Schlaug om tillväxt

Birger Schlaug bloggar, lagom till påsk, om hur han och Göran Persson tillsammans skulle kunna göra en insats för Sveriges ekonomiska tillväxt.

Själv brukar jag fundera över hur det kan vara så viktigt för vår överlevnad att Sony Ericsson varje år lägger till några nya knappar på sina mobiltelefoner.

Amerikana

Inspirerad av Kunskapskanalens serie Nya klanger planerar jag en serie av musikaliska soaréer, under temat amerikansk 1900-talsmusik. (Och får jag sällskap, kan det bli en serie med Nielsens symfonier också.) På schemat står:

• George Gershwin: Rhapsody in Blue (1924), An American in Paris (1928)
• Aaron Copland: Appalachian Spring (1944), mer?
• Leonard Bernstein: West Side Story (1957)
• Charles Ives: New England Holidays (1913), senare?
• John Cage: First Construction (in Metal) (1939), Water Music (1952)
• Morton Feldman: Viola in my Life (1971), annat?
• Terry Riley: In C (1964)
• Elliot Carter: Occasions (1989), Boston Concerto (2002), annat?
• John Adams: Harmonielehre (1985), annat?
• Philip Glass: (var ska man börja?)
• Steve Reich: Different Trains (1988), Electric Counterpoint (1989, med Pat Metheny)

Vulgärdarwinismens framtid

Alla som befattat sig med vetenskaplig forskning eller offentlig debatt känner till denna mänskliga egenhet. Tajmning är allt. En idé som formuleras innan tiden är mogen kommer att avfärdas som gallimatias, medan en idé som alla begriper redan har stelnat.

Så skriver Niklas Ekdal i en mycket läsvärd essä i DN, 2/4 2009.

Blå på utsidan, rödgrön på insidan

Det går nu en våg av kritik mot den borgerliga regeringens utbildningspolitik. I dagspress och på TV gör en månghövdad skara pedagoger och akademiker sina röster hörda i protest mot de senaste årens högervridning av skolpolitiken. (Trots att resultaten av denna denna högervridning ännu knappt märkts av i praktiken. Varför har kritiken låtit vänta på sig så länge?)

Första gången jag fick rösta i riksdagsvalet, röstade jag på moderaterna (det gör väl de flesta unga män?). Jag var ung och odödlig och hade det väl förspänt. Jag kände ingen sympati med "kreti och pleti" som ju - om de bara hade ansträngt sig lite - egentligen hade alla möjligheter i världen att "bli någon", men som - av ren lättja, eller möjligtvis dumhet - inte tog tag i sina liv. De fick stå sitt kast.

Min far, den gamle sossen, förfärades över sin avfälling till son. Hade han närt en orm vid sin barm? Var detta tacken för att han, som gjort sin klassresa, i sitt anletes svett arbetat för (och lyckats) att ge sin son en god start i livet?

Vid en sällsynt stillsam och konstruktiv pratstund i sommarsolen kom vi så småningom fram till ett samförstånd:

Alla bör få samma möjligheter. Men de som tar vara på sina möjligheter bör belönas på bekostnad av dem som inte gör det.

Ungefär så lät vår gemensamma utsaga. Som politik betraktad ter den sig väldigt skör och mångtydig. Men som paroll för vår bräckliga vapenvila framstod den som ett fundament.

Jag har med åren dragits allt längre åt vänster (det gör väl de flesta åldrande pojkar?). Faktum är att jag nu närmast skulle betrakta mig som en (naiv, utopisk) kommunist (socialist). Men i (åtminstone) ett avseende är jag reaktionär: skolan.

När jag lyssnar av den pågående debatten om skolan (och andra företeelser) är det några saker som slår mig.

Med djup respekt för statistik och vetenskap måste jag ändock instämma med Oscar Wilde. Vetenskapen är vårt paradisäpple; våra Ikaros-vingar. Med dess hjälp når vi den djupaste kunskap vi förmår, utan att för den skull någonsin kunna göra anspråk på att uppnå "sanningen". Samtidigt kan man, i vetenskapens namn, uttala de mest "förbannade lögner".

Framstående vetenskapsmän har genom tiderna, gång på gång, kommit till den ödmjukande insikten att vi alla är fångar i Kuhns paradigmer. Einstein lär ha sagt (vilket påpekas av Håkan Arvidsson i SvD 3/4 2009):

Varje epok domineras av en sinnesstämning, med följden att majoriteten inte förmår se tyrannen som bestämmer över dem.

Och då talar vi om de mest briljanta intellekt som världen någonsin skådat.

Inte nog med att "vetenskapssamfundet" i stort är oförmöget att bryta igenom sitt kollektiva glastak - med mindre än att slumpmässiga eller kataklysmiska händelser tvingar fram (visar?) en spricka. Varje epok rymmer flera sinnesstämningar. Eller, rättare, den rådande sinnesstämningen är långt ifrån det enda som definierar de riktningar som våra mänskliga strävanden tar.

Än värre blir situationen när gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap diffunderar, som den ju gör med jämna mellanrum. Nu senast som ett resultat av postmodernismen (som väl, gudskelov, redan haft sina storhetsdagar).

Om denna skriver f.ö. Arvidsson - som beskriver sig själv som en "inbiten" och "empiriskt orienterad" humanist - i ovan refererade text:

Det postmoderna och poststrukturalistiska tänkande som i dag breder ut sig likt en tsunami och som tycks vilja göra världen till ett alltigenom subjektivt gungfly har säkerligen sitt ursprung i den världsbild som vuxit fram ur relativitetsteorins och kvantmekanikens subatomära ekvationer.

Paradexemplet idag är förstås klimat- och miljödebatten, där både självkritiska forskare och djävulens advokater står att finna lite varstans på slagfältet.

Jag vill gärna tro att Björklunds till synes arroganta framtoning delvis kan förklaras av att även han har nått denna insikt. Insikt om att det går att hitta belägg för (nästan) vad som helst, om man vill. Inte den förstockade hållningen "jag har rätt och alla andra har fel, oavsett hur de motiverar sin ståndpunkt".

Som om inte detta vore nog (och nu blir jag lite tendentiös) har jag en känsla av att just pedagogik är ett akademiskt fält som genererar en oproportionerligt stor andel "dåliga imitationer" av vetenskap.

Det må vara som det vill med den saken. Oavsett vad som är "rätt" och fel" när det gäller skola och utbildning gör man i debatten - om och om igen - tre ödesdigra misstag.

Det första är att sätta likhetstecken mellan god utbildning (undervisning, förutsättningar för lärande) å ena sidan, och skola, å den andra. Skolan, i bemärkelsen en skola för alla.

Det andra misstaget är att blanda ihop pedagogiska rön som främst handlar om hur man går från (relativt) goda förutsättningar och resultat till bättre d:o, med handgripliga råd (instruktioner, föreskrifter) om hur man bör (ska) agera - oavsett förutsättningar.

(Även i de fall då dessa "goda förutsättningar" endast är ett utslag av Hawthorne-effekten.)

Det första misstaget är i högsta grad en fråga om politik. Det andra om retorik; inte pseudo-vetenskap utan helt enkelt dålig journalistik, "bad science".

Det tredje misstaget är att över huvud taget fokusera uppmärksamheten på skolan, undervisningen och lärarna (i den ordningen). Vi har - trots allt - fortfarande en av världens bästa skolor. Men skolan kan inte bära ansvaret för ett helt samhälles (en hel världs) brister och önskningar. Undervisningen kan inte upphöjas till (den enda källan till) fostran. (Vilket säger sig själv, om man - vilket anses politiskt korrekt i alla läger - byter ut ordet "undervisning" mot "lärande".) Lärarna kan inte göra mer än vad de redan gör - vara goda lärare.

Detta misstag är egentligen inte ens ett misstag. Det är en (halvt) medveten förträngning av något alla i grunden förstår, men inte vill (orkar) kännas vid.

