Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

11 feb. 2016

A conflict of visions


An analysis of the implications and dynamics of visions can clarify issues without reducing dedication to one's own vision, even when it is understood to be a vision, rather than an incontrovertible fact, an iron law, or an opaque moral imperative. Dedication to a cause may legitimately entail sacrifices of personal interests but not sacrifices of mind or conscience. 
(s. 263)


Så avslutas en av de mest minnesvärda böcker jag har läst de senaste åren. Boken har fyrtio år på nacken och författaren är en kontroversiell figur vars åsikter inte kunnat ligga längre ifrån mina egna. Speciella omständigheter gjorde att jag ändå började läsa. Först lätt skeptisk. Sedan - efter lite efterforskningar - mycket skeptisk. Men efter hand allt mer imponerad. Och omskakad.




Missförstå mig rätt: Jag har inte gått över till den mörka sidan. Jag har inte mjuknat - snarare tvärtom. Men jag har insett två saker: (1) Att jag efter många år av egna funderingar inte hade en riktigt så fullständig bild av det ideologiska landskapet som jag trodde. Och (2) att jag måste revidera min devis "dum eller cynisk" med ytterligare ett, eller kanske två, alternativ; i undantagsfall kan en högermänniska vara något annat. (En intellektuell kuriositet; mycket märklig men i slutändan utan praktisk betydelse.)


Efter de inledande två kapitlen antecknade jag följande:

Mycket tänkvärd och givande hittills. Jag känner igen många av mina egna tankar. Och jag känner igen mig själv.

Men jag tycker att uppdelningen i begränsad - obegränsad - fixerad respektive formbar - människosyn i sig är alltför begränsad. (Sowell skriver själv att fler dimensioner är möjliga, och att hybrider existerar.) Jag saknar särskilt dimensionen ond - god (misantrop - filantrop), men också t.ex. dimensionen gruppvarelse - solitär.

För Sowell innebär en begränsad vision att man ser människan som både ond och fixerad, medan en obegränsad vision innebär att man ser människan som både god och formbar. Mitt eget tänkande ser mer ut som en fyrfäktare: Många konflikter verkar snarare stå mellan visionen fixerad/ond och fixerad/god.

Det återstår att se hur Sowell får in andra aspekter, som t.ex. fundamentala skillnader i definitionen av rättvisa.


Efter kapitel 3 skrev jag:

Mycket terapeutiskt. Jag förstår mig själv bättre, och jag förstår "de andra" bättre. Kanske blir det lättare att hitta gemensam mark, och kanske även kompromisser, framöver. Samtidigt bekräftas den bild jag skisserade för flera år sedan, där en representant för den begränsade visionen anklagar en ikonoklast:

Oh, you intolerable upstart. This is exactly why we, the keepers of the arcane, can never entrust its secrets to you and your like. There are forces at work here that you will never fathom. Secrets revealed and manifested through generations, ingrained and fortified in the walls of our burgs and castles, and in our palaces. 
I will grant you a boon, satiate your desire. I will do the unthinkable and tell you why what is hidden must remain hidden. Why it cannot and must not be revealed. I will let you glean the double-edged sword of true power. I will do that which no other will, and so further enhance your conviction and destructive potential. 
In the end it will avail you naught. 
You challenge the keepers to tell you what it is they know that you do not, and they tell you that your insistence is pointless. You suspect that their reluctance springs from ignorance and indifference rather than strength of character and a sense of a higher purpose. From the fear of narrow minds rather than noble ones. 
And in this you are right! So there you have it - the one edge of the sword you so desperately seek to wield. 
But even the most narrow-minded of keepers intuitively know and accept that the knowledge and power needed to wield the sword can never be articulated fully, nor mastered by any one man. And they know that failure to accept this is the most dangerous hubris of all. They also know that the pinnacle of self-control is to keep the sword sheathed, lest the temptation of using but the one edge, ever so sharp and alluring, ultimately brings destruction to all. 
This knowledge is bound to the very walls of our castles and palaces. And we, as their guardians, are part of it. 
You and your like will never see beyond the obvious. Not before every wall has crumbled and you are left with nothing but chaos and when in the ruins of an old world, the best you can hope for is to build a new world in its image. We will not allow your naïveté to set us all back.

