Reflektion över AI i utbildning och arbete

I artikeln “Conceptualizing AI literacy: An exploratory review” anges fyra aspekter av undervisning för AI-litteracitet: “know and understand, use and apply, evaluate and create, and ethical issues” (Ng et al., 2024). Angående den tredje aspekten sägs det att:

Students are not only the end users but [sic!] potentially be problem-solvers to use AI technologies in different scenarios, or even create possible AI-driven hardware and software solutions to make our society a better place to live in.

(Ng et al., 2024, s. 9)

Det här vill jag tro på, men artikeln är naiv och överoptimistisk, inte minst när det gäller det första området, att förstå grunderna i AI: Det kommer elever (såväl som lärare och människor i allmänhet) inte att göra. Frågor om olika sökmetoder, t.ex. anses svåra även inom specialiserade utbildningar inom datavetenskap.

Artikelns diskussion om den fjärde aspekten, etik, känns inskränkt och egocentriskt. Här hänvisar jag till min tidigare reflektion.

Holmes och Toumis (2022) diskussion uppvisar en typisk omotiverad skepsis till jämförelser mellan maskininlärning och mänsklig intelligens. Det är ironiskt att författarna själva, utan att märka det, ger en rimlig förklaring till varför den mänskliga hjärnan klarar sig på 20 Watt: Det mesta optimeringsarbetet är redan gjort, under miljontals år av evolution. Det är detta som återskapas under försvinnande korta tidsintervall i artificiella neuronnät.

Författarna gör en omotiverad åtskillnad mellan mänsklig intelligens (agentskap, intentionalitet) och artificiell sådan. Det är den här typen av inskränkthet och hybris som kommer att bli vår (mänsklighetens) undergång! Istället för att desperat stipulera och försöka hitta skäl till varför människor är och bör vara i överläge vore det bättre att utgå från motsatsen och hur vi ska hantera detta.

Holmes och Tuomi (2022) ger en mycket översiktlig, men korrekt, beskrivning av neurala nät respektive symbolisk AI. Är detta den nivå som vi lärare förväntas lägga oss på? Den rimmar illa med formuleringarna i exempelvis UNESCO:s ramverk och i Skolverkets ämnesplan, där man är extremt ambitiös. Den nivå som exemplifieras i artikeln är rimlig som allmänbildning, men utgör å andra sidan en nästan meningslös (?) språklig ritual som inte kommer att göra någon praktisk skillnad. Att sikta högre är å andra sidan, som sagt, orealistiskt.

Författarna presenterar en användbar taxonomi över så kallade AIED-system. Om AI-assisterade appar säger de bland annat att de riskerar att “undermine students’ learning in e.g. mathematics” (Holmes & Tuomi, s. 552). Författarna menar att detta kanske inte behöver vara ett problem om ”rätt” saker automatiseras (till exempel lång division) eftersom elever då kan koncentrera sig på ”högre” förmågor och problemlösning.

Men detta fungerar inte i praktiken: Att arbeta med ”grundläggande” begrepp och procedurer är det som utvecklar förmåga att lösa problem på högre nivå. Elever som inte får, vill eller kan lära sig behärska grundläggande matematik, grammatik etc. kommer inte att utveckla allmänna metakognitiva förmågor. Det ”högre” problemlösandet riskerar att bli utebli helt, eller bli meningslöst och i värsta fall ansvarslöst och farligt.

Sokratiska chat-bottar som exempelvis Thought Saver (eller en lämpligt “promptad” Claude, Gemini eller Chat GPT) fungerar väldigt bra - om de promptas väl, och om elever (studenter) utnyttjar dem med kunskap och genuint intresse.

Det kommer alltid att finnas en asymmetri som innebär att det krävs mer kunskaper för att instruera AI:n och att utvärdera dess bidrag än vad eleven (läraren, människan, experten) har om det aktuella innehållet.

En lärare kan prompta AI:n och ge eleverna exempel på frågor att diskutera, men hur kan läraren tillse att eleven är intresserad och får ut något (“rätt” saker) av diskussionen?

Geogebra Math Practice är ett fantastiskt nytt verktyg, och ett exempel på vad Holmes och Toumi (2022) kallar “Exploratory learning environments” (ELE). Men svaga elever vill inte använda det. Och duktiga elever behöver det inte (utifrån nuvarande ämnesplaner).

AI-assistenter byggs nu in i exempelvis Apple iOS och därmed i majoriteten av elevernas mobiltelefoner och surfplattor. Kommer eleverna därmed att bli ännu mer luttrade och skeptiska till skolan? 

Holmes och Tuomi (2022) diskuterar risker med automatisk rättning - men vilka risker finns när rättningen inte är automatiserad? Är det inte bättre att göra reglerna explicita och att om möjligt öka likvärdigheten?

Författarna resonerar också om individualiserat lärande. Till riskerna med en sådan utveckling hör ökad inskränkthet och egocentrism - det vi redan sett dramatiska utslag av under det senaste årtiondet inom sociala medier, samhällsliv och politik. Hur är det med skolans socialiserande uppdrag - kanske har detta alltid varit det viktigaste (jfr. Caplan, 2018) och kanske blir just detta det enda viktiga nu och i framtiden?

Slutligen gör Holmes och Tuomi (2022) en bra sammanställning av etiska aspekter (dock inte alla). Jag hänvisar återigen till min tidigare reflektion om naiviteten i dessa diskussioner.

Selwyns (2022) artikel “The future of AI and education: Some cautionary notes” uppfattar jag som extremt agenda-driven. I texten stipulerar författaren bort de viktigaste aspekterna av och riskerna med AI-utvecklingen och använder retoriska övertalningsdefinition av vanligt snitt.

Selwyn (2022) varnar bland annat för att förväxla smal AI med bred, allmän, generell AI. Men den distinktionen håller inte längre - och det är farligt att inte uppmärksamma detta! Selwyn skriver om ”…bounded mathematical systems” (s. 3). Vad säger detta om författarens inställning till mänsklig intelligens? Vad är det för övernaturliga egenskaper den senare besitter? Jag anser det vara oansvarigt och oprofessionellt att retoriskt implicera sådana skillnader utan konkreta belägg.

Jag håller med författaren om att autonomi inte är en personlig egenskap utan en funktion av sociala relationer (Selwyn, 2022, s. 4). Men när det gäller riskerna för algoritmisk diskriminering (s. 5) anser jag att det är bättre att ha explicita regler, öppna för kritik och förändring, än att förlita sig på mänskligt omdöme.

Selwyn framstår i mina ögon som ännu en av ett allt större antal aktivistiska akademiker vars främsta sysselsättning verkar vara att signalera sin dygd till gelikar genom dåligt underbyggda skambelägganden, i en tilltagande indignationskaskad. Det finns andra områden som är bättre lämpade för en kamp mot orättvisor. Den här och många andra texter är ego-projekt som inte leder någonstans. Engagemanget - i den mån det är genuint och välmotiverat - borde vändas mot att förändra ekonomiska och politiska strukturer nationellt och globalt. Och moraliserande duger inte som ursäkt för flummighet.

När jag lyssnar till Johan Lundins föreläsning om AI och skolan (Lundin, 2021) så tänker jag att tiden och utvecklingen verkar gå långsammare på universitetets samhällsinstitutioner än på de tekniska och naturvetenskapliga institutionerna. Lundin säger vid ett tillfälle: ”Det finns idéer om att maskiner ska  börja förbättra sig själva”, som om detta vore en närmast löjeväckande möjlighet eller en avlägsen och oviktig kuriositet. Men just denna utveckling pågår för fullt och den accelererar! Vilken dag som helst har den exponentiella förbättringen lämnat oss helt akterseglade.

En hoppfull tanke som Lundin presenterar är att AI inte kommer att förändra skolans organisation så snabbt, på grund av trögheter i systemet. I så fall hinner jag kanske pensionera mig innan konsekvenserna av dagens teknik har slagit igenom fullt ut.

Det finns en spännande spänning mellan individualisering och socialisering i skolan. Båda är eftersträvansvärda i viss mån, men de kan betyda många olika saker och de kan gå fel och för långt. De samverkar också på olika sätt. Hur kan en individualisering göras som faktiskt ger effektivare inlärning samtidigt som bidrar till bättre (minst lika god) socialisering?

Lundin nämner att det finns en risk för att elever automatiserar produktionen av det som ska testa deras lärande eller av det som ska vara resultatet av eget arbete, lärande, förmågor - men att de inte lär sig något. Detta är inte endast en risk - det är redan fallet. Sådana tendenser har nog alltid funnits - de är ett utslag av Goodharts lag - men de blir nu allt kraftigare, och så kraftiga att hela skolans organisation måste tänkas om.

Lundin talar om bristande beställarkompetens, till exempel att skolor inte vet vad de köper in, eller konsekvenserna av detta. Detsamma gällde datorer, Internet, iPads, lärplattformar m.m. Och varför har svenska skolor fortfarande inte infört förbud mot mobiltelefoner?

Det faktum att AI är okroppslig gör det svårare att identifiera den och dess aktiviteter och effekter, och att hålla den ansvarig. Den bara finns och påverkar i det (halvt) fördolda. Tekniken uppfattas inte som något man kan påverka, förändra, ifrågasätta eller hålla ansvarig.

En knapp halvtimme in i sin föreläsning säger Lundin: ”Men superintelligens? Jag är inte alls orolig. Robotar är jättedumma än så länge. Det finns inget som talar för att det explosionsartat skulle […] det vi ser kring neurala nätverk…har ganska svårt att få transfer till fysiska robotar. Fysiska robotar är dåliga på väldigt många saker…” (Lundin, 2021, minut 29).

Men även robotar blir snabbt bättre. Framförallt kan AI använda andra effektorer och inte minst människor genom att påverka, lura, locka och utpressa dem.

”Det man ska vara mer orolig för är den osynliga påverkan” fortsätter Lundin. Ja, den också. Och den är minst lika effektiv som via en fysisk kropp. Inte minst när den agerar genom andra kroppar.

Lundin talar också om system för att klassificera elever och deras prestationer, och för att prognostisera deras framtida utveckling. Det kan bli snabbt och precist när eleverna arbetar mycket digitalt, och kan användas för att organisera undervisningen bättre. Detta i kontrast till dagens 1800-talsstruktur med åldersnivåer och fasta ämnesplaner som bygger på varandra. Detta system har varit under stress sedan det infördes och de senaste årtiondena har det kraschat helt. Men detta är inte endast en fråga om AI i skolan, utan om stora samhällsförändringar på många områden - många pådrivna av ny teknik. Självklart finns också nya möjligheter till social stratifiering, på gott och ont.

Erik Winerö (2023) funderar över vad elever nu ägnar sig åt mest: fusk eller inlärning. Han inleder (2’30”) med att konstatera att det inte är lätt att avgöra vad som är fusk och inte, och gör analogi med stavhopp. Men det är inte resultatet som räknas - det är utvecklandet av tänkandet. Vår kognition och samlevnad är beroende av att vi utvecklas i en miljö som främjar och underhåller de system som den kulturella evolutionen har frambringat. (Detta är också ungefär vad Winerö själv kommer fram till.)

Winerö gör också en liknelse med datorspel (7’30”). Men problemet med “spelifiering” är värre än vad Winerö ger exempel på: Jag minns fortfarande tydligt min bestörtning när jag som småbarnsförälder gav mina pojkar den senaste versionen av Nintendos datorspel Mario Bros. Jag hoppades att de skulle få uppleva detsamma som jag en gång i tiden gjorde: En succession av nästan hopplöst svåra, och allt svårare, banor som bemästrades först efter timmar, dagar, veckor av enträgen träning, vilket gav mycket starka känslor av både motivation och stolthet. Men vad jag upptäckte var i stället att svårighetsgraden i de nya versionerna av spelet sänks dynamiskt när spelaren inte klarat en bana på ett visst antal försök. När jag frågade mina barn om de hade kört fast så sa det: “Nä! Det är ju lätt!” (De tröttnade också ganska snabbt på att spela.) Denna erfarenhet krossade effektivt mitt framtidshopp. Jag tror att denna anekdot uppvisar många likheter med utvecklingen i stort. Winerö avslutar sin egen liknelse med orden: ”Enhancements can create the illusion of learning” (7’55”).

Ungefär 10 minuter in i sin föreläsning ger Winerö (2021) ett exempel med Chat GPT 4 som programmerar en webbsajt utifrån en skiss. I det här fallet kan användaren koda och därför också utvärdera resultatet. Winerö varnar helt korrekt för att vi riskerar att kortsluta den processen. Det har vi redan gjort när det gäller exempelvis (kurserna) datorkunskap, programmering och på senare tid också matematik.

En stund senare (Winerö, 2021, 14’30”) sammanfattar Winerö: Vi ska inte använda AI för att undvika hinder och arbete, utan för att vägleda och stödja genom hinder. Ett trivialt exempel från min egen undervisning: Thought Savers sokratiska AI som inte direkt svarar på elevens fråga utan ställer motfrågor och tar fram, diskuterar, värderar, kritiserar, och tvingar eleven att utveckla sin egen förförståelse.

När jag lyssnar till Marie Utterberg Modéns föreläsning om digitala läromedel (Utterberg Modén, 2022) tänker jag att i min erfarenhet vill elever gå tillbaka till tryckta matteböcker. De vill inte ”stirra på en (liten) skärm”. De tycker att det är besvärligt att mata in svar och uttryck på ett (litet) tangentbord. De vill bläddra, läsa och skriva på papper - och jag tror att det är sunt.

Regeringen, SKR m.fl. presenterar sina digitaliseringsstrategier och deklarerar att Sverige ska vara ledande i utvecklingen. Det är typiskt, och bara löjligt: Drivet av okunnighet, upplevt konkurrenshot, mode, retorik och rädsla. Som kommunpolitikerna sa på min förra arbetsplats: ”Vi bygger planet medan vi flyger”. Denna inställning har lett till mycket kostsamma satsningar i både pengar, tid och experimenterande med ungdomars lärande - och det är vare sig första eller sista gången.

Angående lärplattformar: Min erfarenhet är att ju smidigare verktyg (exempelvis Google Apps for Education och Classroom) desto bekvämare blir eleverna. De använder inte (längre) kalender, flöde, resurser etc. En del agerar dessutom oförstående - troligen för att dra ner tempot och förväntningarna. (Jämför ackordsarbete.)

När det gäller automatisk insamling av underlag för formativ (och summativ) bedömning, exempelvis övningsläget i Kunskapsmatrisen, verkar det vara så att eleverna undviker detta delvis för att de inte vill bli övervakade. Av samma anledning ser jag elever som täcker över sitt papper när jag som lärare närmar mig. Eleverna vill inte konfrontera vare sig uppgiften eller sin egen bristande kunskap - och de vill sannerligen inte be om hjälp och tvingas arbeta. Det är ett mycket kortsiktig men ack så utbrett beteende.

Utterberg Modén säger (28 minuter) att lärare ser lärande som en process, medan elever fokuserar på yta, nuläge, resultat, och rätt svar. Detta ger i min erfarenhet upphov till typiska diskussioner med elever om betyg på diagnoser för formativ undervisning: “Kommer detta att påverka mitt betyg?” Samtidigt använder eleverna inte sina rättade diagnoser för att förbättra sina kunskaper inför det slutliga summativa och betygsgrundande provet, trots upprepade uppmaningar.

Utterberg Modén avslutar (53 minuter) med att påminna om att teknik kan användas både som stöd för elevers lärande och som stöd för lärares undervisning. Det är viktigt att inte tappa bort det senare - det är minst lika värdefullt.

I NRK:s Nyhetsmorgon den 27 februari 2024 säger Anders Mørch (2024) att svaga elever inte klarar att integrera AI-stöd i sina egna uppgifter utan att det blir för uppenbart. Samtidigt blir duktiga elever duktigare. Men blir de verkligen det? Eller är de bara bättre på att fuska (även inför sig själva)?

Jag tror på idén om sokratiskt AI-stöd: stöd för att lära, snarare än stöd för att producera resultat. Enligt Goodharts lag kommer varje mått för eller senare att bli ett självändamål och det upphör därmed att vara ett bra mått. När det gäller skolan så kan vi inte längre mäta lärande eller kunskaper utifrån produkter och resultat.

Boken AI i skolan (Nygren, 2023; kurslitteratur i Teknik-kursen) är den bästa bok om allmän pedagogik och didaktik som jag har läst. Den handlar ironiskt nog - men efterlängtat - om att hålla ungdomar borta från skärmar så mycket som möjligt. (Däremot är författaren i övrigt alltför teknik-optimistisk för min smak).

Min generation (jag är född 1969) var tvungen att läsa, söka, tänka, skriva för hand och kunde därför utnyttja Internet för att komplettera och utöka våra färdigheter när den tekniken väl dök upp (något vi knappt vågat drömma om). Nu försvagas människor, blir bortskämda och kan inte utnyttja tekniken, vare sig för att bygga upp eller för att utöka sitt eget tänkande, trots att den blir bättre och bättre. Detta är ett typiskt utslag av hedonisk anpassning.

Sellbergs föreläsning (Sellberg, u.å.) får mig att fundera: Hur ska vi utbilda nya experter? Vi kommer inte att kunna eller hinna det. Det är för svårt och det går för fort. Inte ens toppexperter hinner med. Vi behöver en folkbildningsinsats - inte om tekniken utan om dess konsekvenser - och ett demokratiskt samtal om hur vi kan samverka med experterna för att om möjligt kontrollera utvecklingen. På längre sikt handlar det om hur (om) vi ska (kunna) samleva (överleva) med den.

När jag ser de anvisade klippen om ett arbetsliv i förändring (The Wall Street Journal, 2018; 2023; Autor, 2017) påminns jag om boken “The Age of Em” (Hanson, 2018). Utvecklingen kan svårligen stoppas. Inte nog med att konkurrensen mellan människor hårdnar: De flesta (alla?) människor kommer troligen snart att utkonkurreras av maskiner och i bästa fall leva liv på marginalen. Detta är en närmast ofrånkomlig evolutionär (ekonomisk) process, och den ligger också djupt nedlagd i våra egna psyken och samhällen. Vi avskaffar oss själva - och vi kan inte låta bli att göra det!

Angående risker för bias och diskriminering: Formella (tekniska) ramverk har potentialen att vara mer transparenta, förståeliga, konsekventa och rättvisa än mänsklig intuition. Att tro att människor har en fördel gentemot teknik är naivt och konservativt. (Det betyder inte att vi inte måste vara noggranna med implementationen - tvärtom!)

När det gäller övervakning: Västvärldens ekonomiska frihet leder till samma konsekvenser som auktoritära staters önskan om kontroll. Vi övervakar oss själva och varandra - och vi kan och vill inte låta bli att göra det!

Autor (2017) levererar ett tidstypiskt och positivt budskap: Arbetsmarknaden krymper inte - den förändras och förfinas - och alla tjänar på det. Tillåt mig tvivla.

Vi kommer att utbyta tjänster med varandra så länge våra fysiska behov tillfredsställs av och med teknik - och så länge vi inte föredrar att underhållas av teknik snarare än andra människor. (Man kan bli nostalgisk när man emotser en framtid där vi frivilligt lämnar vår ”verklighet” för att koppla in oss i upplevelsemaskiner à la Nozick, men det kommer troligen att ske frivilligt, trots alla fina ord om ”genuint” meningsfulla och sociala liv.)

Det är inte arbetsmarknaden som är problemet. Det är skapandet och fördelningen av resurser för vår överlevnad. Det är länge sedan vi passerade den gräns där vi måste arbeta för vårt uppehälle. Men vi har skapat och tillåtit ekonomiska system som trots detta tvingar oss att arbeta och konkurrera med varandra. Marx förhoppning om fiske på förmiddagen och litteraturkritik på eftermiddagen är inte något neoklassiska ekonomer som Autor kan föreställa sig.

Frågan framöver är om AI (och det fåtal människor som eventuellt fortfarande har en viss kontroll över den) kommer att tillåta oss att tillfredsställa våra grundläggande behov.

Skolan är en arbetsmarknadsåtgärd. Dess verkningsgrad är mycket låg, i motsats till vad Autor insinuerar. Dess största nytta ligger i att den aktiverar (och indoktrinerar) människor och håller dem borta från mer destruktiva sysselsättningar. Detta är något vi gärna betalar dyrt för, men våra motiv för investeringen är missriktade.

De flesta 1800-talsmänniskor hade mycket väl funnit sig tillrätta på dagens arbetsmarknad efter en relativt blygsam (personlig) fortbildningsinsats, på samma sätt som en modern människa med motivation relativt snabbt kan skaffa sig nödvändiga kunskaper motsvarande många (extra) år i skola (jfr. Caplan, 2018).

Inslagen i Washington Street Journal (2018; 2023) är nästan rörande i sin iver att visa den politiska möjligheten att rädda ”medelklassens” jobb nu när även (måttligt) intellektuella arbeten automatiseras. Under flera årtionden har denna möjlighet förnekats och förträngts med hänvisning till den magiska och oefterhärmliga mänskliga intelligensen. När denna illusion nu blir alltmer desperat och långsökt transformeras det politiska projektet till att in i det sista försäkra (vissa) människor om att de kommer att behövas, och att de kommer att kunna behålla kontroll och värdighet.

I rapporten från Myndigheten för arbetsmiljökunskap (2022) läser jag att det är en persons upplevelse av den totala situationen som utgör arbetsmiljön. Det är en radikal skrivning.

Angående myndighetens diskussion om diskriminering, hänvisar jag till mina tidigare redovisade tankar om att detta är ett av få områden där vi bör vara optimistiska, snarare än pessimistiska. (En av flera anledningar till att just diskriminering får orimligt stor vikt vid diskussioner om AI är nog att det är relativt konkret och vardagligt.)

Myndighetens skrivningar om förebyggande arbete är skrattretande. Samhället och inte minst skolan har suttit i baksätet när det gäller datorer, programmering, internet, mobiltelefoner, sociala medier, barns, ungdomars och vuxnas (miss)bruk av digitala medier hemma, på fritiden och i klassrummet etc. Arbetsmiljöarbete verkar alltid ha suttit i baksätet, även långt före införandet av digital teknik.

Vi har skapat intellektuell förkrympning mot bättre vetande och låtit bekvämlighet, opportunism och ekonomiska intressen förneka detta genom att hävda att ”vetenskaplig grund saknas” för att hävda det uppenbara och idka ett modicum av försiktighet.

Detta påminner en hel del om den förnekelseindustri som skapats av bland andra tobaks- och oljebolag. I Sverige just nu arbetar Wallenbergstiftelsen, RISE, SKL, WASP och till och med KVA för att vitmåla AI-utvecklingen (de senare med sin aktuella och Orwellska skrift till medborgare och gymnasieungdomar: ”Vetenskapen säger – om AI”. Den populära onlinekursen Elements of AI från Helsingborgs universitet är även den en del av en mer eller mindre organiserad skönmålning, vilken försvårar (medvetet) det demokratiska samtalet om hur AI ska hanteras. 

Svenska och internationella standarder och överenskommelser präglas av undergivenhet mot ekonomiska intressen och av en kapplöpningsmekanism (Allmänningens dilemma). Nu i dagarna lade Kaliforniens guvernör in sitt veto mot en viss (otillräcklig) begränsning av Silicon Valley-jättarnas frihet att riskera mänsklighetens framtid (se exempelvis Häggström, 2024a-c). Då spelar det ingen roll vad Sverige eller EU gör eller inte gör. Samtidigt får Geoffrey Hinton Nobelpriset i fysik i vad som närmast liknar en kupp av (delar av) en expertis som är uppenbart livrädda för att mänsklighetens existens är akut hotad.

Definitionen av digital kompetens innefattar en klar uppfattning av riskerna samt motivation och möjlighet att agera utifrån denna. Men detta är något som samhället inte kan eller vill stödja.

—

Cajanders föreläsning (Cajander, 2023) är en uppvisning i begreppsförvirring gällande (mänsklig) intelligens, AI, olika typer av AI-tekniker, regelstyrning, mönstersökning etc. Var går gränserna? Det finns troligen inga gränser. Vid ett tillfälle säger Cajander att tekniken har ”potential att sudda ut skillnaden mellan erfarna och oerfarna yrkesutövare” (26 min). Vilken eufemism! Ingen kommer att ha insikt eller kontroll. Är det verkligen att betrakta som en jämlikhetsåtgärd att vi alla (i bästa fall) snart står vid det löpande bandet?

Jag har också sett fyra klipp om AI i vården (CBS News, 2024; MedTech4Life Sweden, 2020; Science Magazine, 2023; WION, 2021). Förvisso kommer AI att förbättra diagnosticering, administration, läkemedelsutveckling, hjälpmedel, operationer och forskning m.m. - men ganska snart även de mer ”mänskliga” aspekterna av läkaryrket. Redan idag är AI på många sätt bättre än människor på att uppfatta känslolägen och att agera effektivt på dem. Och redan idag föredrar många människor sällskap av datorer, medier och AI snarare än andra människor. Japansk (och kinesisk) kultur har länge välkomnat teknik även inom psykosociala områden och många barn och äldre omhändertas och vårdas i stor utsträckning av ”robotar”.

Det är ironiskt att det länge talats om att AI ska lösa klimatproblemen åt oss. Det är en barnslig form av förträngning. Det är ju vi och vår ovilja att förändra oss som är problemet. Det enda sättet AI kan avhjälpa det är att ta över kontrollen. Så länge det inte har hänt kan vi fortsätta att intala oss att lösningarna ligger i framtiden - trots att vi förvärrar problemen varje dag och gör lösningarna allt mer avlägsna och samtidigt allt mer radikala, vilket i sin tur gör vår framtida ovilja att anamma dem desto större. Att AI på något sätt ska ge oss allt vi önskar utan att det kostar oss något är en modern form av mångtusenåriga sagor - men även de flesta av dessa sagor slutar med att den som önskar sig en lätt lösning snart blir rejält besviken.

De lösningar som skissas i föredraget med Rolnick (2022) är av optimeringskaraktär. De kommer på sin höjd att att hjälpa på marginalen men kommer samtidigt att ge upphov till s.k. rekyleffekter, på samma sätt som katalysatorer, effektivare förbränningsmotorer, lågenergilampor m.m. Några lösningar handlar om att hjälpa oss hantera klimatförändringar något bättre, vilket är en klen tröst då förändringarna och dess konsekvenser hela tiden ökar och accelererar.

Ironin ökar då AI-lösningar i sig själva utgör ett stort miljöproblem (se ex. Henderson, 2022), och detta kommer att fortsätta att öka. Så länge vi inte hittar en ny, ren och tillräckligt kraftfull och flexibel energikälla och distribution så kommer vår ”drömtid” sedan den industriella revolutionen att karaktäriseras av ”en svag doft av petroleum” (sentens med oklart ursprung) och troligen snart vara till ända.

Slutligen har jag sett tre korta inslag om självkörande fordon (ATEA Sverige AB, 2019; Dassault Systèmes, 2021; Pernestål Brendén, 2017). De illustrerar för mig vår tvehågsna inställning till AI och mänsklig intelligens och omdöme. För mig är det uppenbart att automatiserad transport kan bli betydligt säkrare än mänskligt framförda fordon. Vi har också möjlighet att ta fram tydligare juridiska ramverk för olika typer av olyckshändelser m.m. Likväl är motståndet och misstänksamheten utbredd. Det rimmar illa med exempelvis förhoppningarna om att AI ska lösa klimatproblemen, vilka jag har diskuterat ovan.

Det största problemet med automatiserad kollektivtrafik är att den är just kollektiv. I vårt samhälle värderar vi frihet så högt - och vi tillåter oss själva att göra detta. Det innebär att kollektiva lösningar inte utnyttjas maximalt. Detta är ett psykologiskt, sociologiskt och politiskt faktum som tekniska lösningar och AI inte i sig själv förändrar.

Referenser

ATEA Sverige AB (2019 14 januari). Självkörande bil kör väsentligt säkrare än en människa [Video]. Youtube. https://youtu.be/ADx1VwmzfIE?feature=shared

Autor, D. H. (2017, 6 februari). Will automation take away all our jobs? [Video]. Youtube. https://youtu.be/th3nnEpITz0?feature=shared

Cajander, Å. (2023, 6 november). Artificiell intelligens, automatisering och arbetsmiljö [Video]. Youtube. https://youtu.be/VxYDjDHG4ms?feature=shared

CBS News (2024, 17 augusti). How AI might change medical care [Video]. Youtube. https://youtu.be/xzY8hNw7JmE?feature=shared

Caplan, B. (2018). The Case Against Education: Why the Education System Is a Waste of Time and Money. Princeton University Press.

Dassault Systèmes (2021, 16 juni). Självkörande bussar i Göteborg [Video]. Youtube. https://youtu.be/-QbZzo0ml4Q?feature=shared

Hanson, R. (2016). The Age of Em: Work, Love, and Life when Robots Rule the Earth. Oxford University Press.

Henderson, P. (2022, 19 september). Environmental Impact of AI (and What Developers Can Do) [Video]. Youtube. https://youtu.be/q78KYBps-zY?feature=shared

Holmes, W., & Toumi, I. (2022). State of the art and practice in AI in education. European Journal of Education, 57, 542-570. DOI: 10.1111/ejed.12533

Häggström, O (2024a,). Två debattartiklar om AI-risk idag [blogg]. Hämtad 2024-10-13 från: https://haggstrom.blogspot.com/2024/10/tva-debattartiklar-om-ai-risk-idag.html

Häggström, O (2024b). Open AI visar sitt rätta ansikte. Kvartal 10 oktober 2024. Hämtad 2024-10-13 från: https://kvartal.se/artiklar/open-ai-visar-sitt-ratta-ansikte/

Häggström, O (2024c). Nobelpristagaren vet att det han skapat är farligt. Expressen 10 oktober 2024. Hämtad 2024-10-13 från: https://www.expressen.se/debatt/nobelpristagaren-vet-att--det-han-skapat-ar-farligt/

Lundin, J. (2021, 15 januari). AI och skolan [Video]. Youtube. https://youtu.be/LXSU8LtGE4A?si=FYCfzGQjHOkTR5Hd

MedTech4Life Sweden (2020, 14 december). Praktisk användning av AI i vården – Var kan AI göra mest nytta? [Video]. Youtube. https://youtu.be/n3Sh68lKhgo?feature=shared

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (2022). Artificiell intelligens, robotisering och arbetsmiljön. https://mynak.se/wp-content/uploads/2022/01/Artificiell-intelligens-robotisering-och-arbetsmiljon.pdf

Mørch, A. (2024, 27 februari). KI skaper skoleforskjeller [TV-program]. Nyhetsmorgen, NRK. https://tv.nrk.no/serie/nyhetsmorgen-tv/sesong/202402/episode/NNFA05022724#:~:text=GJEST%20KI%20skaper-,skoleforskjeller,-23.%20DKNO

Ng, D. T. K., Leung, J. K. L., Chu, S. K. W., & Qiao, M. S. (2021). Conceptualizing AI literacy: An exploratory review. Computers and Education: Artificial Intelligence, 2. https://doi.org/10.1016/j.caeai.2021.100041

Nygren, T. (2023). AI i skolan: Möjligheter och utmaningar i undervisningen. Natur & Kultur.

Pernestål Brendén, A. (2017, 18 augusti). AI – Självkörande bilar 2030 [Video]. Youtube. https://youtu.be/d2SHTOCKt9Q?feature=shared

Rolnick, D. (2022, 10 november). AI and Climate Change [Video]. Youtube. https://youtu.be/U4vfqsxo9tU?feature=shared

Science Magazine (2023, 26 juli). How AI is pushing medical robotics toward autonomy [Video]. Youtube. https://youtu.be/KY8-WjpvRdk?feature=shared

Sellberg, C. (u.å.). AI och det digitaliserade arbetslivet [Video]. Göteborgs universitet.

Selwyn, N. (2022). The future of AI and education: Some cautionary notes. European Journal of Education, 57, 620-631. DOI: 10.1111/ejed.12532

The Wall Street Journal. (2018, 20 september). Artificial Intelligence: The Robots Are Now Hiring | Moving Upstream [Video]. Youtube. https://youtu.be/8QEK7B9GUhM?feature=shared

The Wall Street Journal. (2023, 3 juli). How AI Is Already Reshaping White-Collar Work [Video]. Youtube. https://youtu.be/DVpTpx9Avf0?feature=shared

Utterberg Modén, M. (2022, 4 oktober). Marie Utterberg Modén - Digitala matematikläromedel och datadriven undervisning [Video]. Youtube. https://youtu.be/nFzH-vcrT-E?feature=shared

Winerö, E. (2023, 1 december). Cheating or Learning? Walking the AI tightrope in education | Erik Winerö | TEDxGöteborg [Video]. Youtube. https://youtu.be/mEtAfbFr6RE?feature=shared

WION (2021, 9 juni). Meet Grace, the healthcare robot COVID-19 created | Celebrity Humanoid Robot Sophia | Robot Nurse [Video]. Youtube. https://youtu.be/6lcyBTis17g?feature=shared

UNESCO:s AI competency framework for students

Den här reflektionen bygger endast på en kort sammanfattning av UNESCO:s ramverk (UNESCO, 2024a) och inte på det 80 sidor långa dokument som utgör själva ramverket (UNESCO, 2024b). Jag som reflekterar (Björn) har arbetat som matematik- och programmeringslärare i trettio år, efter att ha läst en forskarutbildning i datavetenskap och kognitionsvetenskap och efter att ha arbetat några år inom IT-branschen. Jag har under många år noga följt utvecklingen inom AI, men också inom samhälls- och naturvetenskap.

En inledande formulering fångar mitt intresse:

AI poses unique ethical and social challenges, such as issues of fairness, transparency, privacy and accountability. Additionally, AI's unique ability to mimic human behavior directly impacts human agency. These challenges require dedicated competencies beyond the scope of traditional digital literacy.

(UNESCO, 2024a)

Jag tänker att även vanlig digital teknik medför utmaningar inom de första områdena, och fler. Dessa har ännu inte uppmärksammats tillräckligt. Mobiler och sociala medier är exempel på teknologier vars införande och reglering hittills har hanterats valhänt, undfallande och alldeles för långsamt. För en kritisk granskning av detta, se ex. Zuboff (2019) och Haidt (2024). Inte minst mänsklig autonomi (agency) är definitivt en utmaning.

Men jag saknar vissa riskperspektiv: Att AI tar över helt; att AI utnyttjar eller utnyttjas i krig och terrorism; att AI-utvecklingen leder till katastrofer av existentiella proportioner - kanske redan inom några få år. Om existentiella risker i allmänhet och om AI som en sådan risk i synnerhet, se ex. Ord (2020) och Häggström (2021).

Lite längre fram läser jag:

UNESCO takes a human-centred approach to AI in education, emphasizing the enhancement of human capabilities and the promotion of social justice, sustainability and human dignity

(UNESCO, 2024a)

Jag saknar återigen säkerhetsfrågor. Vad innebär ”enhancement of human capabilities”? Vad händer när alla mänskliga förmågor bleknar i jämförelse med dem som uppvisas av AI-system? Inom alla områden? Hur kan vi behålla värdighet och motivation? Kan vi det? Någon som tänkt mycket kring dessa frågor är Oxford-filosofen Nick Bostrom, nu senast i boken Deep Utopia (Bostrom, 2024). Det går fort nu - så fort att vi knappt hinner anpassa oss. Och dokument som UNESCO:s ramverk blir inaktuella innan de ens har publicerats.

Texten fortsätter:

The new frameworks stress that AI should support human decision-making and intellectual development, rather than undermine or replace it.

(UNESCO, 2024a)

Men tänk om det inte är (ekonomiskt) möjligt eller rimligt? Jämför med utvecklingen inom tävlings-schack: Samarbete mellan AI och mänskliga spelare var endast relevant under ett fåtal år. Nu är AI så överlägsen att inte ens de bästa mänskliga spelarna har en chans, och inte ens förstår AI:ns drag. Och då ska man betänka att schackspelande fram till endast ett tiotal år sedan ansågs vara ett område som krävde mänsklig intelligens och troligtvis aldrig skulle kunna automatiseras.

Mänskliga schackspelare tävlar fortfarande mot varandra, väl medvetna om att de inte längre spelar i de högsta divisionerna. Kanske har de redan vant sig vid att leva i den typ av ”reservat” som Bostrom (2024) med fler ser framför sig, där människor fortfarande bryr sig om varandras skapelser och perspektiv, medan övermänsklig AI sköter allt på en obegripligt hög nivå. Om man finner en sådan tanke obehaglig så torde den likväl framstå som betydligt trevligare än en framtida värld där vi inte tillåts vara kvar alls.

De fyra kompetenserna som presenteras i ramverket är:

• A human-centred mindset: Encouraging students to understand and assert their agency in relation to AI.

• Ethics of AI: Teaching responsible use, ethics-by-design and safe practices.

• AI techniques and applications: Providing foundational AI knowledge and skills.

• AI system design: Fostering problem-solving, creativity and design thinking.

(UNESCO, 2024a)

Den första punkten har jag redan ifrågasatt ovan. Vad innebär det egentligen att ”hävda” (”assert”) sin autonomi, och hur gör man det? Är det ens möjligt?

När det gäller den andra punkten är det uppenbart för mig att det är ekonomiska och politiska kapplöpningsmekanismer som har störst påverkan på etisk användning - inte enskilda slutanvändare (bortsett från enstaka terrorister).

Angående den tredje punkten är jag skeptisk och luttrad: Vi har ännu inte lyckats sprida ”foundational knowledge and skills” om datorer och programmering (80-talet), eller sociala medier (00-talet). Gymnasiekursen Datorkunskap avvecklades snarare än utvecklades, i en from förhoppning om att detta skulle lösa sig själv.

Vi har idag en mycket liten andel ungdomar som på egen hand skaffar sig djup kompetens inom datavetenskap medan det stora flertalet har mycket liten insikt. Detta har lett till stor och dold ojämlikhet när det gäller förståelse och inflytande.

Gällande den sista punkten, problemlösning och kreativitet, ser jag fortfarande möjligheter att även ungdomar med ringa kunskaper och insikter i övrigt likväl kan bli motiverade och kreativa. Jag tänker på exempel som GarageBand och Youtube, vilka har genererat tidigare oanade utlopp av kreativitet och skicklighet.

Ett mycket ambitiöst system som - kanske talande - däremot inte utnyttjas så mycket är Wolfram Alpha: en banbrytande och mycket avancerad plattform för att förenkla alla möjliga beräkningar, frågor och resonemang. (Detsamma gäller för övrigt system som Gapminder och Geogebra Math Practice.)

I ramverket talas det om ämnesintegration:

The framework encourages integrating AI-related topics into core subjects across the curriculum, emphasizing interdisciplinary learning

(UNESCO, 2024a)

Detta har sagts om både allmän datorkunskap och, på senare tid, programmering. Kurser i programmering infördes sent i svenskt gymnasium, och de läses endast av ett fåtal elever - ofta med liten framgång.

Programmering har på senare tid skrivits in i ämnesplanerna för matematik och även här är tanken att kunskaper som skrivs fram i läro- och programplaner ska utvecklas inom och mellan olika (andra) kurser. I praktiken kan, vill och hinner inte särskilt många matematiklärare behandla programmering inom ramen för matematik-kurserna. Dessutom vet jag som erfaren programmeringslärare att en majoritet av ungdomar (människor) - även om de ges omfattande, god och fokuserad undervisning - saknar motivation, temperament och intellektuell läggning för att tillägna sig kunskaper inom programmering såväl som matematik.

För både elever och lärare betonas att:

The new frameworks stress that AI should support human decision-making and intellectual development, rather than undermine or replace it.

(UNESCO, 2024a)

Detta låter för mig mer som ett strävansmål för internationella överenskommelser mellan stater och företag, snarare än något som kan implementeras i enskilda skolor.

I min egen undervisning har jag nästan helt slutat med hemuppgifter och produktion (och konstruktiv kritik) av längre texter. Detta ser jag som en stor förlust för skolans möjligheter att utveckla ett nyanserat språk och tänkande hos eleverna. Istället uppmuntrar jag nu mina elever att använda AI, och att redovisa hur de har gjort. En utmaning är att utforma uppgifter som ger eleverna möjlighet att både använda AI på ett effektivt sätt och att själva bidra - och att göra detta på ett sätt som är lärorikt och utvecklande för eleven och samtidigt fusksäkert.

Jag hoppas att den hör kursen ska ge mig många tips och idéer för att utveckla min undervisning på detta sätt, och förhoppningsvis på många andra sätt som jag inte ens har tänkt på själv.

Referenser

Bostrom, N. (2024). Deep Utopia. Ideapress.

Haidt, J. (2024). The Anxious Generation. Allen Lane.

Häggström, O. (2021). Tänkande maskiner. Fri tanke.

Ord, T. (2020). The Precipice. Bloomsbury.

UNESCO (2024a, 18 september). What you need to know about UNESCO's new AI competency frameworks for students and teachers. Hämtad 24-09-22 från https://www.unesco.org/en/articles/what-you-need-know-about-unescos-new-ai-competency-frameworks-students-and-teachers

UNESCO (2024b). AI competency framework for students. https://unesdoc.unesco.org/ark:/48223/pf0000391105

Zuboff, S. (2019). The Age of Surveillance Capitalism. Public Affairs.

Mania

 ”…social hysterias do not stand still. If they are not yet losing steam, they are getting worse. ... Radical movements keep ratcheting up their demands, because nothing enervates a cause more than success. Crusaders resent having their purpose stolen out from under them by the fulfillment of their quest; reaching the promised land leaves seekers bereft. There’s little to do in a utopian oasis but sip coconut water. So the journey must never be completed. The goal must remain out of reach. To preserve the perfect impossibility of getting there, the desired endpoint becomes ever more extreme.”

— Lionel Shriver (2024), “Mania”, p. 69

Fem teser om religion

1. Religion är epistemiskt ansvarslös

2. Religion är moraliskt förkastlig

3. Religion är existentiellt fördärvlig 

4. Religion är psykologiskt inskränkt

5. Religion är socialt förödande

Många hävdar att religion är en privatsak, åtskild från rationalitet och vetenskap, och från ett liv som pålitlig och ansvarstagande samhällsmedborgare. Detta är uppenbart falskt, men framhärdas likväl av bekvämlighet, missriktad välvilja eller uppgivenhet. Religiös tro demonstrerar tydligt en ovilja eller oförmåga att följa grundläggande epistemiska principer och diskvalificerar därmed den troende från seriösa diskussioner. Uppmuntran till och upphöjelse av epistemisk ansvarslöshet - vilket är vad organiserad religion sysslar med - är en samhällsomstörtande verksamhet.

Religion omöjliggör en moral och etik värd namnet. Att detta ivrigt förnekas och vänds till sin motsats visar bara ett starkt undermedvetet behov av att signalera sin lojalitet till en grupp, och därigenom försäkra sig om egna fördelar. Inget är mer tribalistiskt, egocentriskt och skamlöst än hävdandet av idiosynkratiska normer, försvarade enbart med tabun och mysticism snarare än med universella hänsyn och generella argument. Att dessutom aggressivt framhärda att ingen moral är möjlig utan religion är höjden av fräckhet.

Religion är en livsförnekande, dödsförhärligande, masochistisk och underkuvad - men samtidigt patologiskt självförhärligande - inställning till existensen som vilar på groteskt överdrivna hot och belöningar. Vem vill leva sitt liv som en strykrädd hund, till vansinne psykologiskt manipulerad av villkorliga löften och godtycklig tröst från en fullständigt absurd men maktfullkomlig diktator? Eller som en lismande ja-sägare med storhetsvansinne? Ett förlamande Stockholmssyndrom som motverkar genuin frihet och ansvar och istället uppmuntrar till infantil kortsiktighet och inskränkthet: Världen får gärna brinna så länge man kan fantisera om ett hinsides paradis.

Det finns så många, tydliga, orsaker till varför människor har varit och är religiösa. Och dessa orsaker är alla så uppenbart, pinsamt dåliga. Många har att göra med egocentrism och inskränkthet av olika slag.

Eftersom religion i grunden är självisk så bidrar den både till splittring och maktfullkomlighet, till sekterism och teokrati. Den garanterar ständig misstänksamhet och osämja människor emellan.

Mer moral

Det häftiga kravet på social rättvisa är framförallt attraktivt för medlemmar av eliter som hamnat på efterkälken, vilka välkomnar den progressiva jargongens destabiliserande effekter som en ventil för att vädra sin besvikelse över sin status.

Av strukturella och demografiska orsaker kan ett samhälle ibland genomgå en fas av överproduktion av eliter. En hel kohort av högutbildade och intellektuellt tungt beväpnade unga människor, tyngda av föräldrarnas höga förväntningar, inträder i vuxenvärlden med stor förhoppningar och lysande examensbetyg, bara för att upptäcka att ljuset i tunneln inte kommer från en kassakista utan från ett tåg som rusar emot dem. Den brutala konkurrensen i hamsterhjulet upphör aldrig, för alla andra är lika högutbildade och den outtalade försäkran om att fina examina utan vidare kan omvandlas i sexsiffriga löner visar sig vara en grov överdrift. Mängden bra arbeten med hög prestige är begränsad, och de flesta blir med nödvändighet tomhänta. Detta väcker någon gång intrycket att någonting i grunden är fel på detta samhälle. Men ”trots de bästa förutsättningar har jag inte lyckats bli så framgångsrik som jag hade hoppats, varför jag förtärs av avund och ressentiment” är ingen bra politisk slogan för att framkalla solidaritet och sympati. Därför utropar man sig hellre till förkämpe för de förtrampade, i vilkas mun man - självfallet aldrig till egen fördel - lägger omstörtande paroller som kräver en helt ny samhällsordning. Skulle man, som så att säga kollateral vinst, kunna sticka en dolk i ryggen på en konkurrent om ett begärligt arbete på en redaktion eller ett kontor för att han inte i rättan tid har uppdaterat sitt cv med önskvärda pronomen, så desto bättre. Bland välbärgade vita utmynnar det hela i ett slags psykodrama, där de inblandade parterna är de som inte alls känner sig skyldiga till de existerande sociala orättvisorna, de som helst vill ägna orättvisorna mindre uppmärksamhet och låta dem förbli obelysta och en liten grupp svarta intellektuella som ansluter sig till antingen det ena eller det andra narrativet.

Ur boken Moral av Hanno Sauer, s. 270-271. Översättning Joachim Retzlaff. Utgiven på förlaget Daidalos 2023.

Moral

Kort sagt: Vår morals evolution gjorde oss visserligen samarbetsdugliga, men begränsade våra moraliska dispositioner till dem vi räknar till ”vår” grupp (5 000 000 år). Genom externa miljöförändringar stegrades behovet av samarbete så mycket att det endast gick att tillfredsställa i allt större grupper. Bestraffning gav oss å ena sidan den självbehärskning och sociala fördragsamhet som erfordras, men försåg oss å andra sidan med en psykologi som med yttersta vaksamhet kontrollerar att vår grupps normer efterlevs (500 000 år). Genernas och kulturens samevolution gjorde oss till varelser som är hänvisade till att lära av andra för att på bästa möjliga sätt tillgodogöra sig den ackumulerade stocken av kunskaper och färdigheter. Samtidigt måste man nu kunna avgöra vem man vill lära sig av - det vill säga vem man litar och tror på - och detta förskott i form av förtroende förmedlas via gemensamma värden (50 000 år). Vår art, med dess samarbetande, punitiva och läraktiga individer, lyckades bygga allt större samhällen, som hotade att kollapsa under trycket av invånarantalet. Strängt hierarkiska organisationsformer började ersätta vår ursprungliga egalitarianism, så att samhällena spaltades upp i socioekonomiska eliter och ett både politiskt och materiellt eftersatt folkflertal. Den sociala ojämlikheten tilltog, liksom vår aversion mot den (5 000 år). Det var bara en tidsfråga innan moralens historia frambringade en kulturell konstellation som ersatta släktskap,och hierarkier som samhälleliga strukturprinciper med autonomt etablerade samarbetsformer mellan individer. Denna nya nivå i den sociala evolutionen frigjorde aldrig tidigare skådade drivkrafter bakom ekonomisk tillväxt, vetenskapliga framsteg och politisk frigörelse, vilket ledde till det moderna samhälle som vi fortfarande lever i (500 år). Samtidigt ökade spänningarna mellan vår psykologiska aversion mot social ojämlikhet och de ekonomiska fördelar som möjliggörs av en samhällsstruktur som bygger på ndividuella fri- och rättigheter. Med ökande materiellt överflöd hördes alltmer högljudda krav på att löftet om jämlikhet äntligen skulle infrias: eftersatta gruppers sociopolitiska status blev en prioriterad moralisk fråga (50 år). Att detta inte gick att lösa med önskad skyndsamhet kännetecknar vår nuvarande situation, där huvudelementen i moralens historia har blivit en toxisk blandning: vår moraliskt uppladdade gruppsykologi gör oss känsliga för sociala uppspaltningar. Svårigheterna att övervinna de sista ojämlikheterna väcker misstankar mot alla dem som inte med nödvändig glöd kämpar för samma sak. Det förstärker samhällets uppdelning i ”vi” och ”dom”, vilket ökar vår mottaglighet för desinformation, eftersom vi i ökande grad gör beslutet vem vi ska tro på beroende på signaler om moralisk tillhörighet. Vår punitiva psykologi börjar nu allt känsligare pröva symboliska markörer för medlemskap i vår grupp och alltmer sanktionera bristande efterlevnad av gällande normer. Nutidens identitetskonflikter - både till höger och vänster - är en följd av denna dynamik (5 år). Men så måste det inte sluta, för våra politiska meningsskiljaktigheter är mestadels mycket ytliga, och under denna yta finns djupa, universella moraliska värden som är gemensamma för alla människor och skulle kunna lägga grunden för en ny förståelse.

Ur Hanno Sauer: Moral (Daidalos), s. 13-15. Översättning av Joachim Retzlaff.

Fri vilja. Igen.

Sitter och tänker på fri vilja, determinism, kompatibilism, moraliskt klander och juridiskt ansvar. (Både Dennett och Sapolsky har ju argumenterat för olika perspektiv den senaste tiden.)

Normalt är jag icke-kompatibilist. Jag gillar det argument jag hittade i en bok av två tyska filosofer för flera år sedan:

”Antingen är världen deterministisk och då finns ingen fri vilja, eftersom allt du gör avgörs av bakomliggande faktorer bortom din kontroll. Eller så är världen icke-deterministisk och då har du ingen ”fri” vilja eftersom de handlingar du gör är *oberoende* av bakomliggande faktorer - vilket innebär att de är slumpmässiga och att du inte kan ta åt dig äran av processen som ledde fram till dem.”

Välvilligt kan man säga att Sapolskys bok resonerar i linje med detta.

Och Dennetts kompatibilism uppfattar jag normalt som lite ad hoc, motivated reasoning. Typiskt de där försökspersonerna som får mer pengar i Monopol och efteråt säger sig vara värda segern på grund av egna insatser.

För mig är det viktigt att ta avstånd från retributiv rättvisa och från vulgära varianter av meritokrati. Som en anständig vänster.

Därför har jag länge även av ideologiska skäl varit allergisk mot resonemang av typen ”bara ta dig i kragen”, ”grit” m.fl.

Och det är uppenbart för mig att människor är produkter av konstitutiv, miljömässig och situationell ”tur” och därför inte kan eller bör vara föremål för moraliskt klander.

Jag är förstås plågsamt medveten om att det svårligen går att leva upp till dessa satser - vare sig psykologiskt eller sociologiskt.

Nåväl, jag tror att jag drabbades av ett litet genombrott nyss. Jag läser Sapolsky och känner att hans encyklopediska redogörelse för alla omedvetna influenser som genererar våra beteenden räcker långt som ammunition för en uppgörelse med många förlegade synsätt och samhällsinstitutioner - men inte riktigt hela vägen för att överbrygga klyftan mellan empiri och filosofi…

Dennett sa en sak i Michael Schermers podd nyligen som fastnade och som jag minns ungefär så här:

Människor har olika grader av fri vilja, i olika situationer och vid olika tidpunkter. Om man har *tur* (är ”frisk”, ”vid sunda vätskor”, etc.) så är man i stånd att (i en viss situation) överblicka och utvärdera olika handlingsalternativ och välja ett lämpligt sådant (som inte bryter mot lagar, normer och överenskommelser; som minimerar negativa konsekvenser). Framförallt är man i stånd att *välja bort* alternativ som gynnar en själv men som av olika anledningar har negativa konsekvenser för andra (samhället, sig själv).

Denna förmåga är vad jag tidigare kallat för ”programmerbarhet”. Det är mitt sätt att balansera mellan förlamande, relativistisk determinism och flummig kompatibilism. Om du har förmågan att lära dig vad som gäller och om du visar att ditt beteende kan påverkas av piskor och morötter - ja, då kan du ”programmeras” att bete dig gynnsamt och förutsägbart och är därmed att lita på.

När Dennett sa ”tur” (om han nu gjorde det) så öppnade han vägen för en syntes. Ja, vi kan uppvisa förmågan till ”programmerbarhet” (vissa, ibland). Nej, vi kan inte berömmas för den tur som (tillfälligt) försätter oss i detta tillstånd.

Hur blir det då med juridiskt ansvar? Det är här jag tyckte att det ”klickade till” lite i skallen…

Rättssystemet försöker faktiskt operera enligt ovan: Filtrera ut dem som faktiskt är (var) programmerbara (men handlade lagvidrigt i eget intresse,  trots att de kunde gjort annorlunda, insåg konsekvenserna, och tog en chans) och straffa dem. Brottslingar som inte betraktas som helt ansvariga får mildare domar (brottsrubriceringar) och straff.

Varför ska de tursamma straffas? Inte för att lida retributiv skada, utan för att signalera till andra med turen att vara ”programmerbara” att de löper en stor risk att straffas själva om de begår brott och hävdar att de inte kunde gjort annat.

(Och eventuellt också för att skydda andra. Men det blir ju lite paradoxalt. Det är ju just de med tur - de som *kan* hållas ansvariga, de ”programmerbara” - som samhället *inte* behöver skyddas mot. Nej, straffet kan endast tjäna som ”omprogrammering”. Omvänt, bland dem som släpps fria p.g.a. förmildrande omständigheter finns de som samhället bör skydda sig från. Återigen utan klander.)

Det är ju det som är problemet, vilket blev tydligt när Schermer intervjuade Sapolsky:

”En professor åker på konferens. Han uppfyller Dennetts kriterier för moraliskt och juridiskt ansvar, är ”vid sunda vätskor”. Under tjugo års äktenskap har han aldrig varit otrogen, men denna kväll - under speciella omständigheter utanför hans kontroll - är han det. Han åker hem och berättar för sin fru, och tillägger  genast att det som skedde var determinerat, förutbestämt av faktorer bortom hans kontroll [och här följer ett utdrag ur en av Sam Harris böcker som poetiskt redogör för omöjligheten att ta ansvar för något]”

Schermer frågar ironiskt hur Sapolsky tror (tycker) att frun reagerar. För Schermer (och Dennett) är det uppenbart att hon kommer (och bör, ska) ge professorn en fet örfil. Men Sapolsky säger: ”Hon måste ta honom på orden.” Och that’s it!

Medan Schermer och Sapolsky pratar vidare är jag mest förvånad över att Schermer *inte* genast kontrar med: ”Jaha, men i så fall, vad hindrar mig - som mycket väl *är* i stånd att motstå frestelsen att bedra min fru (i ”samma”, motsvarande situation; även om det är aldrig så lockande) - från att både äta kakan och ha den kvar: Att vara otrogen och sedan hävda att jag inte kunde låta bli?

Det är för att förhindra människor med självkontroll att agera som om de bar Gyges ring som vi straffar människor som har, eller snarare *skulle kunna ha* självkontroll.

För om man nu *hade kunnat* hållas ansvarig - om man *kunde* gjort annorlunda, överblickade konsekvenserna, kände till regler, lagar och normer, kunde välja bort egenintresset, etc.… - varför *gjorde* man inte det då?

Det var inte av ”fri vilja”. Det determinerades av faktorer bortom ens kontroll. Ja, även uppkomsten av tanken ”Jag måste inte göra detta. Jag vet att det är fel. Jag skadar andra och jag kan låta bli. Men jag gör det ändå och låtsas sedan att jag inte kunde låta bli.” ligger ju utanför ens kontroll!

Alltså kan man *inte* hållas ansvarig.

Men kanske: Man bedöms vara i stånd att (om-)programmeras för att (åter) *uppnå* ett tillstånd av pålitlighet och förutsägbarhet.

Och sen har vi meta-nivån: Att yrka på ansvarshållande (och straff) - även om det sker på skakiga grunder och kanske framförallt om det sker i termer av moraliskt klander och klentroget avståndstagande - är i sig ett sätt att (omedvetet) signalera sin pålitlighet som allierad (inte nödvändigtvis som kontrollerad regelföljare, men som någon som åtminstone inte är otrogen mot *dig*).

Leave the World Behind

 Nu har jag sett ”Leave the World Behind”. Sämre än jag befarade. Onödigt dåligt manus, regi och skådespeleri. Fjantigt och pretentiöst filmad.

Julia Roberts är en plågsamt dålig skådis. Obegripligt att hon får jobb. Hon är urtypen för den talanglösa kändisen som lever endast på själva sitt kändisskap.

En film som borde kunnat bli så mycket bättre. Faktum är att goda grundidéer lyser igenom, trots all stolpighet.

Musiken och ljudeffekterna får bära ett alldeles för tungt lass. Om musiken inte hade varit så överdrivet dramatisk och tagit så stor plats så hade många scener framstått som ännu mer pinsamma och tunna på innehåll och kvalitet. 

Typiskt amerikanskt: att försöka göra något seriöst genom att imitera europeisk och skandinavisk film - i det här fallet von Triers ”Melancholia” - men misslyckas kapitalt genom att tondövt kopiera fel saker och missa allt som är viktigt. (Nu är inte ”Melancholia” särskilt bra heller, men trots att den är medvetet hallucinatorisk, metaforisk och tvetydig så är scenerna, dialogerna och karaktärerna i den så löjligt mycket mer och självklart rimliga, trovärdiga och övertygande.)

Tystnadskulturer och incitamentsstrukturer

 ”Olika slags ’tystnadskulturer’ har blivit vanligare i svensk förvaltning på ett sätt som hindrar tjänstemän och andra offentliganställda att genomföra sina uppdrag … Dynamiken känns igen. Först etableras ett antal normer i värdegrundsdokument, white papers, och styrdokument som motiveras av lovvärda motiv - såsom att öka integration, minska diskriminering och utanförskap. Därefter upprättas strukturer som ska utvärdera och följa upp efterlevnaden av de nya normstyrningsmålen som kan gå mycket långt vad gäller detaljstyrningen. Och i den processen, när HR-avdelningar, likavillkorsspecialister och olika slags normstyrningskontrollanter får omfattande makt och befogenheter så tycks det ge upphov till samma effekt. Det uppstår en rädsla för att göra fel, att kalla saker vid fel namn, att bryta mot uppställda normer så att tjänstemännen själva blir just den del av problemet som de så ofta slentrianmässigt antas vara. De som ska kontrollera efterlevnaden av nya principer och normer måste dessutom kunna visa varför de ska få behålla sina jobb. Sammantaget leder det till att viktiga incitamentsstrukturer förvrids och stoppar den som vill handla i enlighet med verksamheters egentliga huvudsyften. Och det blir inte bättre av att mycket hård normstyrning motiveras av antaganden om att ett diskriminerande tankesätt genomsyrar hela verksamheter. … Den som pekar ut ett problem riskerar själv att betraktas som en del av det. Då är det säkrast att vara tyst.”

— Widmalm & Persson (red.), Skör demokrati, s. 34-35