Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

21 apr. 2011

Sôphrosynê

Jag misstänker att jag inte skulle komma så bra överens med Åke Frändberg. Likväl står denne för det mest minnesvärda citatet ur senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/11):
Rättslikhet är ett värde eftersom otillbörlig diskriminering kränker ett liv i mänsklig värdighet. Att otillbörligt diskriminera en människa är att förringa, förödmjuka och förnedra henne. George Simenon, en man som mer än de flesta borrat i det mänskliga själslivet, säger drastiskt men rakt på sak: "On peut faire tout à un homme, même le tuer, mais pas l'humilier" (G. Simenon, À la recherche de l'homme nu, 1976, s.14).
Ett liv i mänsklig värdighet betraktar jag som ett grundvärde, med vars hjälp vi kan rättfärdiga rättslikhetsvärdet. Men vad menar jag då med ett liv i mänsklig värdighet och varför är detta värdefullt?
Dessa båda frågor kan, som jag ser det, inte besvaras var och en för sig utan blott tillsammans, och skälet för detta är att idén om ett liv i mänsklig värdighet vilar på en vad jag nästan är frestad att kalla estetisk människouppfattning - bilden av en människa som lever ett liv i mänsklig värdighet är något vackert i sig.
Denna bild är mångskiftande till sin karaktär. Den visar en människa som möter andra å ena sidan utan undergivenhet och inställsamhet och å andra sidan utan förringande och uppblåsthet - den självständiga, fria, mogna människan med självaktning (inte självtillräcklighet), som inte slavar under oket av mänskliga eller gudomliga förtryckare. Det är skönheten i denna bild, om man har förmåga att se den, som gör den till ett ideal och till en dygd, som man bör försöka integrera med sin personlighet. De gamla grekerna kallade denna dygd sôphrosynê (besinning), som sattes i kontrast till hybris (högmod, förmätenhet och arrogans).

Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.

Och den undflyende känslan av förödmjukelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar