Filosofisk tidskrift #3-4/17

Bäst i Filosofisk tidskrift #3/17:

David Brax: Vad gör hatbrott värre än andra brott?

Sofia Jeppsson: Förtjänst och straff

(Är modal logik verkligen värd besväret?)




Olle Risbergs artikel i Filosofisk tidskrift #4/17, "Non-naturalism, naturalism eller misstagsteori", (NN, N eller M) påminner mig om Eutyphros dilemma.

Om gudarna älskar det goda för att det är gott (NN) så behöver vi inga gudar (N). Om det goda är gott för att gudarna älskar det (M) så blir valet av gudar - och av det goda - godtyckligt (N).

Alltså N.



När jag läser Bergströms och Ruins utgjutelser över (andras) normativ etik i Filosofisk tidskrift #4/17 så tänker jag att deras implicita propagerande för dygdetik och metaetisk skepsis är ett utslag av högborgerlig elfenbentiasis. De gör flera (klassiska) poänger men verkar först och främst vara intresserade av att bevaka sina roller som smorda väktare av förborgade hemligheter. Framför allt undlåter de - kanske medvetet - att diskutera samhällelig etik. Alternativt menar de att en sådan endast är aggregatet av individuella överväganden och handlingar. (Vilket ju är defaitistiskt.)



När jag läser Bergströms recension (reflektion) av Danielssons "Vårt klot så ömkligt litet" i Filosofisk tidskrift #4/17 så blir jag nedstämd och desillusionerad. What's the point? (Fast Obama piggade upp mig igen.)

Ruins betraktelse över Tännsjös liv och gärning i Filosofisk tidskrift #4/17 är en litterär rivningskula (wrecking-ball; heter det verkligen så?). Hänsynslös, för att inte säga elak. Men tung. Så väldigt (litterärt, existentiellt) tung.

Enligt HR har TT förslösat sitt professionella liv som en hypertragisk Hamlet; skattepengar har försnillats genom att låta honom göra det; (andras) normativ etik och i synnerhet utilitarism är auktoritärt, kvasi-akademiskt, sekteristiskt och samhällsomstörtande - ja, faktiskt lika godtyckligt och illa som religiös fundamentalism; och offentlig finansiering av dylik verksamhet är ett symtom på samhällets förfall. I kid you not! Och då har jag inte ens nämnt den extremt närgågna och förödande psykoanalysen av privatpersonen TT och hans livserfarenheter.

Jag gillar verkligen inte vare sig HR:s argument eller hans onödigt elaka framställning (även om han har några poänger). Särskilt med tanke på att han här gör bokslut över TT:s liv och gärning tycker jag att det är direkt olämpligt att vara så kategorisk och dräpande. Men trots det drabbades jag av den litterära och existentiella tyngden i texten.

Den djupa klyftan - Kontinental och analytisk filosofi (Filosofiska rummet, 25 sep 2016)

Min uppfattning av HR försämrades av att lyssna till detta. Trots att jag först läst hans drapa i FT.