övertygelse + grupptänk = backfire effect... Det är ju inte bara bristen på oenighet utan också motsatsen som leder till dumheter (se där, en Bertillon i miniatyr)
Polarisering gäller minst lika mycket i kontradiktoriska grupper (jfr idealet med rättegången eller den offentliga diskussionen, dialogen).
M&S begränsar sig till gen-kultursamevolution och ser inte att kulturell evolution , för att inte tala om dess påverkan på individers uppbyggnad av moduler under sin livstid (benägenheter, evolution av evolution), drastiskt utökar den potentiella repertoaren (Heyes).
Bertillon ändrade sig aldrig... Antingen är den kontradiktoriska modellen evolutionärt framgångsrik, men isåfall för gruppen (vilket leder till jobbiga frågor om gruppselektion) och inte för individen - om det inte uteslutande handlar om övertalning snarare än sanningssökande, och isåfall måste övertalning vara viktigare för överlevnad än sanning. Eller så är mysidebias gynnsam för individen i en naturalistisk social grupp - men det kräver en ödmjukhet som sällan uppvisas.
Tveksam diskussion om att det beslut som är lättast att rättfärdiga inte också är (kan vara) det bästa beslutet, och att detta inte heller går ihop med en intellektualistisk syn på förnuftet. Förnuftet räddar ju dig - och oss - från godtycke, flummighet och relativism.
Att "köpa ett motiv" i efterhand kan lika gärna handla om att invänta en intuition.
Väldigt ambivalent om motiv för rationalitet: för att det ska se bra ut, vara lätt att rättfärdiga... Ja, det är väl just det som vi vill ha. Jag lurar inte mig själv om jag röstar på det parti som jag kan rättfärdiga - för mig själv likväl som för andra - snarare än det jag intuitivt, i förstone, dras till.
M&S föreslår att jag med mina elever gör Wason och Paul/Linda både individuellt och i grupp. Grupper har mycket högre lösningsfrekvens, vilket illustrerar Sperbers interaktionistiska tes om förnuftet, s. 324. Men om man jämför p för enskild lösning (≈0,2) med p för att *någon* i gruppen... (≈0,8)... 1 - (1-0,2)^n -> n = 5-7. Alltså: I en grupp med 5 medlemmar så bör det finnas åtminstone en som svarar rätt (och sedan övertalar de andra). Så det enda som krävs är att det korrekta svaret övertygar. Kanske stöd för författarnas resonemang men inte särskilt tungt. (I en fotnot på slutet nämner de vissa uppgifter och grupper där lösningarna blir bättre än någon av medlemmarnas individuella lösningar. Då blir det riktigt intressant. Men speciella omständigheter krävs.)
Ironiskt att de först avfärdar mental logik etc. men sedan menar att vi faktiskt *är* logiska när vi måste... Överhuvudtaget stor begreppsförvirring.
Kopplingarna till Tetlock och Fishkin är övertygande.
Vad är "tillräckligt starka argument"? Sådana som andra skulle acceptera att du lät dig styras av. Var finns ankaret? Risk för godtycklig drift, trots ett förment evolutionärt tryck mot överensstämmelse med Verkligheten... I så fall den sociala!
Både ha kakan och äta den... Förnuftet är passionernas slav - except when it isn't... Vad säger Bloom och Greene?
Filosofiska rummet... Wikforss och Gärdenfors om boken. Rodins tänkare är en förvanskning. Jo, tjena!
Relativistiskt om moral. (Missbruk av Hume.) OK om abolitionism och om vetenskap och det ensamma geniet. Men Kahneman sa ju detta för länge sedan: att vi kan och bör utvärdera andras argument.
Hur kan de påstå att Kahneman har bidragit till en individualistisk syn på logiskt tänkande?
Ja, vi är för bekväma och egenkära för att vara logiska. Det visste vi redan. Ingen bestrider detta! M&S påstår att andra hävdar att 1) vi är och bör vara inherent logiska, och 2) att alla tecken på motsatsen är "problem" för detta hävdande. Men ingen hävdar ju detta! Tvärtom: vi har (med en "extra hjärncell") lyckats extrahera logiska principer att mäta våra intuitioner mot, och när vi gör det - i grupp, över tid, eller inte - så har vi ett sätt att komma rätt (överens). Det är ironiskt att M&S både raljerar över "logik" som ett idealiserat fantasifoster (och potentiellt förtryckarvapen, försvarsadvokat för lustar och laster) och å andra sidan rättfärdigar intuitivt tänkande och långsiktig debatt med att slutresultatet (när är det slut?) faktiskt blir -- logiskt, förnuftigt....
På slutet kovänder de och tillstår att det ofta kan vara tvärtom... ensamma tänkare kan sikta mot och nå "universell giltighet"
Och angående matematik (och logik!) säger de att det funkar precis som avsett (bortsett från Gödel och påståendet att "inom logiken är de formella och de sociologiska tolkningarna av 'bevis' ganska lika".............!)
Så tillbaka till början: skit in - skit ut, visst. Men skäll inte på logiska resonemang, processen, för att premisserna är tveksamma.
"Från ett evolutionära perspektiv framstår idén om en superkraft behäftad med brister inte som särskilt logisk."
Huh!?
En modul för att göra intuitiva värderingar (slutledningar) om motiv. Vettigt. Med språk och tanke också (reflektera) generera medvetna slutsatser och motivkedjor.
Nej just det: Ingen logikmotor men väl en bas att kulturellt bygga logik - och sedan följa den.
Virtuell domänallmängiltighet OK - men inte generalitet? - och inte bred användning? Varför är det rimligt att intuitioner om motiv kan generaliseras till "förnuft" men inte till generella resonemang och logik?
Jämförelse med synen... Jag fattar inte... Det är klart att den är generell såtillvida att man kan betrakta både stolar och bord, men än sen, då?
De hade mått bra av att utgå från Dennetts "free floating rationales". En orsak behöver inte representeras i en individ - än mindre vara föremål för medvetet övervägande.
Dubbelprocessteorin säger bara att system 2 - i bästa fall - kan förstå (eller acceptera) logik - inte att den använder eller skapar logik.
M&S är förvånade över att andra forskare både kan säga att "förnuftet bör vara objektivt och krävande" och på samma gång acceptera (roas av) dess uppenbara brister... Jamen det är väl ingen motsägelse! Endast om man gör kategorimisstaget att "stoppa in" Förnuftet i hjärnan som en gudagiven, separat, "superkraft" (som modul eller distribuerad eller helhet). Men vem gör det?
På samma sätt gör de en halmgubbe av "det intellektualistiska synsättet" (vilket de själva mjukar upp på slutet): Det är ju just i relation till externa ramar och krav - regler, axiom, såväl som mothugg i debatt - som den enskilde förfinar sina tankegångar. Det ensamma geniet har inget att göra med hur man ser på förnuftets status, utveckling eller säte.
En "genuin anpassning [ska vara] adaptiv"... men vem har sagt att den är färdig, perfekt, kan operera utan störningar, restprodukter? Men visst, många av de intuitioner som vi på senare tid har utgått från i framtagandet av en preskriptiv logik kommer säkert från anpassningar som frambringats för att bedöma motiv.
Att säga att biaser m.m. är funktionella (!) är att bjuda in motsatt resonemang: Att Förnuftet (logiken) inte kan eller ska sträva efter objektivitet. Det är illa. Detta har ingenting att göra med vad man tror om mänsklig psykologi, eller om hur och varför den har utvecklats som den har gjort. Samarbete och socialt samspel i grupp kan mycket väl vara den nisch som frambringat de intuitioner om motiv som författarna beskriver, och kan mycket väl förklara en del av dessa biases, och ur vilken de kan ses som (goda, funktionella) anpassningar - för övertalning! Men det har inget att göra med hur modern politisk debatt m.m. bör se ut!
Tveksam översättning överlag. (Eller är det originaltexten?)
"Naturligtvis blir människor ibland förda bakom ljuset av ett argument. Den enda anledningen till att det händer är emellertid att de flesta argument inte är vilseledande och är lättare att bedöma än förment auktoritativa uttalanden."
Huh!?
"Varför skulle man någonsin ta ett argument på allvar om man inte hade möjlighet att objektivt bedöma argument?"
Hahaha! Vilken sten bor ni under?
"Om man frågar en psykolog som studerar det logiska tänkandet utifrån ett intellektualistiskt perspektiv huruvida människor är bättre på att ta fram eller på att bedöma argument är chansen stor att att denne inte förutsäger någon skillnad eller ens förstår logiken i frågan"
Bullshit!
(Alternativt: Det finns inga "intellektualistiska psykologer".)
"Om det vore sant att vi är både godtrogna och tjurskalliga skulle det vara väldigt enkelt att sprida felaktiga nya idéer och väldigt svårt att förjaga gamla oriktiga uppfattningar."
Hahahaha! Duh! En jävligt stooor sten!
Och dessutom, plötsligt är vi uppenbarligen inte ens "partiska" längre.
Men gruppdiskussioner kan fungera bra.
Angående gruppselektion... "...fördelarna uppnås i ett socialt samspel, men trots det är de individuella fördelar." Jaha, men den övertalning som sker och de beslut som tas i gruppen - påverkar de inte hela gruppens vidare öden?
Väldigt flummig diskussion om gruppselektion och tillit. Inte ens författarna verkar övertygade. (troligen delvis ett resultat av översättningen, kanske dessutom i två led, franska-engelska-svenska?)
Varför inte ett ord om retorik och propaganda, i samband med övertalning och argumentation?
Ideologiskt motiverat (förstås!)
Inkonsekvent
Jävligt svårläst, bitvis. Jag önskar att jag hade läst den engelska versionen, för jag undrar hur mycket som är författarnas fel och om det isåfall är språket eller resonemangen, begreppsförvirringen, som är knepiga.
---
Thore Husfeldt recenserar boken, och skriver bl.a.:
If reason sucks (as we know it does) how and why can it be used to overcome even worse intuitions? From a Darwinian perspective, there is even more of a puzzle: Reason clearly is maladaptive (leading humans to rationalise obviously unfit behaviour)—so how can it have evolved? For instance, is Reason just it a byproduct of a cognitive module that is actually useful? And if, with Kahneman–Tversky, we grant positive truth-finding powers to Reason, then why is this (allegedly fitness-increasing) module effortful?
Det gäller att skilja på "reason" - i bemärkelsen intuitioner - och "Reason" - de normativa regler vi har extrapolerat/uppfunnit/upptäckt. (Reason med stort R innebär alltså inte någon övertro på en platonisk himmel eller tillgång därtill. Ej heller någon ersättning eller kamouflage för bristfälliga, tveksamma eller godtyckliga utgångspunkter.)
reason - med litet r, alltså intuitioner, impulser, reflexer, instinkter - är inte maladaptive utan adaptive. Åtminstone för de ändamål de anpassats till, och i den tid och på den plats de utvecklats. Men vem har sagt att dessa ändamål, tider och platser någonsin varit tillräckligt stabila, eller att olika selektionstryck inte har gått på kollisionskurs? (kompromisser, bieffekter, nödlösningar, återanvändning, spandrels...
Mismatch, någon?
Låt oss för diskussionens skull säga att vi köper M&S redogörelse: Den innebär att reason är adaptivt. Det innebär *inte* att det är maladaptive i bemärkelsen att det lägger krokben för det sanna Reason. De är två olika saker.
Däremot har Reason säkert fått delar av sin inspiration från delar av reason.
Och varför skulle motivated reasoning producera eller stödja "obviously unfit behaviour"? Det är ju en contradiction in terms. Om vi är konsekventa med vilket reason vi talar om, och vilken tid och plats vi talar om.
Var hävdar Kahneman att reason har truth-finding powers? Är det isåfall truth eller Truth han pratar om?
Allegedly fitness-increasing... Vems fitness? När? Says who?
Om vi inte ens tror på det ensamma vetenskapliga geniet *nu* (eller tänk på Heinrichs exempel på människor som inte överlever en vecka utan sin grupp och ackumulerade kulturmönster) så har vi väl aldrig trott på den ensamma stenåldersmänniskan som en Robinson Crusoe?
Och även om vi *nu* hade varit solitära Truth-finders; om vi nu hade fått superkrafter - skulle det då ge oss - som enskilda individer - ökad fitness? I think not! Jag tänker på filmen "Idiocracy": Vem får mest avkomma? Inte är det geniet!