När man som lärare ber om "arbetsro" i skolan - för sig själv och för sina elever - utpekas man som en Caligula. I verkligheten är det precis tvärtom. Man vill sina elever - alla elever - så väl att man kväljs av sin oförmåga att faktiskt implementera några av de välmenande pedagogiska (didaktiska) strategier som förespråkas. (Dessa behöver man för övrigt inte informeras om av pedagogiska forskare. Det skulle dröja länge innan en professionell lärarkårs kollektiva kunskap skulle behöva kompletteras utifrån. Om denna kunskap kunde omsättas i praktiken.)

Lönearbete i amfiteatern

Årets löneöversyn är klar, och snacket går...

Min bild av lönesättning och medbestämmande - inte minst i kommunal verksamhet - är bilden av ett gladiatorspel.

På arenan befinner sig de i verksamheten anställda. På läktarna sitter (i rangordning) den byråkratiska hierarkin. I emporen sitter Kejsaren: den osynliga handen.

(Oklart var rektorerna uppehåller sig... På arenan? På läktarens nedre del? Klättrande på sidorna?)

Kejsaren slänger in ett köttstycke, varefter kampen kan börja. Kampen fortgår till dess köttstycket är uppdelat och ekvilibrium uppnåtts - en balans mellan tillgång och efterfrågan; och (de individuella) gladiatorernas förmåga att tillgodose densamma.

Några väsentliga skillnader finns emellertid mellan detta skådespel och dess antika förlaga.

Först och främst är dörren till gången ut ur arenan öppen. Gladiatorerna kan alltså när som helst ge upp kampen och ge sig ut i friheten. (Vari denna frihet består, är en annan historia.)

För det andra låter Kejsarens diaboliska hejdukar, innan kampen begynner, meddela att det står gladiatorerna fritt att förhandla (med varandra) om de regler som ska (eller inte ska) gälla på arenan. De kan - om de så vill - sätta sig ned i all fredlighet och göra upp om hur stycket ska delas.

(Ska de kanske dela det broderligt sinsemellan? Låta den starkes rätt råda? Eller kanske skissa upp en intrikat meritokrati, där i sanden? Sträva efter konsensus?)

Köttstyckets storlek varierar i dessa skådespel. Ibland är det stort nog för att (i teorin) låta alla äta sig mätta; ibland större än så. Ibland så litet att några med nödvändighet måste gå hungriga från arenan.

På läktarens övre bänkrader skrattar man gott. "Titta på dem där nere: De ritar och debatterar, med pannorna i djupa veck. De har så fullt upp med att slåss om reglerna för sin kamp att de alldeles glömt bort att bekymra sig för kampen i sig."

(Men se upp! Under magra år decimeras gladiatorerna i rask takt, och de som nu sitter på läktarplats flyttas successivt ned. Köttstyckets storlek är den variabel som i längden avgör allas öden - publik såväl som gladiatorer. Denna storlek ifrågasätts sällan. Man funderar inte heller så mycket på det faktum att den varierar, eller varför den varierar. Sällsynt är den som dristar sig till att undra om det verkligen är Kejsaren själv som avgör, från gång till gång, hur stort stycket ska vara.)

När så den verkliga kampen äntligen beträds har gladiatorerna - på det hela taget - redan funnit sig i sitt öde, vad detta än månde bliva. (Kampen utstår de stoiskt, och med upphöjt lugn undfår de till sist sin beskärda del - sitt skålpund kött.)

För egen del kan jag inte uppbåda någon motivation till att vare sig kivas eller slåss; jag plockar upp de slamsor som faller vid mina fötter. Att lämna arenan är, i mitt fall, inte att tänka på. Jag uppfattar den närmast som en rymdkapsel, och utanför råder vakuum. (Frihet är ett lustigt ord.) Än så länge har jag kunnat äta mig mätt, och jag är nöjd så.

Med detta sagt, riktar jag min tacksamhet mot dem som trots allt kämpar - för min skull såväl som för sin egen.

I en intressant (men något förvirrande) essä (DN 2/4) skriver Mikael Löfgren bl.a. om Balzacs novell Sarrasine:

I en berömd läsning av novellen föreslog Roland Barthes att skillnaden mellan feodalt och borgerligt samhälle består i att det förra kännetecknas av symtomatiska "indicier" (typ rangens relation till börden) och det senare av godtyckliga "tecken" (typ penningens relation till arbetet)

...var det någon som sa "pensionssystem"?