Lite om fri vilja

Jag har funderat lite om fri vilja. Här är ett utkast. Jag VET att jag är jätteslarvig med begreppen och att jag behöver utreda flera saker, som orsak och verkan, händelser, determinism... Men kanske fångar nedanstående något av vad jag lurar på, och kanske ligger det något i det.

Determinism är en missvisande etikett: det viktiga är att OM handlingar är icke-deterministiska så kan ingen ”agent” tillskriva dem till sig själv. Fri vilja kan alltså inte existera vare sig i en deterministisk värld eller i en icke-deterministisk värld.

(Jag tror inte att det blir någon väsentlig skillnad mellan stokastiska processer, regelbundenheter, sannolikhetsfördelningar och ”äkta” slump; eller mellan en finit automat eller ett logiskt inferenssystem som inte ”haltar”.)

Jag tror att världen i praktiken är deterministisk - men här finns många detaljer och nyanser, och jag är inte säker på vare sig empirin eller på ev. framtida empiriska rön eller på hur de påverkar logiken. Vare sig världen är deterministisk eller inte, i praktiskt relevanta hänseenden, så tror jag att min version av ”kompatibilism” står sig. Jag tycker inte om denna etikett heller, eftersom den verkar lova för mycket.

De som argumenterar för fri vilja eller för kompatibilism vill ha två saker: a) en känsla av agens och b) ansvarsutkrävande. Det kan man få även i min ”kompatibilism” som jag hellre vill kalla ”kontingent, förutsägbart och påverkbart beteende” eller nåt...

Vi är inte agenter. Det är en folkpsykologisk nyttig (ofta) illusion. Vi är fokuspunkter i kausala (mer eller mindre) nätverk. När kompatibilister säger att vi ”kunde gjort annorlunda” så menar de inte det bokstavligt (åtminstone borde de inte det; det är också en missvisande fras). De - jag - menar i stället: Du hade kunnat programmeras att handla på ett annat sätt. D.v.s. det finns inga hinder för att påverka dig att handla annorlunda (på åtminstone något annat sätt) i en framtida situation som i allt väsentligt är identisk med den situation som du nu befann dig i.

Eller, i det negativa fallet, om vi tänker på ansvarsutkrävande och pålitlighet: Du är robust - eller rigid - i den meningen att du skulle handla likadant (eller på liknande sätt) i de flesta liknande situationer, oavsett påverkan.

Hur programmeras du? Av allt, hela tiden. Även av andra individer, som försöker påverka dig (vilket de felaktigt tror att de gör av fri vilja). Programmeringen utgörs av en omkonfiguration av dig som individ, vilket i sin tur leder till att de beslut du fattar i en viss framtida situation blir annorlunda än de skulle ha blivit utan denna omkonfiguration.

Libet-experiment gör vare sig till eller från.

Och när det gäller a) känslan av agens, som verkar så viktig för välbefinnande (meningsfullhet)? Hur kan en sådan bibehållas?

Jag tar min barnuppfostran som exempel. Jag påverkar ständigt mina barn att bete sig på vissa sätt; att internalisera vissa förhållningssätt. Jag programmerar dem för att de ska agera på specifika sätt i specifika situationer. Jag omkonfigurerar dem så att de utan fri vilja med större sannolikhet kommer att fatta vissa beslut i vissa framtida situationer än om jag inte bidragit till denna omkonfiguration. När de väl hamnar i någon av dessa situationer så kommer de troligen att handla (och kanske tro sig fritt välja att handla) på avsett vis.

Ok, så jag behandlar mina barn som pavlovska hundar. Illa? Och vad säger det om mig själv? Förutom att jag är cynisk så är jag uppenbarligen häpnadsväckande inkonsekvent om jag tror att den solipsistiska agenten JAG målmedvetet kan påverka andra robotar i min närhet, utan att samtidigt dra slutsatsen att även jag måste vara en robot.

Men jag ÄR en robot! Inga problem! Jag är programmerad att programmera mina barn på ett visst sätt. Jag har en viss förmåga att jämföra det troliga utfallet med andra alternativ på ett någorlunda objektivt (eller åtminstone systematiskt) sätt, och jag tycker mig se att min påverkan ger ett resultat som jag känner mig nöjd med. Har jag valt att göra eller känna som jag gör? Nej. Spelar det någon roll för min känsla av agentskap eller mening? Nej. Jag är en fokuspunkt i ett kausalt nätverk och jag dansar omkring som en kontingent, någorlunda förutsägbar och påverkbar enhet som i sin tur påverkar andra. Jag kan delvis överblicka och utvärdera dansen och min roll i den.

Om jag inte hade upplevt några qualia så skulle jag åtminstone kunna registrera ett positivt värde på målfunktionen ”sannolikheten för att mina barn agerar på ett visst sätt efter min påverkan - sannolikheten för att mina barn agerat på ett visst sätt före min påverkan”.

Nu tycker jag mig dessutom uppleva qualia av ett slag som gör min upplevelse mer positiv efter påverkan än innan. Vad mer kan jag kräva?


När det gäller brott och straff:

Om du begår brott och befinns felprogrammerad och opåverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull.

Om du begår brott och befinns felprogrammerad men påverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull och programmeras om (habiliteras).

Du kan straffas, andra till varnagel (programmering), i båda fallen.

Men i det första fallet hjälper det inte dig själv och bör inte behövas som signal (programmering) av andra.

I det andra fallet kan det även hjälpa (omprogrammera) dig själv (och därmed även andra).

Och i ingetdera fallet är straffet ”rättvist” eller ”förtjänat”.


Angående skam och skuld:

Vi tycker att det är viktigt att brottslingar känner ånger. Om de gör det, så kan vi ofta tänka oss att förlåta och att mildra eventuella straff.

Om brottslingar inte känner ånger, så blir vi ofta konfysa. Vi vill å ena sidan straffa dem hårdare; plåga fram ånger. Å andra sidan känns det inte lika meningsfullt eller tillfredsställande att straffa dem överhuvudtaget. Brottslingar utan ånger vill vi helst bli av med, och inte tänka på alls.

Behovet av att bevittna och framtvinga ånger är förstås en proximat mekanism, utvecklad för att pröva programmerbarheten hos andra agenter, och om möjligt öka densamma.

Cognitive Gadgets

Delrapport efter första kapitlet: Wow! Det var längesedan jag läste något så auktoritativt och skarpt. Old school filosofisk/logisk stringens. CEP framstår som en självklar förfining av EP och CE.

(Samtidigt: företrädare för CE - jag kommer att tänka på Heinrich - beskylls för att sväva på målet när de ska förklara hur/varför genetiska mekanismer har utvecklats för att hantera kulturella processer; Heinrich är själv tydlig med att detta bootstrap-problem är höljt i dimma; men problemet undviks eller förklaras inte heller (hittills) uteslutande av den förfinade modellen i sig. Motfrågan blir ju, fortfarande: ”Om det enda som skiljer oss från chimpanser är det vi lär oss av andra, varför kan vi då inte lära chimpanser att läsa?” En mer sofistikerad motfråga är kanske: ”Vilka faktorer har så drastiskt skiljt människors och chimpansers utvecklingsväg? Handlar det endast om nischbyggande? En sällsynt slump? Eller kan det mycket väl vara så att chimpanser i en lätt kontrafaktisk framtid rimligen också kommer att läsa? Är det kanske nästan oundvikligt?”)

Jag kan inte riktigt ta in kritiken mot Tomasello, delvis för att jag inte läst (bara lyssnat till) honom, men delvis också för att jag inte vet vad Hayes avser när hon säger att hans teori är rotad i Vygotsky snarare än i kognitionsvetenskap. Är detta en artigt sätt att beskylla honom för flum, eller finns det någon relevant del av Vygotskys tänkande som jag har missat?

Jag tycker mig känna igen resonemang från Lindenfors nya bok, Det kulturella djuret. Exempelvis resonemanget om hur djurs komplexa beteenden och ”resonerande” utgörs (endast) av kombinationer av grundläggande associativt lärande.

---

Nu har jag läst 4 kapitel och är fortfarande mycket imponerad. Ett intryck jag har fått är detta: Jag har ofta försökt ge uttryck för min känsla att kulturell evolution inte kan diskuteras tillfredsställande utan att ta hänsyn till de underliggande mekanismerna och egenskaperna hos de agenter eller noder (substratet) i vilka kultur och normer lagras, sprids, förändras, förstärks, försvagas, bevaras och försvinner. En respons jag då ofta har fått har jag uppfattat så här: Sådana frågor hör till evolutionspsykologi och det är en förenklad, förfelad och misskrediterad disciplin; substratet är inte viktigt - det har vi lämnat bakom oss; vi är så sofistikerade, både som agenter och som forskare, att vi kan lämna sådant bakom oss och endast studera normspridning i det abstrakta; att fixera mänskliga (djuriska) ”instinkter” är lite som att hålla på med socialdarwinism; eller att tro att ”nature” är viktigare än ”nurture”. Frågor som ”hur har samarbete mellan främlingar evolverat och bestått” eller ”hur har grupper av ’duvor’ stått emot infiltration av ’hökar’” kan och bör inte besvaras med matematisk modellering etc.

Jag har hela tiden tyckt att det finns ett glapp mellan moderna meta-normer som påstås dominera över individuell psykologi, och klassisk evolutionsläxa. På något sätt känns det som om CE ofta kör lite tabula rasa. Eller åtminstone inte är intresserad av hur tavlorna ser ut. Eller förutsätter att hur de än ser ut så kan de skrivas över.

Nu upplever jag att Heyes ger mig rätt. Har f.ö. beställt både Sloan Wilsons och Gelfands nya böcker.

---

Jag tittade på filmen Memento igår. Inte för att jag påstår mig lida av anterograd amnesi, men jag upplever ofta att jag är extremt dålig på att komma ihåg och överblicka saker, i jämförelse med hur väl jag sätter mig in i dem, i detalj och som enskildheter.

Så nu, på samma sätt som huvudpersonen i filmen prime:ar sitt framtida jag, skriver jag en ”lapp” som mitt nuvarande jag vill att jag ska komma ihåg - och Klas, när han läser boken.

Heyes är mycket noggrann i sin argumentation, men på sidan 151 i Cognitive Gadgets skriver hon något som jag inte tycker verkar hålla riktigt.

”When more than a thousand pairs of five-year-old twins were given a comprehensive battery of mindreading tests, the correlation in performance withing pairs was the same, 0.53, for non-identical twins ... and for identical twins ... This indicates a ”substantial shared environmental influence but negligible genetic influence on individual differences in theory of mind” (Hughes et al., 2005). In other words, it conflicts with the cognitive instinct view and suggests that learning plays a critical role in the development of mindreading.”

Trots alla skarpa definitioner och distinktioner som har gjorts fram till detta stycke, och trots de kvalifikationer som följer, tycker jag att Heyes gör sig skyldig till ett felslut här. Dessutom är hon ovanligt vag i beskrivningen av studien som refereras: Vilken typ av uppgifter rörde det sig om? Vilka skillnader och likheter registrerades?

Själva felslutet, om jag har förstått allt rätt, ligger i påståendet att en låg heritabilitet står i konflikt med instinkts-paradigmet, såsom Heyes har beskrivit detta tidigare och kontrasterat det mot bl.a. sitt eget gadget-paradigm.

Även om heritabiliteten (i vad det nu är som testas, exakt - Heyes är ju annars mycket noga att skilja på process, innehåll och resultat) är låg så kan ju den genetiska komponenten vara stor. Men oavsett hur stor den är så ligger ju skillnaden mellan de olika paradigmen inte där, utan i ”vad” det är som ärvs. Och oavsett om det är ”small general” mekanismer eller ”Big Special” mekanismer som ärvs så motsäger inte studiens resultat (så som den redovisas här) någotdera alternativet.

Eller?

Minst lika intressant som att r=0,5 i båda fallen, är väl att den är just (bara) 0,5 och inte mer.

---

Har nu läst 8 av 9 kapitel och har bara den avslutande sammanfattningen kvar. Kap. 1-6 kapitulerar jag fullständig inför.

Kap. 7, om tankeläsning, övertygade till 80 %. Förutom ovan angivna tveksamhet, tyckte jag personligen att beskrivningen av och argumentationen kring några experiment var svår att följa.

I kap. 8, om språk, tyckte jag mig finna 3 ställen där logiken var tveksam. Eventuellt ett tanke/tryckfel, där ”mindre” blev ”mer”. En omvänd implikation. Ett lättvindigt konstaterande att det inte skulle vara adaptivt att få svårare att lära sig språk som vuxen, men att det är adaptivt (eller åtminstone ett faktum och ev. en bieffekt) att inte kunna lära sig att skilja på nya språkljud som vuxen.

Och även om slutsatsen - att det mesta pekar mot en funktionell/kulturell förklaring av mänskligt språk - verkar rimlig, så undrar jag lite var gränsen egentligen går mellan en ”speciell gen / mutation / förmåga” å ena sidan, och ett knippe gen-kultur-samevolverade kvantitativa utökningar av generella (redan förekommande) förmågor å den andra.

Även enligt gadget-paradigmet bygger ju kulturellt överförda färdigheter, som i sin tur resulterar i neural ombyggnad, på redan genetiskt förstärkta generella mekanismer. Om detta i sin tur leder till en mer eller mindre universell grammatik eller optimal ombyggnad eller språkstruktur så tycker jag att Chomskys tanke i någon mening fortfarande håller.

Och bootstrap-problemet finns fortfarande kvar: hur kan ett evolutionärt tryck skapas som tvingar fram ökad kapacitet att behandla kommunikation om inte sådan kommunikation redan försiggår? Och hur kan denna i så fall förekomma innan kapaciteten har utvecklats? Alternativt: om omvärlden kan manipuleras effektivare med en mer detaljerad informationsbehandling; om det är adaptivt att utöka (generella) förmågor att göra detta, varför har då inte något motsvarande mänsklig informationsbehandling utvecklats hos chimpanser?

Heinrich har en del förslag på svar (t.ex gruppstorlek), och Heyes ”starter kit” med ökad tolerans, uppmärksamhet (på ögon mm) och minneskapacitet kan tjäna som ett mellanled, men i princip borde väl dessa steg ligga nära till hands även för andra primater?

Min inledande fråga om huruvida chimpanser (på sikt) kan lära sig läsa tankar eller böcker är fortfarande obesvarad. Vilken gnista har hittills saknats? Eller: vilket hinder föreligger? Eller: vilken alternativ strategi är en starkare evolutionär attraktor? Eller: är det en tillfällighet som gjort att just vi, och endast vi, slagit in på denna väg? I så fall ligger det väl nära till hands att likna totaliteten vid en Chomskysk mutation...

---

OK, färdig! Sista kapitlet har jag nästan inga invändningar emot, snarare tvärtom.

Två saker på minuskontot:

1) jag hade önskat att Heyes gått lite djupare in på begreppet ”fitness”. Hon strukturerar diskussionen väl, men jag tycker att hon är lite för snabb med att sätta ett (underförstått) likhetstecken mellan ”fit” och ”bra”.

2) Hon tar upp tvillingstudier som ett sätt att skilja ”instinkter” från ”gadgets” men det har jag fortfarande svårt att köpa. Inte heller förslaget att använda ”onaturliga” miljöer för detta ändamål tycker jag är övertygande.

Men, på pluskontot finns i stort sett allt annat. Och jag fick faktiskt en smärre uppenbarelse! Om jag grovt skulle sammanfatta kapitlet i en mening så skulle det bli ungefär: ”System 1 formar och begränsar inte system 2 så mycket som jag tidigare utgått ifrån”. En kvalifikation: System 1 - tillsammans med omgivande kultur i vid mening - styr förvisso system 2:s utveckling åt vissa håll, men de kulturella styrmedlen kan vara minst lika starka. Om system 1 står för huvuddelen av styrningen så leder till ett defaultläge, både direkt och indirekt genom att även kulturen formas av detta och i sin tur återverkar på individen. Vi moderna människor är mindre rationella än vad vi skulle önska, som ett resultat av att vårt system 2 formas både direkt och indirekt av system 1 på detta sätt. MEN: system 2 kan ta ledningen och styra åt ett annat håll: genom att frikoppla sig från system 1; genom att skapa och använda strategier som inte ingår i defaultutvecklingen; och genom att på sikt designa den omgivande kulturen så att den går från hämmande till främjande för fortsatt utveckling och användning av sådana strategier.

Klas brukar nämna en bok som heter The Philosophy Gym”. Den titeln antar för mig nu en ny innebörd. System 2 kan tränas, som vilken muskel som helst. Otränad blir den slapp och fet, men med målmedveten och idog träning kan den hoppa 6 meter i stav.

Jag har tidigare influerats mycket av resonemang av typen: ”Nej, det är omöjligt att flyga; att lyfta sig själv i håret - system 2 kan inte frigöra sig från system 1; även när vi verkligen vill och i teorin vet hur vi ska tänka rationellt, logiskt, statistiskt etc. så faller vi offer för bias:es; precis som vi inte kan undgå optiska illusioner även när vi vet att vi lurar oss själva...” Inte minst Kahneman predikar ju detta.

På andra sidan står en sån som Gigerenzer: ”Bah, bias - det är bara ett alibi för slappt tänkande. Skärp dig bara, så funkar det utmärkt att resonera och agera rationellt”. Jag har tidigare förknippat den hållningen med en snäv form av ekonomisk rationalism och ett önsketänkande om att rational-choicemodeller är både preskriptiva, normativa och deskriptiva. Vilket i sin tur blir ett alibi för teknokrati och laissez-faire.

Men nu kan jag plötsligt tänka mig att närma mig en mer optimistisk syn.

Förvisso har Klas ofta påstått att jag redan är optimistisk, i något avseende, då jag har velat tro att vi TROTS våra brister skulle kunna inrätta ett samhälle där vi kan undgå att ramla i fällor och istället, med olika former av tvångströjor, ”lura” oss själva att göra rätt. Denna sorts optimism har jag på senare tid fått allt svårare att upprätthålla, både med tanke på Trump, klimatet, den allmänna debatten m.m. och skolans utveckling m.fl.

Men nu kan jag inta ett annat slags optimism. Visserligen går allt åt helvete, men vi människor KAN utvecklas - under vår personliga livstid och under loppet av ett fåtal generationer - till att styra mer och mer med system 2, och att successivt träna system 2 att utföra alltfler, alltmermer sofistikerade och allt bättre ”övningar”. Vi KAN lära oss att flyga.

Heyes tar upp (episodiskt) minne, kausalititet, moraliskt tänkande, (logiska) resonemang som uppenbara kandidater för ”gymnastik” med drastiska och bestående effekter. Jag kan se framför mig hur ungdomar successivt kan ta jättekliv i förmågor som ofta resignerat tillskrivs medfödd talang eller som förväntas ligga inom historiskt uppmätta gränser. Jag kan lätt se hur elever skulle kunna bli ”övermänskligt” bra på att minnas, resonera, hantera statistik och sannolikhet m.m.

Jag blir mer och mer övertygad om att (svensk) skola borde vändas 180 grader och i stora stycken bli mer ”old school” än den någonsin har varit. Vi skulle kunna designa undervisning som steg för steg byggde upp både implicita och explicita förmågor och strategier på ett mycket strukturerat och målmedvetet sätt. För att den ska kunna få effekt så kräver den också disciplin och tragglande - utan ifrågasättande. På samma sätt som en idrottare inte ifrågasätter sin tränare. ”Bara gör det! Om och om igen. Du behöver inte förstå hur det fungerar eller varför. Bara lita på mig om du vill kunna hoppa 10 meter i längdhopp”.

---

Ett exempel till: Jag kan lätt se hur skolungdomar som idag står handfallna inför klimatkrisen, skulle kunna förvandlas till ”Gretor” och sedermera till välutbildade och konstruktiva miljöhjältar. Om vi bara gick in för det... FICK gå in för det...

P.S. I sin historik undviker Heyes att svara på min fråga om varför chimpanser inte kan läsa. En möjligt tolkning av det hon skriver är att människan (hominiderna) hann först och därför omöjliggjorde för andra primater m.fl. att slå in på samma bana.

---

Kulturell gruppselektion. Så här långt är det okontroversiellt. Hur är det då med genetisk gruppselektion? Senare i boken diskuterar Heyes genetisk assimilering av kulturellt överförda mekanismer och säger att den är osannolik bl.a. eftersom dessa förändras för fort. Samtidigt bygger ju dessa mekanismer på ett ”starter kit” med ”souped up” generella (genetiskt kontrollerade) förmågor. Hur har dessa assimilerats? Och var går gränsen?

Svart humor

Great, as always!

During your talk, I felt there was something missing or something that didn’t quite fit. You did approach it at the very end, and I agree with everything you said, but I still want to try and elaborate it: When you say that Carlin, Gervais et al. don’t really deliver good comedy, this seems to mean ”for the audience they’re targetting”. But if that audience actually does share a certain worldview, however misguided or unsophisticated, the real comedy is there, in the sense that the ”edginess” of ”exposing” a politically correct and imposed ”euphemism” or ”white lie” is cathartic - and that catharsis is certainly a vital ingredient of good comedy. When you then contrast this with a ”genuinely good joke” about e.g. transsexuals or any kind of minority or disadvantaged group etc., you are actually describing a good fit between artist and audience: they not only share the same worldview, but it is also an objectively more accurate and detailed worldview (of some particular and possibly narrow domain). Any serious comedian will face an impossible dilemma in trying to be both accurate and fair, and at the same time not seem ”snowflaky” to at least some of his or her audience - at least if the artist wishes to avoid screening that audience beforehand or limit themselves to very select audiences. It is partly out of the artist’s control. Especially if the artist genuinely wants to broaden his or her subject matter beyond the least common denominator, or merely in order to get enough of a crowd to pay the bills.

The paradox is that precisely those comedians who wish to walk the line and deliver genuinely funny and educational jokes must first educate the audience. And out goes the edginess. So, the cririque, or analysis, of what it takes to produce good comedy must take into account not only the joke, the comedian and the delivery, but also the audience and the reception.

I do of course agree that comedy should not inteoduce or reinforce faulty stereotypes, incorrect or unsophisticated characterizations of subjects or people. (Though market and psychological forces tend to push comedy, as well as any kind of entertainment etc., in that direction.) But it is ineffective to blame individual comedians for being part of that evolutionary spiral. Especially since many of them may sincerely be trying to meet your balance criteria, and/or my enlightenment criteria - and believing that they are succeeding.

Maybe a more succinct way of putting it: If good (cathartic) comedy demands that comedian and audience share the same (kind of) darkness, then good comedy can only be produced in groups and contexts where this criterion is met. That may well be true, but ther is no way to limit attempts at comedy (of any kind or quality) to such contexts. What goes on outside such contexts may be more or less humourous or malignant. It is always a good thing to expose incorrect stereotypes, murky thinking and malicious agitation, whether it occurs on a comedy stage or not. But isn’t it better to just call it what it is, rather than calling it ”bad comedy”?

Samhället - skolan - eleven

Samhället har blivit så komplext de senaste 100 åren att den 1800-talsskola vi fortfarande har, där nu 9 (+3) år vikts åt vad som tidigare räknades som grundläggande läsning, räkning, samhälls- och naturorientering, för länge sedan packats alldeles för full.

Utöver dessa grundläggande kunskaper ska skolan nuförtiden även ge alla elever avancerade kunskaper i dessa ämnen och många fler. Det går inte.

Resultatet har blivit att skolan börjar från början, men slutar från slutet. Alltså att man på gymnasiet har mycket krävande och fullmatade ämnesplaner och -mål.

Detta innebär i sin tur att de flesta eleverna får en mycket grund förståelse - även av de relativt grundläggande basämnena.

Detta, i sin tur, innebär att även de som läser vidare efter gymnasiet inte som förr kan fördjupa och bredda sig utifrån en solid grund utan istället får en allt "porösare" kunskapsprofil.

Kort sagt: Det är inte konstigt att eleverna verkar kunna mindre och mindre - alltfler tvingas (försöka) lära sig alltmer på allt kortare tid.

Utdrag ur "Utopia för realister"

...somligt här i livet, till exempel musik, låter sig helt enkelt inte effektiviseras. Våra kaffebryggare kan vi tillverka allt snabbare och billigare, men kyparen kan vi på sin höjd få att springa lite snabbare.

Därför är det fullt logiskt att vi i kapplöpningen mot maskinen fortsätter att investera allt mindre i produkter som enkelt låter sig effektiviseras och i stället lägger mer pengar på arbetsintensiva tjänster och bekvämligheter som konst, sjukvård, utbildning och säkerhet. Det är ingen tillfällighet att länder i toppen på välfärdsrankingen - som Danmark, Sverige och Finland - har en omfattande offentlig sektor. Här ger man stöd till områden där produktiviteten svårligen kan öka. Historieundervisning och läkarbesök låter sig inte lika enkelt ’effektiviseras’ som framställningen av kylskåp eller bilar.
Den naturliga konsekvensen blir då att den offentliga sektorn slukar en allt större del av kakan.

Fenomenet uppmärksammades på 1960-talet av den amerikanske nationalekonomen Wiliam Baumol, därav beteckningen ’Baumols sjukdom’, och det beskriver ett läge när priserna inom arbetsintensiva sektorer som sjukvård och undervisning stiger snabbare än inom sektorer där allt fler av arbetsuppgifterna kan utföras maskinellt.

Men stopp ett tag...

Borde vi inte hellre kalla det för en gåva än en sjukdom? Faktum är ju att ju snabbare och effektivare våra fabriker och datorer blir, desto mindre behöver vi bry oss om effektivitetsaspekten inom vård och undervisning. Det vill säga: ägna mer tid och uppmärksamhet åt våra sjuka och gamla och införa mindre skolklasser. Det vore väl fantastiskt? Enligt Baumol är det främsta hindret för att vi ska kunna omfördela våra resurser till så nobla syften ’illusionen att samhället inte har råd’.

Det är en styvnackad illusion. Om man är besatt av effektivitet och produktivitet är det svårt att inse det sanna värdet av vård och undervisning. Det är skälet till att åtskilliga, såväl politiker som skattebetalare, enbart ser till kostnader. De inser inte att ett rikt land tvärtom borde investera mer i lärare och läkare. I deras ögon är kostnadsökningarna inte en gåva, utan en sjukdom.

I kapplöpningen mot maskinen måste vi hur som helst, om vi nu inte föredrar att driva våra skolor och sjukhus som fabriker, utgå ifrån att kostnaderna för vård och utbildning bara fortsätter stiga. Produkter som kylskåp och bilar har däremot blivit *för billiga*. De som enbart ser till en varas pris blundar för en lång rad andra kostnader. En brittisk tankesmedja har räknat ut att en reklamman för varje införtjänat pund i själva verket förbrukar ett värde av sju pund i form av stress, överkonsumtion, miljöförstöring och skulder. För samma inkomst skapar däremot en sophämtare ett mervärde på tolv pund i form av folkhälsa och hållbarhet.

Den offentliga sektorn utför många tjänster med en uppsjö av dolda intäkter, medan den privata sektorn i stället är genomsyrad av dolda kostnader. ’Vi har råd att betala mer för de tjänster som vi behöver - i första hand vård och undervisning’, skriver Baumol. ’Vad vi däremot kanske inte har råd att betala är följderna av de sjunkande kostnaderna’.

Det här är lätt att avfärda med argument som att den sortens ’externa effekter’ inte kan beräknas eftersom de bygger på alltför många subjektiva antaganden. Visst, men däri ligger själva poängen. Varken ’värde’ eller ’produktivitet’ går att uttrycka i objektiva siffertal, hur mycket vi än låtsas. ’Många avlägger examen, alltså håller vi hög klass på undervisningen’ - ’Våra läkare är fokuserade och effektiva, alltså erbjuder vi god vård’ - ’Vi publicerar oss flitigt, alltså är vi ett utomordentligt universitet’ - ’Vi har höga tittarsiffror, alltså producerar vi fantastiska TV-program’ - ’Tillväxten ökar, alltså går det bra för landet’ ...

I vårt prestationssamhälle är själva målen lika absurda som i de forna sovjetiska femårsplanerna. Att basera det politiska systemet på produktionssiffror är att jämställa välmående med ett kalkylprogram. ’Produktivitet kan robotar ägna sig åt’, skriver författaren Kevin Kelly. ’Människan är bättre på att fördriva tid, experimentera, leka, skapa och upptäcka’. Att styra utifrån siffror är det enda som återstår för ett land som inte längre vet vartåt det vill, ett land som saknar en utopi.

s. 117-119

Den i särklass bästa platsen att börja lägga grunden för en bättre värld är klassrummet.

Förbättrad skolundervisning må ha bäddat för meningslösa sysselsättningar, bullshit jobs, men har å andra sidan också möjliggjort en ny och påtaglig tillväxt på andra områden. På en tänkbar lista över yrken som fått störst inflytande över andra skulle lärare säkert hamna på en av topplatserna. Inte för att lärare kan räkna med vare sig pengar, makt eller status, utan för att undervisning har en inverkan på något avsevärt större - mänsklighetens framtida vägval.

Det kanske låter dramatiskt, men ta första bästa grundskolelärare. Fyrtio år i ett klassrum med tjugofem elever innebär att man får ett livsavgörande inflytande på tusen barn. Dessutom influerar läraren eleverna i den ålder då de är som allra mest formbara. De är trots allt fortfarande barn. Fröken eller magistern rustar dem inte bara inför framtiden, läraren har på samma gång en avgörande inverkan på hur nämnda framtid ska gestalta sig.

Med andra ord är klassrummet den i särklass bästa platsen för oss att göra framtidsinvesteringar som på sikt är lönsamma för samhället som helhet.

