Jag tycker inte att artikelns resonemang är riktigt konsekvent.
Domens motivering är konsistent, givet att Pirate Bay uteslutande syftar till att kringgå betalning för av upphovsman avgiftsbelagt innehåll. (Sen kan jag ju tycka att det märkligt och kontraproduktivt att samtidigt se mellan fingrarna på YouTube - eller snarare vissa av dess användare.)
Spotify m.fl är ju däremot helt andra varelser, emedan de erbjuder upphovsmän kontroll över utbud och intäkter.
Slutsatsen att medie-oligopol bidrar till enkelspårighet (m.fl. negativa konsekvenser) är förstås korrekt, och ett gott argument för att söka andra vägar. Här tjänar digitaliseringens underminering av tidigare "affärsmodeller" ett viktigt syfte. Förhoppningsvis bidrar den till ett bredare, djupare och mer diversifierat utbud - men också efterfrågan.
Jag anser emellertid att det i första hand är upp till upphovsmän och publik att - på frivillig bas - skapa och bruka alternativa kommunikationsvägar.
Jag är ju knappast någon marknadsliberal (!) men jag kan ändå tycka att om en artist och ett produktionsbolag gemensamt kommer överens om att investera i ett verk, i avsikt att göra en långsiktig vinst - ja, då måste de få göra detta utan vare sig fördömanden eller sabotage. Vissa (enkelspåriga) typer av verk kanske helt enkelt passar bäst in i en sådan modell (läs schlagermusik och Hollywood-filmer). Hollywood är ett bra exempel på ur ett uppenbart "sug" endast (?) kan tillfredsställas genom massiva kapitalinvesteringar, vilka i sin tur kräver avkastningsgarantier.
Om man (systematiskt) konsumerar avgiftsbelagt material utan att betala och samtidigt förfäktar mediebolagens ondska och den totalt obegränsade fildelningens förtjänster samt menar sig idka civil olydnad för en högre sak - ja, då har man förverkat sitt förtroende i mina ögon.
Erik Svensson kommenterar:
Jag menar nog att det ligger mycket i påpekandet att om man ska beräkna (fiktiva) kostnader för artisterna för fildelningen, så måste man nog också beräkna fiktiva vinster också, för att kunna beräkna den eventuella "nettoskadan" som fildelningen orsakat. Eftersom domen bygger på beräkningar av enbart de fiktiva kostnaderna, så blir detta problematiskt. Skulle man vara riktigt konsekvent så skulle man skönskatta alla artister för de intäkter de fått, via den uppmärksamhet och spridning som deras verk fått via fildelningen, men det har ännu inte skattemyndigheterna vågat sig på att göra...
På ett mer principiellt plan visar domen att juridikens värld inte är skild från politikens, och att synen på ägandet och vad som kan och bör ägas fortfarande är en central politisk fråga. Det står i skarp motsättning mot dem som hävdar ideoogiernas död och att höger-vänsterskalan är irrelevant (främst vissa gröna ideologer och vissa liberaler som fortfarande tror på den bisarra idén om "Historiens slut" á la Fukuyama).
På ett mer marxistiskt-analytiskt plan så menar jag fortfarande att fildelningen och immateriellrättsfrågan bekräftar den marxistiska synen på hur produktivkrafternas utveckling ständigt kommer i konflikt med produktions- och ägandeförhållandena i samhället. Produktivkrafterna (d. v. s. den tekniska utvecklingen av internet, sökmotorer, bit-torrent teknik) omöjliggör vissa typer av privat ägande, främst kulturellt kapital och kunskapsskapital som inte längre kan "stängslas in". Då inträffar en period av turbulens och social oro, rentav revolutionära förändringar, tills ett nytt jämviktsläge inställer sig. Vi lever i en sådan period.
Kapitalägarna försöker då försvara gamla ägandemodeller genom att använda staten och juridiken och driva igenom olika repressiva lagar (FRA, Ipred) för att försvara det privata ägandets makt även på de områden där det av tekniska skäl är svårt eller omöjligt att göra det. Problemet är att om man helt och hållet ska försvara det privata ägandet av immateriell egendom så krävs det ett totalitärt samhälle av nordkoreansk modell, vilket kommer i konflikt med de liberala idealen om ett fritt sahälle och möjlighet till fritt informationsutbyte. Tror att det behövs mer marxistiska och socialistiska perspektiv i fildelningsdebatten, där libertarianerna är överrepresenterade.
På detta svarar jag:
Jag håller med helt om ditt principiella resonemang, Erik!
Det som störde mig i artikeln var emellertid just detta med oräknade vinster... Just när det gäller den aktuella juridiska sakfrågan tycker jag att det låter lite som en (för mig otillfredsställande) resolution av ett bråk på skolgården: Eftersom slagskämpen också ådragit sig blåmärken då offret försvarat sig är även han (slagskämpen) ett offer - och därmed är båda (ungefär) lika goda kålsupare.
Återigen, givet en situation där en part med goda - villkorliga och i viss mån godtyckliga men erfarenhetsbaserade - skäl (moraliska eller juridiska) räknar med vissa rättigheter (kroppens eller investeringens helgd) och dessa rättigheter kränks, ja, då bör eventuella (oförutsedda) fördelar för den förfördelade parten vara av marginell betydelse vid utpekande av ansvar och utmätning av straff.
Om detta leder till en situation som inte rimmar med den aktuella moraluppfattningen bör konsekvensen bli en omskrivning av de spelregler som man därefter vill ska gälla. (Eller till andra förväntningar eller beteenden.)