Fortsätter det så här, så köper jag de andra två delarna i trilogin också, där Sowell lovar att vara mer personlig.

Min bäste vän och jag brukar bråka om vem av oss som egentligen är mest optimistisk (och pessimistisk). Boken erbjuder oss båda nya infallsvinklar.


Efter ytterligare några kapitel skrev jag:

Kompletterar (ersätter, överträffar) Haidts modell. Exempelvis när det gäller att förklara prioritering av lojalitet som en konsekvens av föreställningar om individuella begränsningar, evolutionära tidsförlopp och höga "processkostnader":

The intertemporal commitment of loyalty, seen as an abandonment of impartiality in future behavior by those with the unconstrained vision, was viewed very differently by those with the constrained vision. If one's view of human nature is very constrained, then the alternative to loyalty is not impartiality but pure selfishness. The kinds of emotional attachments which lead to loyalty are thus seen as beneficial social ties, essential to the functioning of the whole society.
(s. 88-89)


Det är verkligen imponerande att Sowell - uppenbarligen ärkekonservativ och kvasi-libertarian - lyckas beskriva båda sidor så neutralt.

Sowell verkar vara en sån där figur som minsann har lyckats mot alla odds och som nu inte har något tålamod med kamraterna från sin uppväxt; tvärtom en vilja att distansera sig från dem, och att pumpa upp sitt eget ego genom att intala sig att de alla borde ha kunnat följa hans exempel - om de inte vore latare eller dummare.

Det finns ju, och har funnits, en del sådana typer även i Sverige. Ingen nämnd, ingen glömd.


Vid det här laget råkade jag av en slump ramla över den här artikeln, där den konservativa tidskriften New Republic anklagar den ultra-konservativa tidskriften National Review för att inte tillräckligt tydligt ta avstånd från Donald Trump. Bevis nr. 1: Glenn Beck. Bevis nr. 2: Thomas Sowell.

The symposium gets off to a rocky start by beginning, admittedly for alphabetical reasons, with a contribution from Glenn Beck. With his long history of racism and conspiracy-mongering, Beck has all the flaws of Trump many times over. To get Glenn Beck to denounce Donald Trump as an unsound thinker makes about as much sense as hiring Larry Flynt to write about how Hugh Hefner demeans women. Nor is Beck the only extremist in the symposium, which also includes contributions from Erick Erickson (known for his boorish sexism) and Thomas Sowell, who in 2007 wrote in National Review: “When I see the worsening degeneracy in our politicians, our media, our educators, and our intelligentsia, I can’t help wondering if the day may yet come when the only thing that can save this country is a military coup. 
In the “Against Trump” symposium, Sowell makes this outlandish comparison: “The actual track record of crowd pleasers, whether Juan Perón in Argentina, Obama in America, or Hitler in Germany, is very sobering, if not painfully depressing.” Is there any rhetorical overkill Trump has been guilty of that is worse than this?

Jag läste vidare i boken, trots detta, och kunde till slut på något sätt förstå hur (den nu 85-årige) Sowell resonerar. Just den sammanblandning av fixerad och ond respektive formbar och god som jag reagerade över inledningsvis medför att Sowell i stället laborerar med olika grader av tilltro till en vision. De två klustren skiljer sig också åt när det gäller förmåga till (artikulerad) rationalitet och huruvida denna uppvisas av individer eller system. Sålunda är det snarast Lenins relativa brist på tålamod som skiljer honom från en typisk socialdemokrat. Och Obama är en välmenande men samhällsomstörtande populist som lurar folk att tro att de kan tänka och bestämma själva, vilket får till följd att de förr eller senare utnyttjas av fascister.

För en anhängare av den obegränsade visionen finns emellertid hopp om varje individs inneboende godhet och förnuft, och om aggregatets harmoni.

There are, there have been, many human beings, in whom the motives of patriotism or of benevolence have been permanent steady principles of action, superior to any ordinary, and not in a few instances, to any possible temptations of personal interest. There are, and have been, multitudes, in whom the motive of conscience or moral obligation has been paramount. There is nothing in the constitution of human nature to forbid its being so in all mankind.

J. S. Mill

Bara några kapitel kvar. Jag skriver på Facebook:

Ta mig f-n, en av de bästa böcker jag läst. Extra kul eftersom gubben är helt galen. Läs den, du också, och låt fjällen falla från dina ögon!

Är du intresserad av Jonathan Haidts arbete så kommer du att älska den här boken. Sowell, en samhällsvetare, sopar banan med psykologen Haidt. Sowells fåtöljresonemang, som dessutom har fyrtio år på nacken, innefattar och överträffar Haidts och många andra aktuella och mer eller mindre naturvetenskapliga försök att förstå människan. Haidt erbjuder en skakig proximat förklaring till varför ideologiska skillnader existerar, som i bästa fall endast flyttar problemet ett steg. Sowell, å andra sidan, ger en närmast definitiv och knivskarp beskrivning av hur dessa skillnader ser ut.

Ytterligare en originell ansats i Sowells bok är utgångspunkten att de båda visionerna egentligen har samma (positiva) mål för samhället. På så sätt undviks värdekonflikter, och motsättningarna kommer att handla enbart om effektivitet.

Ovanstående skulle kunna innebära att min devis, "dum eller cynisk" eventuellt kan utökas med ett tredje alternativ. Men jag är inte säker på att det behövs. Framför allt är jag mycket tveksam till att den breda väljarbasen förkroppsligar några positiva samhällssträvanden. Även om det, mot förmodan, skulle vara så att en del högerintellektuella (Rand undantagen) faktiskt vill allas bästa i slutändan, så är jag säker på att de flesta högerväljare endast röstar med sina egna plånböcker, och om de tänker längre än så, så nöjer de sig med att rättfärdiga sin egen position genom att hänvisa till någon nominell (men inte realistisk) möjlighet för (alla?) andra att också lyckas.

Vad skulle då ett tredje alternativ vara? Två kandidater är "uppgiven" (och då menar jag efter moget övervägande - inga genvägar!) och  "lat" (och då oftast också i förnekelse av detta faktum). Men ingen av dessa fångar helt den (sällsynta) intellektuella högermänniskan; en sådan som Sowell. Den är ett enigma; en märklig blandning av pessimism och optimism, cynism och goda intentioner. I botten handlar det, säger Sowell, om hur man ser på orsak och verkan.

In the unconstrained vision, in which man can master social complexities sufficiently to apply directly the logic and morality of the common good, the presence of highly educated and intelligent people diametrically opposed to policies aimed at that common good is either an intellectual puzzle or a moral outrage, or both.
(s. 257)


Jag har läst ut boken och köpt fortsättningen. Till en engelsktalande vän skriver jag: 

Also check out Vision of the Anointed and Quest for Cosmic Justice, which both complement this one. I have already ordered them. In them, Sowell promises to get personal, as opposed to this one where he is impressively, almost incredibly, neutral. I'm looking forward to that! For example, the subtitle of Vision of the Anointed - which deals with us lefties - is: Self-congratulation as a basis for social policy.

You gotta give it to the man. He has perfected a sublime form of passive-aggressiveness!

---

Några frågor:

1. Varför ger långsam evolution det enda svaret på vissa frågor, men absolut inte på andra?

2. Hur kan en stat dra upp gränser för medborgares handlingsutrymme, när den inte får reglera vad medborgarna gör?

3. Under vilka förhållanden skulle det någonsin vara befogat att ändra konstitutionen? (Vi är ju inga fanatiker, eller hur?)

4. Var konstitutionens upphovsmän övermänskligt rationella? En himla tur, i så fall!

5. Hur kan (den ekonomiska) individen frånkännas kapacitet att förstå något mer än sina egna lustar, men samtidigt avkrävas perfekt information och beslutsfattande?

6. Hur kan rätten till underordnas rätten från utan logiska motsägelser, gynnande av specifika grupper och socialdarwinism?

7. Även givet antagandet att människors kapacitet är begränsad, kan det verkligen finnas ett egenvärde i att inte ifrågasätta; att inte utbilda sig; att inte försöka förbättra världen?

8. Finns det ett lyckligt slut? Hur ser det i så fall ut?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar