Medvetandet: Addendum

Ett försök till svar på två kommentarer.


Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?

Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.

Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?

Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.


Neocortex-myten är populär.

Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.

Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?

Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".