Frihet och ansvar

Medan moderniteten berusades av löftet om total frigörelse inser vi nu att den avgörande frågan var vad vi skulle gör med vår frihet. Friheten är inte det viktigaste: hur vi bestämmer oss för att använda vår frihet är det viktigaste. Ur de politiska och ekonomiska förändringar som gav människor tillräckligt mycket makt och handlingsfrihet för att omvandla jorden uppstod alltså valet. De krafter som påverkade valet, mellan ansvar och försummelse, var konkreta historiska krafter. Som jag har nämnt har ansvarssidan mobiliserat vetenskapens insikter om jordens fysiska begränsningar, bevisen för de negativa effekterna av konkreta ekologiska rubbningar, det långsiktiga egenintressets logik, den politiska kraften i miljöfrågan, det känslomässiga engagemanget för naturens skönhet och integritet, och en känsla inom vissa kulturer och religioner att vi har en plikt att skydda skapelsen. Mot denna armé har försummelsesidan mobiliserat den inneboende girigheten i en ekonomisk struktur med vinstsyftet som främsta drivkraft, det enorma politiska inflytandet för näringslivsintressen, den till synes omättliga efterfrågan på materiellt välstånd, och mänskliga svagheter som selektiv blindhet, apati, undanflykter och förnekelse.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, s. 218-219

Den trotsiga jorden

Det ursprungliga felet med det tillväxtdrivna teknikindustriella systemet är inte antropocentrismen som sådan utan den monstruösa antropocentrismen. Problemet är inte att människor är antropocentriska utan vi inte är tillräckligt antropocentriska ... vi vägrar att ta konsekvenserna av människans djupa ontologiska, och nu även praktiska, betydelse för jorden och dess framtid. I stället för att acceptera ansvaret för den makt vi har, fortsätter vi att utöva den besinningslöst, som om ingenting annat spelade någon roll. Denna förhärdade form av antropocentrism är självklart en sorts förnekelse, ett frosseri i ett antropos utan högre innebörd, utan ansvar och utan ontologiska särprägel, ett omoget vältrande i begären utan den vuxnes medvetenhet om ansvaret som följer med makten att tillfredsställa dem. 

Felet med den monstruösa antropocentrismen är inte att den betraktar människan som en undantagsvarelse - eftersom detta nu är ett obestridligt faktum - utan att den upphöjer människan till en ställning av ansvarsbefriad makt, och förnekar eller blundar för den verkliga börda som människan har att bära, en börda som med antropocens ankomst har blivit övermäktig. 

Varje försvar för antropocentrismen väcker en naturlig oro. Måste inte upphöjandet av människan till en ställning som undantagsvarelse ofrånkomligen leda till hybris? Med andra ord skulle en acceptans för antropocentrism undantagslöst utmynna i maktfullkomlig "antroposuprematism". I själva verket har vi inget annat val än att insistera på en distinktion mellan arrogant antropocentrism och ödmjuk antropocentrism. Ödmjukheten kräver inte att vi förnekar vår betydelse; faktum är att de med störst inflytande också har tillgång till den största ödmjukheten. ... För mänskligheten i stort var det enkelt att vara ödmjuk inför naturen innan vi hade uppfunnit ångmaskinen ... Men oavsett vad vi tycker om saken kan vi inte förneka att den teknikindustriella tillväxten har satt människan i en maktposition. Några vägrar att medge att vi har intagit denna position; frågan är dock inte längre huruvida vi accepterar rollen, utan vad vi gör med den.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, Daidalos 2018, sid. 81-83, översättning Joel Nordqvist

Tännsjö om klimathotet och den motbjudande slutsatsen

Torbjörn Tännsjö: Klimatfrågan pekar mot en kontroversiell slutsats (DN 2019-04-22)


Jag har alltid funnit den motbjudande slutsatsen just motbjudande. Om jag försöker artikulera och motivera min känsla så blir det något sådant här:

Lycka och välmående uppstår och mäts i en individ, ett subjekt. Individuella lyckotillstånd kan inte aggregeras eller adderas utanför subjekten på ett meningsfullt sätt.

Vi måste först bestämma huruvida en enskild existens ger ett positivt överskott av lycka, i medeltal, och också säkerställa att den inte innehåller några momentana eller utdragna negativa tillstånd under något oacceptabelt tröskelvärde.

Sedan bör vi tillse att alla existerande individer når upp till en tillräckligt hög och stabil nivå.

Om och när alla gör det, är det sedan (för mig) en öppen fråga om vi ska satsa på att a) höja denna individuella nivå ytterligare (till en viss gräns, där utilitetsmonstret visar sig); eller b) skapa (hållbart underlag för) fler lika välmående individer.

Ett moraliskt imperativ kan vara att sträva mot att skapa hållbart underlag för så många välmående individer som möjligt, givet en nedre gräns. Det skulle innebära att man som välmående individ är moraliskt förpliktigad att lägga sin energi på detta, snarare än på att öka sitt eget välmående, så länge man själv ligger över gränsen.