Maestro Bernardo

Maestro Bernardo har verkligen förvånat mig. Han har förvånat mig så att jag legat och tänkt över det nästan hela natten.

De satt och talade som vanligt igår kväll och om sina vanliga högtidliga samtalsämnen. Men han var tung till sinnes, kunde man märka. Han satt med handen om det stora skägget, grubblande och tyngd av tankar som inte måtte ha skänkt honom någon glädje. Men han var full av glöd, riktigt lidelsefull när han talte, fast det var inte en glöd som syntes utan som verkade övertäckt med aska. Han var inte sig lik, man skulle ha kunnat tro att det var en annan som man lyssnade till.

Människotanken, sade han, mäktar till sist så oändligt litet. Dess vingar är starka, men ödet som gav oss dem är starkare än vi. Det låter oss inte undslippa, inte nå längre än det vill. Vår färd är bestämd, efter ett litet kretslopp som fyller oss med förväntan och glädje hämtas vi tillbaka som falken av snöret i falktämjarens hand. När ska vi nå frihet? När ska snöret skäras av och falken höja sig mot den öppna rymden?

När? Kommer det någonsin att ske? Är det inte i stället just vårt väsens hemlighet att vi är bundna vid falkenerarens hand och alltid kommer att förbli det. Om någon förändring skulle ske i detta så skulle vi inte längre vara människor och vårt öde inte längre människoöde.

Och ändå är vi skapade till att alltid lockas av rymden och tro oss tillhöra den. Och ändå finns den ständigt över oss, öppnar sig för oss som något fullkomligt verkligt. Den är verklighet likaväl som vår fångenskap.

Varför finns detta oändliga rum som vi likväl aldrig kan nå? frågade han sig. Vad är det för mening med denna gränslösa storhet omkring oss, omkring livet, när vi ändå är lika hjälplöst fängslade, och när livet förblir likadant för det, lika instängt i sig själv? Vad tjänar de stora måtten då egentligen till? Varför ska vårt lilla öde, vår trånga dal, ha sådana mäktiga omgivningar? Blir vi lyckligare för det? Det ser inte så ut. Det ser ut som om vi bara blev ändå olyckligare, sade han.

Jag iakttog honom noga, hans dystra ansiktsuttryck och den gamla blickens underliga trötthet. 

Blir vi lyckligare av att söka efter sanningen? fortsatte han. Jag vet det inte. Jag bara söker den. Hela mitt liv har varit ett enda långt rastlöst sökande efter den, och jag har trott mig ana den någon gång, tyckt mig skymta något av dess rena himmel - men aldrig har himlen verkligen öppnat sig för mig, mina ögon insupit dess oändliga rymd, utan vilken ingenting här verkligen kan förstås. Det är inte tillåtet för oss. Därför har också all min strävan i själva verket varit förgäves. Därför har allt vad jag rört vid bara blivit halvsant och ofullgånget. Med smärta tänker jag på mina verk och med smärta och vemod måste alla betrakta dem - som en torso. Ofullgånget, ofullbordat är allt vad jag skapat. Allt lämnar jag ofullbordat efter mig.

Men är det underligt?

Det är ju människoödet. All mänsklig strävans, allt mänskligt verks oundvikliga öde. Är det någonsin mer än en ansats, en ansats till något som aldrig kan nås, som inte är avsett att kunna nås av oss. Hela den mänskliga kulturen är i själva verket blott en ansats till någonting ouppnåeligt, något som långt överstiger vår förmåga att förverkliga. Den står där stympad, tragisk som en torso. Är inte människoanden själv en torso?

Vad tjänar vingar till, när de ändå aldrig verkligen får lyftas. De blir till en börda i stället för befrielse. Vi tyngs av dem. Vi släpar på dem. Till sist blir de oss förhatliga.

Och vi känner det som en lättnad när falkeneraren drar ner huvan över huvudet på oss efter att ha tröttnat på sin grymma lek, så att vi slipper att alls se någonting.

Han satt där nedtyngd och mörk, med ett drag av bitterhet kring munnen, och ögonen glödde i honom med en farlig glöd. Jag var sannerligen högst förvånad. Var det samme man som för inte länge sen hänförts av människans gränslösa storhet, som förkunnat hennes allmakt, hur hon ska härska som en allsvåldig konung i sitt mäktiga rike. Som framställt henne som en gudars like.

Jag förstår mig inte på honom. Jag begriper ingenting.

Och fursten han satt där och hörde på, mycket fängslad av sin store mästares ord, fastän de var så olika allt vad han förut förnummit ur hans mun. Han tyckte alldeles som han. Han är verkligen läraktig, måste man säga.

Hur hänger det ena ihop med det andra? Hur förenar de sådana motsatser inom sig och kan sitta och tala om allt med samma djupa övertygelse? För mig som alltid är likadan, som är alldeles oföränderlig, är det obegripligt.

Jag har legat vaken och försökt bli klok på dem, men det lyckas mig inte. Jag kan inte komma underfund med det här.

Än är det ett enda jubel över det stora, härliga i att vara människa. Än är det bara hopplöshet, fullkomlig meningslöshet, förtvivlan. 

Hur är det då?

Han har slutat upp med att arbeta på furstinnans porträtt. Han säger att han inte kan fullborda det, att det är något hos henne han inte kan tränga in i, inte förklara för sig. Det blir ofullbordat det också. Som nattvarden, som allt han tar sig för.

Jag har råkat få se det engäng inne i furstens rum och jag förstår inte vad det är för fel på det. Jag tycker det är utmärkt. Han har målat henne alldeles som hon är, som en halvgammal sköka. Det är verkligen likt, rent djävulskt likt. Det liderliga ansiktet med de tunga ögonlocken och det lastbara, halvt frånvarande leendet, allting är likt. Och hela hennes själ har han fått in i bilden, det är rent kusligt avslöjande.

Han är nog iallafall en stor människokännare.

Vad som saknas? Han tycker ju att det är någonting som saknas. Vad då? Något som gör att det ändå inte är hon, något väsentligt? Vad skulle det vara? Det förstår jag inte alls.

Men när han säger att det är ofullbordat så är det väl det. Allt lämnar han ju ofullbordat efter sig, har han ju sagt. Allt är bara en ansats till något som aldrig kan förverkligas. Hela den mänskliga kulturen är bara en ansats - någonting alldeles ogenomförbart. Och därför är det hela egentligen fullkomligt meningslöst.

Ja, naturligtvis är det det. Hur skulle livet se ut om det inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det.

Det där vet jag av mig själv. Det är mitt väsen att veta.  

Ur Per Lagerkvist (1944/2014), Dvärgen. Brombergs. s. 54-59.