Ur ”Godmorgon, världen!” i P1, 11 mars 2018
Världen som nollsummespel är i grunden en konservativ hållning. När liberaler och marknadsfundamentalister ändå vurmar för frihandel så är det både en ideologisk paradox och ett utslag av cynism - inte minst då de aldrig vidgår ”externaliteter” i form av miljöförstöring och ojämlikhet, m.fl. De mest slipade, som Norberg och Pinker, ger problemen läpparnas bekännelse men hänvisar sedan till framtida teknikutveckling, högre lägstanivåer och minskande skillnader mellan länder.
Att likna tullar vid ”inbördeskrig” är en typisk Norberg-figur. Snyggt, klurigt - och förrädiskt. Plötsligt blir det synd om ”den vanlige amerikanen”. Det var det alltså inte tidigare, då importen ledde till arbetslöshet? Och vad med utlokaliseringen av amerikanska företag till låglöneländer med obefintlig miljölagstiftning?
När Norberg varnar för nationalism och 30-tal så glömmer han bekvämt bort att det finns en tredje väg, nämligen socialismen, och att ekonomisk oro är vare sig en nödvändig eller en tillräcklig bakgrund för utvecklingen av odemokratiska eller extrema rörelser. Han glömmer också att ekonomiska ”katastrofer” är ständigt närvarande - någon annanstans - och att de är inbyggda i kapitalismen.
—
Uppdatering 15/3 -18
Göran Greider i ETC (14/3 -18): Frihandel är vår tids religion
2 mars 2018
AI?
Jag är kanske lite petig när det gäller vad som krävs för att något ska kallas ”AI” (eller snarare AGI). När jag funderar på detta i så ser jag ett (minst) tvådimensionellt koordinatsystem framför mig, med ”flexibilitet” på en axel och ”läraktighet” på en annan.
Flexibilitet handlar om vilka olika situationer ett system kan hantera, och kan variera från en enda; via flera på förhand förutsedda; vissa ej på förhand förutsedda; till alla ej på förhand förutsedda - inom en viss rymd av möjligheter. Alla dessa nivåer är tänkbara oavsett om systemet kan förändra sig själv eller inte.
Läraktighet handlar om i vilken utsträckning systemet kan förändra sig självt efter hand, och kan variera från total rigiditet; via förändring av ett fåtal på förhand givna (och väl förstådda) parametrar enligt på förhand givna (och väl förstådda) regler; till förändring av ett ej på förhand givet antal ej på förhand givna parametrar enligt ej på förhand givna regler.
Ju högre ett system placeras på båda dessa skalor, i kombination, avgör (med godtyckliga gränser) hur mycket ”AI” det är. När jag tänker på bildbehandling och navigering så verkar många till synes spektakulära applikationer inte nödvändigtvis befinna sig särskilt högt på någon av dessa skalor.
Det är möjligt att program som ”Deepfake” gör det, men för att skapa en specifik filmsekvens så verkar det inte nödvändigt. Det (självständiga) lärande som eventuellt krävs för att följa en kontur, t.ex., kan ju göras på förhand. Om systemet kan producera många olika filmsekvenser med många olika indata utan att yttre förändringar så kan det tänkas uppvisa hög flexibilitet, men behöver fortfarande ingen (vidare) läraktighet.
Och vad krävs egentligen för att en autonom drönare ska kunna leverera en bomb, förutom förmågan att undvika hinder på vägen (alla hinder, vilket torde vara lättare än att diskriminera mellan olika typer) och förmågan att minimera avståndet mellan sin nuvarande position och målet?
Jag kanske missar något väsentligt här, men det verkar ganska lätt att åstadkomma med en kombination av kända tekniker - vilka förvisso kan vara avancerade, t.ex. GPS, men som inte kräver någon snillrik (ny) programmering.
Sedan finns såklart en gråzon, där saker som tidigare verkat svåra eller omöjliga (för datorer eller människor) kallas ”AI” för att de är nya eller imponerande.
Och en annan gråzon, där allt lärande (av programmerare eller datorer) som föregår systemets slutliga (utgångs-)konfiguration s.a.s. ”räknas in” i systemets förmågor. (Här finns ytterligare en gråzon som går från mänsklig domänkunskap och algoritmkonstruktion i GOOFAI, till återanvändning av maskininlärningsmekanismer vars exekvering leder till oförutsägbara eller oöverblickbara processer och resultat.)
Flexibilitet handlar om vilka olika situationer ett system kan hantera, och kan variera från en enda; via flera på förhand förutsedda; vissa ej på förhand förutsedda; till alla ej på förhand förutsedda - inom en viss rymd av möjligheter. Alla dessa nivåer är tänkbara oavsett om systemet kan förändra sig själv eller inte.
Läraktighet handlar om i vilken utsträckning systemet kan förändra sig självt efter hand, och kan variera från total rigiditet; via förändring av ett fåtal på förhand givna (och väl förstådda) parametrar enligt på förhand givna (och väl förstådda) regler; till förändring av ett ej på förhand givet antal ej på förhand givna parametrar enligt ej på förhand givna regler.
Ju högre ett system placeras på båda dessa skalor, i kombination, avgör (med godtyckliga gränser) hur mycket ”AI” det är. När jag tänker på bildbehandling och navigering så verkar många till synes spektakulära applikationer inte nödvändigtvis befinna sig särskilt högt på någon av dessa skalor.
Det är möjligt att program som ”Deepfake” gör det, men för att skapa en specifik filmsekvens så verkar det inte nödvändigt. Det (självständiga) lärande som eventuellt krävs för att följa en kontur, t.ex., kan ju göras på förhand. Om systemet kan producera många olika filmsekvenser med många olika indata utan att yttre förändringar så kan det tänkas uppvisa hög flexibilitet, men behöver fortfarande ingen (vidare) läraktighet.
Och vad krävs egentligen för att en autonom drönare ska kunna leverera en bomb, förutom förmågan att undvika hinder på vägen (alla hinder, vilket torde vara lättare än att diskriminera mellan olika typer) och förmågan att minimera avståndet mellan sin nuvarande position och målet?
Jag kanske missar något väsentligt här, men det verkar ganska lätt att åstadkomma med en kombination av kända tekniker - vilka förvisso kan vara avancerade, t.ex. GPS, men som inte kräver någon snillrik (ny) programmering.
Sedan finns såklart en gråzon, där saker som tidigare verkat svåra eller omöjliga (för datorer eller människor) kallas ”AI” för att de är nya eller imponerande.
Och en annan gråzon, där allt lärande (av programmerare eller datorer) som föregår systemets slutliga (utgångs-)konfiguration s.a.s. ”räknas in” i systemets förmågor. (Här finns ytterligare en gråzon som går från mänsklig domänkunskap och algoritmkonstruktion i GOOFAI, till återanvändning av maskininlärningsmekanismer vars exekvering leder till oförutsägbara eller oöverblickbara processer och resultat.)
10 feb. 2018
Matematik och programmering
På Twitter ställdes frågan:
Jag svarade så här:
På vår skola har vi mattelärare diskuterat detta ganska mycket. Min uppfattning (av vår gemensamma ståndpunkt) är att (1) programmering i skolan är viktigt av både pedagogiska och instrumentella skäl; (2) programmering och matematik kompletterar varandra på ett naturligt sätt...
Ni som är mattelärare: Tycker ni det blivit för mycket fokus på programmeringen? Hur ser ni på alla lärares utökade ansvar kring källkritik och informationsteknik?
Jag svarade så här:
På vår skola har vi mattelärare diskuterat detta ganska mycket. Min uppfattning (av vår gemensamma ståndpunkt) är att (1) programmering i skolan är viktigt av både pedagogiska och instrumentella skäl; (2) programmering och matematik kompletterar varandra på ett naturligt sätt...
...och bör därför vävas ihop i utbildningen; (3) många mattelärare har begränsad kunskap om både programmering i sig och om (1) och (2). Fristående från detta är frågan om huruvida (4) programmering ska ingå i matematik-kurserna (eller vice versa)...
Relaterat till detta är (5) frågan om (hur mycket) programmering som ska ingå i olika program som helhet.
(6) Många matematiklärare känner nog att de inte vill eller kan ta sig an programmering inom ramen för nuvarande tjänster, alldeles oavsett vad de anser om (1)-(5).
Personligen anser jag, i grov sammanfattning, att undervisning i matematik och programmering bör ges till alla elever, senast från skolår 6 och uppåt, inklusive på gymnasiet, oavsett program - men i olika stor omfattning beroende på inriktning.
Det bästa, rent praktiskt, vore nog om ämnena / kurserna hölls isär, men att ämnesplanerna överlappade och att lärare samarbetade över ämnesgränserna - på samma sätt som vi i dag gör mellan ex. matematik och fysik.
Ju fler mattelärare som behärskar programmering, och vice versa, desto bättre. Detta gäller oavsett hur man organiserar undervisningen, men genom att skilja på ämnena underlättar man övergången till mer programmering i allmänhet, då "gamla" (och nya) mattelärare...
...ges möjlighet och frihet att välja (bort) ytterligare fortbildning, ansvar, arbetsbörda etc. I bästa fall innebär detta också att de elever som hädanefter "tvingas" läsa programmering upptill matematiken får undervisning av engagerade och kunniga lärare, enligt kursplaner...
...som balanserats och prioriterats om, m.a.p. innehåll, antal undervisningstimmar och kalendertid.
8 feb. 2018
Två artiklar om flygande
Johan Ingerö: Medieklassens anemiska charm (Timbro Smedjan, 5/2 -18)
En eller två ganska enkla poänger, inbäddade i typiskt tendentiöst och förnumstigt raljerande. Dessutom missbrukar författaren sina egna observationer: drar - medvetet - alldeles för stora växlar på dem; försöker samtidigt försåtligt ta udden av fenomenet som helhet; riktar läsarnas indignation mot ”proffsflygarna” på Trumpskt manér. Det här är skrivet av en retoriskt driven cyniker som inte är det minsta intresserad av vare sig den ”vanliga människan” eller av miljön.
Jämför GP-artikeln: Där blir slutsatsen att om individuella val inte förslår så måste trycket vändas mot systemet som helhet. I Timbro-artikeln uppmanas man i stället att vända sig mot, nota bene, myndighetspersoners tjänsteresor.
Mattias Hagberg: För att klara klimatkrisen måste vi ifrågasätta kapitalismen (GP, 7/2 -18)
En eller två ganska enkla poänger, inbäddade i typiskt tendentiöst och förnumstigt raljerande. Dessutom missbrukar författaren sina egna observationer: drar - medvetet - alldeles för stora växlar på dem; försöker samtidigt försåtligt ta udden av fenomenet som helhet; riktar läsarnas indignation mot ”proffsflygarna” på Trumpskt manér. Det här är skrivet av en retoriskt driven cyniker som inte är det minsta intresserad av vare sig den ”vanliga människan” eller av miljön.
Jämför GP-artikeln: Där blir slutsatsen att om individuella val inte förslår så måste trycket vändas mot systemet som helhet. I Timbro-artikeln uppmanas man i stället att vända sig mot, nota bene, myndighetspersoners tjänsteresor.
Mattias Hagberg: För att klara klimatkrisen måste vi ifrågasätta kapitalismen (GP, 7/2 -18)
30 dec. 2017
Kyeyune och vänstern
Delar lite motvilligt den här.
Det finns *mycket* att säga här, men jag orkar faktiskt inte artikulera mina egna tankar denna gång. "Högt och lågt" är väl en av flera passande etiketter. Om man rensar bort de mer juvenila inslagen så liknar resonemanget ganska mycket det som förts på Sam Harris podd under året. Fast paradoxalt nog med någon slags historiematerialism i botten.
Varför lyssna på Kyeyune över huvud taget? För min del handlar det om att han då och då gör kreativa kopplingar med bitvis stort djup och bredd. Det är det positiva. Det negativa framgår nog tydligt nog vid lyssning utan att jag behöver räkna upp det.
Jag hade rensat bort den här podden från min digest men Thore provocerade mig att ta en ny titt för att se om man verkligen bör kalla K "vänster". Tja, kanske ändå, även om en del av hans grej verkar vara att demontera eller omorientera vänster-högerbegreppen. Är han *bra* (för vänstern) då? Tja, kanske, i teorin. Men jag är rädd för att det blir lite väl mycket "Milo" ibland och jag undrar hur hans svans egentligen ser ut, och vad som skulle hända om han fick mer inflytande. I praktiken hjälper han nog (dagens) höger betydligt mer än vänstern.
Det finns *mycket* att säga här, men jag orkar faktiskt inte artikulera mina egna tankar denna gång. "Högt och lågt" är väl en av flera passande etiketter. Om man rensar bort de mer juvenila inslagen så liknar resonemanget ganska mycket det som förts på Sam Harris podd under året. Fast paradoxalt nog med någon slags historiematerialism i botten.
Varför lyssna på Kyeyune över huvud taget? För min del handlar det om att han då och då gör kreativa kopplingar med bitvis stort djup och bredd. Det är det positiva. Det negativa framgår nog tydligt nog vid lyssning utan att jag behöver räkna upp det.
Jag hade rensat bort den här podden från min digest men Thore provocerade mig att ta en ny titt för att se om man verkligen bör kalla K "vänster". Tja, kanske ändå, även om en del av hans grej verkar vara att demontera eller omorientera vänster-högerbegreppen. Är han *bra* (för vänstern) då? Tja, kanske, i teorin. Men jag är rädd för att det blir lite väl mycket "Milo" ibland och jag undrar hur hans svans egentligen ser ut, och vad som skulle hända om han fick mer inflytande. I praktiken hjälper han nog (dagens) höger betydligt mer än vänstern.
Wake up and smell the flowers!
Ett citat från Sapolsky:
"The frontal cortex also mediates 'executive function' - considering bits of information, looking for patterns, and then choosing a strategic action. Consider this truly frontally demanding test. The experimenter tells a masochistic volunteer, 'I'm going to the market and I'm going to buy peaches, cornflakes, laundry detergent, cinnamon...' Sixteen items recited, the volunteer is asked to repeat the list. Maybe they correctly recall the first few, the last few, list some near misses - say nutmeg, instead of cinnamon. Then the experimenter repeats the same list. This time the volunteer remembers a few more, avoids repeating the nutmeg incident. Now do it again and again."
"This is more than a simple memory test. With repetition, subjects notice that four of the items are fruit, four for cleaning, four spices, four carbs. They come in categories. And this changes subjects' encoding strategy as they start clumping by semantic group - Peaches. Apples. Blueberries - no, I mean blackberries. There was another fruit, can't remember what. Okay, cornflakes, bread, doughnuts, muffins. Cumin, nutmeg - argh, again! - I mean cinnamon, oregano...' And throughout, the PFC [pre-frontal cortex] imposes an overarching executive strategy for remembering these sixteen factoids."
(Sapolsky, Behave, s. 48)
Primacy effect, recency effect, associativa nätverk, chunking, semantisk gruppering, kategorisering, artikulatorisk loop, KTM, upprepning......
Alla dessa s.k. "meta-kognitiva strategier" är, i grunden, undermedvetna. Automatiska. Det enda som krävs är exponering. Det enda "meta" är själva artikulationen av dem.
Att försöka lära ut - och in - dessa som studietekniska hjälpmedel är att spänna vagnen framför hästen. För det första är det onödigt - om tillräcklig exponering skett. För det andra hjälper det inte om (viljan till) exponering ännu inte finns. För det tredje räcker det inte om exponering påbörjas för sent och i för liten omfattning. För det fjärde leder det till inlärd hjälplöshet. För det femte mystifierar det lärande och patologiserar bristande sådant. För det sjätte urskuldar det både elever och föräldrar. För det sjunde lägger det ytterligare ansvar på lärare.
Exponering betyder i det här sammanhanget alltså plugg. Råplugg. Tills man kan det. Allt möjligt. Hela tiden.
En försvårande omständighet är att PFC också till stor del hanterar målstyrning och självdisciplin - vilket ju krävs för självvald exponering för "rätt" saker - och att den inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern.
Entré föräldrar, vanor, miljö, normer, krav, konsekvenser.
Wake up and smell the flowers!
"The frontal cortex also mediates 'executive function' - considering bits of information, looking for patterns, and then choosing a strategic action. Consider this truly frontally demanding test. The experimenter tells a masochistic volunteer, 'I'm going to the market and I'm going to buy peaches, cornflakes, laundry detergent, cinnamon...' Sixteen items recited, the volunteer is asked to repeat the list. Maybe they correctly recall the first few, the last few, list some near misses - say nutmeg, instead of cinnamon. Then the experimenter repeats the same list. This time the volunteer remembers a few more, avoids repeating the nutmeg incident. Now do it again and again."
"This is more than a simple memory test. With repetition, subjects notice that four of the items are fruit, four for cleaning, four spices, four carbs. They come in categories. And this changes subjects' encoding strategy as they start clumping by semantic group - Peaches. Apples. Blueberries - no, I mean blackberries. There was another fruit, can't remember what. Okay, cornflakes, bread, doughnuts, muffins. Cumin, nutmeg - argh, again! - I mean cinnamon, oregano...' And throughout, the PFC [pre-frontal cortex] imposes an overarching executive strategy for remembering these sixteen factoids."
(Sapolsky, Behave, s. 48)
Primacy effect, recency effect, associativa nätverk, chunking, semantisk gruppering, kategorisering, artikulatorisk loop, KTM, upprepning......
Alla dessa s.k. "meta-kognitiva strategier" är, i grunden, undermedvetna. Automatiska. Det enda som krävs är exponering. Det enda "meta" är själva artikulationen av dem.
Att försöka lära ut - och in - dessa som studietekniska hjälpmedel är att spänna vagnen framför hästen. För det första är det onödigt - om tillräcklig exponering skett. För det andra hjälper det inte om (viljan till) exponering ännu inte finns. För det tredje räcker det inte om exponering påbörjas för sent och i för liten omfattning. För det fjärde leder det till inlärd hjälplöshet. För det femte mystifierar det lärande och patologiserar bristande sådant. För det sjätte urskuldar det både elever och föräldrar. För det sjunde lägger det ytterligare ansvar på lärare.
Exponering betyder i det här sammanhanget alltså plugg. Råplugg. Tills man kan det. Allt möjligt. Hela tiden.
En försvårande omständighet är att PFC också till stor del hanterar målstyrning och självdisciplin - vilket ju krävs för självvald exponering för "rätt" saker - och att den inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern.
Entré föräldrar, vanor, miljö, normer, krav, konsekvenser.
Wake up and smell the flowers!
28 dec. 2017
Filosofisk tidskrift #3-4/17
Bäst i Filosofisk tidskrift #3/17:
David Brax: Vad gör hatbrott värre än andra brott?
Sofia Jeppsson: Förtjänst och straff
(Är modal logik verkligen värd besväret?)
Olle Risbergs artikel i Filosofisk tidskrift #4/17, "Non-naturalism, naturalism eller misstagsteori", (NN, N eller M) påminner mig om Eutyphros dilemma.
Om gudarna älskar det goda för att det är gott (NN) så behöver vi inga gudar (N). Om det goda är gott för att gudarna älskar det (M) så blir valet av gudar - och av det goda - godtyckligt (N).
Alltså N.
När jag läser Bergströms och Ruins utgjutelser över (andras) normativ etik i Filosofisk tidskrift #4/17 så tänker jag att deras implicita propagerande för dygdetik och metaetisk skepsis är ett utslag av högborgerlig elfenbentiasis. De gör flera (klassiska) poänger men verkar först och främst vara intresserade av att bevaka sina roller som smorda väktare av förborgade hemligheter. Framför allt undlåter de - kanske medvetet - att diskutera samhällelig etik. Alternativt menar de att en sådan endast är aggregatet av individuella överväganden och handlingar. (Vilket ju är defaitistiskt.)
När jag läser Bergströms recension (reflektion) av Danielssons "Vårt klot så ömkligt litet" i Filosofisk tidskrift #4/17 så blir jag nedstämd och desillusionerad. What's the point? (Fast Obama piggade upp mig igen.)
Ruins betraktelse över Tännsjös liv och gärning i Filosofisk tidskrift #4/17 är en litterär rivningskula (wrecking-ball; heter det verkligen så?). Hänsynslös, för att inte säga elak. Men tung. Så väldigt (litterärt, existentiellt) tung.
Enligt HR har TT förslösat sitt professionella liv som en hypertragisk Hamlet; skattepengar har försnillats genom att låta honom göra det; (andras) normativ etik och i synnerhet utilitarism är auktoritärt, kvasi-akademiskt, sekteristiskt och samhällsomstörtande - ja, faktiskt lika godtyckligt och illa som religiös fundamentalism; och offentlig finansiering av dylik verksamhet är ett symtom på samhällets förfall. I kid you not! Och då har jag inte ens nämnt den extremt närgågna och förödande psykoanalysen av privatpersonen TT och hans livserfarenheter.
Jag gillar verkligen inte vare sig HR:s argument eller hans onödigt elaka framställning (även om han har några poänger). Särskilt med tanke på att han här gör bokslut över TT:s liv och gärning tycker jag att det är direkt olämpligt att vara så kategorisk och dräpande. Men trots det drabbades jag av den litterära och existentiella tyngden i texten.
Den djupa klyftan - Kontinental och analytisk filosofi (Filosofiska rummet, 25 sep 2016)
Min uppfattning av HR försämrades av att lyssna till detta. Trots att jag först läst hans drapa i FT.
The science of meditation
The science of meditation - the Waking Up podcast with Sam Harris, episode #111, published December 28 2017.
It'll be interesting to hear what the Very Bad Wizards make of this.
I'm sorry, but when they say "meditation", I hear "masturbation". And when they say "introspection", I hear "indulgence".
Why *not* believe your thoughts about yourself?
It's ironic that the proposed remedy for being seduced by addictive technology is masturbation, eh, meditation. Why not actually *do* something constructive instead?
Do you really get distracted by random thoughts? Well, why not *focus* your thoughts on something constructive?
"Meta-awareness" rather than "experiential fusion"? Again, I'm sorry, but that doesn't really buy you anything. Rather, it strengthens the case for viewing this as self-deceptive pseudo-existentialism. What's the point of acknowledging the experiencing self in the background if not as pure coquettishness?
In de Beauvoir's hierarchy, I'm not sure this gets you further than to "the serious man".
And I haven't even gotten to the brain-scanning part yet...
It'll be interesting to hear what the Very Bad Wizards make of this.
I'm sorry, but when they say "meditation", I hear "masturbation". And when they say "introspection", I hear "indulgence".
Why *not* believe your thoughts about yourself?
It's ironic that the proposed remedy for being seduced by addictive technology is masturbation, eh, meditation. Why not actually *do* something constructive instead?
Do you really get distracted by random thoughts? Well, why not *focus* your thoughts on something constructive?
"Meta-awareness" rather than "experiential fusion"? Again, I'm sorry, but that doesn't really buy you anything. Rather, it strengthens the case for viewing this as self-deceptive pseudo-existentialism. What's the point of acknowledging the experiencing self in the background if not as pure coquettishness?
In de Beauvoir's hierarchy, I'm not sure this gets you further than to "the serious man".
And I haven't even gotten to the brain-scanning part yet...
8 dec. 2017
ADHD
Den här bilden dök upp på min arbetsplats, en gymnasieskola, i dag. En kollega tog upp den i sin undervisningsgrupp, där eleverna uppfattade den som "bra; tydlig och klar". Kollegan menade att eleverna kände igen sig själva och sina diagnoser, vilket gjorde det enklare att diskutera kring dem.
1) ADHD är, som de flesta diagnoser i DSM-V, en s.k. manifestationsdiagnos. Det innebär att man utgår från (upplevda eller rapporterade) symtom; gör upp en (godtycklig) lista över sådana; fastställer en (godtycklig) gräns för hur många av dessa som ska uppvisas (i en godtyckligt vald och uppskattad omfattning) för att en viss etikett (diagnos) ska (få) sättas.
2) Detta ska kontrasteras mot s.k. etiologiska diagnoser, där man utgår från en (fysiologisk) brist eller mekanism, oavsett vilka (upplevda) symtom den genererar.
3) I bästa fall kan manifestationsdiagnoser övergå till etiologiska diagnoser, då bakomliggande orsakssamband har fastställts.
4) I många fall är detta emellertid inte möjligt. I många andra fall är arbetet långt ifrån klart eller odiskutabelt.
5) Ett allmänt problem med manifestationsdiagnoser är att de inbjuder till godtycklighet. Utöver ovan nämnda faktorer gäller detta bl.a. också vilka symtom som uppmärksammas och upplevs som problematiska, var, när, hur och varför. Ytterligare problem finns med subjektivitet i rapportering och registrering av symtom.
6) Till yttermera visso skapas också pedagogiska problem med denna typ av diagnoser. De (a) lyfter fram vissa fenomen (på bekostnad av andra); (b) uppmuntrar till ökad uppmärksamhet på och känslighet för just dessa fenomen; (c) tränger undan eller utesluter alternativa tolkningar av och förhållningssätt till dessa fenomen; och (d) leder till en defaitistisk hållning, både hos dem som upplever fenomenen och hos dem som interagerar med dessa.
7) Till detta kommer de allmänna socialpsykologiska fenomen som bidrar till att normalisera både fenomenen och inställningen till dem.
8) Rent logiska invändningar mot manifestationsdiagnoser är att de går från verkan till orsak; och från korrelation till kausalitet.
9) Alla symtom ovan uppvisas - i lägre eller högre grad - av alla människor, vid olika tider, platser och situationer.
10) Nyttan av att allmänt patologisera dessa symtom uppväger inte på långa vägar de negativa konsekvenser som detta medför.
11) Brain Balance Center, m.fl., kan inte betraktas som vederhäftiga källor till kunskap eller praktiskt omdöme i dessa frågor. Utöver tveksam akademisk kvalitet representerar de ytterligare ett stort problem, nämligen diagnoser och pedagogik som geschäft - något som (svensk) skola och samhälle lider allt mer av.
1) ADHD är, som de flesta diagnoser i DSM-V, en s.k. manifestationsdiagnos. Det innebär att man utgår från (upplevda eller rapporterade) symtom; gör upp en (godtycklig) lista över sådana; fastställer en (godtycklig) gräns för hur många av dessa som ska uppvisas (i en godtyckligt vald och uppskattad omfattning) för att en viss etikett (diagnos) ska (få) sättas.
2) Detta ska kontrasteras mot s.k. etiologiska diagnoser, där man utgår från en (fysiologisk) brist eller mekanism, oavsett vilka (upplevda) symtom den genererar.
3) I bästa fall kan manifestationsdiagnoser övergå till etiologiska diagnoser, då bakomliggande orsakssamband har fastställts.
4) I många fall är detta emellertid inte möjligt. I många andra fall är arbetet långt ifrån klart eller odiskutabelt.
5) Ett allmänt problem med manifestationsdiagnoser är att de inbjuder till godtycklighet. Utöver ovan nämnda faktorer gäller detta bl.a. också vilka symtom som uppmärksammas och upplevs som problematiska, var, när, hur och varför. Ytterligare problem finns med subjektivitet i rapportering och registrering av symtom.
6) Till yttermera visso skapas också pedagogiska problem med denna typ av diagnoser. De (a) lyfter fram vissa fenomen (på bekostnad av andra); (b) uppmuntrar till ökad uppmärksamhet på och känslighet för just dessa fenomen; (c) tränger undan eller utesluter alternativa tolkningar av och förhållningssätt till dessa fenomen; och (d) leder till en defaitistisk hållning, både hos dem som upplever fenomenen och hos dem som interagerar med dessa.
7) Till detta kommer de allmänna socialpsykologiska fenomen som bidrar till att normalisera både fenomenen och inställningen till dem.
8) Rent logiska invändningar mot manifestationsdiagnoser är att de går från verkan till orsak; och från korrelation till kausalitet.
9) Alla symtom ovan uppvisas - i lägre eller högre grad - av alla människor, vid olika tider, platser och situationer.
10) Nyttan av att allmänt patologisera dessa symtom uppväger inte på långa vägar de negativa konsekvenser som detta medför.
11) Brain Balance Center, m.fl., kan inte betraktas som vederhäftiga källor till kunskap eller praktiskt omdöme i dessa frågor. Utöver tveksam akademisk kvalitet representerar de ytterligare ett stort problem, nämligen diagnoser och pedagogik som geschäft - något som (svensk) skola och samhälle lider allt mer av.
3 dec. 2017
Russ Roberts on Adam Smith and Emergent Order
Russ Roberts on Adam Smith and Emergent Order (PEL #177)
Så, på frågan "har du en positiv syn på människor i allmänhet" blir svaret både "ja" och "nej" - från både höger och vänster.
Jag tror att det är typiskt för högermänniskor - även eftertänksamma sådana - att vara omedvetna om, ignorera, eller undervärdera mänskliga biases - framför allt sina egna (vilket är en bias i sig, som inte kan räddas med hänvisning till emergenta sanningar). Roberts här, t.ex., pratar - i samband med rökning (c:a 50 min in) - om att reklam kanske påverkar andra (och kanske t.o.m. hans egna barn lite grand) men inte honom själv.
"The impartial spectator is a figment of the imagination...if you want to be a good person, hang out with good people". Hybris! Evolutionspsykologi, samvete som internaliserad spelteori, metaforiskt tänkande, kulturell evolution, gruppselektion...
Ganska bra, men inte helt tillfredsställande*, avslutande diskussion av grabbarna. Inte minst om högerns paradoxala användning av evolutionära argument, och bootstrapping. Kul referens till Bostroms ortogonalitets- och målbevarande-principer (vilka egentligen är Humes). Och om suboptimala lokala maxima: Diversifiera familjeförmögenheten!
* Att åberopa Burke utan vidare kvalifikationer framstår som godtroget.
Så, på frågan "har du en positiv syn på människor i allmänhet" blir svaret både "ja" och "nej" - från både höger och vänster.
Jag tror att det är typiskt för högermänniskor - även eftertänksamma sådana - att vara omedvetna om, ignorera, eller undervärdera mänskliga biases - framför allt sina egna (vilket är en bias i sig, som inte kan räddas med hänvisning till emergenta sanningar). Roberts här, t.ex., pratar - i samband med rökning (c:a 50 min in) - om att reklam kanske påverkar andra (och kanske t.o.m. hans egna barn lite grand) men inte honom själv.
"The impartial spectator is a figment of the imagination...if you want to be a good person, hang out with good people". Hybris! Evolutionspsykologi, samvete som internaliserad spelteori, metaforiskt tänkande, kulturell evolution, gruppselektion...
Ganska bra, men inte helt tillfredsställande*, avslutande diskussion av grabbarna. Inte minst om högerns paradoxala användning av evolutionära argument, och bootstrapping. Kul referens till Bostroms ortogonalitets- och målbevarande-principer (vilka egentligen är Humes). Och om suboptimala lokala maxima: Diversifiera familjeförmögenheten!
* Att åberopa Burke utan vidare kvalifikationer framstår som godtroget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)