...att i ett demokratiskt samhälle kan tänkandet förvisso vara fritt, men i verkligheten finns det en likriktning i de dominerande medierna som hämmar avvikande opinionerUmberto Eco, som ju gått en parallell väg, ligger redan på bokhögen.
ifrågasätter om det verkligen är en del av den mänskliga naturen att frukta döden och plågas av frågan av (sic!) meningen med livet, eller om det är något som diverse filosofer har tagit för givet genom seklen. Kan det istället vara så att tankar om död, mening och ett liv efter detta snarare får bränsle av religioner, då de postulerar svar på dessa frågor och sätter bilder i våra huvuden?I en mycket intressant artikel om en till synes likaledes intressant bok framgår också bl.a. att ståupp-komikern Bill Maher är aktuell med dokumentärfilmen Religulous.
Vetenskapen vill exakthet. Den vill säga klotets bana, skivans rotation, planetens rörelse. Den vill ha precision i läge, hastighet och massa. Den vill tala utan tvekan: den vill säga kraft, moment och energi och veta vad den menar. Vad vill poesin? Den vill det som finns kvar när språket vänt sin bokstavlighet ryggen. Den vill trängas under orden; omfamna deras mellanrum, rida på deras axlar.
Så inleder Helena Granström, fysiker och författare till boken Alltings mått, sin betraktelse över (vad jag skulle vilja beskriva som) metafysikens psykologiska gränser.
En variant (eller ett specialfall) av denna diskussion om filosofins "glastak" är frågan om huruvida matematiken är upptäckt eller uppfunnen. En kollega uttryckte nyligen ståndpunkten att matematikens begrepp (t.ex. sinuskurvan) förvisso är uppfunna, men att de - i sin tur - möjliggör upptäckter (t.ex. cosinuskurvan som derivatan av sinuskurvan). Jag antar att han med "upptäckter" menade upptäckter inom den "möjliga värld" som definieras av de uppfunna begreppen. Men även om mängden av möjliga (tänkbara) världar är oändlig, följer inte att den skulle innehålla alla världar (eller "hela" världen). Med andra ord: vi kan inte avkräva vare sig filosofin, matematiken eller naturvetenskapen (eller, för den delen, religionen) någon slutgilitig beskrivning eller förklaring av "verkligheten. Det var väl också detta Kant menade när han talade om noumenon.
Granström anför ett liknande resonemang då hon med Bohrs ord konstaterar att "en fysikvetenskap som upphört att förhålla sig till det naturliga språkets naiva begrepp är inte längre någon vetenskap".
Lekmän må förledas att tro att matematiken på något övermänskligt sätt förmår fånga universum sanningar, även om dessa sanningar inte kan översättas till vardagsspråk. Men, fortsätter Granström:
...förmodligen löper den verksamme forskaren mindre risk [...] att förledas av metaforiken; sin abstraktion till trots är det matematiska teckent mer gripbart än den flyktiga elektronens kanske-existens [...] och en kroppsligt baseradOm vi i språket alltså också inkluderar matematiken, kan jag instämma i Granströms slutsats:
intuition för fysikaliska fenomen ersätts hos teoretikern med en upparbetad känsla för det matematiska ramverket.
...det som framträder genom språklig gestaltning är intimt sammanbundet med och omöjligt att separera från språket självt. Mer än ett sätt att förmedla verkligheten blir språket någonting att samtidigt uppleva och konstruera den genom.
Idealet för oss tycks vara att ta plats bland bilderna och själva bli bildlika - genom konsumtion och ytterst genom att "bli bild".Detta tema diskuteras också i Zygmunt Baumans Konsumtionsliv.
Genom att fotografera bekräftas närvaron i världen på ett sätt där bilden kanske rent av är det slutgiltiga målet som visar att man uppfattat rätt, att man finns till, att man duger....vilket ytterst betyder att [bilderna] skriver in fotografen som herre över den etablerade estetiken. Eller som slav under den.Det behöver väl knappast påpekas att detta resonemang i högsta grad gäller även bloggande. Lejonparten av dagens digitala skapande angår främst den som skapar - inte den som (eventuellt) tittar, eller läser.
Márai placerar strategiskt berättelsens nu i det grynings-ögonblick när allt står och darrar mitt emellan lidelsen och förnuftet…
Många – inte minst Marton – verkar medvetet missförstå kognitivismen. Han anklagar bl.a. den moderna psykologin för att ha anammat positivismens utifrån-perspektiv. Och där har han faktiskt en poäng, om man betänker hur mycket av den psykologiska forskning som bedrivs idag som går vilse bland multivariata variansanalyser men envisas med att (förväntas) fälla generella och kategoriska uttalanden. Jag har läst mycket sådant, och själv bidragit. Men att skälla kognitivismen för behaviorism, och återvända till (en variant av) introspektion, är en (post-modernistisk) överreaktion som påminner om romantikernas (misslyckade) förträngning av den rationalistiska tendensen.
My new CD is a celebration of “old school” with a new school twist seen through my minds eye. The central idea was to make the album as funky as it is beautiful. There are several different major “old school” R&B styles represented on this album, all spread on a blanket of jazz and performed through my lens. Those of you that know me realize that I like my funk and R&B mixed with a heavy dose of jazz.Kan det bli bättre?
