I stället för att ge en distanserad bild av ett närliggande förflutet, framstod dokumentären Censuren - en thriller i sig själv som ett tydligt tidsdokument...
Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.
Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"
3 maj 2011
2 maj 2011
Att skala en sparris
Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...
Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.
Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.
Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.
Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]
Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.
Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.
Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.
Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]
29 apr. 2011
Hellre lutheran!
Vännen Martin levererade följande moralfilosofiska citat av Simon Blackburn:
Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -
Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.
Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).
Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.
Hellre lutheran än skrupelfri!
---
* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse
Turen kan göra mer än dygden för att ändra den väg våra liv tar. Ändå är människor märkvärdigt ovilliga att medge detta; vi envisas med att ta ansvar, som framgår av arvsyndens myt. Tydligen är vi hellre skyldiga än har otur.Jag håller förstås med om de inledande två satserna. Men sedan tycks ett felslut följa...
Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -
Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.
Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).
Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.
Hellre lutheran än skrupelfri!
---
* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse
28 apr. 2011
Denna skola
Intressenterna i den (ständigt) aktuella skoldebatten kan kanske delas upp i en fyrfältare med FAKTAKUNSKAPER --- FLEXIBILITET längs en axel, och FÖRUTSÄTTNING --- PRIORITET längs den andra.
De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:
(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.
(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.
(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.
Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).
Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.
Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?
De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:
(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.
(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.
(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.
Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).
Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.
Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?
21 apr. 2011
Sôphrosynê
Jag misstänker att jag inte skulle komma så bra överens med Åke Frändberg. Likväl står denne för det mest minnesvärda citatet ur senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/11):
Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.
Och den undflyende känslan av förödmjukelse.
Rättslikhet är ett värde eftersom otillbörlig diskriminering kränker ett liv i mänsklig värdighet. Att otillbörligt diskriminera en människa är att förringa, förödmjuka och förnedra henne. George Simenon, en man som mer än de flesta borrat i det mänskliga själslivet, säger drastiskt men rakt på sak: "On peut faire tout à un homme, même le tuer, mais pas l'humilier" (G. Simenon, À la recherche de l'homme nu, 1976, s.14).
Ett liv i mänsklig värdighet betraktar jag som ett grundvärde, med vars hjälp vi kan rättfärdiga rättslikhetsvärdet. Men vad menar jag då med ett liv i mänsklig värdighet och varför är detta värdefullt?
Dessa båda frågor kan, som jag ser det, inte besvaras var och en för sig utan blott tillsammans, och skälet för detta är att idén om ett liv i mänsklig värdighet vilar på en vad jag nästan är frestad att kalla estetisk människouppfattning - bilden av en människa som lever ett liv i mänsklig värdighet är något vackert i sig.
Denna bild är mångskiftande till sin karaktär. Den visar en människa som möter andra å ena sidan utan undergivenhet och inställsamhet och å andra sidan utan förringande och uppblåsthet - den självständiga, fria, mogna människan med självaktning (inte självtillräcklighet), som inte slavar under oket av mänskliga eller gudomliga förtryckare. Det är skönheten i denna bild, om man har förmåga att se den, som gör den till ett ideal och till en dygd, som man bör försöka integrera med sin personlighet. De gamla grekerna kallade denna dygd sôphrosynê (besinning), som sattes i kontrast till hybris (högmod, förmätenhet och arrogans).
Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.
Och den undflyende känslan av förödmjukelse.
14 apr. 2011
Födelsedagen
Satt nyss på exakt samma plats och gjorde exakt samma sak som för drygt 30 år sedan:
Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.
Med pirr i magen.
Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.
Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.
Det äldre blickade tillbaka och förundrades.
Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.
Svindlande.
Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.
Med pirr i magen.
Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.
Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.
Det äldre blickade tillbaka och förundrades.
Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.
Svindlande.
21 feb. 2011
16 feb. 2011
11 feb. 2011
Medvetandet: Addendum
Ett försök till svar på två kommentarer.
Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?
Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.
Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?
Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.
Neocortex-myten är populär.
Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.
Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?
Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".
Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?
Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.
Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?
Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.
Neocortex-myten är populär.
Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.
Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?
Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".
Medvetandet förklarat
En vän bad mig förklara medvetandet. Inga problem.
Jo, så här är det:
Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.
Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).
Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.
Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.
Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...
Jo, så här är det:
Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.
Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).
Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.
Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.
Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)