Jag har varit dålig på att blogga den senaste tiden. Tänkte skärpa mig och börjar därför anteckna redan under läsning av Hugo Merciers nya bok "Not Born Yesterday". Jag vet redan på förhand att den kommer att reta mig till vansinne. Jag vet också att jag efteråt kommer att ha svårt att artikulera min kritik, och att de flesta av mina vänner kommer att ställa sig frågande till mitt höga blodtryck. Som vanligt.Det kan ju förstås vara så att jag inte har några goda argument. Att jag bara reagerar känslomässigt, och kanske också inkonsekvent.
Mercier kommer att hävda - liksom han och Sperber gjort tidigare, och liksom många andra, ex. Pinker och Gigerenzer - att människan är rationell. Att de senaste årtiondenas kognitions- och socialpsykologi är dålig vetenskap och vänsterpropaganda. Att lättlurade och lättledda människor är en evolutionär omöjlighet - både i backspegeln och i evighetens perspektiv. Att det undermedvetna, som det beskrivits under de senaste 3000 åren, är antingen ett missförstånd eller en överdrift.
Att det medvetna är precis vad det borde vara: en blank värja för retorisk fäktning - om motivationen finns där.
Efter en snabb genomgång av Asch, Milgram, Kahneman, Richerson & Boyd, Heinrich m.fl. avslutar Mercier det första kapitlet:
Once we take strategic considerations into account, it becomes clear that gullibility can be too easily taken advantage of, and thus isn't adaptive. Far from being gullible, humans are endowed with dedicated cognitive mechanisms that allow them to carefully evaluate communicated information. Instead of blindly following prestigious individuals or the majority, we with many cues to decide what to believe, who knows best, who to trust, and what to feel.
The multiple mass persuasion attempts witnessed since the dawn of history - from demagogues to advertisers - are no proof of human gullibility. On the contrary, the recurrent failure of these attempts attest to the difficulties of influencing people en masse.
Finally, the cultural success of some misconceptions, from wild rumors to supernatural beliefs, isn't well explained by a tendency to be credulous. By and large, misconceptions do not spread because they are pushed by prestigious or charismatic individuals - the supply side. Instead, they owe their success to demand, as people look for beliefs that fit with their preexisting views and serve some of their goals. Reassuringly, most popular misconceptions remain largely cut off from the rest of our minds and have few practical consequences, explaining why we can be relatively lax when accepting them.
-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 13-14
Den första meningen i citatet ovan har samma struktur som Zuboffs "fri vilja är så viktigt att det måste finnas". Alltså: Det skulle kunna gå illa för mänskligheten om den beter sig dumt. Alltså får den inte göra det. Alltså gör den inte det.
Att det är "svårt" att övertyga människor innebär inte att det är svårt att manipulera dem. Det är bara ytterligare ett bevis på de påverkas av precis de krafter som Mercier vill tona ned betydelsen av, eller snarare, inkludera i sin variant av rationalitet.
Få praktiska konsekvenser? Bara om man, som Mercier, bortser från allmänningens dilemma och samhällelig kunskapsbildning som en public good.
Mercier har nog en poäng när han flyttar fokus från "supply" till ”demand” för att förklara varför folk agerar som de gör (konformitet, prestige, framgång, etc.) Men detta förflyttar ju bara problemet. Om individer egentligen inte är lättlurade, eller om de (medvetet) väljer att inte koppla in sin skepsis, så innebär det ju att de är cyniska snarare än dumma. Är det bättre?
Nja, kanske flyttar det fokus från ledare, på gott och ont: Vare sig diktatorer, myndigheter eller marknadsförare är i sig så hotfulla eller nödvändiga som vi tror. Men problemen försvinner ju inte för det: Istället för att ledas i fördärvet av någon av dessa, så leds vi kollektivt i fördärvet av varje enskild persons ”smarta”, kortsiktiga och egoistiska strategiska ”dumhet”.
Hanlons rakkniv: Skyll inte på ondska det som kan förklaras med dumhet.
Brecht: Samhället måste byggas så att det inte kräver några goda människor.
Jag tror att Mercier skulle hålla med om dessa deviser. Men av för mig perversa anledningar: Han definierar om dumhet som cynism, och sedan till individuell rationalitet. Och han förlitar sig på en osynlig hand. Denna hand kan antingen vara långt mäktigare än vad Smith någonsin tänkte sig eller åtminstone det mäktigaste vapnet vi har. Vilken av dessa hållningar Mercier står för återstår att se.
Det är typiskt för den världs- och människobild som (den nyliberala) konservatismens överstepräst Sowell beskriver som den "begränsade":
Människan är ond
Undergången kan inte undvikas
Det finns inga lösningar, endast mer eller mindre goda kompromisser
---
Efter en promenad med Musikrevyn i lurarna - under vilken Saint-Saëns bombastiska orgelkonsert, framförd av Utah Symphony Orchestra, och de obehagliga associationer den gav upphov till, fick min hud att knottras av vämjelse - slår det mig:
Merciers m.fl. hållning är denna: evolutionär mismatch är en oxymoron. Denna hållning karakteriserar många samhällsdebattörer från vitt skilda håll - biologi, psykologi, antropologi, sociologi, historia, filosofi, juridik, politik. Detta är samma naiva adaptionism som avfärdades av Gould och Lewontin för snart 50 år sen.
---
(Här kommenterade Patrik och förekom på så sätt en stor del av innehållet i kapitel 2. Se kommentarsfältet nedan. Jag svarade i samma kommentarsfält, och läste sedan just detta kapitel.)
---
En övertro på den evolutionära teleologins allt förlåtande skyddsnät är en form av naiv adaptionism, som gränsar till religion. En mildare form säger att allt ordnar sig i sinom tid (och här finns flera varianter, från de mest fromma till det mest cyniska). En strängare, eskatologisk form säger att domedagen - och med den uppryckningen - är nära. Och först då kan och kommer allt att ordna sig.
Sowells konservativa (och eventuellt också religiösa) människa har av livsvisdom tillägnat sig en nödvändigtvis "begränsad" (till skillnad från naivt "obegränsad") vision av människan och världen; begränsad också i så måtto att hon inser att hon vare sig kan skärskåda det förflutna eller överskåda framtiden och sina handlingars konsekvenser. (Här erkänns alltså en opacitet, och insikt om denna lyfts upp som ett dygdemönster.)
Det är alltså bättre att sitta still i båten - acceptera och vörda den förborgade visheten i status quo, den kulturella evolutionens krona och resultatet av en successiv (men inte medvetet styrd) beskärning av tidigare vildskott i samhällets trädgård - och samtidigt akta sig noga för att i hybris försöka styra den (eventuellt gudomliga) plan som utvecklas organiskt i nuet och framtiden
Och här finns en paradox, ty Mercier kritiserar Heinrichs, Richersons och Boyds argumentation om att just denna opacitet innebär ett selektionstryck för "okritiskt" accepterande av kulturellt överförd information utifrån tumregler som frekvens, prestige och framgång.
För den konservative är mängden individer en population, ett statistiskt fenomen. Men här finns något även för nyliberalen: äta eller ätas. Medan den konservative ser relationen mellan individ och samhälle som den mellan ett arbetarbi och en bikupa (där någon råkar vara drottning) så handlar relationen för libertarianen om den enes bröd och den andres död - individen står i ständig motsättning både till varje annan individ och till kollektivet (eller totaliteten - något "samhälle" finns ju som bekant inte, enligt Thatcher). Men den organiska utvecklingen, den osynliga handen, lotsar tryggt vidare mot den enda hamn där vi kan, ska, bör ankra.
Till skillnad från Mercier och hans gelikar ser den progressive samhället som någonting mer: en sårbar balans mellan individualitet och kollektiv, där den enskilde vare sig uppslukas av helheten eller konkurrerar mot grannen. Detta kräver mycket av både individuell utveckling, disciplin och respekt - och av medveten, iterativ utformning och underhåll av både personliga och institutionella relationer.
Detta är den radikala upplysningens bild av samhället. Spinozas och Jonathan Israels bild.
Det är talande att Mercier bl.a. exemplifierar harmonisk samexistens (där stabil kommunikation kan utvecklas och bestå) med olika celler i en människokropp. En levercell och en hjärncell har samma mål, samma "fitness" och kan därmed lita fullständigt på varandra, påstår han. En cancercell är en cell som blivit "ond" och svikit den organiska harmonin- en anomali, fortsätter han. Även med tanke på den förenklade och kortfattade framställningen utgör detta exempel ett närmast Freudianskt bevis på den konservatives tro på (hopp om, svepskäl för) "organismen i organismen". Många (bl.a. Lindenfors, Dennett, Turchin) har beskrivit hur samarbete på varje nivå i ett komplext system - från organeller till stater - också karakteriseras av evolutionär kapprustning och ständiga hot om sönderfall: så snart en chans till "avhopp" uppenbarar sig så kommer den att utnyttjas - av leverceller såväl som av andra - och yttra sig bl.a. just som cancer.
Det är precis samma förlopp som Mercier själv illustrerar med de varningsropande apor som plötsligt skulle kunna "upptäcka" att de tjänar mer på att hålla tyst och rädda sig själv - om omständigheterna är de rätta (under tillräckligt lång tid).
Exemplet med mor och foster inte heller övertygande. Mercier är noga med att beskriva det som en tävling mellan fostret och dess framtida syskon, snarare än mellan foster och moder. Men det skulle krävas mer information än vad han anför för att inte snarare dra slutsatsen att det är just det senare som faktiskt sker: Är det verkligen rimligt att tro att den energi som modern förnekar fostret (genom att utsöndra mer insulin) och istället lagrar som fett kommer framtida syskon till del, snarare än modern själv?
En detalj (delvis ursäktad av den kompakta framställningen): Mercier anger som ett skäl för att anta att gasellens "stotting" verkligen är en evolverad s.k. stark signal - som delas av både bytesdjur och rovdjur - är att gasellen inte hoppar jämfota inför just geparder, eftersom både gasell och gepard "vet" att den fina form som därmed demonstreras inte har någon betydelse i ett sprintlopp. Men hur vet Mercier det? (Visst kan det vara så, och visst kan instinkten att inte lägga energi på att signalera i dessa fall då utvecklas - kanske ökar detta chansen att gasellen kommer undan just geparder. Och visst kan detta i sin tur utgöra ett stöd för tolkningen av den nu selektiva stottingen som en evolverad, delad och stark signal för ömsesidigt nyttig kommunikation mellan de båda kontrahenterna.) Resonemanget är slarvigt och dåligt underbyggt: Om gasellen är i fin form jämfört med sina artfränder så torde detta rimligen resultera i att den blir mer svårfångad både i sprint- och distanslopp.
En sak till:
Unreliable signals, if they proliferate, threaten the stability of communication. If receivers stop benefiting from communication, they evolve to stop paying attention to the signals. Not paying attention to something is easily done. If a given structure is no longer advantageous, it disappears - as did moles' eyes and dolphins' fingers. The same would apply to say, the part of our ears and brains dedicated to processing auditory messages, if these messages were, on balance, harmful to us.
-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 20
Tydligare kan det väl inte bli. Om ovanstående ska bli rimligt, och ha bäring i sammanhanget, så måste vi tänka oss att Mercier resonerar om skeenden många tusentals år bakåt i tiden, och dessutom hoppar friskt mellan korta och långa tidsintervall. Men vad som gällde då behöver inte gälla nu. Och det ska ganska mycket till för att kulturell - för att inte tala om biologisk - evolution skulle kompensera för de nackdelar som ett alltför "okritiskt" lyssnande nu kan innebära. Eller om vi flyttar oss ännu längre tillbaka, från språkets uppkomst till den tid då så gott som alla landlevande organismer utvecklade hörsel och ljudproduktion (t.ex.): Hur länge skulle det dröja innan vi "skitsnackande" människor tillbakabildat alla dessa miljontals år av i övrigt extremt användbara adaptioner?
---
Eller så får Mercier bita i det sura: Om rationalitet och språk är produkterna av en stabil samevolution under den långa stenåldern, så är det den rationalitet som rådde då som fortfarande råder.
Klanmedlemen kryper inte för Ledaren för att han är dum nog att tro på vad denne säger, utan för att han är smart nog låtsas göra det. Klanen anfaller först och ställer frågor sedan för att det är säkrast så. Den medeltida fursten ingår allianser endast för att de gynnar honom just då - och sticker kniven i ryggen på sina fränder så snart det gynnar honom mer. Alla är införstådda med spelets regler - det finns inget att förlåta.
I förlängningen av dagens "rationella" konservatism ligger feodalismen och fascismen (och just denna rationalism ser vi nu breda ut sig i Västvärlden), medan en "rationell" libertarianism väntar på sin furste och hans Machiavelli (tja, den väntan är ju också över) - och en bångstyrig stat fylld av småfurstar in spe (ja, den också).
Se här, en annan devis som både Wittgenstein, Mercier och jag kan instämma i, men av olika orsaker:
Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga
---
(Långlunch tisdag 3 mars. Läste kapitel 3 och 4 på fiket och antecknade efter hand. Sluggar ganska vilt. Mer stenografi och medvetandeström än noggrann analys. Men, vad tusan, jag dubbelarbetar ju!)
Kapitel 3
Här finner vi högerns omvända populism: "Vänstern försöker övertyga er om att ni är svaga, att ni behöver försvara er mot påverkan. Det behöver ni inte. Ni är minsann inte lättlurade." (Visst känns det bra? Ni behöver inte ha dåligt samvete, och jag kan fortsätta att utnyttja er.)
Gullibility, vilket nedsättande ord! Låt dem inte kalla dig dum! Dina instinkter leder rätt! (Inte minst för mig).
Hitler? Som enligt Mercier felaktigt trodde att han kunde påverka massorna? "Se vad han ställde till med." Vafalls?
Jaha, så waterboarding likställs med instrumentell betingning. Det är väl ändå skillnad på förhör och hjärntvätt?
Jaha, så den stabila samevolutionen av språk och rationalitet är inte en kapprustning? Nej, den är en marknadsplats! Bättre och bättre för alla, hela tiden! (Och var finns argumenten för detta? Att mänskligt språk möjliggör oändligt många nya kombinationer?)
Sedan en intressant poäng: System 2 är inte nytt, inte en modern överbyggnad på system 1. Båda systemen måste utvecklats parallellt. OK, det är en rimlig hypotes. (Men inte nödvändig, se t.ex. Patriks kommentar. Den är emellertid fundamental för Merciers resonemang. Synd då, att han inte följer den till sin logiska slutpunkt. Se nedan.)
OK, vi regredierar inte till lättövertalade grobianer utan till konservativa tjockskallar som inte låter sig påverkas alls. Men är det bättre? Det är ju i så fall precis lika lätt att utnyttja som motsatsen. Och det var det Hitler gjorde: Påverkade folk via omväg. Förhindrade öppenhet och tvingade fram stenåldersrationaliteten. Inte genom att tränga igenom, övertala, bygga upp ny världsbild - utan genom att skala av, avtäcka en gammal.
Sidan 44 om system 1 och 2. Här visar Merciers eget resonemang att automatisk skepsis är precis lika illa som motsatsen: att alltför lätt låta sig övertalas. Det förra leder till att man förkastar korrekta påståenden och argument. Det senare att man accepterar inkorrekta påståenden och ogiltiga argument. Varför skulle det förra vara bättre än det senare?
En annan svaghet i Merciers resonemang: Vilka motiv har den enskilde att utvärdera påståenden och argument överhuvudtaget, om de redan stryker medhårs?
Det fåtal experiment som Mercier åberopar för misstänkliggöra omedvetna processer är alltför enkla att avfärda. Han borde följa Dennetts råd och attackera de mest robusta resultaten i stället.
Subliminal påverkan, implicita attityder, priming... Mercier et al kommer alltid att slå ifrån sig dessa resultat. Men börja från andra hållet: Plocka inte den lågt hängande frukten utan försök argumentera bort de starkaste, självklara bevisen för associativt tänkande! Litteraturen är full av mycket övertygande exempel på anchoring, framing etc.
Diskussionen om förhörsteknik och hjärntvätt leder ingenstans.
Sidan 44 (längst ner): Enligt Mercier så spelar det ingen roll om system 1 släpper igenom falska eller bekanta meddelanden, så länge de rimmar med vad man redan tror eller vill. Att system 2 inte ens kopplas in har inget med intellektuell lättja att göra. Tvärtom, varför ägna energi åt att ifrågasätta något om man inte upplever sig behöva göra det? Återigen: Om Mercier har rätt i att människor som i lägre grad kopplar in system 2 lika gärna förkastar falska som sanna påståenden så länge dessa inte upplevs intressanta - och därför inte kan påstås vara mer känsliga för desinformation - är det bättre? Self-serving bias är knappast den "rationalitet" vi vill ha.
Att system 2 kan förstärka felaktiga meddelanden är ju ytterligare stöd för sårbarhet. Backfire effect, motivated reasoning, Dunning-Kruger...
Marx och Engels? Really!? Detta är nivån, alltså. Här förväntas läsaren acceptera följande implikation: Marx och Engels är typexemplet på kvasiintellektuella skitsnackare - det vet ju alla nuförtiden. Och visst är det typiskt att just intellektuella snobbar i så hög grad gick på det där skitsnacket. Se där hur uppenbart värdelöst system 2 är! (Den här populistiska retoriken riktas både åt hö-hö-högern och åt tvehågsna gråsossar.)
Kahneman säger inte att system 2 är definitionen av rationalitet. Men det kan användas för att (med mycket möda) förstå och acceptera den externa logik som vi har uppfunnit.
Samma problem som i Enigma: Vi jämför inte med system 2, utan med en extern standard.
Sidan 46: "Gullible individuals would be taken advantage of until they stop paying attention...". Men hallå! Om du verkligen är godtrogen så gör du inte ens kopplingen, upptäcker inte ens att du blir utnyttjad. Och vilken tidshorisont talar vi om? Ofta är kopplingen mellan påverkan och utfall omöjlig att överblicka. Och hur skulle den som utnyttjats kunna kompensera?
Mercier lyckas inte visa varför kapprustningsliknelsen är felaktig. Det är ju hans modell. Men han vill ju klämma in öppenhet också... Varför skulle en kapprustning innebära att vi var öppna från början och först senare blev skeptiska? (sidan 41)
Den utnyttjade godtrogne - talar vi om en enstaka nutida individ eller om en tidigare population Mercier är återkommande otydligt och medvetet svävande på den punkten.
---
Kapitel 4
Plausibilitet definierar Mercier som huruvida något stämmer överens med individens egna erfarenheter. OK, så kan man se det. Men man måste då också göra skillnad på denna interna standard (som mycket väl kan vara alltför starkt kopplad till egna erfarenheter, motiv, etc.) och på en extern dito. Det är stor skillnad på skillnad på en faktisk värderingsmekanism och en yttre standard eller ett ideal.
Är backfire-effekten verkligen sällsynt, även i ideologiskt viktiga frågor? Mercier refererar till Wood & Porter (2016). Den måste jag titta närmare på.
Sidan 53-54. Nej, den sokratiska metoden (majeutiken) visar inte hur effektivt (intuitivt) resonerande fungerar. Samma fel som i Enigma. Problemet är ju att ”vigilance” saknas. Det räcker inte att visa att vi accepterar giltiga men inte ogiltiga skäl. Dessutom är det inte sant: vi accepterar ibland ogiltiga resonemang och förkastar ibland giltiga. Vi är alktså inte ”open” heller.
Men Metcier verkar tycka att även denna (felgenererande) "stubbornness", "vigilance", konservatism är sund.
Om den inte vore sund, skulle den då vara evolutionärt omöjlig? Nej, om vi håller oss i nutid så handlar det om mismatch. (Förutom skillnaden mellan intern "rationalitet" och extern standard.)
Ja, deliberation kan vara produktiv men är det långt ifrån alltid. Och vi undviker den som pesten!
Sidan 56-57. Svagt (anekdotisk) resonemang om att goda skäl vinner. Det viktigaste är inte argumentens styrka utan de sociala strömningarna - och det vet Mercier. Det är ju det han ofta lutar sig mot: så länge det är ”rationellt” - alltså så länge det ligger i mitt eget intresse - att diskriminera svarta, kvinnor, homosexuella, etc. så gör jag det - oavsett vilka "sunda" argument mot diskriminering som finns tillgängliga. Och jag söker absolut inte upp sådana!
Att vara, eller låtsas vara, klimatförnekare är också naturligt, strategiskt och därmed, i Merciers bok, "rationellt". Så länge den "smarte" entrepenören; den kortsiktige, närsynte, självtjänande - och när så är strategiskt lämpligt, lismande - egoisten får fler barnbarn än "viktigpettrarna" och the do-gooders, ja, då har han den spelteoretiska evolutionära historiens välsignelse. Varför ens lägga energi på att bry sig om andra än familjen? Blod är tjockare än vatten. Girighet är bra! Inskränkthet är bra! Merciers resonemang är faktiskt precis så futtigt. I hans värld fungerar universitet och högskolor som kyrkor och kloster, och intellektuella som munkar i celibat. De kan vara bra att ha ibland (för utveckling av ny teknik), men de ska hållas kort och ingen vettig människa lyssnar på dem.
Här finns också den obligatoriska berättelsen om ett ungt högerspökes radikalisering, bitterhet och känsla av utfrysning inom akademin - och föreliggande bok är en del av revanschen.
I en fotnot skriver Mercier att bias kanske gäller produktion snarare än utvärdering av skäl. Ja, OK, men är det bättre?
Sidan 58. Mercier påstår här att vi kan lita på att plausibilitetskontroll sker utan bias. What!? Det har han minsann inte visat, och så är det inte. Många biases ligger djupare.
Här kommer det igen: Problemet är inte bias utan tidigare information... Ha! Det är förstås både-och. Och även om vi inte hade haft bias så är problemet med informationen tillräckligt problematiskt.
På sidan 59 nämns äntligen mismatch!
Vaccinationsexemplet illustrerar åter hur Mercier slår sig till ro med att "supply" inte påverkar menligt och struntar i att "demand" är inskränkt.
Sidan 66. "Det krävs inte mycket för att skapa (?) en kreationistisk anti-vaxare och konspirationsteoretiker" Precis! (Vem "skapar". Kan det ha något med "supply" att göra?)
"Works with poor material"... Ja, det finns ju inget (annat).
Så landar vi i "Who's your expert (inför kapitel 5) — varför söka upp någon överhuvudtaget? Och varför söka upp någon som inte säger det jag vill höra?
---
Kapitel 5 börjar ironiskt nog med att erkänna vikten av just success, frequency, prestige och imitation - alltså just de fenomen som Boyd, Richerson och Heinrich lyfter fram.
Och resonemanget förutsätter alltså att vi letar aktivt efter experter överhuvudtaget.
Varför vill vi ha "rätt"? Vill vi det? Hur då, ”rätt”?
Sidan 68. Mercier verkar inte tycka om tanken på en underliggande g-faktor för att förklara kompetens. I stället verkar han föredra Gardners m.fl tanke om många olika sorters intelligens, och anför hjärnans modularitet som en möjlig anledning till människors olika kognitiva profiler. Detta förefaller mig tveksamt.
Han säger också (i en fotnot) att en förekomsten av en generell mekanism som kan förklara relativa kognitiva styrkor och svagheter förefaller osannolik i ljuset av hur svårt det visat sig vara att överföra kunskaper och färdigheter från ett ämne till ett annat - s.k. transfer of learning. Här stödjer han sig på experiment som liknar dem inom pedagogik, där man ofta finner att elever som undervisas och övar på ett visst område sällan generaliserar eller tillämpar resultaten inom andra områden. Jag tycker snarare att detta är ett argument för en generell g-faktor. Och jag undrar vart Merciers resonemang är tänkt att leda.
Sidan 69. "..they didn't rely on rough heuristics such as picking dominant or prestigious individuals..." Nähä, vad gick de efter, då? Det finns ju fler, uppenbara, "tumregler" för att avgöra vem som är bäst på frågesport. Och om det i stället var så att gruppdeltagarna kände igen de rätta svaren trots att de inte fick fram dem själva, så skulle ju detta passa bättre in i Merciers resonemang än att hänvisa till mer sofistikerade strategier.
Sidan 70. Om den förhatliga "folly of crowds" (majoritetens tyranni): "By this logic, the Earth is flat..." Haha, vilket självmål. För varje exempel på hur majoritetens åsikt (nu) överensstämmer med sanningen, så finns det lika många som visar motsatsen. Och Condorcets beslutsregel gäller bara under mycket specifika förhållanden - vilket Mercier naturligtvis känner till.
(Och varför argumenterar han nu för frekvens ≈ korrekthet? Det var ju det han ville ifrågasätta från början.)
Evolutionary valid cues respektive "nymodigheter" som statistik och sannolikhet. Tydligare kan det inte bli. Nej, människor resonerar inte spontant att 0,65^n > 0,5^n o.s.v.. De följer flocken, oavsett om dess medlemmars förmåga att korrekt välja riktning ligger över eller under 0,5. Det är ju precis det som är problemet. Det är inte en feature - det är en bug. (I xkcd-strip:en hänvisar protagonisten till sina "levelheaded" och höjdrädda vänner. Det motsvarar i sammanhanget den artificiella kunskap som ges i experimentet: varje deltagare har en 65 % chans att välja rätt.)
Återigen, när Mercier et al i artificiella situationer lyckas få sina försökspersoner att ta hänsyn till att alla andra bara har följt flocken, och att flocken i sin tur bara har följt efter en enstaka person - ja, då kan problemet reduceras till hur mycket tillit försökspersonen bör tillmäta just denna. (Och det är ett problem i sig.) Men hur ofta ser det ut så i verkligheten? Gigerenzer har i alla fall en ambition att designa beslutssituationer på ett sätt som sak ge individen så goda förutsättningar som möjligt, men Mercier vill att vi slår oss till ro och "litar" till att de flesta nog vet bäst själva.
Det finns så många problem med det här stycket. Vilken grupp talar vi om? Den "evolutionära valida" stammen? Vad har den för ekologisk validitet här och nu? Och hur väl fungerar egentligen den här beslutsprocessen ens på stamnivå? Det verkar som om Mercier har teleporterat några snävt rationella nutida människor till ett påhittat stamråd under stenåldern, där sakfrågan och utgången av förhandlingarna är av rent akademisk karaktär, och efter vilket deltagarna genast teleporteras tillbaka till nutiden. Men visst, kanske är detta en deskriptivt rimlig modell för den lokala "kvarterskyrkan" (vilken jag har beskrivit i tidigare texter).
Och så det vanliga snacket om att många deltagare i Aschs studie faktiskt inte böjde sig för majoriteten, och att många som gjorde det senare "erkände" att de egentligen visste det rätta svaret och endast hade prioriterat grupptillhörighet... Tja, här har vi det igen - är det bättre?
Sidan 76. Märklig definition av "social pressure". För Mercier verkar det endast betyda: "Jag måste göra detta för att visa andra att jag gör som de". Men det kan ju lika gärna innebära: "Eftersom andra gör det här så är det nog intressant, viktigt, korrekt."
"On the whole, our mechanisms of open vigilance provide us with a good estimate of who knows best". Detta har inte visats.
---
Cosmides, Boyer, Bloom och Pinker, m.fl. bidrar med varsin "blurb" på bokomslaget. De två senare formulerar sig med viss återhållsamhet men den sammantagna bilden de ger är att (med Boyers ord) "Mercier demolishes ... our cherished belief ... that (other) humans are ... gullible, an illusion that is entrenched in ... academic psychology ..." Ironiskt då att Pinker sedan många år befinner sig på en evighetslång världsturné där budskapet är just att människor är så nedtyngda av bias att de inte förmår ta till sig just hans uppenbart korrekta världsbild!
---
Kapitel 6
På sidorna 81-82 sammanfattar Mercier den första delen av kapitlet: "Evolutionarily valid behavioral cues to deception would be maladaptive - and, indeed, there don't seem to be any." Om detta håller jag med.
Men måste vi inte vara vaksamma? Kanske behövs det inte, eftersom folk sällan ljuger? Jo, det är klart att de gör: Om man kan komma undan med en lögn så vore man en idiot om man inte ljög. (Rent evolutionärt.) Och jag tänker på Grices maximer, och Gyges ring.
I en fotnot ifrågasätter Mercier t.o.m med det behov av självbedrägeri som enligt ex. Hanson och Simler skulle vara evolutionärt fördelaktigt, för att inte säga oundvikligt, i en informationskapprustning.
Negligence (medveten eller inte) borde övervakas och bestraffas lika hårt som deception. Låter idealistiskt.
"Our minds are, by necessity, egocentric, attuned to our own desires and preferences, likely to take for granted that people know everything we do and agree with us on most thing." Se där, en hel rad biases. Även om vi räknar bort de första, och låter Mercer förvandla nödvändighet till dygd, så återstår den Griceska godtrogenheten, curse of knowledge, m.m.
Det är alltså diligence - samvetsgrannhet - som vi borde värdesätta och protokollföra. Hmm... how's that working out for you?
Vi kan förutsätta diligence när våra incitament är naturally aligned... Det här kokar bara ner till samma refräng som tidigare: "blod är tjockare än vatten", "vi hugger inte varandra i ryggen så länge vi båda tjänar på att hjälpas åt att hugga någon annan i ryggen först", o.s.v. Och dessutom, om Trumps supportrar upplever (delvis med rätta?) att de har gemensamma intressen (t.ex. i att hålla kolindustrin igång) - hur rationellt är det?
Gemensamma fiender verkar vara bra att ha. Kanske nödvändigt?
Nu börjar det lukta homo economicus och nyliberal, idealiserad marknad. I bästa fall handlar det alltså om kortsiktiga och lokala win-win-situationer.
Och så en god portion "naturligt är gott". Of course.
Fotnot 26. Chimpanser ignorerar pekande för att det inte har något informationsvärde för dem. Really? Sååå... den evolutionära logiken (att hålla koll på gemensamma intressen) gäller bara talat språk?
Fotnot 29. "We are better of erring on the side of caution..." Alltid? Måste det vara så?
Självuppfyllande profetia. Negativ spiral. Alibi för lata och egocentriska.
Sidan 90. Commitment signals. "People say...". Adjusted for past commitment violations. Yeah, how's that working for you? Antingen skiter folk i att Trump konsekvent säger "People say". Eller så är det snarare en positiv signal: Jag ljuger. Ni vet att jag ljuger. Alla vet att jag ljuger. Men både ni och jag kan förneka att något enskilt uttalande är en medveten lögn följt av medvetna val att acceptera (eller inte ifrågasätta) just denna lögn. Tillsammans kan vi blåljuga och kortsluta samhällsdebatten, samtidigt som vi låtsas delta i den på lika villkor. (Jämför fotnot 37.)
Kahneman säger att världens tragedi är att vi litar mer på de självsäkra än på de samvetsgranna. Mercier säger att detta inte är något problem, eftersom vi justerar våra omdömen när vi senare upptäcker vårt misstag. Really? Tror han på det själv? Eller räknar han med att vi ska tro på honom (och marknaden, och Trump) nu - och strunta i att vi kommer att ångra oss när jordens medeltemperatur har stigit med ytterligare tre grader?
Nej, det gäller uppenbarligen bara i small scale societies. Alltså familjer, klaner, kvarterskyrkor.
Så hur klarar vi oss nu: "in the absence of positive cues, we reject communicated information". Ha!
Name recognition och branding. Möjliggör de verkligen för oss lära känna "the people who make sure the products we buy are safe"?
Sidan 94. "Even the best-informed, most competent speaker shouldn't be listened to if we don't think they have our interests at heart." Tydligare blir det inte.
Avslutningen av kapitel 6 är fullt av tveksamheter. Jaha, det är OK att lita på Pepsi för att Tiger Woods säger det? Och att sluta lita på Pepsi för att Tiger Woods är otrogen? Folk borde hålla koll på hur ofta politiker faktiskt håller sina löften, snarare än när de bryter dem? Vi borde lita mer på folk i allmänhet?
---
Kapitel 7
Byt ut "emotional" mot "epistemological" eller "moral". Det kommer Mercier att göra.
Förutom det jag redan sagt om hur Mercier blandar ihop olika tider, platser och typer av situationer, så måste något mer här sägas om det "evolutionära perspektivet" och den naiva adaptionismen. Vad kan ett beteende vara om det inte är en (perfekt) anpassning (till en specifik tid, plats och situation)? Kan det ens finnas "på riktigt" överhuvudtaget? Jodå, det kan vara en s.k. "spandrel"; en mismatch; en kompromiss; för mycket av det goda; en bieffekt...
Det är ju fullständigt uppenbart - ur ett evolutionärt perspektiv - att däggdjur utvecklat just emotionell "smitta" för dess positiva konsekvenser. Mercier vill önsketänka fram en nyliberal atomär individ som agerar i "splendid isolation", med fri vilja och allt, och vars perfekt rationella beteende kan aggregeras med alla andras i en metafysisk drift mot ett harmoniskt optimum.
Sidorna 99-106. Bra om starka signaler. Tänkvärt om smittometaforen.
Sidan 107. "Whether or not an individual starts displaying bizarre behaviors is a function of their existing relationships..." Ja, delvis. Men det innebär inte att problemen försvinner. "Behaviors that are truly harmful ... serious self-harm ... do not create mass psychogenic illnesses". Här glids det på orden. Werther-självmord sprider sig inte heller till alla eller ens många i den omedelbara närheten, men den sociala närheten är inte geografisk - särskilt inte i internet-eran. Självskadebeteende "smittar" inte den omedelbara omgivningen, men väl de som befinner sig i fel omständigheter. Trump flyttar på Overtonfönstret och "smittan" sprider sig till diverse "incels", var och en isolerad i sin egen källare, hundratals kilometer ifrån både varandra och källan.
Om den missförstådda "massan", sid. 109-112. "...some people are ready to seize any chance to steal and assault ... Their actions are not driven by 'irresistible currents of passions' but by the opportunity to act with relative impunity that crowds provide" (s. 110). Och i en fotnot: "If, moreover, there is a gradation in how many people already behaving badly it takes to allow someone to behave badly, then the phenomenon looks like a cascade of influence, when in fact no (direct) influence takes place at all". Jösses! Snacka om motivated reasoning! Och, om vi accepterar resonemanget, inklusive tvetydigheterna - är det bättre?
Sidan 111. "...antisocial actions ... were driven by rational (albeit selfish) factors ... rather than sheer panic."
---
Kapitel 8 och 9
Om du har läst så här långt så måste jag tyvärr meddela att följetången härmed avslutas. Efter att ha läst kapitel 8 och 9 får jag bara ur mig invektiv. Jag ska läsa ut boken men mer skrivet här blir det inte. Det är inte värt besväret. Det är bara att konstatera: Karln är en monumental k*kskalle.
---
Christian Munthe om en konservativ vänster
Pinkers pågående kurs om rationalitet vid Harvard, föreläsning om social och politisk bias
Klanmedlemen kryper inte för Ledaren för att han är dum nog att tro på vad denne säger, utan för att han är smart nog låtsas göra det. Klanen anfaller först och ställer frågor sedan för att det är säkrast så. Den medeltida fursten ingår allianser endast för att de gynnar honom just då - och sticker kniven i ryggen på sina fränder så snart det gynnar honom mer. Alla är införstådda med spelets regler - det finns inget att förlåta.
I förlängningen av dagens "rationella" konservatism ligger feodalismen och fascismen (och just denna rationalism ser vi nu breda ut sig i Västvärlden), medan en "rationell" libertarianism väntar på sin furste och hans Machiavelli (tja, den väntan är ju också över) - och en bångstyrig stat fylld av småfurstar in spe (ja, den också).
Se här, en annan devis som både Wittgenstein, Mercier och jag kan instämma i, men av olika orsaker:
Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga
---
(Långlunch tisdag 3 mars. Läste kapitel 3 och 4 på fiket och antecknade efter hand. Sluggar ganska vilt. Mer stenografi och medvetandeström än noggrann analys. Men, vad tusan, jag dubbelarbetar ju!)
Kapitel 3
Här finner vi högerns omvända populism: "Vänstern försöker övertyga er om att ni är svaga, att ni behöver försvara er mot påverkan. Det behöver ni inte. Ni är minsann inte lättlurade." (Visst känns det bra? Ni behöver inte ha dåligt samvete, och jag kan fortsätta att utnyttja er.)
Gullibility, vilket nedsättande ord! Låt dem inte kalla dig dum! Dina instinkter leder rätt! (Inte minst för mig).
Hitler? Som enligt Mercier felaktigt trodde att han kunde påverka massorna? "Se vad han ställde till med." Vafalls?
Jaha, så waterboarding likställs med instrumentell betingning. Det är väl ändå skillnad på förhör och hjärntvätt?
Jaha, så den stabila samevolutionen av språk och rationalitet är inte en kapprustning? Nej, den är en marknadsplats! Bättre och bättre för alla, hela tiden! (Och var finns argumenten för detta? Att mänskligt språk möjliggör oändligt många nya kombinationer?)
Sedan en intressant poäng: System 2 är inte nytt, inte en modern överbyggnad på system 1. Båda systemen måste utvecklats parallellt. OK, det är en rimlig hypotes. (Men inte nödvändig, se t.ex. Patriks kommentar. Den är emellertid fundamental för Merciers resonemang. Synd då, att han inte följer den till sin logiska slutpunkt. Se nedan.)
OK, vi regredierar inte till lättövertalade grobianer utan till konservativa tjockskallar som inte låter sig påverkas alls. Men är det bättre? Det är ju i så fall precis lika lätt att utnyttja som motsatsen. Och det var det Hitler gjorde: Påverkade folk via omväg. Förhindrade öppenhet och tvingade fram stenåldersrationaliteten. Inte genom att tränga igenom, övertala, bygga upp ny världsbild - utan genom att skala av, avtäcka en gammal.
Sidan 44 om system 1 och 2. Här visar Merciers eget resonemang att automatisk skepsis är precis lika illa som motsatsen: att alltför lätt låta sig övertalas. Det förra leder till att man förkastar korrekta påståenden och argument. Det senare att man accepterar inkorrekta påståenden och ogiltiga argument. Varför skulle det förra vara bättre än det senare?
En annan svaghet i Merciers resonemang: Vilka motiv har den enskilde att utvärdera påståenden och argument överhuvudtaget, om de redan stryker medhårs?
Det fåtal experiment som Mercier åberopar för misstänkliggöra omedvetna processer är alltför enkla att avfärda. Han borde följa Dennetts råd och attackera de mest robusta resultaten i stället.
Subliminal påverkan, implicita attityder, priming... Mercier et al kommer alltid att slå ifrån sig dessa resultat. Men börja från andra hållet: Plocka inte den lågt hängande frukten utan försök argumentera bort de starkaste, självklara bevisen för associativt tänkande! Litteraturen är full av mycket övertygande exempel på anchoring, framing etc.
Diskussionen om förhörsteknik och hjärntvätt leder ingenstans.
Sidan 44 (längst ner): Enligt Mercier så spelar det ingen roll om system 1 släpper igenom falska eller bekanta meddelanden, så länge de rimmar med vad man redan tror eller vill. Att system 2 inte ens kopplas in har inget med intellektuell lättja att göra. Tvärtom, varför ägna energi åt att ifrågasätta något om man inte upplever sig behöva göra det? Återigen: Om Mercier har rätt i att människor som i lägre grad kopplar in system 2 lika gärna förkastar falska som sanna påståenden så länge dessa inte upplevs intressanta - och därför inte kan påstås vara mer känsliga för desinformation - är det bättre? Self-serving bias är knappast den "rationalitet" vi vill ha.
Att system 2 kan förstärka felaktiga meddelanden är ju ytterligare stöd för sårbarhet. Backfire effect, motivated reasoning, Dunning-Kruger...
Marx och Engels? Really!? Detta är nivån, alltså. Här förväntas läsaren acceptera följande implikation: Marx och Engels är typexemplet på kvasiintellektuella skitsnackare - det vet ju alla nuförtiden. Och visst är det typiskt att just intellektuella snobbar i så hög grad gick på det där skitsnacket. Se där hur uppenbart värdelöst system 2 är! (Den här populistiska retoriken riktas både åt hö-hö-högern och åt tvehågsna gråsossar.)
Kahneman säger inte att system 2 är definitionen av rationalitet. Men det kan användas för att (med mycket möda) förstå och acceptera den externa logik som vi har uppfunnit.
Samma problem som i Enigma: Vi jämför inte med system 2, utan med en extern standard.
Sidan 46: "Gullible individuals would be taken advantage of until they stop paying attention...". Men hallå! Om du verkligen är godtrogen så gör du inte ens kopplingen, upptäcker inte ens att du blir utnyttjad. Och vilken tidshorisont talar vi om? Ofta är kopplingen mellan påverkan och utfall omöjlig att överblicka. Och hur skulle den som utnyttjats kunna kompensera?
Mercier lyckas inte visa varför kapprustningsliknelsen är felaktig. Det är ju hans modell. Men han vill ju klämma in öppenhet också... Varför skulle en kapprustning innebära att vi var öppna från början och först senare blev skeptiska? (sidan 41)
Den utnyttjade godtrogne - talar vi om en enstaka nutida individ eller om en tidigare population Mercier är återkommande otydligt och medvetet svävande på den punkten.
---
Kapitel 4
Plausibilitet definierar Mercier som huruvida något stämmer överens med individens egna erfarenheter. OK, så kan man se det. Men man måste då också göra skillnad på denna interna standard (som mycket väl kan vara alltför starkt kopplad till egna erfarenheter, motiv, etc.) och på en extern dito. Det är stor skillnad på skillnad på en faktisk värderingsmekanism och en yttre standard eller ett ideal.
Är backfire-effekten verkligen sällsynt, även i ideologiskt viktiga frågor? Mercier refererar till Wood & Porter (2016). Den måste jag titta närmare på.
Sidan 53-54. Nej, den sokratiska metoden (majeutiken) visar inte hur effektivt (intuitivt) resonerande fungerar. Samma fel som i Enigma. Problemet är ju att ”vigilance” saknas. Det räcker inte att visa att vi accepterar giltiga men inte ogiltiga skäl. Dessutom är det inte sant: vi accepterar ibland ogiltiga resonemang och förkastar ibland giltiga. Vi är alktså inte ”open” heller.
Men Metcier verkar tycka att även denna (felgenererande) "stubbornness", "vigilance", konservatism är sund.
Om den inte vore sund, skulle den då vara evolutionärt omöjlig? Nej, om vi håller oss i nutid så handlar det om mismatch. (Förutom skillnaden mellan intern "rationalitet" och extern standard.)
Ja, deliberation kan vara produktiv men är det långt ifrån alltid. Och vi undviker den som pesten!
Sidan 56-57. Svagt (anekdotisk) resonemang om att goda skäl vinner. Det viktigaste är inte argumentens styrka utan de sociala strömningarna - och det vet Mercier. Det är ju det han ofta lutar sig mot: så länge det är ”rationellt” - alltså så länge det ligger i mitt eget intresse - att diskriminera svarta, kvinnor, homosexuella, etc. så gör jag det - oavsett vilka "sunda" argument mot diskriminering som finns tillgängliga. Och jag söker absolut inte upp sådana!
Att vara, eller låtsas vara, klimatförnekare är också naturligt, strategiskt och därmed, i Merciers bok, "rationellt". Så länge den "smarte" entrepenören; den kortsiktige, närsynte, självtjänande - och när så är strategiskt lämpligt, lismande - egoisten får fler barnbarn än "viktigpettrarna" och the do-gooders, ja, då har han den spelteoretiska evolutionära historiens välsignelse. Varför ens lägga energi på att bry sig om andra än familjen? Blod är tjockare än vatten. Girighet är bra! Inskränkthet är bra! Merciers resonemang är faktiskt precis så futtigt. I hans värld fungerar universitet och högskolor som kyrkor och kloster, och intellektuella som munkar i celibat. De kan vara bra att ha ibland (för utveckling av ny teknik), men de ska hållas kort och ingen vettig människa lyssnar på dem.
Här finns också den obligatoriska berättelsen om ett ungt högerspökes radikalisering, bitterhet och känsla av utfrysning inom akademin - och föreliggande bok är en del av revanschen.
I en fotnot skriver Mercier att bias kanske gäller produktion snarare än utvärdering av skäl. Ja, OK, men är det bättre?
Sidan 58. Mercier påstår här att vi kan lita på att plausibilitetskontroll sker utan bias. What!? Det har han minsann inte visat, och så är det inte. Många biases ligger djupare.
Här kommer det igen: Problemet är inte bias utan tidigare information... Ha! Det är förstås både-och. Och även om vi inte hade haft bias så är problemet med informationen tillräckligt problematiskt.
På sidan 59 nämns äntligen mismatch!
Vaccinationsexemplet illustrerar åter hur Mercier slår sig till ro med att "supply" inte påverkar menligt och struntar i att "demand" är inskränkt.
Sidan 66. "Det krävs inte mycket för att skapa (?) en kreationistisk anti-vaxare och konspirationsteoretiker" Precis! (Vem "skapar". Kan det ha något med "supply" att göra?)
"Works with poor material"... Ja, det finns ju inget (annat).
Så landar vi i "Who's your expert (inför kapitel 5) — varför söka upp någon överhuvudtaget? Och varför söka upp någon som inte säger det jag vill höra?
---
Kapitel 5 börjar ironiskt nog med att erkänna vikten av just success, frequency, prestige och imitation - alltså just de fenomen som Boyd, Richerson och Heinrich lyfter fram.
Och resonemanget förutsätter alltså att vi letar aktivt efter experter överhuvudtaget.
Varför vill vi ha "rätt"? Vill vi det? Hur då, ”rätt”?
Sidan 68. Mercier verkar inte tycka om tanken på en underliggande g-faktor för att förklara kompetens. I stället verkar han föredra Gardners m.fl tanke om många olika sorters intelligens, och anför hjärnans modularitet som en möjlig anledning till människors olika kognitiva profiler. Detta förefaller mig tveksamt.
Han säger också (i en fotnot) att en förekomsten av en generell mekanism som kan förklara relativa kognitiva styrkor och svagheter förefaller osannolik i ljuset av hur svårt det visat sig vara att överföra kunskaper och färdigheter från ett ämne till ett annat - s.k. transfer of learning. Här stödjer han sig på experiment som liknar dem inom pedagogik, där man ofta finner att elever som undervisas och övar på ett visst område sällan generaliserar eller tillämpar resultaten inom andra områden. Jag tycker snarare att detta är ett argument för en generell g-faktor. Och jag undrar vart Merciers resonemang är tänkt att leda.
Sidan 69. "..they didn't rely on rough heuristics such as picking dominant or prestigious individuals..." Nähä, vad gick de efter, då? Det finns ju fler, uppenbara, "tumregler" för att avgöra vem som är bäst på frågesport. Och om det i stället var så att gruppdeltagarna kände igen de rätta svaren trots att de inte fick fram dem själva, så skulle ju detta passa bättre in i Merciers resonemang än att hänvisa till mer sofistikerade strategier.
Sidan 70. Om den förhatliga "folly of crowds" (majoritetens tyranni): "By this logic, the Earth is flat..." Haha, vilket självmål. För varje exempel på hur majoritetens åsikt (nu) överensstämmer med sanningen, så finns det lika många som visar motsatsen. Och Condorcets beslutsregel gäller bara under mycket specifika förhållanden - vilket Mercier naturligtvis känner till.
(Och varför argumenterar han nu för frekvens ≈ korrekthet? Det var ju det han ville ifrågasätta från början.)
Evolutionary valid cues respektive "nymodigheter" som statistik och sannolikhet. Tydligare kan det inte bli. Nej, människor resonerar inte spontant att 0,65^n > 0,5^n o.s.v.. De följer flocken, oavsett om dess medlemmars förmåga att korrekt välja riktning ligger över eller under 0,5. Det är ju precis det som är problemet. Det är inte en feature - det är en bug. (I xkcd-strip:en hänvisar protagonisten till sina "levelheaded" och höjdrädda vänner. Det motsvarar i sammanhanget den artificiella kunskap som ges i experimentet: varje deltagare har en 65 % chans att välja rätt.)
Återigen, när Mercier et al i artificiella situationer lyckas få sina försökspersoner att ta hänsyn till att alla andra bara har följt flocken, och att flocken i sin tur bara har följt efter en enstaka person - ja, då kan problemet reduceras till hur mycket tillit försökspersonen bör tillmäta just denna. (Och det är ett problem i sig.) Men hur ofta ser det ut så i verkligheten? Gigerenzer har i alla fall en ambition att designa beslutssituationer på ett sätt som sak ge individen så goda förutsättningar som möjligt, men Mercier vill att vi slår oss till ro och "litar" till att de flesta nog vet bäst själva.
When cues are evolutionarily valid, people weigh a number of them to decide how valuable the majority opinion is: size of the majority in relative terms (the degree of consensus) and absolute terms (group size), competence of the members of the majority, and the degree of dependency between their opinions.
Mercier, Not Born Yesterday, s. 74
Det finns så många problem med det här stycket. Vilken grupp talar vi om? Den "evolutionära valida" stammen? Vad har den för ekologisk validitet här och nu? Och hur väl fungerar egentligen den här beslutsprocessen ens på stamnivå? Det verkar som om Mercier har teleporterat några snävt rationella nutida människor till ett påhittat stamråd under stenåldern, där sakfrågan och utgången av förhandlingarna är av rent akademisk karaktär, och efter vilket deltagarna genast teleporteras tillbaka till nutiden. Men visst, kanske är detta en deskriptivt rimlig modell för den lokala "kvarterskyrkan" (vilken jag har beskrivit i tidigare texter).
Och så det vanliga snacket om att många deltagare i Aschs studie faktiskt inte böjde sig för majoriteten, och att många som gjorde det senare "erkände" att de egentligen visste det rätta svaret och endast hade prioriterat grupptillhörighet... Tja, här har vi det igen - är det bättre?
Sidan 76. Märklig definition av "social pressure". För Mercier verkar det endast betyda: "Jag måste göra detta för att visa andra att jag gör som de". Men det kan ju lika gärna innebära: "Eftersom andra gör det här så är det nog intressant, viktigt, korrekt."
"On the whole, our mechanisms of open vigilance provide us with a good estimate of who knows best". Detta har inte visats.
---
Cosmides, Boyer, Bloom och Pinker, m.fl. bidrar med varsin "blurb" på bokomslaget. De två senare formulerar sig med viss återhållsamhet men den sammantagna bilden de ger är att (med Boyers ord) "Mercier demolishes ... our cherished belief ... that (other) humans are ... gullible, an illusion that is entrenched in ... academic psychology ..." Ironiskt då att Pinker sedan många år befinner sig på en evighetslång världsturné där budskapet är just att människor är så nedtyngda av bias att de inte förmår ta till sig just hans uppenbart korrekta världsbild!
---
Kapitel 6
På sidorna 81-82 sammanfattar Mercier den första delen av kapitlet: "Evolutionarily valid behavioral cues to deception would be maladaptive - and, indeed, there don't seem to be any." Om detta håller jag med.
Men måste vi inte vara vaksamma? Kanske behövs det inte, eftersom folk sällan ljuger? Jo, det är klart att de gör: Om man kan komma undan med en lögn så vore man en idiot om man inte ljög. (Rent evolutionärt.) Och jag tänker på Grices maximer, och Gyges ring.
I en fotnot ifrågasätter Mercier t.o.m med det behov av självbedrägeri som enligt ex. Hanson och Simler skulle vara evolutionärt fördelaktigt, för att inte säga oundvikligt, i en informationskapprustning.
Negligence (medveten eller inte) borde övervakas och bestraffas lika hårt som deception. Låter idealistiskt.
"Our minds are, by necessity, egocentric, attuned to our own desires and preferences, likely to take for granted that people know everything we do and agree with us on most thing." Se där, en hel rad biases. Även om vi räknar bort de första, och låter Mercer förvandla nödvändighet till dygd, så återstår den Griceska godtrogenheten, curse of knowledge, m.m.
Det är alltså diligence - samvetsgrannhet - som vi borde värdesätta och protokollföra. Hmm... how's that working out for you?
Vi kan förutsätta diligence när våra incitament är naturally aligned... Det här kokar bara ner till samma refräng som tidigare: "blod är tjockare än vatten", "vi hugger inte varandra i ryggen så länge vi båda tjänar på att hjälpas åt att hugga någon annan i ryggen först", o.s.v. Och dessutom, om Trumps supportrar upplever (delvis med rätta?) att de har gemensamma intressen (t.ex. i att hålla kolindustrin igång) - hur rationellt är det?
Gemensamma fiender verkar vara bra att ha. Kanske nödvändigt?
Nu börjar det lukta homo economicus och nyliberal, idealiserad marknad. I bästa fall handlar det alltså om kortsiktiga och lokala win-win-situationer.
Och så en god portion "naturligt är gott". Of course.
Fotnot 26. Chimpanser ignorerar pekande för att det inte har något informationsvärde för dem. Really? Sååå... den evolutionära logiken (att hålla koll på gemensamma intressen) gäller bara talat språk?
Fotnot 29. "We are better of erring on the side of caution..." Alltid? Måste det vara så?
Självuppfyllande profetia. Negativ spiral. Alibi för lata och egocentriska.
Sidan 90. Commitment signals. "People say...". Adjusted for past commitment violations. Yeah, how's that working for you? Antingen skiter folk i att Trump konsekvent säger "People say". Eller så är det snarare en positiv signal: Jag ljuger. Ni vet att jag ljuger. Alla vet att jag ljuger. Men både ni och jag kan förneka att något enskilt uttalande är en medveten lögn följt av medvetna val att acceptera (eller inte ifrågasätta) just denna lögn. Tillsammans kan vi blåljuga och kortsluta samhällsdebatten, samtidigt som vi låtsas delta i den på lika villkor. (Jämför fotnot 37.)
Kahneman säger att världens tragedi är att vi litar mer på de självsäkra än på de samvetsgranna. Mercier säger att detta inte är något problem, eftersom vi justerar våra omdömen när vi senare upptäcker vårt misstag. Really? Tror han på det själv? Eller räknar han med att vi ska tro på honom (och marknaden, och Trump) nu - och strunta i att vi kommer att ångra oss när jordens medeltemperatur har stigit med ytterligare tre grader?
Nej, det gäller uppenbarligen bara i small scale societies. Alltså familjer, klaner, kvarterskyrkor.
Så hur klarar vi oss nu: "in the absence of positive cues, we reject communicated information". Ha!
Name recognition och branding. Möjliggör de verkligen för oss lära känna "the people who make sure the products we buy are safe"?
Sidan 94. "Even the best-informed, most competent speaker shouldn't be listened to if we don't think they have our interests at heart." Tydligare blir det inte.
Avslutningen av kapitel 6 är fullt av tveksamheter. Jaha, det är OK att lita på Pepsi för att Tiger Woods säger det? Och att sluta lita på Pepsi för att Tiger Woods är otrogen? Folk borde hålla koll på hur ofta politiker faktiskt håller sina löften, snarare än när de bryter dem? Vi borde lita mer på folk i allmänhet?
---
Kapitel 7
From the evolutionary perspective I have adopted in this book, emotional contagion is implausible. If emotions were truly contagious, if they forced irrepressible mimicry, they would be too easily abused. [...] If our emotions were so easily manipulated, we would be much better of not paying any attention to emotional signals.
Mercier, Not Born Yesterday, s. 98
Byt ut "emotional" mot "epistemological" eller "moral". Det kommer Mercier att göra.
Förutom det jag redan sagt om hur Mercier blandar ihop olika tider, platser och typer av situationer, så måste något mer här sägas om det "evolutionära perspektivet" och den naiva adaptionismen. Vad kan ett beteende vara om det inte är en (perfekt) anpassning (till en specifik tid, plats och situation)? Kan det ens finnas "på riktigt" överhuvudtaget? Jodå, det kan vara en s.k. "spandrel"; en mismatch; en kompromiss; för mycket av det goda; en bieffekt...
Det är ju fullständigt uppenbart - ur ett evolutionärt perspektiv - att däggdjur utvecklat just emotionell "smitta" för dess positiva konsekvenser. Mercier vill önsketänka fram en nyliberal atomär individ som agerar i "splendid isolation", med fri vilja och allt, och vars perfekt rationella beteende kan aggregeras med alla andras i en metafysisk drift mot ett harmoniskt optimum.
Sidorna 99-106. Bra om starka signaler. Tänkvärt om smittometaforen.
Sidan 107. "Whether or not an individual starts displaying bizarre behaviors is a function of their existing relationships..." Ja, delvis. Men det innebär inte att problemen försvinner. "Behaviors that are truly harmful ... serious self-harm ... do not create mass psychogenic illnesses". Här glids det på orden. Werther-självmord sprider sig inte heller till alla eller ens många i den omedelbara närheten, men den sociala närheten är inte geografisk - särskilt inte i internet-eran. Självskadebeteende "smittar" inte den omedelbara omgivningen, men väl de som befinner sig i fel omständigheter. Trump flyttar på Overtonfönstret och "smittan" sprider sig till diverse "incels", var och en isolerad i sin egen källare, hundratals kilometer ifrån både varandra och källan.
Om den missförstådda "massan", sid. 109-112. "...some people are ready to seize any chance to steal and assault ... Their actions are not driven by 'irresistible currents of passions' but by the opportunity to act with relative impunity that crowds provide" (s. 110). Och i en fotnot: "If, moreover, there is a gradation in how many people already behaving badly it takes to allow someone to behave badly, then the phenomenon looks like a cascade of influence, when in fact no (direct) influence takes place at all". Jösses! Snacka om motivated reasoning! Och, om vi accepterar resonemanget, inklusive tvetydigheterna - är det bättre?
Sidan 111. "...antisocial actions ... were driven by rational (albeit selfish) factors ... rather than sheer panic."
---
Kapitel 8 och 9
Om du har läst så här långt så måste jag tyvärr meddela att följetången härmed avslutas. Efter att ha läst kapitel 8 och 9 får jag bara ur mig invektiv. Jag ska läsa ut boken men mer skrivet här blir det inte. Det är inte värt besväret. Det är bara att konstatera: Karln är en monumental k*kskalle.
---
Christian Munthe om en konservativ vänster
Pinkers pågående kurs om rationalitet vid Harvard, föreläsning om social och politisk bias
Intressant! En politisk läsning, minsann. Jag vet inte jag. Men visst, det är också en aspekt (måste läsa den där SVD-artikeln du nämnde i förra inlägget).
SvaraRaderaMen en sak vill jag opponera mig mot och det är din tolkning av den här meningen: "Once we take strategic considerations into account, it becomes clear that gullibility can be too easily taken advantage of, and thus isn't adaptive. "
Det där är bara en formulering av ett allmänt evolutionärt problem. Evolutionen av signaler kräver att signalen som evolverar är en trovärdig signal - att den ärligt signalerar något. Annars kan alla dra nytta av den och flagga falskt. Så hur evolverade språk? Det är ju en sorts signalsystem där man kan påstå precis vad som helst. Det öppnar därmed upp för manipulation från första början.
Det finns några alternativa svar på frågan. Ett är att man faktiskt inte kunde luras från första början. Ett annat är människans skepsis evolverade tillsammans med språkförmågan, på det sätt Sperber och Mercier föreslagit. Ett tredje är att vi alltid kunnat lura varandra och att vår skepsis därmed är urgammal. Och så vidare.
Men det är ett verkligt evolutionärt problem, inte ett önskepåstående, eller vad man ska kalla "Fri vilja är så viktigt att det måste finnas."
Men nu undrar jag om jag också kommer att vara ilsk när jag är klar med boken, för nu har du öppnat den tolkningsmöjligheten åt mig...
Tack för ett mycket givande svar. (Jag anade att något sådant skulle komma.)
SvaraRaderaJo, jag måste ju förstås bita i det där äpplet... Jag tror att mitt försvar blir något i stil med det här: Alternativ 2 och 3 verkar rimliga. På lång sikt måste det vara så att "det som finns kvar är det som funkar". Men: a) vad är det som säger att vi kommer att finnas kvar? och b) saker som tidigare balanserat på plus-sidan (lite mer överlevnad än katastrofala fel) kan nuförtiden mycket väl - med tanke på snabba miljöförändringar och förändrade konsekvenser - tappa balansen.
Och ja, jag vet att jag just nu fäktar som en ideologisk, passionerad men mindre vetande don Quijote mot en riktig riddare... ;)
Jag är mer av väderkvarn. Själv tror jag på alternativ ett och argumenterar också för det när jag får tillfälle. Jag har inte hunnit igenom boken riktigt ännu, men tycker mest den är en lång uppräkning av fall där vi uppenbarligen blir lurade, men där hans kommentar är "Men sååå farligt är det ju inte." Vilket han i och för sig har rätt i, men i och med mängden exempel han måste gå igenom känns det verkligen som om han slåss i uppförsbacke.
SvaraRaderaTack för att du har läst!
RaderaSom jag skrev på Facebook: Efter nio kapitel ger jag upp följetongen (läser ut boken, dock). Karln är otäck. Det finns korn av sanning, och en del poänger, men överlag är resonemanget ett enda jättestort naturalistiskt felsteg. Slarvigt och arrogant. Cherrypicking, motivated reasoning, En akademisk högerextrem populistisk retorik. Vedervärdig världs- och människobild. Omoraliskt och cyniskt. Fy f-n!