En vän bad mig förklara medvetandet. Inga problem.
Jo, så här är det:
Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.
Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).
Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.
Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.
Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar