Skolutveckling?

Min arbetsgivare har på senare tid föreslagit flera områden för reflektion och utveckling. Av detta drar jag slutsatsen att min arbetsgivare också upplever ett behov av, eller åtminstone när en önskan om förändring (hos mig).

Först kom ett påbud om självrannsakan och en uppskattning av effekten av min praktik. Jag valde att inte gissa utan att i stället gå direkt till källan, och bad därför mina elever att fylla i nedanstående enkät, baserad på de frågor jag själv hade fått (N ≈ 4 × 20).

En liten enkät…

Om den undervisning du får av mig. Det är din upplevelse som räknas!

Fråga 1: Vad anser du om de aktiviteter som sker under lektionerna? 

a) De är engagerande och utmanande

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

b) De har ett tydligt mål

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

c) De innehåller direkt återkoppling

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

d) De utmärks av en balans mellan kontroll och utmaning

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

e) De utmärks av koncentration

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

Fråga 2: Vad anser du om informationen kring undervisningen?

a) Jag vet var skall jag vara

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

b) Jag vet vem skall jag vara med

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

c) Jag vet vad skall jag göra

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

d) Jag vet vad ska jag lära

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

e) Jag vet hur ska jag göra

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

f) Jag vet när ska jag göra det

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

g) Jag vet hur länge ska jag göra det

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

h) Jag vet vad ska jag göra sen

Inte alls						Absolut
1	2	3	4	5	6	7

Mycket kort kan sägas att undersökningen till stor del stöder min intutitiva uppfattning om läget, vilken jag under ett medarbetarsamtal nyligen beskrev så här: "De flesta vet vad som gäller och arbetet flyter på med hög effektivitet"

En del elever är inte helt klara över målen för undervisningen eller hur de bör arbeta. En del elever efterfrågar fler utmaningar och mer direkt återkoppling.


Undersökningen bygger alltså direkt på arbetsgivarens frågor till mig, och efterfrågar därmed uttryckligen elevernas egna upplevelser.

För att bedöma validiteten, alltså i det här fallet vad undersökningen egentligen säger och huruvida det är relevant och viktigt, måste man bl.a. fundera över följande: Vilka frågor ställs? Varför? Vilka frågor ställs inte? Till vilka ställs de? Till vilka ställs de inte? Av vem ställs de? När? Hur? O.s.v.

Mycket kort anser jag att undersökningen har ett visst värde, i förhållande till de försumbara resurser som har lagts ned på att uföra den. (Det var förvånande för mig att några upplevde återkopplingen som annat än direkt; och det var tankeväckande att en del inte var helt säkra på hur de bäst borde arbeta.)

Man bör dock ha klart för sig att svaren på ovanstående frågor är långt ifrån självklara. Något som framstår tydligt för mig är att detta är en undersökning av (a) elevgruppen och (b) olika individer i den; minst lika mycket som det är en undersökning av (c) läraren eller av lärarens (d) metoder och undervisning. I resultatet är det också svårt att skilja mellan de föregående faktorerna och på (e) skolans totala pedagogiska miljö. Dessutom finns en stark (f) växelverkan mellan läraren och dennes metoder / ledarskap å ena sidan, och den aktuella elevgruppen å den andra.

För mig är det långt ifrån uppenbart att, och i så fall hur och när, olika elevers upplevelser över huvud taget ska vägas in och tolkas.

Det verkar också rimligt att tro att en likadan undersökning, utförd av samma lärare (i det här fallet jag) men bland andra elevgrupper, skulle kunna ge radikalt annorlunda resultat - och detta oavsett om läraren anpassar sitt ledarskap till dessa eller inte, jämfört med det som varit relativt framgångsrikt i de aktuella grupperna. Framför allt denna sista observation gör mig något skeptisk till denna typ av undersökningar.

Min käpphäst är denna: Givet att vissa grundläggande krav är uppfyllda krävs sällan någon modifikation av lärares arbetssätt (vilket alltså redan från början är flexibelt och delvis anpassat efter den specifika elevgruppen). Om sådan modifikation ändå görs har den låg verkningsgrad och är ofta kontraproduktiv. De resultat som en elevgrupp uppnår är till övervägande del beroende av gruppen som sådan, och den omgivande miljön (i vid mening).


---


Därefter ombads jag titta på den här filmen, och kommentera den.

Critique and feedback: The story of Austin's butterfly


Lätt frågande blev min spontana (och lite stressade och kanske kryptiska) kommentar att det är...

...svårt att avgöra vad [i det filmen visar] som är resultatet av (1) en specifik process, (2) olika specifika påpekanden, (3) upprepade försök, och (4) behovet/kravet av att bli godkänd/färdig; kriterierna för detta, och konsekvensen varmed de efterföljs. 

Allt detta i kombination med specifika egenskaper hos gruppen, individen, miljön och läraren.

Efter ett litet tag kände jag ett behov av att komplettera:

Tänk om vi lärare [i stället] hade kunnat, med ledningens goda minne, säga till en elev efter dennes första inlämning av en uppgift: "Nej, det där är inte färdigt, och det ser du själv. Gör om, gör rätt, och kom tillbaka först då om du vill bli godkänd." 

Det här gäller förstås inte alla elever och uppgifter. Men ganska många. Fler än vad som för tillfället anses politiskt korrekt att vidgå. Jag felar hellre åt det oresonliga hållet än tvärtom, då jag är övertygad om att det är högst kontraproduktivt att i onödan invagga elever i inlärd hjälplöshet.

Örjan Lax: "Det där är inte en häst!"

Efter ytterligare en tids övervägande följde jag upp med följande:

Jag var medvetet provokativ i min förra text, eftersom jag provocerades av filmen om fjärilen. Nu när känslorna har lagt sig vill jag förtydliga några saker. 

Skolans och lärarens kanske främsta uppgift (ja, hela existensberättigande) ligger i att vägleda elever mot mål som inte är tydliga för dem från början, längs vägar som de själva inte lätt kan urskilja. Det är detta som ger både elever och lärare de "guldstunder" som allt mentorskap handlar om. Detta förutsätter emellertid att eleverna (och den omgivande miljön) inser och accepterar det egna utgånsgläget och behovet av vägledning; att de är villiga - ja, entusiastiska - att underkasta sig en vandring vars syfte de inledningsvis inte kan förstå, medelst metoder de inledningsvis inte kan utvärdera, mot mål de vare sig kan urskilja eller inse det fulla värdet av. 

Det är möjligt att en sjuåring är oförmögen att på egen hand utvärdera sin teckning i förhållande till ett originalfotografi; därom kan jag inte säkert uttala mig (kalla mig Örjan Lax!) Vad jag vet är jag själv inte för mitt liv kan rita en verklighetstrogen krokiteckning hur mycket jag än stirrar på min modell. Och det är alltså i just sådana situationer som jag har behov av en lärare, som vet att instruera mig i hur jag - i min aningslöshet - kan bedöma avståndet mellan min teckning och originalet på ett systematiskt och konstruktivt sätt, och hur jag - steg för steg (som vart och ett ligger inom min "proximala zon") kan minska detta avstånd. 

Det jag emellertid vill varna för är att slentrianmässigt förutsätta att de flesta faktiska situationer i skolans värld [på gymnasienivå] faktiskt ser ut så. Det gör de definitivt inte! (Fundera på vad som krävs för att lille Austin i exemplet med fjärilen över huvud taget ska producera sex stycken successivt bättre teckningar!) Och att då tillämpa ett ramverk som kräver ett flertal förutsättningar för att vara meningsfullt blir då i stället kontraproduktivt. Inte bara för att det producerar inlärd hjälplöshet utan också - och inte minst - därför att det effektivt utarmar lärarnas (mentala) resurser, och leder till att skolan får ständigt lägre verkningsgrad och auktoritet.

---


Därefter kom ytterligare en film, och en fråga om huruvida detta var något som jag ville pröva:

Bill Gates: Teachers need real feedback


Mitt svar denna gång, av tidsnöd något kortfattat:

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Är det så att lärarens agerande har en påverkan på en elevgrupp? Ja! Kan detta ledas i bevis med välgjorda studier, där skillnaden i resultatförändring mellan likvärdiga grupper över tid med stor säkerhet kan förklaras delvis utifrån skillnader i lärarnas agerande? Ja! 

Betyder detta att "den viktigaste faktorn för elevernas resultat är lärarens agerande"? NEJ!

Är jag villig att filma mig själv? Jajamensan, inga problem! [Jag gör det ibland.]  Kan jag lära mig något av det? Säkert! Skulle jag kunna förändra min praktik, baserat på dessa videostudier, så att någon elev lyckas något bättre i något avseende (utan att någon annan samtidigt förfördelas)? Inte omöjligt. 

Betyder detta att mina kollegor och jag regelbundet bör filma våra lektioner som en prioriterad del av vårt arbete och på så sätt uppnå  stora och viktiga resultatförbättringar? NEJ! 

Givet att grundläggande förutsättningar är uppfyllda, så är verkningsgraden av sådana åtgärder är nämligen försumbar i jämförelse med den påverkan som en mängd andra faktorer tillsammans har på elevernas resultat (både individuellt och som grupp). 

(Detta motsäger alltså inte att vissa studier kan tolkas så att "den viktigaste faktorn för elevernas resultat är lärarens agerande", jämfört med ett begränsat antal andra faktorer, under vissa givna förutsättningar.) 

Förutom det jag redan skrivit [se ovan] är ett fokus på individuella lärares ständiga jakt på förbättring och ökad effektivitet, och utvärdering av desamma - med eller utan videofilmning - kontraproduktiv av ytterligare skäl: 

(1) Den underblåser den offentliga lögnen - vilken Gates propagerar - att det är lärarkårens minskande effektivitet och professionalism som ligger bakom den fallande resultatutvecklingen i stora delar av västvärlden. Detta är inte sant. För att göra en lång historia kort så är det snarast en välfärdssjukdom, med symtom såsom ett förkastligt kundperspektiv och en utbredd letargi. Många inser detta, egentligen, men ljuger, av olika skäl. Andra förstår det inte utan ägnar sig i bästa fall åt önsketänkande. Förutom det tragiska i denna förträngning så kommer den på sikt också att ytterligare förvärra situationen. 

(2) Ur ett fackligt (och sociologiskt) perspektiv kan man också resonera så här: Låt säga att tio nyutexaminerade och ambitiösa lärare i ungdomlig iver under några år orkar göra det lilla extra ("go above and beyond the call of duty"); dokumenterar detta (med video) och konkurrerar ut mig - den gamle grinige gubben - i sann NPM-anda.(*) Ytterligare någon procent av elevkullen når kanske gränsen för godkänt. Blir världen (skolan) i längden ett bättre ställe då? Är de uppväxande generationerna och samhället verkligen betjänta av detta? Knappast. Av flera skäl (varav jag har varit inne på några tidigare). 

Kvalitén, i djupare mening, eroderas i takt med att statistiken putsas.

---

(*) NPM, New Public Management