But what if there *is* no justification, in your eyes? What if the motives are purely "religious" or "aesthetic"? Or whatever else you yourself do not consider valid reasons. Either you hold that any consenting parent and child should be able to do *anything* at all that tickles their fancy (as long as it doesn’t hurt anyone else…), or you take it upon yourself to decide which are valid reasons and which are not. In the latter case, you are in effect granting that "the state" or "the community" or some body external to the individuals involved should have a say in their life. Your concluding remark seems to indicate that you’d rather not have external forces acting upon individual decisions. If so, your opinions on what counts as a valid reason for making decisions are irrelevant.
28 jan. 2012
Den tatuerade tioåringen
Ett inlägg på sajten Practical Ethics fick mig att reagera -- och kommentera. Författaren svarade, varefter jag kommenterade igen och igen och så småningom på ytterligare några ställen.
22 jan. 2012
Demokratins trilemma
Fortsätter del 1.
Kapitel två i James Fishkins bok När folket talar behandlar bl.a. demokratins trilemma och majoritetens tyranni. Det senare begreppet beskriver just en sådan situation som jag lade fram i slutet av del 1. Utöver dessa två begrepp fortsätter Fishkin sin redogörelse för den amerikanska konstitutionens framväxt. Jag blir mer och mer imponerad över denna process, och de människor som deltog i den. Helt uppenbart var de överlag mycket välmenande, belästa, omdömesgilla och nästan kusligt eftertänksamma. Samtidigt reagerar jag över hur museal och vördad denna författning verkar vara i dagens amerikanska debatt. Ofta används den närmast som ett slagträ, och det verkar vara tabu att ifrågasätta något. Vore det verkligen så märkvärdigt om den tarvade diverse uppgraderingar, så här 300 år senare?
Fishkin hänvisar till andra texter och lämnar mig lite undrande men definierar provisoriskt tyranni på följande sätt:
Fishkin skriver förvisso mer än så, och medger villigt att det finns mycket kvar att diskutera. Likväl känner jag att han behandlar problemet lite styvmoderligt, som om det ändå inte är ett så stort problem. Lösningen som presenteras är i varje fall en blandning av direktdemokrati och representativa institutioner. Enligt Fishkin undvek grundaren Madison t.ex. medvetet ordet demokrati och talade i stället om en republik, vars institutioner -- med inslag av elitstyre -- skulle utgöra ett skydd mot pöbelns nyckfulla och häftiga lidelser. Här spelar ju även domstolarna en viktig roll, samtidigt som de förutsätter närmast övermänskliga domare.
Ja, förresten, varför inte överlämna makten åt en stark (och god) diktator? Detta var faktiskt något som även antikens atenare lockades av, även långt efter det att demokrati-experimenten hade inletts. Fishkin hänvisar till Mill och nämner två skäl: Svårigheten att få tag på en tillräckligt "välvillig" kandidat (jämför domarna); och svårigheten att "institutionalisera en kontinuitet ifråga om vishet" (s. 65). Men det största problemet är ett annat, menar Fishkin: "vad skulle vi då få för ett slags folk?".
Man kan ju fundera över om detta verkligen skulle innebära någon större försämring jämfört med nuläget...
Kapitlets kärna är trilemmat: avvägningen mellan deliberation, jämlikhet och deltagande. "Varje försök att förverkliga två av dem undergräver försöken att uppfylla den tredje" (s. 70).
I kapitel 3 (nästa inlägg) kombineras de olika principerna ovan dessutom med förekomst eller avsaknad av tyranni.
Kapitel två i James Fishkins bok När folket talar behandlar bl.a. demokratins trilemma och majoritetens tyranni. Det senare begreppet beskriver just en sådan situation som jag lade fram i slutet av del 1. Utöver dessa två begrepp fortsätter Fishkin sin redogörelse för den amerikanska konstitutionens framväxt. Jag blir mer och mer imponerad över denna process, och de människor som deltog i den. Helt uppenbart var de överlag mycket välmenande, belästa, omdömesgilla och nästan kusligt eftertänksamma. Samtidigt reagerar jag över hur museal och vördad denna författning verkar vara i dagens amerikanska debatt. Ofta används den närmast som ett slagträ, och det verkar vara tabu att ifrågasätta något. Vore det verkligen så märkvärdigt om den tarvade diverse uppgraderingar, så här 300 år senare?
Fishkin hänvisar till andra texter och lämnar mig lite undrande men definierar provisoriskt tyranni på följande sätt:
För våra syften kan vi säga att tyranni (majoritetens eller en minoritets) är ett val av åtgärder som leder till svåra kränkningar av grundläggande intressen när en alternativ åtgärds, som inte skulle ha åsamkat någon jämförbara förluster, kunde ha valts.
(s. 89)
Fishkin skriver förvisso mer än så, och medger villigt att det finns mycket kvar att diskutera. Likväl känner jag att han behandlar problemet lite styvmoderligt, som om det ändå inte är ett så stort problem. Lösningen som presenteras är i varje fall en blandning av direktdemokrati och representativa institutioner. Enligt Fishkin undvek grundaren Madison t.ex. medvetet ordet demokrati och talade i stället om en republik, vars institutioner -- med inslag av elitstyre -- skulle utgöra ett skydd mot pöbelns nyckfulla och häftiga lidelser. Här spelar ju även domstolarna en viktig roll, samtidigt som de förutsätter närmast övermänskliga domare.
Ja, förresten, varför inte överlämna makten åt en stark (och god) diktator? Detta var faktiskt något som även antikens atenare lockades av, även långt efter det att demokrati-experimenten hade inletts. Fishkin hänvisar till Mill och nämner två skäl: Svårigheten att få tag på en tillräckligt "välvillig" kandidat (jämför domarna); och svårigheten att "institutionalisera en kontinuitet ifråga om vishet" (s. 65). Men det största problemet är ett annat, menar Fishkin: "vad skulle vi då få för ett slags folk?".
Vi skulle stå där med människor som var ovana att tänka själva och ovana att nå fram till kollektiva omdömen.
(s. 65)
Man kan ju fundera över om detta verkligen skulle innebära någon större försämring jämfört med nuläget...
Kapitlets kärna är trilemmat: avvägningen mellan deliberation, jämlikhet och deltagande. "Varje försök att förverkliga två av dem undergräver försöken att uppfylla den tredje" (s. 70).
| Politisk jämlikhet | Deltagande | Deliberation | |
| Massdemokrati | + | + | - |
| Mobiliserad deliberation | - | + | + |
| Mikrokosmisk deliberation | + | - | + |
Om vi kombinerar deltagande och jämlikhet räknar vi allas åsikter lika och får ett uttryck för ett faktiskt samtycke på massbasis. Men det är i allmänhet inte något informerat eller genomtänkt samtycke. Det är en ouppmärksam och kanske manipulerad allmänhets medgivande. Om vi i stället kombinerar jämlikhet och deliberation, är det vi sammanräknar en representation av allmänhetens övervägda omdömen, men sambandet med massan av väljare består bara i att de beaktas lika via ett slumpmässigt urval. Av verkligt massdeltagande syns inte ett spår. I det tredje fallet, deliberation och deltagande, kan vi förvänta oss ett "förvrängt deltagande" eller att alla inte räknas lika mycket vilket undergräver representativiteten. För det mesta är det vissa särskilt intresserade grupper som kommer att delta. Resten lämnas utanför. Under de flesta praktiska omständigheter som går att förutse kan man vandra runt, runt i detta trilemma utan att någonsin lyckas uppfylla alla tre principerna.
(s. 86)
I kapitel 3 (nästa inlägg) kombineras de olika principerna ovan dessutom med förekomst eller avsaknad av tyranni.
15 jan. 2012
När folket talar, del 1
Boken handlar om "hur man uppnår deliberativ demokrati: hur man kan inkludera alla under förhållanden där de är starkt motiverade att verkligen tänka igenom de aktuella frågorna. Problemet är hur man ska kunna uppfylla två grundläggande värden: politisk jämlikhet och deliberation" (s. 15).
Trots ny teknik och massmedia är "rationell okunnighet" ett stort problem, hävdar Fishkin, och jag håller med. Av flera skäl (som Fishkin tar upp) saknar medborgare både incitament och möjligheter att (korrekt) informera sig och för att delta i den demokratiska processen -- bland annat beroende på att de de upplever sig försvinna i mängden i dagens oöverblickbara samhällsstrukturer (vilket de ju faktiskt också gör).
Fishkin presenterar metoden deliberativ opinionsundersökning (DO). I en DO försöker man "ta reda på hur den välövervägda allmänna opinionen skulle se ut i en fråga [...] genom att ett kvasi-experiment genomförs" (s. 44). Ett "vetenskapligt" urval ur en population samlas till "många timmars överläggningar, både i smågrupper och plenarmöten, där frågor som formulerats i smågrupperna [ställs] till de konkurrerande kandidaterna samt till experter och politiker med olika åsikter" (s. 26). Deltagarna får "ett noggrant avvägt och granskat material som en första grund för en dialog" och för diskussioner med "utbildade moderatorers hjälp" i en "trygg offentlighet [...] där ingen tillåts dominera diskussionen" (s. 45). Proceduren avslutas med en sluten omröstning.
Ett än mer ambitiöst förslag är det Fishkin och hans kollega Bruce Ackermann kallar Deliberation Day (DD).
Vi tänker oss helt enkelt att man har en nationell helgdag då alla väljare bjuds in och uppmuntras att delta i lokala, slumpmässigt indelade diskussionsgrupper som förberedelse för valet en vecka senare. Kandidater för de största partierna skulle göra framträdanden som sändes av nationella medier, och lokala smågruppsdiskussioner skulle formulera några huvudfrågor att ställa till de lokala partiföreträdarna vid ganska småskaliga stadsstämmor som skulle hållas samtidigt över hela landet. Ytterst viktigt är att varje medborgare skulle få ett stimulansbidrag för detta dagsverke i medborgarskap. Kostnaden (150 dollar per person) skulle visserligen bli betydande, men det skulle göra demokratin mycket meningsfullare [sic!] eftersom en allmänhet som omfattade de allra flesta skulle delta, och den breda medborgarmassan skulle dessutom bli insatt i de aktuella frågorna och argumenten. Som de deliberativa opinionsundersökningarna har visat [...] kan även en dags allvarlig diskussion ha en dramatisk inverkan på vanliga medborgare, som blir mer kunniga och ändrar sina preferenser signifikant.
(s. 50-51)
En opinion som "förädlats" genom diskussion och samråd har genomgått vad Fishkin kallar ett filter som skapar "kontrafaktiska men deliberativa representationer av den allmänna opinionen" (s. 32). Alternativet, en spegel, "ger en bild av den allmänna opinionen precis som den är, även om den är förenklande och ouppmärksam" (s. 32).
En DO genomförs med ett relativt litet antal deltagare och är alltså ett försök att på ett praktiskt hanterbart sätt kombinera spegeln med filtret. Med detta följer ett problem: "den deliberativa allmänna opinion som kommer fram [är] både välinformerad och representativ. Som en följd därav är den nästan oundvikligen kontrafaktisk. Allmänheten kommer sällan eller aldrig att vara motiverad att bli lika väl insatt och engagerad som våra helgmikrokosmos" (s. 45-46).
Fishkin tänker sig emellertid att problemet inte behöver vara oöverstigligt.
Tanken är att om en kontrafaktisk situation är moraliskt relevant, varför då inte göra ett seriöst samhällsvetenskapligt experiment -- i stället för att bara ägna sig åt informella slutledningar eller fåtöljempirism -- och ta reda på hur den lämpliga kontrafaktiska situationen kan se ut? Och om denna kontrafaktiska situation är både möjlig att upptäcka och normativt relevant, varför inte tala om det för resten av världen? Lika väl som att John Rawls ursprungsposition kan tänkas vara ett slags förordande kraft, så förordar även den deliberativa opinionsundersökningens kontrafaktiska representation av den allmänna opinionen att den övriga befolkningen borde ta slutsatserna på allvar. De bör ta dessa slutsatser på allvar eftersom processen representerar dem alla under villkor som möjliggör eftertanke.
(s. 46)
Men vad menar Fishkin egentligen med sin hänvisning till Rawls? I en fotnot (s. 264) medger han att den normativa, moraliska kraften i DO/DD är betydligt blygsammare än Rawls "okunnighetens slöja", men vill likväl se dessa procedurer som ett steg på vägen mot "en finslipning av omdömet".
Naturligtvis skiljer de sig också i att de deliberativa opinionsundersökningarna förkroppsligar demokratiska idéer snarare än det moraliska valet i sig. Men i båda fallen finns ett normativt anspråk.Fishkin inleder sin bok med att tala om olika demokrati-ideal, och är mycket skeptisk till en typ av opinionsbildning som "förvränger" allmänhetens åsikter. "Eliter och intressegrupper försöker bilda en allmän opinion [...] för att senare åberopa denna opinion som ett demokratiskt mandat. Enligt vissa demokratiteorier är detta helt i sin ordning" (s. 16). Jag delar Fishkins skepsis. Men det är oklart vilka, eller hur höga, ambitioner Fishkin egentligen har för den demokratiska processen respektive samhällelig styrning i stort. En ledtråd är kanske hans definition av manipulation (s. 21)
En person har blivit manipulerad genom kommunikation om hon har blivit exponerad för ett budskap som är avsett att ändra hennes åsikter på ett sätt som hon inte skulle ha accepterat om hon fick tänka igenom det under goda förhållanden -- och hon faktiskt ändrar sina åsikter på det avsedda sättet."Kommunikation" verkar vara ett nyckelord här. De interna bevekelsegrunder en person har för sina åsikter och preferenser verkar alltså inte spela någon roll, vilket i så fall innebär att Fishkin, till syvende och sist, i första hand är intresserad av att spegla en populations åsikter -- förvisso genomtänkta sådana -- snarare än att filtrera fram en för samhället bästa lösning.
Jag är mycket sympatiskt inställd till Fishkins initiativ. Men mitt önsketänkande sträcker sig nog längre än hans konkreta förslag. Kanske är det därför som jag upplever att resonemanget har luckor. Vare sig DO eller DD undgår problemen med prestige och egenintresse.
Faktum är att den mer ambitiösa DD kan förvärra problemet med prestige, i förhållande till DO: Om alla (även mina grannar, kollegor, vänner) deltar i en såpass utstuderad beslutsprocess inducerar detta troligen ett större motstånd mot förändring. Lojalitet, viljan att visa sig karaktärsfast och redan på förhand välinformerad hindrar dem (och mig) från att ändra uppfattning. Ett slags kollektiv Hawthorne-effekt. Om jag däremot är en av få utvalda kan jag gentemot mina forna gelikar (och även inför mig själv) skylla på privilegierad behandling för att förklara eventuellt avvikande.
Är Fishkin ute efter det mest rättvisande resultatet, eller det bästa? Jag misstänker det förstnämnda. Och är i så fall allt arbete för att åstadkomma både spegel och filter (av hög kvalitet) verkligen värt besväret, om det bästa demokratin kan åstadkomma är ett majoritetsbeslut utifrån upplyst egenintresse?
Är det kanske så att Fishkin utgår ifrån att "upplysning" (filtrering) också innebär ett bredare, mer altruistiskt, långsiktigt perspektiv? Eller är han nöjd med att skapa en skarpslipad spegel?
Och hur är det med den demografiska sammansättningen i en population? Om den (i en mindre kommun, säg) utgörs av tjugotusen medelinkomsttagare och tretusen låginkomsttagare verkar det inte finnas något i Fishkins modell som hindrar ett representativt men slumpmässigt (stratifierat) urval från att utverka lokala bestämmelser som gynnar de förstnämnda på bekostnad av de senare, t.ex.
Fortsättning följer.
Fotnot: Jag är medveten om att termer som Fishkins "goda förhållanden" och min "bästa lösning" öppnar avgrunder.
8 jan. 2012
Konstgräs
Det finns många metoder och tekniker som kan användas för att ge röst åt allmänhetens vilja. Men bilden de ger av den allmänna opinionen verkar ibland vara sedd i en skrattspegel. De dämpar eller förvränger, de ger särintressen en plattform som om de vore allmänhetens vilja -- de mobiliserar till brevskrivning eller telefonsamtal, mejl, sms eller internetlistor och skapar en opinion som ser ut att vara representativ för allmänheten men egentligen bara kommer från speciella och välorganiserade intressegrupper. I sådana fall omvandlas "gräsrötter" syntetiskt till vad lobbyister kallar "astroturf", konstgräs.
James S. Fishkin (2011/2009), När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av allmänheten [orig. When the People Speak], Daidalos, s. 15. Översättning: Annika Ruth Persson.
29 dec. 2011
Inrikes
Inkomstklyftorna vidgas i Sverige.
Jaså, brukspatron vill ha ett samhälle som "håller ihop"? Nåja, det kan man ju åstadkomma på andra sätt än (ekonomisk) jämlikhet.
"Avregleringen" kalhugger hela vårt Sverige.
Jag känner mig kluven inför Guillou, som ena stunden skriver en dylik artikel, och i nästa stund glorifierar storviltsjakt i Afrika på TV4...
Nåväl, på frågan varför marknadsliberalerna inte själva förmår att se vansinnet är mitt svar: de djupt mänskliga svagheter som gör oss alla benägna att söka bekräftelse snarare än att försöka vederlägga våra åsikter, våra önskningar; och som leder till att vi - i förlägenhet, desperation och krampaktighet - tenderar att försöka bota ont med ont.
Vad kan vara värre än att se de oerhörda negativa konsekvenserna av sina egna handlingar och viljeyttringar? Att tvingas acceptera att de är just det - och att man därmed måste ge upp en stor del av sin identitet, och leva med skammen.
Detta gäller förstås alla människor, och kan lika gärna förklara vansinne på den extrema vänsterkanten.
Varför oppositionen inte förmår bromsa skeendet? Medskyldighet, avsaknad av alternativ, indoktrinering. Men framför allt uppgivenhet: inför väljarkårens nyckfullhet; inför den globala vattenbalja där vi blott är en barkbåt på drift.
Då bortser jag förstås från den förhoppningsvis lilla men mäktiga andelen cyniker som tydligt ser konsekvenserna, och som är nöjda med dem.
Jaså, brukspatron vill ha ett samhälle som "håller ihop"? Nåja, det kan man ju åstadkomma på andra sätt än (ekonomisk) jämlikhet.
"Avregleringen" kalhugger hela vårt Sverige.
Jag känner mig kluven inför Guillou, som ena stunden skriver en dylik artikel, och i nästa stund glorifierar storviltsjakt i Afrika på TV4...
Nåväl, på frågan varför marknadsliberalerna inte själva förmår att se vansinnet är mitt svar: de djupt mänskliga svagheter som gör oss alla benägna att söka bekräftelse snarare än att försöka vederlägga våra åsikter, våra önskningar; och som leder till att vi - i förlägenhet, desperation och krampaktighet - tenderar att försöka bota ont med ont.
Vad kan vara värre än att se de oerhörda negativa konsekvenserna av sina egna handlingar och viljeyttringar? Att tvingas acceptera att de är just det - och att man därmed måste ge upp en stor del av sin identitet, och leva med skammen.
Detta gäller förstås alla människor, och kan lika gärna förklara vansinne på den extrema vänsterkanten.
Varför oppositionen inte förmår bromsa skeendet? Medskyldighet, avsaknad av alternativ, indoktrinering. Men framför allt uppgivenhet: inför väljarkårens nyckfullhet; inför den globala vattenbalja där vi blott är en barkbåt på drift.
Då bortser jag förstås från den förhoppningsvis lilla men mäktiga andelen cyniker som tydligt ser konsekvenserna, och som är nöjda med dem.
26 dec. 2011
Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?)
Det övergår mitt förstånd varför skolan ska betala för att låta ett dominerande teknikföretag övertyga oss om att vi måste köpa deras produkter.
Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)
I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.
Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.
Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.
Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.
---
Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.
Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"
Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?
Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".
Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.
Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)
Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.
Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.
Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...
Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!
(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)
Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.
Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner. De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.
Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt knep: högt tempo.)
Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!
Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.
Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)
Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.
Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.
(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)
Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.
(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)
Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.
(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)
En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!
Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.
(Men de som inte tar den, då?)
En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.
(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)
Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.
---
En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?
(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)
OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.
(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)
Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.
(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)
Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...
(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)
Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!
---
Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.
Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).
De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.
Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.
Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.
Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.
Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?
Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.
Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.
Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)
I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.
Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.
Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.
Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.
---
Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.
Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"
Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?
Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".
Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.
Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)
Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.
Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.
Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...
Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!
(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)
Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.
Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner. De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.
Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt knep: högt tempo.)
Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!
Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.
Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)
Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.
Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.
(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)
Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.
(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)
Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.
(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)
En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!
Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.
(Men de som inte tar den, då?)
En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.
(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)
Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.
---
En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?
(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)
OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.
(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)
Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.
(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)
Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...
(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)
Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!
---
Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.
Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).
De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.
Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.
Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.
Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.
Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?
Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.
Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.
Pinker vs. Lakoff: Metaforer och politik
Pinker argumenterar övertygande för att metaforer i sig inte är de mest grundläggande byggstenarna i mänskligt resonerande. Snarare bör metaforernas allmänna förekomst ses som en konsekvens av att vårt språk kontinuerligt formas runt ett litet antal grundläggande begrepp (tid, rum, kraft, orsak-verkan) som i sin tur utgör de symboler och procedurer som manipuleras av vårt kognitiva maskineri.
Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.
Så långt, så väl.
Men sedan händer något:
Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.
Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.
Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)
Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.
Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.
Kapitalism.
Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.
Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.
Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.
Så långt, så väl.
Men sedan händer något:
A realist interpretation of conceptual metaphor casts a different light on the application of metaphor and framing to politics. True to his cognitive theory, Lakoff states that "frames trump facts" in the mind of citizens, and that the dominant frames are imposed by those in power to serve their interests. It's a condescending and cynical theory of politics, implying that average people are indiscriminately gullible and that political debate cannot and should not be about the actual merits of policies and people.
[...]
But isn't it undeniable that beliefs and decisions are affected by how the facts are framed? Yes, but that is not necessarily irrational. Different ways of framing a situation may be equally consistent with the facts being described [...] but they make different commitments about other facts [...]
In other cases, different frames pick out the same facts but are consistent with different policies.[...] One can engage these framings by disputing the implied generalizations [...] As with all metaphors, we can evaluate the merits of rival framings by asking which aspects we ought to ignore.
People certainly are affected by framing, as we know from centuries of commentary on the arts of rhetoric and persuasion. And metaphors [...] are an essential tool of rhetoric, ordinary communication, and thought itself. But this doesn't mean that people are enslaved by their metaphors or that the choice of metaphor is a matter of taste or indoctrination. [...] Different metaphors can frame the same situation for the same reason that different words can describe the same object [...] Like other generalizations, metaphors can be tested on their predictions and scrutinized on their merits, including their fidelity to the structure of the world.
(s. 259-261)
Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.
Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.
Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)
Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.
Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.
Kapitalism.
...do frames really always trump facts? Lakoff's evidence is that people don't realize that they are actually better off with higher taxes... But if that is a fact, it has to be demonstrated the old-fashioned way, as an argument backed with numbers - and in the face of people's perception, not entirely deluded, that some portion of their federal taxes goes to ... bureaucratic waste...
(s. 259-260, min kursivering)
Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.
Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.
11 dec. 2011
Eagleton om Marx, eller: Why Americans Don't Drive Stick
Några lösryckta citat ur "Varför Marx hade rätt" av Terry Eagleton.
Översättning: Maria Åsard.
Handlingar som vi utför enligt vår egen fria vilja påverkar oss ofta i slutändan som främmande krafter.
(s. 56)
Sanningen är att det förflutna inte är verkligare än framtiden, även om det känns så.
(s. 71)
Det ingår i den tragiska visionen att ständigt stirra det värsta i ansiktet, men att höja sig över det just genom själva stirrandet.
(s. 77)
Döden [...] är artens grymma seger över individen.
(s. 81)
På samma sätt som vi måste börja tänka på subjektet som en sorts praktik, så måste vi börja tänka på den objektiva världen som ett resultat av den mänskliga praktiken.
(s. 122)
I ordets absoluta betydelse är pacifismen grovt omoralisk.
(s. 165)
Den faustiska drömmen om obegränsade framsteg i en materiell värld [...] är en vision som i hemlighet inte kan tåla det materiella för att det blockerar vår väg till evigheten. [...] Postmodernismen och pionjärandan är två sidor av samma mynt. Ingendera kan acceptera att det är våra begränsningar som gör oss till dem vi är ...
(s. 203)
Översättning: Maria Åsard.
10 dec. 2011
Att lära av de bästa
Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi presenterar "Att lära av de bästa" - om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv.
Bättre än mycket annat. Men några grova missar:
Givet utgångspunkten att den viktigaste faktorn för resultaten är "vad som händer i klassrummet" är det märkligt tyst om vad eleverna gör och inte gör, och varför. Det är detta som är pudelns kärna. Men samtidigt en (politiskt) blind fläck. Och om man börjar nysta i den änden är man snart tillbaks till de bakomliggande orsaker som sorterats bort som mindre viktiga i "indicie-kedjan".
Bättre än mycket annat. Men några grova missar:
- Att faktorer som huvudmannaskap, klasstorlek, decentralisering m.fl inte framstår som de enskilt största förklaringarna till en nedåtgående trend, betyder inte att de kan ignoreras.
- Individ- och gruppnivå hålls inte isär.
- Bakomliggande orsaker (ekonomiska, ideologiska, socio-kulturella) tappas bort.
Givet utgångspunkten att den viktigaste faktorn för resultaten är "vad som händer i klassrummet" är det märkligt tyst om vad eleverna gör och inte gör, och varför. Det är detta som är pudelns kärna. Men samtidigt en (politiskt) blind fläck. Och om man börjar nysta i den änden är man snart tillbaks till de bakomliggande orsaker som sorterats bort som mindre viktiga i "indicie-kedjan".
5 dec. 2011
Skitskolan
Hej, Natanael
Jag (lärare) tittade på "Världens bästa skitskola" häromdagen. Och blev snart besviken - igen. Jag ville gärna tro att SVT nu skulle revanschera sig efter den spekulativa och populistiska serien "Klass 9A", men icke. I stället höll programmet ungefär samma låga nivå som "Debatt" som samtidigt sändes på grannkanalen.
Man verkar vara mer intresserade av att röra upp känslor än att reda ut tankar. Det handlar om underhållning, snarare än saklig information, offentligt samtal, konstruktiv debatt. Ja, underhållning: Känslan av rättfärdig indignation är svåremotståndlig, vilket exploateras samvetslöst. Sensationsjournalistik! Värre än så, eftersom ämnet är så viktigt och forumet så inflytelserikt: Desinformation. Mediemissbruk. Ansvarslöst.
Om man är mån om sin journalistiska integritet bör man börja med att skaffa sig själv en välgrundad, realistisk och bred uppfattning om hur en god skola, en god utbildning ser ut, och redogöra för den. Sedan bör man själv ta ställning till vilka hinder som finns för förverkligandet, samt hur och i vilken grad dessa kan och bör övervinnas. Därefter bör man söka upp de människor som verkligen kan och har funderat (längre än de flesta) på dessa frågor och låta dem komma till tals.
Men programmet - i likhet med det mesta i dagens s.k. skoldebatt - gör något helt annat: Hoppar från tuva till tuva. Presenterar lösryckt och "körsbärsplockad" data. Sticker ivrigt fram en mikrofon till vem som helst som kan vräka ur sig något dräpande. "Oroväckande observationer", som det heter i programpresentationen.
Man är inte trovärdig i sin kritik om man inte presenterar genomtänkta alternativ; om man inte tar ett steg tillbaka och funderar över i vilket större sammanhang (ekonomiskt, socialt, kulturellt, ideologiskt, historiskt...) verksamheten försiggår och förändras. Om man inte funderar över - och själv kommer fram till trovärdiga svar på - frågor som varför så många lärare uppenbarligen är så dåliga nuförtiden, och framför allt: varför det har blivit så populärt att påstå just detta.
Vänligen,
/Björn
Jag (lärare) tittade på "Världens bästa skitskola" häromdagen. Och blev snart besviken - igen. Jag ville gärna tro att SVT nu skulle revanschera sig efter den spekulativa och populistiska serien "Klass 9A", men icke. I stället höll programmet ungefär samma låga nivå som "Debatt" som samtidigt sändes på grannkanalen.
Man verkar vara mer intresserade av att röra upp känslor än att reda ut tankar. Det handlar om underhållning, snarare än saklig information, offentligt samtal, konstruktiv debatt. Ja, underhållning: Känslan av rättfärdig indignation är svåremotståndlig, vilket exploateras samvetslöst. Sensationsjournalistik! Värre än så, eftersom ämnet är så viktigt och forumet så inflytelserikt: Desinformation. Mediemissbruk. Ansvarslöst.
Om man är mån om sin journalistiska integritet bör man börja med att skaffa sig själv en välgrundad, realistisk och bred uppfattning om hur en god skola, en god utbildning ser ut, och redogöra för den. Sedan bör man själv ta ställning till vilka hinder som finns för förverkligandet, samt hur och i vilken grad dessa kan och bör övervinnas. Därefter bör man söka upp de människor som verkligen kan och har funderat (längre än de flesta) på dessa frågor och låta dem komma till tals.
Men programmet - i likhet med det mesta i dagens s.k. skoldebatt - gör något helt annat: Hoppar från tuva till tuva. Presenterar lösryckt och "körsbärsplockad" data. Sticker ivrigt fram en mikrofon till vem som helst som kan vräka ur sig något dräpande. "Oroväckande observationer", som det heter i programpresentationen.
Man är inte trovärdig i sin kritik om man inte presenterar genomtänkta alternativ; om man inte tar ett steg tillbaka och funderar över i vilket större sammanhang (ekonomiskt, socialt, kulturellt, ideologiskt, historiskt...) verksamheten försiggår och förändras. Om man inte funderar över - och själv kommer fram till trovärdiga svar på - frågor som varför så många lärare uppenbarligen är så dåliga nuförtiden, och framför allt: varför det har blivit så populärt att påstå just detta.
Vänligen,
/Björn
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)