Med terminologin i artikeln skulle jag kunna omformulera mitt ursprungliga utrop så här: Om man inte åtminstone är en prudentiell antropocentriker, så är man en sociopat. Och ska prudentiell betyda något meningsfullt så måste det förr eller senare innebära (accepterandet av eventuellt nödvändiga) kompromisser där enskilda människors intressen får stå tillbaka för helheten (inklusive alla andra människor, nu och i framtiden, samt deras miljö - oavsett hur mycket egenvärde man tillmäter denna miljö, och hur "naturlig" man insisterar på att den ska vara).
Callicotts holism, åtminstone i sin ursprungliga form, tarvade kritik, helt klart. Bland annat för att den inte var konsekvent. (Enskilda individer är ju en del av helheten och har därmed intrinsikalt värde.) Men Regans rop om "ekofascism" var minst lika missriktat. Den "misantropi" som han och andra varnar för låter i mina öron som ett brott mot hans egna principer: miniride och worst-off. Det verkar som om minsta inskränkning av en enskild individs handlingsutrymme är tabu för honom, och andra kritiker.
Diskussionen om "aristokrati" och "kolonialism" är i det här sammanhanget villospår. Varför skulle ex. uppmaningar till barnbegränsning etc. rikta sig i första hand till tredje världen; mer naturligt är väl att de i första hand riktar sig till väst och kompletteras med en uppfordran (plikt) att påskynda den sociala och teknologiska standarden i tredje världen, så att de så småningom kan följa efter - av upplyst egenintresse. Men det är kanske just där skon klämmer?
Om man vägrar att acceptera Malthus, och om man inte kan tänka sig en liberalism som modererar sina ambitioner, så förstår jag inte vad man har att göra inom miljöetik. Då har man ju på förhand deklarerat att man prioriterar någon princip högre än vår gemensamma långsiktiga överlevnad - och därmed i förlängningen även efterlevandet av denna princip. Om miljöetik ska vara intressant så måste den ju snarare handla om vilka principer som är långsiktigt hållbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar