Fem teser om religion

1. Religion är epistemiskt ansvarslös

2. Religion är moraliskt förkastlig

3. Religion är existentiellt fördärvlig 

4. Religion är psykologiskt inskränkt

5. Religion är socialt förödande

Många hävdar att religion är en privatsak, åtskild från rationalitet och vetenskap, och från ett liv som pålitlig och ansvarstagande samhällsmedborgare. Detta är uppenbart falskt, men framhärdas likväl av bekvämlighet, missriktad välvilja eller uppgivenhet. Religiös tro demonstrerar tydligt en ovilja eller oförmåga att följa grundläggande epistemiska principer och diskvalificerar därmed den troende från seriösa diskussioner. Uppmuntran till och upphöjelse av epistemisk ansvarslöshet - vilket är vad organiserad religion sysslar med - är en samhällsomstörtande verksamhet.

Religion omöjliggör en moral och etik värd namnet. Att detta ivrigt förnekas och vänds till sin motsats visar bara ett starkt undermedvetet behov av att signalera sin lojalitet till en grupp, och därigenom försäkra sig om egna fördelar. Inget är mer tribalistiskt, egocentriskt och skamlöst än hävdandet av idiosynkratiska normer, försvarade enbart med tabun och mysticism snarare än med universella hänsyn och generella argument. Att dessutom aggressivt framhärda att ingen moral är möjlig utan religion är höjden av fräckhet.

Religion är en livsförnekande, dödsförhärligande, masochistisk och underkuvad - men samtidigt patologiskt självförhärligande - inställning till existensen som vilar på groteskt överdrivna hot och belöningar. Vem vill leva sitt liv som en strykrädd hund, till vansinne psykologiskt manipulerad av villkorliga löften och godtycklig tröst från en fullständigt absurd men maktfullkomlig diktator? Eller som en lismande ja-sägare med storhetsvansinne? Ett förlamande Stockholmssyndrom som motverkar genuin frihet och ansvar och istället uppmuntrar till infantil kortsiktighet och inskränkthet: Världen får gärna brinna så länge man kan fantisera om ett hinsides paradis.

Det finns så många, tydliga, orsaker till varför människor har varit och är religiösa. Och dessa orsaker är alla så uppenbart, pinsamt dåliga. Många har att göra med egocentrism och inskränkthet av olika slag.

Eftersom religion i grunden är självisk så bidrar den både till splittring och maktfullkomlighet, till sekterism och teokrati. Den garanterar ständig misstänksamhet och osämja människor emellan.