Den här reflektionen bygger endast på en kort sammanfattning av UNESCO:s ramverk (UNESCO, 2024a) och inte på det 80 sidor långa dokument som utgör själva ramverket (UNESCO, 2024b). Jag som reflekterar (Björn) har arbetat som matematik- och programmeringslärare i trettio år, efter att ha läst en forskarutbildning i datavetenskap och kognitionsvetenskap och efter att ha arbetat några år inom IT-branschen. Jag har under många år noga följt utvecklingen inom AI, men också inom samhälls- och naturvetenskap.
En inledande formulering fångar mitt intresse:
AI poses unique ethical and social challenges, such as issues of fairness, transparency, privacy and accountability. Additionally, AI's unique ability to mimic human behavior directly impacts human agency. These challenges require dedicated competencies beyond the scope of traditional digital literacy.
(UNESCO, 2024a)
Jag tänker att även vanlig digital teknik medför utmaningar inom de första områdena, och fler. Dessa har ännu inte uppmärksammats tillräckligt. Mobiler och sociala medier är exempel på teknologier vars införande och reglering hittills har hanterats valhänt, undfallande och alldeles för långsamt. För en kritisk granskning av detta, se ex. Zuboff (2019) och Haidt (2024). Inte minst mänsklig autonomi (agency) är definitivt en utmaning.
Men jag saknar vissa riskperspektiv: Att AI tar över helt; att AI utnyttjar eller utnyttjas i krig och terrorism; att AI-utvecklingen leder till katastrofer av existentiella proportioner - kanske redan inom några få år. Om existentiella risker i allmänhet och om AI som en sådan risk i synnerhet, se ex. Ord (2020) och Häggström (2021).
Lite längre fram läser jag:
UNESCO takes a human-centred approach to AI in education, emphasizing the enhancement of human capabilities and the promotion of social justice, sustainability and human dignity
(UNESCO, 2024a)
Jag saknar återigen säkerhetsfrågor. Vad innebär ”enhancement of human capabilities”? Vad händer när alla mänskliga förmågor bleknar i jämförelse med dem som uppvisas av AI-system? Inom alla områden? Hur kan vi behålla värdighet och motivation? Kan vi det? Någon som tänkt mycket kring dessa frågor är Oxford-filosofen Nick Bostrom, nu senast i boken Deep Utopia (Bostrom, 2024). Det går fort nu - så fort att vi knappt hinner anpassa oss. Och dokument som UNESCO:s ramverk blir inaktuella innan de ens har publicerats.
Texten fortsätter:
The new frameworks stress that AI should support human decision-making and intellectual development, rather than undermine or replace it.
(UNESCO, 2024a)
Men tänk om det inte är (ekonomiskt) möjligt eller rimligt? Jämför med utvecklingen inom tävlings-schack: Samarbete mellan AI och mänskliga spelare var endast relevant under ett fåtal år. Nu är AI så överlägsen att inte ens de bästa mänskliga spelarna har en chans, och inte ens förstår AI:ns drag. Och då ska man betänka att schackspelande fram till endast ett tiotal år sedan ansågs vara ett område som krävde mänsklig intelligens och troligtvis aldrig skulle kunna automatiseras.
Mänskliga schackspelare tävlar fortfarande mot varandra, väl medvetna om att de inte längre spelar i de högsta divisionerna. Kanske har de redan vant sig vid att leva i den typ av ”reservat” som Bostrom (2024) med fler ser framför sig, där människor fortfarande bryr sig om varandras skapelser och perspektiv, medan övermänsklig AI sköter allt på en obegripligt hög nivå. Om man finner en sådan tanke obehaglig så torde den likväl framstå som betydligt trevligare än en framtida värld där vi inte tillåts vara kvar alls.
De fyra kompetenserna som presenteras i ramverket är:
A human-centred mindset: Encouraging students to understand and assert their agency in relation to AI.
Ethics of AI: Teaching responsible use, ethics-by-design and safe practices.
AI techniques and applications: Providing foundational AI knowledge and skills.
AI system design: Fostering problem-solving, creativity and design thinking.
(UNESCO, 2024a)
Den första punkten har jag redan ifrågasatt ovan. Vad innebär det egentligen att ”hävda” (”assert”) sin autonomi, och hur gör man det? Är det ens möjligt?
När det gäller den andra punkten är det uppenbart för mig att det är ekonomiska och politiska kapplöpningsmekanismer som har störst påverkan på etisk användning - inte enskilda slutanvändare (bortsett från enstaka terrorister).
Angående den tredje punkten är jag skeptisk och luttrad: Vi har ännu inte lyckats sprida ”foundational knowledge and skills” om datorer och programmering (80-talet), eller sociala medier (00-talet). Gymnasiekursen Datorkunskap avvecklades snarare än utvecklades, i en from förhoppning om att detta skulle lösa sig själv.
Vi har idag en mycket liten andel ungdomar som på egen hand skaffar sig djup kompetens inom datavetenskap medan det stora flertalet har mycket liten insikt. Detta har lett till stor och dold ojämlikhet när det gäller förståelse och inflytande.
Gällande den sista punkten, problemlösning och kreativitet, ser jag fortfarande möjligheter att även ungdomar med ringa kunskaper och insikter i övrigt likväl kan bli motiverade och kreativa. Jag tänker på exempel som GarageBand och Youtube, vilka har genererat tidigare oanade utlopp av kreativitet och skicklighet.
Ett mycket ambitiöst system som - kanske talande - däremot inte utnyttjas så mycket är Wolfram Alpha: en banbrytande och mycket avancerad plattform för att förenkla alla möjliga beräkningar, frågor och resonemang. (Detsamma gäller för övrigt system som Gapminder och Geogebra Math Practice.)
I ramverket talas det om ämnesintegration:
The framework encourages integrating AI-related topics into core subjects across the curriculum, emphasizing interdisciplinary learning
(UNESCO, 2024a)
Detta har sagts om både allmän datorkunskap och, på senare tid, programmering. Kurser i programmering infördes sent i svenskt gymnasium, och de läses endast av ett fåtal elever - ofta med liten framgång.
Programmering har på senare tid skrivits in i ämnesplanerna för matematik och även här är tanken att kunskaper som skrivs fram i läro- och programplaner ska utvecklas inom och mellan olika (andra) kurser. I praktiken kan, vill och hinner inte särskilt många matematiklärare behandla programmering inom ramen för matematik-kurserna. Dessutom vet jag som erfaren programmeringslärare att en majoritet av ungdomar (människor) - även om de ges omfattande, god och fokuserad undervisning - saknar motivation, temperament och intellektuell läggning för att tillägna sig kunskaper inom programmering såväl som matematik.
För både elever och lärare betonas att:
The new frameworks stress that AI should support human decision-making and intellectual development, rather than undermine or replace it.
(UNESCO, 2024a)
Detta låter för mig mer som ett strävansmål för internationella överenskommelser mellan stater och företag, snarare än något som kan implementeras i enskilda skolor.
I min egen undervisning har jag nästan helt slutat med hemuppgifter och produktion (och konstruktiv kritik) av längre texter. Detta ser jag som en stor förlust för skolans möjligheter att utveckla ett nyanserat språk och tänkande hos eleverna. Istället uppmuntrar jag nu mina elever att använda AI, och att redovisa hur de har gjort. En utmaning är att utforma uppgifter som ger eleverna möjlighet att både använda AI på ett effektivt sätt och att själva bidra - och att göra detta på ett sätt som är lärorikt och utvecklande för eleven och samtidigt fusksäkert.
Jag hoppas att den hör kursen ska ge mig många tips och idéer för att utveckla min undervisning på detta sätt, och förhoppningsvis på många andra sätt som jag inte ens har tänkt på själv.
Referenser
Bostrom, N. (2024). Deep Utopia. Ideapress.
Haidt, J. (2024). The Anxious Generation. Allen Lane.
Häggström, O. (2021). Tänkande maskiner. Fri tanke.
Ord, T. (2020). The Precipice. Bloomsbury.
UNESCO (2024a, 18 september). What you need to know about UNESCO's new AI competency frameworks for students and teachers. Hämtad 24-09-22 från https://www.unesco.org/en/articles/what-you-need-know-about-unescos-new-ai-competency-frameworks-students-and-teachers
UNESCO (2024b). AI competency framework for students. https://unesdoc.unesco.org/ark:/48223/pf0000391105
Zuboff, S. (2019). The Age of Surveillance Capitalism. Public Affairs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar