Hur höja lärares status?

Idag igen (Godmorgon världen): ”Vi måste höja lärarnas status! Höja lönerna!”

Så j-a futtigt!

Vad sägs om makt, frihet, respekt, handlingsutrymme, engagemang, autonomi, skydd, krav, mål...?

Och vad sägs om att bredda diskussionen till allt annat än lärare - befintliga och potentiella - som individer?

Nyliberalismen är helt bankrutt. Är det någon som tar löne- och incitamentssnacket på allvar längre? Ja, tyvärr. (Inte minst lärarfacken.) Och det borde vara helt diskvalificerande!

Snälla Public service - bevärdiga inte denna pseudofråga längre!

Och till dem som tror på, eller accepterar, eller bara inte reagerar på hur dum och desperat denna cirkus är: Vakna!

Lärande

Hur ser du på lärandet? Hur lär vi människor? Skolan förefaller vara uppbyggd på tron att vi människor kan lära oss genom att någon annan "ger oss" kunskap (lärare som undervisar) som vi sedan förvaltar på olika sätt. Men stämmer det verkligen?

Vilken STOR fråga! Den får mig att fundera på om jag inte borde tänka igenom detta mer strukturerat. Det är ju faktiskt lite märkligt att jag, som lärare, inte har gjort det. Kanske återkommer jag längre fram.

Men jag inser också att det i så fall kommer att ta tid, så jag vill kort svara redan nu. Jag är rädd att jag kommer att göra dig (och kanske också mig själv) besviken...

Först och främst: Lärande kan, och bör, betraktas utifrån många olika perspektiv. Psykologiskt, sociologiskt, ideologiskt, institutionellt, praktiskt, filosofiskt... Jag har brottstycken av intuitioner och teorier från flera olika håll - och jag tror inte att de är riktigt koherenta eller kompatibla.

Jag är också osedvanligt konservativ, och lite ”tjurig” när det gäller just lärande. Delvis p.g.a. min egen bildningsgång; delvis p.g.a. mina yrkeserfarenheter som lärare respektive tjänsteman inom olika delar av det svenska utbildningsväsendet.

Psykologi: Jag är ju utbildad kognitionsvetare, vilket nog har förstärkt mina intutioner snarare än förändrat dem. När jag tänker på lärande är det främst på individens egen medvetna och omedvetna aktivitet, kontra en omkringliggande värld av stoff. Nyckelord: metakognition, disciplin, ödmjukhet, repetition, konstruktivism. Jag skulle kunna gå in på kognitionspsykologiska (neurologiska) modeller av lärande, men jag tror att de till största del bekräftar mångtusenårig erfarenhet. (Vilket gör att jag är mycket frustrerad över dagens historielösa, populärpsykologiska, ”evidensbaserade” pedagogiska avarter och geschäft.) Men några viktiga begrepp är arbetsminne, chunking, långtidsminne, associativa nätverk, komma ihåg resp. känna igen...

En del människor är naturligt nyfikna, disciplinerade och ödmjuka. De kommer automatiskt att tillämpa och göra explicita en mängd automatiska och omedvetna kognitiva strategier, och därmed utveckla en sofistikerad meta-kognition. Givet att de befinner sig i en miljö där de konfronteras med riklig, relevant och stimulerande information (vilken de till stor del genererar eller utvinner själva) så kommer dessa att på egen hand utvecklas till bildade, eller åtminstone bildningsbara personer. Ofta, men inte alltid, kan och bör samhället vägleda dem mot och in i historiskt ackumulerad kunskap.

Många människor tar sig inte så långt på egen hand, men kan genom design och konsekvent upprätthållande av normer och institutioner, komma i princip lika långt.

En del kan eller vill svårligen anta en sådan resa.

Konstruktivism är ett mångtydigt begrepp; ofta missförstått och nedvärderat. För mig innebär det - och jag antar att detta svarar på en delmängd av dina funderingar - att allt lärande sker i och av den lärande individen. (Därmed inte sagt att den stimulus som ingår i processen inte kan vara extern, eller ha sociala inslag.)

För mig implicerar detta att det viktigaste för lärande är motivation (extern eller intern). I andra hand kommer tillgång till material / stimulation. I tredje hand strategier - vilka alltså kan komma både inifrån och utifrån.

En viktig samhällelig fråga är hur långt vi ska / kan / bör tillhandahålla sådana strategier. Ska vi tvinga alla att gå i skolan? Samma skola? Hur länge? Vad måste man lära sig? Hur mycket? Vad göra med dem som inte vill eller kan; i lägre eller högre grad?

Jag har inga svar på dessa frågor. Personligen är jag mest intresserad av att de som vill och kan mest ska kunna utvecklas så mycket som möjligt. Jag tror också att vi med design av normer och institutioner långsiktigt kan påverka hur stor andel av befolkningen som tillhör denna kategori.

Å andra sidan, vad är det minsta vi ska kräva av alla? För att tillerkänna dem inflytande?

Skolan handlar om mycket mer än lärande. Socialisering (disciplinering), empati, normbefästande, sortering, orientering, vägledning...

Jag är mycket skeptisk till de flesta former av pedagogik, didaktik och metodik. De skadar och förvirrar mer än de hjälper. Varje lärande och lärare med ärligt uppsåt vet, i varje läge, vad de behöver veta för att utvecklas vidare.

Klassrumsstorlek, undervisningsmetoder etc. har dessutom mer att göra med de normer, institutioner och externa mål (utöver lärande) som råder vid en viss tid och plats.

Avslutningsvis vill jag varna för en falsk dikotomi mellan att ”ge”, ”få” och ”skapa” lärande / kunskap. Konstruktivism, i bemärkelsen självdriven kunskapsbildning, fungerar inte i ett vakuum. Att ”lära ut” handlar om att designa en miljö av stimuli som möjliggör eller påskyndar den lärandes egna arbete. Därifrån är det naturligtvis långt till nidbilden av ”katederundervisning” som en förfelad tillämpning av en ”transmissionsmodell” för informationsöverföring. Och lika långt till den förhoppning bland vissa elever / studenter och föräldrar / övriga - ibland ärlig; ibland spelad - att det räcker att befinna sig i klassrummet / skolan för att översköljas med all för vidare framgång nödvändig kunskap - om bara lärarna använder ”rätt” metod.

Utilitarism och moralisk identitet

Utilitarianism and Moral Identity (Very Bad Wizards #135, 13/3-18)

Här sätter man verkligen fingret på en avgörande punkt: I en utilitaristisk utopi är alla vegeterande, men inte olyckliga, robotar. Om det är sant, så innebär det att vi i en sådan värld inte längre är moraliska agenter. Men det moraliska värdet av denna värld kan ju, rent teoretiskt bestå (och eventuellt vara högre än alternativen). Själv vill jag kunna behålla en känsla av agens. Men jag tycker att vi ska vara frugala på denna punkt, och de flesta verkar i mitt tycke alltför glupska.

Incitament...

Hidden Motives (Waking Up #119)

Blir så trött på incitamentsdiskussionen. Oj, det är så svårt att koordinera människors önskningar... men vem har sagt att alla önskningar ska uppfyllas? Harris säger nåt om att vi bör kompensera människor för deras "otur" men att det är kontraproduktivt att låtsas att vem som helst klarar Harvard. Visst, men om du nu klarar Harvard så kan du väl nöja dig med att du har haft mer tur än andra - utan att också kräva att du ska ha det (materiellt) bättre.

Publiken: Hur ska samhället organiseras med tanke på att ingen kan råda över vare sig sitt arv eller sin miljö och med tanke på att vi inte har någon fri vilja?

Harris: Viss kompensation för olika förutsättningar.

Hanson (min tolkning): För mycket kompensatoriska insatser tar bort nödvändiga incitament för dem som (för tillfället) klarar sig utan. Folk accepterar det inte. Utveckling avstannar, går baklänges. Enda sättet att minska ojämlikhet är krig och katastrof.

Jag: Amerikaner kan inte ens föreställa sig att människor kan drivas av annat än pengar och prestige. Det är en kulturell blind fläck. De flesta verkar dessutom tro att (hoppet om) ”relativ rikedom” gentemot andra är en nödvändig drivkraft. Alla former av tak för både absolut och relativ rikedom uppfattas som otänkbara begränsningar av individets frihet.

Men Hansons liknelse mellan europeisk medeltid och dagens kapitalistiska demokratier var bra. Modern socialdemokrati i ett nötskal.

We need to rethink our moral obligations to create a better world

We need to rethink our moral obligations to create a better world (Anne Schwenkenbecher in The Conversation, March 20, 2018)

The paradox of collective action is that while none of us can individually make a difference to the overall outcome, together we can. And while no individual’s failure to act will undermine the success of the collective effort, if too many people continue with business as usual we will not make a change for the better. 

So why change your behaviour if it doesn’t make much difference for better or worse? Understanding how we might have obligations for collective problems will mean we need to rethink some of our common assumptions and intuitively held views about morality. 

[...] 

Here is a way in which we could rethink our moral obligations regarding problems of collective action. We could think of our individual obligations as deriving from the collectively optimal response to these problems and understand our responsibility to address them as shared, rather than individual. 

Moral obligations or responsibilities, on this view, have different sources. Sometimes, we have obligations to perform certain actions or to produce certain outcomes because we can make a difference for the better. At other times, the source of our obligation may not reside in the effect of our actions or omissions, but in how these relate to a collective pattern of action that we perceive as morally right. 

We might think that closing the emissions gap or slowing down antibiotic resistance by reducing our carbon or anti-microbial footprint is the best collective pattern of action available to us (beyond government action). Consequently, our obligations to change our behaviour can be seen as deriving their moral force from the fact that they form part of that pattern. 

So reducing our carbon footprint or reducing our anti-microbial footprint are actions that are constitutive of our collectively doing the right thing. Another way of putting this is to say that individual moral responsibility (remedial, in this case) need not be tied to individual causal impact, but may derive from our collective responsibility and our joint difference-making ability.

Friskolor

Så gick det när marknaden fick skolan (ETC 1/4-18)

Det som alltid har stört mig absolut mest med den här utvecklingen och debatten är följande: Det är ju fullständigt uppenbart, a priori, att friskolor handlar om kalkylerad egoism och inget annat. Hur förespråkare genom åren lyckats lura sig själva och andra - i den mån de nu har gjort det - att det handlar om något annat är... beklämmande.

Det här är ett paradexempel på högerns cynism, folks dubbelmoral och dumhet, retorisk inramning (”framing”) och negativa socialpsykologiska spiraler.

Inför valet i år vill jag se nya debattformat och valsedlar:

1. Jag vill att alla ska ha det lika bra.
2. Jag vill att några ska ha det bättre än andra.
3. Jag röstar för det alternativ som är bäst för mig själv just nu.
4. Jag röstar för det alternativ jag tror är bäst för alla i längden.

Alla som kryssar 3 är automatiskt diskvalificerade. Alla som kryssar 2 får en knapp med ”tråkmåns” på. Bara så att vi inte lurar oss själva. När alla hycklare och egoister har förstört samhället och världen så vill jag åtminstone att alla, inklusive de själva, ska veta hur det gick till och vilka som är ansvariga. Bättre än så blir det nog inte.

(Man kan också välja knappar med ”tölp”, ”pessimist”, ”opportunist”, ”egoist”, ”pucko” eller något annat, som efter noggrann introspektion verkar ligga närmast sanningen. Fritt val av knapp är bra. Så länge man inte ljuger.)

#val2018

---

Kommentator: Man kan hamna i friskolealternativet utan att vara ond.

Ondska, för mig, är en etikett utan innehåll. Det intressanta är vad som ligger bakom. Det kan vara oansvarighet, inskränkthet, egoism, missriktad välvilja, cynism, bedrägeri, självbedrägeri, ja, t.o.m. otur. På samma sätt som ondska inte får användas som ett lättvindigt sätt att ignorera sådana underliggande faktorer, får inte heller frihet användas som retoriskt alibi.

Om man verkligen prioriterar valfrihet så högt att man medvetet eller omedvetet ignorerar eller accepterar nackdelarna så måste man åtminstone tvingas att erkänna det, och dem. Det finns säkert några för vilka frihet, i någon mening, är det absolut högsta. Givet att de kan definiera denna frihet på ett icke motsägelsefullt sätt så står de dem fritt, och jag kan då inte säga att det är moraliskt fel. (Även om det i praktiken är antingen naivt eller cyniskt.) Men de flesta bruk av ordet frihet hamnar inte i denna rena kategori. Och det är moraliskt fel att missbruka ordet frihet i egoismens namn.


Kommentator: Det är inte nödvändigtvis egoism att värna allas frihet framför jämlikhet vad gäller ekonomiskt utfall.


Man behöver inte ställa ekonomisk jämlikhet mot frihet. Frihetsvurmandet har sina egna interna motsägelser. Vad innebär det att öka allas frihet? Ordet frihet har så många positiva konnotationer och inga negativa. Det innebär att vem som helst kan använda det och därmed komma undan med nästan vad som helst.

I fallet med friskolor hävdar jag att det är på förhand givet att de leder till sämre likvärdighet och ökad segregation. Om man är beredd att acceptera det, eller om det t.o.m. är en önskad bieffekt, så ska man inte komma undan med att låtsas att man bara är intresserad av att öka allas frihet lika mycket (eller bara ropa "frihet", vilket inte förpliktigar till någonting). Och tror man på allvar att friskolor kan öka allas frihet / möjligheter lika mycket, så har man ett styvt jobb att förklara exakt vad det innebär och hur det ska gå till. Men det jobbet avkrävs man aldrig, för ingen vågar kritisera någon som ropar "frihet".

(Och då har vi ändå inte ens kommit längre än till "rättvisa" som jämnt fördelad förändring av utgångsvillkor. Så den retoriska glidningen har redan pågått ett tag. Vi borde förstås i första hand sikta på att jämna ut de skillnader i "frihet" / möjligheter som fanns mellan olika elever redan innan friskolereformen. Skolans kompensatoriska och integrerande uppdrag är grundläggande.)

Men, att egoism (ev. förträngd) är en av flera vägar till förment frihetsvurmande står utan tvivel för mig.

Kommentator: Staten är inte alltid är bäst på att driva skolor, och vill inte ens alltid medborgarnas bästa, varför det är bättre med mångfald hos de som driver skolor.

Kommentator #2: If private schools were getting their revenue directly from the parents who saw the private education option as being superior to state-run schools, I wouldn't have a problem with it.

I would still have a problem with it, since it would lead to fragmentation. I am sensitive to Mill’s argument that single-file and control can lead to stumped development, regression and absolutism. But that was hardly what we saw in Swedish schools during the 70’s and 80’s.


Kommentator #2: What, exactly, is wrong with fragmentation? The exact same tutoring delivery may have different results depending on who is interacting with it.

First off, I assume we are all operating under the assumption that regardless of who runs the schools, the curriculum is fixed and determined and controlled by the government. (Mill would perhaps advocate more freedom than that, i.e. that anyone could set up any school with any curriculum, and that the best curricula would win out in the end. That is definitely not an alternative for me.)

If we agree that there is such a thing as a ”best” curriculum and a ”best” way of imparting it (at any given time, by consensus and majority vote, tempered by experience and expertise), then the natural thing to do is to make sure that every school in the nation actually delivers exactly that curriculum in exactly that way. And what better way to do that than to have the state educate, operate and control every school? What would be gained by comperition? The only thing that would bring is inequality. Some schools can’t be ”better” without other schools being worse. I don’t want any school to be worse than any other.

To achieve what Mill desired, namely competition of ideas, we can have a lively debate, both empirical and normative, as how to develop the curriculum and teaching methods. We could also perform controlled longitudinal experiments. If and when we agree on any change, then we implement in in all schools simultaneously.

Kommentator #2: Delivery will differ widely depending on the teacher and his/her ability to interact with the pupils.

Isn’t that what states do best: Ensure an even and high-quality supply and distribution of teachers and other resources? If there is a shortage (which there is in Sweden right now) nothing is gained by hiding it beneath a veneer of competition.

Even market fundamentalists conceded that education is a so called market failure, until recently.

Also, competition between schools come with the view of students as customers, with each student attached to a lump-sum of money. This leads to notions of ”efficiency” and to eduction as a right or as a personal commodity. But school is as much a civic duty as it is a right.

Dieselbilar

”Helt fel att avråda från köp av dieselbilar” (SvD 6/4-18)

Hjälp! Här verkar det ligga hundar begravda.

1. Om dieselbilar släpper ut större mängder av vissa ämnen än andra fordon så är det väl inget argument *för* diesel att utsläppen av dessa ämnen totalt sett gått ner de senaste åren?

2. Hur starkt är argumentet att diesel lättare kan blandas eller kombineras med biobränsle?

3. Finns det verkligen inga studier som tydligt visar att just de utsläpp som är specifika för diesel är hälsovådliga?

4. Finns det skäl att vara mindre skeptisk än vanligt till argumentet att ny och bättre teknik är på väg?

5. Om det är sant att dieselbilar släpper ut en tredjedel mindre koldioxid, hur starkt är då det argumentet? För vad?

Harris vs. Klein

Jorå, jag har läst och lyssnat till det mesta i och runt den här debatten det senaste året. Men av bekvämlighet anger jag inga källor.


Waking Up #123 - Identity and Honesty


Klein vinner. Men det är en Phyrrusseger.


En (av flera) områden som de inte lyckas penetrera fullt ut, men som utgör pudelns kärna, är följande:

(a) vetenskap (kan/bör) bedrivs helt (så långt som möjligt) separat från politik och värderingar

(b) vetenskap (kan/bör) styr politik och värderingar (i viss utsträckning)

(c) politik och värderingar (kan/bör) styr vetenskap

Både Harris och Klein tar avstånd från (b) men av delvis olika skäl, och lite väl kategoriskt (av förståeliga skäl).

Harris graviterar mot (a) medan Klein graviterar mot (c).

Harris gör misstaget att tro att (a) är en rimligt/möjligt/önskvärt mål.

Klein har inte den vetenskapliga eller filosofiska kompetensen att argumentera för (c) på ett sätt som skulle kunna övertyga Harris om dess rimlighet/nödvändighet.

I stället får hans argumentation motsatt effekt: Att förstärka Harris intryck av att Klein är en postmodernist i den meningen att han i onödan ”sammanblandar” (”conflates”) fakta och värderingar; och att han gör så utifrån onödigt vinklade, tveksamma och dolda motiv.

Som man ropar får man svar. Observationens teoriberoende. Detta måste Harris förstå

~

Ingen av dem poängterar tillräckligt att Murray minimerar / bortser från miljöns (potentiella) effekter. (Ett exempel på hur värderingar med nödvändighet påverkar vetenskap.)

~

De gör inte tillräcklig skillnad på rasism, (rimlig resp. orimlig) identitetspolitik och allmän nyliberalism.

Murrays (och Harris) fokus på individuell förmåga och på förutsättningar, och deras nedvärdering av grupptillhörighetens (historiska) påverkan på individen och av faktiska utfall, kan betraktas som, och argumenteras mot, på rent ideologisk grund - utan att blanda in ras (eller kön) över huvud taget.

~

Här är en annan grej som vare sig Harris eller Klein förstår:

Hur man än delar upp människor (objekt) i olika grupper / kategorier, så kommer man att hitta skillnader i olika mätvärden (medelvärden, varians) mellan grupperna.

Man måste alltså på förhand motivera sina kategoriseringar med andra argument. (Annars är det lätt hänt att man för ett cirkelresonemang.) Dessa motiv kan utgöras av stödantaganden från tidigare, mer eller mindre närliggande modeller och teorier; eller av utomvetenskapliga sådana. (Rent teoretiskt kan man också tänka sig att man bara råkar ”snubbla” på en tidigare oförutsedd skillnad, och utifrån den föreslår en kategorisering, a posteriori. Men för att detta ska vara motiverat krävs stora skillnader.)

~

Ett annat allmänt problem med Harris m.fl. hållning är att devisen ”lika förutsättningar” klingar ihåligt, naivt och snudd på ohederligt.

Även om man tar den på allvar (Ralwsk utopi) så är det dessutom (själv)bedrägeri att påstå att man strävar både efter meritokrati och efter solidaritet, när det man faktiskt argumenterar för är ett stratifierat samhälle.

~

1:10 in har Klein fortfarande inte sagt det som är en av de viktigaste poängerna i hans senaste text, nämligen att det finns goda skäl att anta att miljön (kan/skulle kunna) spelar en minst lika stor roll - troligtvis mycket större - än arvet för den faktiska, funktionella intelligensen/framgången för en individ. Och så länge det förhåller sig så, så är det betydligt lämpligare att fokusera på miljöfaktorer (i vid bemärkelse). Detta är ett ganska neutralt argument, som jag ser det. Ett något mer radikalt argument (vilket är det som Harris tror att Klein hävdar) är att det är lämpligare att fokusera på miljöfaktorer oavsett deras påverkan relativt arv. Inte heller detta argument är så märkvärdigt, extremt eller vetenskapsförnekande som Harris verkar mena.

~

Och först 1:18 pekar Klein äntligen ut det mest anmärkningsvärda i Murrays samtal med Harris: att han inledningsvis hävdar att det inte är någon idé att försöka ändra miljön.

~

I den andra vågskålen: Turkheimer et als första artikel var inte bra. Det borde Klein m.fl. förstå och erkänna.

~

Med drygt 30 min kvar av samtalet gör Harris ett självmål när han säger, angående afroamerikaners historia i U.S.A, att: ”that debate has been had” / ”...is [now] completely irrelevant”.

Mot slutet gör Harris ännu ett, och ännu "snyggare" självmål: Jämförelsen mellan judars marathonframgångar och afroamerikaners akademiska d:o. Inte en direkt jämförelse, i rättvisans namn, men ett exempel på affirming the consequent, där den teoretiska möjligheten att hyckleri ("bigotry") leder till förvanskning eller förnekelse av data förvandlas till omvändningen: att ifrågasättande av data alltid beror på hyckleri.


Uppdatering 17/6 -18: De-couplers and contextualizers