Men att så också sker hör till sällsyntheten. Alla stora skoldebatter handlar om kvantitet. Om avkastning. Om didaktik. Skolundervisning framställs alltid i termer av anpassning - som ett slags glidmedel för att ta oss så smidigt som möjligt genom livet. I utbildningskonferensvärlden lämnas fältet fritt för marknadsanalytiker som skådar in i framtiden och slår fast vilka färdigheter som kommer att väga tyngst under tjugohundratalet. Nyckelorden är ”kreativ”, ”anpassningsbar” och ”flexibel”.

Man riktar undantagslöst fokus på kompetens i stället för på värde och mening. På didaktik i stället för ideal. På ”problemlösningsförmåga” i stället för på vilka problemen är. Utan undantag kretsar man kring en och samma fråga: vilka kunskaper och färdigheter kommer dagens elever att behöva på framtidens arbetsmarknad - marknaden år 2030?

Vilket i själva verket är helt fel frågeställning.

År 2030 kommer det sannolikt att råda stor efterfrågan på listiga revisorer med rymligt samvete. Förutsatt att de aktuella trenderna håller i sig kommer länder som Luxemburg, Nederländerna och Schweiz att bli ännu mer lukrativa och effektiva skatteparadis för multinationella aktörer och lämna utvecklingsländerna ännu längre bakom sig. Om syftet med utbildning är att surfa på dylika trender snarare än att bryta dem, kommer egoism att vara det här seklets viktigaste färdighet. Inte för att lagen eller marknaden eller teknologin kräver det, utan kort och gott för att det uppenbarligen är det mest populära sättet att tjäna vårt levebröd.

I stället borde vi ställa oss en helt annan fråga: Vilka kunskaper och färdigheter vill vi att våra barn ska ha år 2030? I så fall skulle vi lägga tyngdpunkten på att styra och skapa, inte på att förutse och anpassa. I stället för att fundera på vad vi behöver lära oss inför en eller annan meningslös sysselsättning kan vi överväga vad vi verkligen vill syssla med. Det är en fråga som inga marknadsanalytiker har svaret på. Hur skulle de kunna ha det? De ägnar sig enbart åt att tolka trenderna, inte skapa dem. Det är vår egen uppgift.

För att kunna ge ett svar på frågan måste vi först rannsaka oss själva och våra ideal. Vad önskar vi oss? Mer tid över för vänner och familj? För frivilligarbete? Konstnärlig verksamhet? Sport? Framtidens undervisning skulle syfta till att förbereda oss inte enbart för arbetsmarknaden utan även för något mer grundläggande: livet. Vill vi tygla finansmarknaden? I så fall kanske vi borde ge våra spirande ekonomer några lektioner i filosofi och moral. Söker vi större solidaritet mellan raser, kön och klasser? Vig i så fall fler skoltimmar åt samhällskunskap.

Om vi låter undervisningen präglas av våra nya ideal så hänger arbetsmarknaden med av bara farten. Om läroplanen lägger större vikt vid konst, historia och filosofi kommer snart konstnärer, historiker och filosofer att bli mer eftertraktade. Det påminner om vad John Maynard Keynes drömde om när han 1930 kastade en blick hundra år in i framtiden. Tack vare ökat välstånd - och ökad automatisering av arbetet - skulle vi slutligen vara i stånd att ”skatta målen högre än medlen och låta det goda gå före nyttan”. Syftet med en kortare arbetsvecka är inte att vi alla ska kunna kunna sitta och rulla tummarna, utan att vi ska kunna ägna mer tid åt saker som vi verkligen värdesätter.

Till syvende och sist är det varken marknaden eller teknologin som avgör vad som är värdefullt, utan samhället. Om vi vill göra tjugohundratalet till ett sekel då alla blir rikare måste vi först av allt ta farväl av dogmen att allt arbete är meningsfullt. Och när vi ändå slaktar gamla heliga kor kan vi lika gärna överge den gamla vanföreställningen att hög lön automatiskt står i relation till hög samhällsnytta.

Då kanske vi också kan komma fram till insikten att det helt enkelt inte lönar sig att vara bankman om man vill skapa något av verkligt värde.

s. 163-166

Ur: Bregman, R. (2018; orig. 2016), ”Utopia för realister”, Natur & Kultur. Översättning Per Holmer.