Kollade just på senaste avsnittet av Homeland och fick för mig att jag kunde motivera mina selektiva och till synes godtyckliga aversioner och sympatier för diverse TV-serier...
Homeland är, i mina ögon, ett sällsynt och ganska seriöst försök att få en bred publik att operera med gråzoner. Detsamma kan säkert sägas om maffia-serier, m.fl., också, men för mig går det en sådan där kvantitativ-till-kvalitativ* skiljelinje mellan serier som i bästa fall skapar förståelse för hur subkulturer skapas, vidmakthålls och krockar med varandra (och med "normen"); och serier som behandlar fundamentala (ofrånkomliga?) konflikter - både på individ- och samhällsnivå.
Det som framför allt stöter bort mig från de förra är att de, genom sin blotta existens, upphöjer kontingenta förhållanden (d.v.s. sådana som i princip kan och bör förändras) till de facto ofrånkomliga sådana. I detta avseende lierar de sig med övergripande trender som "demokrati"-som-förvaltning-av-status-quo; "historiens slut"; "the have's and the soon-to-have's" etc. och det allt mer okritiska accepterandet av absurditeter; shifting baselines som efter decennier av medveten manipulation nu löpt amok. (Du nämnde "Hollywood-fruar".)
Där maffia- och polisserierna nästan uteslutande beskriver grupp- och socialpsykologiska skeenden, belyser Homeland dessutom både individpsykologi** och global sociologi: Tio år efter 9/11 avkräver den sin publik sympati - och i förlängningen identifikation - med anti-hjälten Brody. Brody framstår i många avseenden som en mer rakryggad person än de flesta människor omkring honom: vanliga amerikaner, tjänstemän och politiker. Han förkroppsligar i hög grad de ideal som hyllas men sällan efterlevs i det omgivande samhället.
Trots det - eller just därför - uppvisar han många distinkt "anti-amerikanska" böjelser: En del av dessa visar han öppet - med blandade reaktioner - vilket genererar konflikter mellan hans anhängare och hans belackare; vissa döljer han - de står i konflikt med "normen" och det politisk praktiska och korrekta, dock ej med hans egen eller publikens moral; och vissa - slutligen - genererar konflikter inom honom själv, och därmed också hos publiken. Resultatet är att serien sticker hål på bekväma "sanningar" om rätt och fel.
Du sa att du hade "fått nog av ironi". Är det inte ironiskt att Sopranos m.fl. (på samma sätt som Reservoir Dogs) ska föreställa någon slags hyper-ironi, men egentligen bara vidmakthåller (bekräftar) absurda förhållanden?
* Ja, hur är det nu med det ontologiskt reducerbara? (Det senaste jag läste i ämnet, senast i dag, var detta.)
** Och då snackar vi inte om erektionsproblem och oidipuskomplex.
--- Uppdatering 18/10 ---
Kanske det främsta skälet till att jag misstror vissa serier är att de inte har ett på förhand planerat slut. De syftar till att underhålla så länge som möjligt, i stället för att berätta en avgränsad historia, med en aristotelisk början, mitt och slutpunkt.
Det finns mellanformer, så klart, där t.ex. fantasy-författare tar så många och långa omvägar till detta slut att serien fungerar som om den inte hade något definitivt slut. I både TV- och bok-världen handlar det ju om att rida på vågen av publikintresse, tills den ebbar ut. En annan mellanform är att "avsluta" enskilda avsnitt eller säsonger, men att samtidigt flytta på målstolparna, eller smyga in nya mål så att en nästan ny berättelse kan ta sin början där den gamla tar vid.
Homeland gör det senare. Den nya säsongen verkar hittills vara en kopia av den första. Men säsong 1, i sig, hade ett tydligt och på förhand planerat slut, och en tydlig berättelse-båge dit, som förmedlade ett antal på förhand planerade sens-moraler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar